Even more of the same content that nobody asked for

Cykelsäsongen är kommen. Och precis som vanligt kände jag en alldeles otrolig frihet när jag tog säsongens första luftiga tramp på min gamla cykel.

Vilken känsla att åter susa fram i den friska och icke-Corona-kontaminerade luften. Vilken upplevelse av att staden åter ligger öppen för en, bortom alla krånglande SL-appar och linjebyten och kollektivtrafikkrånglande; att man aldrig är längre än en »jag är där om tjugo«-kommentar bort om någon föreslår något roligt inom Stockholms stads och Folkhälsomyndighetens gränser.

Visst: nog var det så att jag hade ett ganska bestämt minne av att jag ställde in den i cykelförrådet för vinterförvaring i senhöstas med en tanke om att »när våren kommer måste jag köpa en ny«, på grund av kedjans irriterande sätt att med jämna mellanrum låta trampandet gå på fullskalig tomgång i en tio-femton tramp (vilket ibland, som när man ska svänga över en bilväg, känns direkt hälsovådligt, då man står stilla där mitt i trafiken och idkar något slags menlöst hundsim med hjälp av de tomtrampande tassarna). Och visst har jag redan fått uppleva hur det känns när ett isande kallt aprilregn snärtar mot ens stelfrusna kindparti med en fart av något dussin sekundmeter.

Och framför allt: nog har jag fortfarande den krökta och räddhågsna hållningen av en smällrädd hund på nyårsafton, där jag sitter på min cykel med vetskapen om att inte en utan två Hövding-hjälmar exploderat kring mitt kranium under de senaste två cyklande åren.

Den första explosionen skedde till följd av just det nämnda tom-trampandet, där ett tomt tramp fick mitt stående och stånkande uppförsbacke-jag att falla en aning framåt, och då huvudet föll i någon decimeter i höjdled kändes det som att jag blivit vådaskjuten av älgstudsare. Bara avsaknaden av skallet från en ditskyndande jaktstövare fick mig att inse att det måste ha varit min egen säkerhetsanordning som attackerat mig. All Hövding-reklam som vill framställa det som att den utlösta hjälmen är lämpad för någon typ av parisisk modevecka hade fått sig en ordentlig törn om mitt ihoptryckta och till synes kortisonsprängda nylle hade synts ute i offentligheten och inte, som i det här tacksamma fallet, i en gränd bakom KTH.

Ibland slår det mig, halvvägs in i en text, att »det här har jag redan skrivit om«. Så även denna gång, för snart två år sedan beskrevs allt det här: explosionen, det kortisonsprängda nyllet, till och med hela den långa harangen om att jag förväntat mig att min Hövding skulle explodera av att jag haft den på mig inne på Ica och, via mitt blixtsnabba reflexsystem utvecklat för att identifiera fynd, ryckt till vid åsynen av en rabatterad prästost.

Och det var det jag skulle komma till, att det är märkligt att ingen av de två explosionerna (vid den andra vinglade jag verkligen bara till lite och den exploderade när jag ändå vill hävda att jag hade full kontroll, samma kontroll som en Super-G-åkare lite yvigt och till synes okontrollerat kastar sig in i över branten) har kommit av att jag i min fyndgirighet hållit på att slå mig halvt fördärvad.

Jag tänkte komma till att det var nära att min cykelsäsong 2020 inleddes på exakt det sättet: att den tredje Hövding-explosionen kom av att jag cyklade längsmed Sveavägen, förbi det ganska nya och ganska hyllade stället Folkparken som jag länge har velat testa och som just under denna krisartade Corona-tid ställt ut en skylt om prissänkt take-away. Och trots min eminenta falksyn (som säkert också finns omskriven om man gräver i arkiven, säkert också kopplad till att jag kan identifiera ett rött fyndpris på kilometers håll) så kunde jag inte utläsa ifall de skrivit att take-away-lådan kostade sextiofem eller åttiofem kronor. Deras åtta eller sexa var slarvigt ditritad på den lilla skylten, konturerna var blurriga, strecket inte ifyllt hela vägen igenom och jag kisade och kisade och så–»WHUÖÖÖH«, under loppet av ett gutturalt maggropsläte så hade cykelvägen gått över i en liten avsats, cykelns däck hade vikt in mot kanten och jag höll helt på att tappa balansen och av all min Hövding-erfarenhet att döma så borde vinglandet ha renderat i ett vådaskott av vitt luftslott kring skalpen.

Mitt i all denna postmoderna och explosiva hjälmlogik hade det varit ett faktiskt logiskt utlösande, utlöst av en av mina tydligaste drifter, och kunnat fungera som någon typ av sedelärande historia om att »den som gapar efter sparad slant mister ofta sin tvåtusenkronorshjälm efter att ha cyklat upp på en kant«.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *