Att spela in massor på band

Förra våren skrev jag en C-uppsats för att slutföra min gamla journalistutbildning (om ni någonsin, exempelvis efter att ha läst en sällsamt svag spaning på den här portalen, vill ha ett bevis för min intellektuella kapacitet så kan ni minnas att det tog mig ganska precis ett decennium att slutföra ett tämligen enkelt och treårigt journalistprogram). Jag skrev en diskursanalys, samlade på mig alla artiklar jag kunde hitta om läraryrket, och när man väl skulle koppla materialet till teorin så sa gamle Foucault till en att »diskursen är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon« och jag försökte göra det bästa av situationen och dumheten och skickade, mitt i paniken, kanske halvvägs in i skrivperioden, in ett utkast till mitt handledare. Hon ringde upp, vi samtalade och jag minns att det första jag antecknade var något i stil med »intressant, bra ingång, rätt typ av material« men att jag en kvart senare, när hon kommit in på de mer metodologiska bekymren i mitt utkast, hade slutat anteckna hennes alla kommentarer utan att jag istället plitade dit den här gamla Mattias Alkberg-låttexten:

Stoppa nåt i pajhålet

Skjut dig i munnen

Gör hål i huvet

Apropå detta har Alkberg släppt en ny singel, »Jag är alltid här vars jag än är«, och jag tror att den är av en typ som gör att den som redan älskar Mattias Alkbergs musik och texter faller pladask och tycker att det är en av hans finare bitar på länge, medan de som inte redan gör det kanske knäpper av efter en halvminut. 

Men framför allt så skriver jag en uppsats igen: min examensuppsats på lärarprogrammet (som egentligen är två och ett halvt år längre än journalistprogrammet, men som det har tagit omkring sex år kortare tid att genomföra). Och precis som förra våren så är jag lika orolig över var studien är på väg eller vad den ens är för något. Om den är något.

Jag har fått ställa om från en planerad och förberedd Chile-resa till att göra en fallstudie kring hur det fungerar med den påtvingade distansundervisningen för samhällskunskapslärare på en gymnasieskola och hittills har jag… mest pratat med olika lärare. Jag tror att det är det jag också borde ha lagt fokus på, att jag prioriterat rätt, men det är trots något som har… skavt. Än så länge är allt bara ljud. Transkriberat ljud, till vissa delar, men likafullt fritt flytande och teori- och analyslöst ljud.

Men så satte jag mig och läste en Torgny Lindgren-roman som jag missat. Det är någon typ av putslustig deckarhistoria han skrivit runt millennieskiftet med Eric Åkerlund och på sidan 204, just när det lilla mordmysteriet ska till att lösas, så hittar jag mig en frände, vad gäller att samla på sig en massa bandat ljud i något typ av »projekt« som är så pass löst i kanterna att det blir närmast ourskiljbart:

Jag tänkte mejla min handledare nu och svara på alla hans frågor om teorianvändning och koppling till tidigare forskning på ungefär samma sätt.

Det finns på en kassett.

Jag tänkte mycket på det. På hur man skulle kunna göra.

Man skulle spela in massor på band.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *