Att kunna ta ut P O ur hyllan

I förra veckan stod jag framför min lilla bokhylla och tittade på titlarna. Där fanns en flera gamla jag aldrig har öppnat, många där jag bara kommit halvvägs igenom, och en hel del nyköpta (men begagnade) böcker som jag tänkt ta mig an.

Men jag nöp ut Livläkarens besök ur hyllan, för vad som måste ha blivit en tredje eller fjärde omläsning. För jag hade dessförinnan gjort något så sällsynt som att jag gått och köpt en faktiskt ny bok till nybokspris (det var världsboksdagen!) och slukat denna unisont hyllade historiesamling i ett enda nafs, utan att stanna upp, utan att känna mycket mer än ett jahapp, då var den läst. Kanske tagit med mig något fiffigt ihopsatt nyord.

Nu ville jag få stanna upp. Nu ville jag ha anteckningsboken bredvid, skriva av långa sjok, stryka under vad som görs och undra över varför. Nu ville jag, som nästan alltid känner att jag har mycket svårt för det här med skrivandet, lära mig på nytt. Var punkterna ska sitta, när frågetecknen kan utebli och när tre lynniga utropstecken från ingenstans kan dyka upp och trycka till en, pang!!!, i solarplexus.

Eller, nej: inte lära mig, men läsa och begrunda. Fascineras och imponeras.

Det är då jag tar fram P O Enquist. För berättelserna, för personporträtten, för känslorna, för bråddjupet och allvaret och humorn, visst: allt det, men framför allt för att försöka lära mig hur man skriver av någon som aldrig någonsin verkar ha satt ett skiljetecken fel.

Det går mycket långsamt att läsa, för jag vill hela tiden lägga ifrån mig boken och anteckna i min lilla bok. Jag får lägga band på mig, ändå är det någon gång varannan sida som jag tvingar ut min yvigt taffliga handstil över pappret.

Jag vet inte om jag borde göra det, men jag går fortfarande ofta på Stadsmissionens olika second hand-butiker i Stockholm. De gör så mycket bra alltid, Stadsmissionen, men inte minst nu när pandemin stänger ner allt som vanligtvis brukar vara öppet för de allra mest utsatta grupperna i samhället. Så sent som i slutet av mars höll Stadsmissionen till och med öppet för de som hostar, läste jag i DN: för de som är sjuka utan sjuksäng att lägga sig i. Så jag vill fortsätta gå dit och stötta med mina kronor. Man kan aldrig få för många par byxor eller jackor eller böcker.

Hur som helst: varje gång jag är på Stadsmissionen så tar jag en lov förbi böckerna och drar alltid med fingret längsmed ryggarna från det att bokstaven E sticker ut till där F tar vid.

Jag har många i bokhyllan, men jag vill ha alla. Jag kan plocka ut Ett annat liv ur hyllan och bara läsa delen om den sluttande fotbollsplanen hemma i Hjoggböle, om de tidiga årens otroliga vristspänst (som är den enda talang vi delar: jag är i total avsaknad av explosiva muskelceller, men tack vare vristspänsten kan jag jämfota mig upp på långt över meterhöga avsatser!) eller om den isande klarheten under alkoholismens tidiga morgnar. Jag kan läsa om inledningen till Musikanternas uttåg, om den socialdemokratiske agitatorn som fastbunden får munnen full i daggmask, jag kan ta fram Sekonden (som känns lite bortglömd, men som jag rekommenderar alldeles otroligt varmt!!!) och unna mig delen om skammen som barnet känner när det uppdagas att fadern är en simpel fuskare, vika upp den lilla pocketupplagan av Magnetisörens femte vinter vid något av hundöronen (man bör kanske inte hundöra, nej, men ibland kanske man ligger i badet och inte har något skrivdon i närheten!!!) och unna mig en formulering om Vävaren, magnetisören Meisners följeslagare som ofta tilltalades »den efterblivne«, som lyder att hans lilla hjärna trots allt var »tillräckligt rymlig för att rymma tilltro, samt svaga ansatser till tvivel«, för att sedan var litterärt mätt och belåten ett par dagar.

Men jag hade otroligt gärna velat kunna läsa om även Legionärerna, som jag en gång la bort på en tunnelbanevagn. Sällan, kanske aldrig, har jag blivit så imponerad av ett hantverk som av den skildringen av baltutlämningen: en kompott av intervjuer, historiska källor i vad som måste vara bisarra mängder, egenupplevda iscensättningar (när han simmade i bassängen, typ fjorton dagar in på fastan, så kändes det som att ens egen puls , som läsare, gått ner till trettio slag i minuten och helt synkroniserats med den hungerstrejkande författarens tillstånd av vaken dvala) och skönlitterära inslag.

Så därför drar jag med fingret, följer med blicken. Enquist, Enquist, Enquist, mumlar jag, i jakt på att utöka mitt bibliotek med ännu en lärobok att bläddra i, för att på nytt försöka lära sig skriva, hur meningarna ska flyta, hur tecknen ska användas, hur berättelserna bör berättas, vid någon av alla tillfällen då det står helt still.

Idag dog P O Enquist, 85 år gammal och sju år efter att Liknelseboken gavs ut, och otroligt många andra är mycket bättre lämpade att skriva vad han betytt för det svenska kulturlivet, sätta in honom i sitt litterära sammanhang eller beskriva vad som var den egentliga storheten i hans författarskap.

Jag vet bara att han framför allt lärt mig skriva. Om jag tittar tillbaka tio år och försöker urskilja någon typ av utveckling i mitt skrivande så är det för att jag snappat upp lite här, lite där och otroligt mycket hos två västerbottniska mästare: Torgny Lindgren och P O Enquist.

Nu är båda borta. Torgny dog för tre år sedan, P O idag, men varje gång jag vill försöka komma ihåg hur man skriver, egentligen!, när man kan!!!, så kommer jag fortsätta plocka fram någon av dem ur hyllan.

Och eftersom det här är en blogg, och bloggar så vitt jag vet bör komma med konsumistiska uppmaningar till sina läsare, så tycker jag gott att ni kan gå in på Stadsmissionen, hålla avståndet till andra, och när utrymme finns gå fram till det utskjutna E:et i bokhyllan, dra lite med fingret och se ifall ni inte kan komplettera hembiblioteket med någon saknad titel ur ett av tidernas främsta svenska författarskap.

Vikten av att göra ett gott intryck på sin praktikplats

Det är alltid viktigt att göra ett gott intryck hos en potentiell framtida arbetsgivare. Många jobb, även inom läraryrket, förmedlas via kontakter och att man råkar få in en fot i rätt springa eller vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Under våren gjorde jag min sista praktik på en stor gymnasieskola i Stockholms innerstad och jag trivdes alldeles utmärkt; eleverna var så väldigt härliga och den stora skolan var just den typ av kommunala koloss jag fortfarande tänker mig är den generellt sätt bästa arbetsplatsen för en lärare. Jag skulle med andra ord väldigt gärna lyckas nästla till mig en tjänst där till hösten, när jag har min ämneslärarexamen i näven.

Men då gäller det förstås att göra ett gott intryck. Inte bara på sin närmaste handledare (han sade sig vara väldigt nöjd och belåten med min insats) utan man bör också försöka se till så att ens namn och gladlynta nuna når personer högre upp i skolledningen, gärna tillsammans med ett par positivt laddade vitsord. Jag skulle säga att jag varit dålig på det tidigare under min tidigare yrkesbana, det där med att sälja sig själv eller beslutsamt armbåga sig fram med ett litet visitkort till rätt mellanchef. Men den här våren, den här sista praktiken inför det som är tänkt att bli starten mitt riktiga yrkesliv, hade jag verkligen ställt in mig på att försöka väcka dammsugarförsäljaren i mig och få in en bestämd fot i den kommunala skolspringan, för att till slut få ett gäng biträdande rektorer att utbrista ett unisont »honom ska vi ha!«.

Så ikväll, omkring halv nio en söndagskväll, så ringde jag upp den allra högsta rektorn för den gymnasieskola jag sedan länge avslutat min praktik på. Efter tre signaler klickade det till och jag hör någon säga ett namn.

Jag andades in. Sedan, på en utandning, uttalade jag följande:

”HEJDETÄRERIKLÖFGRENDUPRATADEMEDMIGIVECKANJAGSITTERFASTPÅSKOLANJAGHARLÅSTINMIGSJÄLVALLTSÅJAGSKULLEHÄMTAENLADDAREOCHNUSITTERJAGFASTKANDURINGANÅNVAKTMÄSTAREELLERNÅNSOMKANÖPPNAJAGSITTERPÅTREDJEVÅNINGENVIDHISSEN.”

Jag stannade upp och väntade, lite oklar kring ifall jag skrek till en faktisk människa eller om den hälsningsfras jag använt som startskott kom från rektorns röstbrevlåda.

Det tog en sekund. Det tog två sekunder.

»Ursäkta, vem sa du att du var?«, frågade en lika förbluffad som söndagsstörd rektor.

Sedan bröts samtalet.  

Redan innan jag ringt upp just hennes nummer så hade min kinesiska mobiltelefon nämligen aviserat att batteriet var urladdat och skulle stängas av inom trettio sekunder. Kineserna kan man lita på. Mobilen dog.

Jag ringde inte för att jag trodde att det bästa för min yrkesmässiga framtid var att störa en stackars rektor i hennes kommunalt sanktionerade sabbat.

Jag ringde för att, som jag skyndsamt försökte förklara under min forcerade tiosekundersberättelse, var inlåst i hennes skola.

Vi tar det från början. Nära släktingar, sätt dig bekvämt.

Klockan halv åtta hade jag bestämt mig för att sätta mig vid datorn och avrunda helgen med lite datorrelaterade sysslor. Döm av min besvikelse när jag – som inte använt datorn på hela helgen – märker att laddaren inte finns i samma väska som jag plockar fram datorn ur. Jag letar runt lite på måfå (jag är en usel letare, det är en Löfgrensk gen som förpassats i rakt nedstigande led ner till mig från min farfar, som letandes efter ett par tofflor kan äntra ett rum, sno ett varv med ögonen i takhöjd, och muttra fram ett »nähäpp«), men jag inser snabbt att datorladdaren måste ha glömts på min gamla praktikskola, där jag satt och jobbade i fredags eftermiddag.

Var det jag tänkt göra viktigt att jag var tvungen att ta mig till skolan och se ifall mitt passerkort tillät mig att hämta en laddare? Nej. Men var det inte så att jag ändå hade behövt hämta laddaren tidigt på måndagsmorgonen? Jo. Var det inte också så att söndagskvällen bjöd på en alldeles otrolig solnedgång, som gjord för en liten stärkande cykeltur? Också jo.  

Så jag cyklade dit. La fram mitt passerkort mot den lille stolpen med sensorn och när den bad mig om min fyrsiffriga kod så lyste hela stolpen grön. Jag knallade glatt in och kunde för mitt inre se hur en härlig datorkväll – med fulladdade batterier – öppnade upp sig framför mig.

Jag testade lägga kortet mot den lille kortläsaren som avgör vem som får åka hiss eller inte. Grönt ljus igen. Skolan låg till synes vidöppen för alla slarviga ex-praktikanter som glömt sina laddare.

Men så kom jag till en tredje lille kortläsare, vid den stängda dörren in till korridoren som sedan skulle leda in till arbetsrummet där jag med största sannolikhet glömt min laddare.

Plötsligt blev det rött ljus. »Tillträde nekat«, sa maskinen bryskt. Hit men inte längre.

För några vänner i en chattgrupp hade jag berättat att jag skulle cykla tvärs över stan för att testa mina hämta-bortglömd-laddare-behörigheter, så därför tog jag upp min mobiltelefon – som bara hade åtta procents batteritid kvar – och Messenger-filmade hur jag förde kortet mot läsaren som gav rött ljus och ett bryskt meddelande.

Vi vet sedan att mobilen ganska snart därefter dog, efter att det datakrävande Messenger-filmandet fått den tillgängliga samtalstiden att rinna ut, och om det faktiskt blivit så att jag inte överlevt natten som instängd på en kommunal gymnasieskola så hade det kunnat stå följande lilla mening på min gravsten:

»Han hade bara åtta procent kvar – men valde att göra live-content«.

 (Nu överlevde jag, men jag står fast vid att det inte är någon gravsten och att den kan bli aktuell igen: eftersom jag oundvikligen kommer ägna den all den lediga tiden jag får efter pensionen – mina sista åtta procent, som jag kallar den – åt att dygnet-runt-live-vlogga åt News55.se.)

Efter nekandet från korridorens kortläsare så kom jag på att det kanske kunde vara så att man kunde gå ner en våning, testa den dörren, sedan gå runt och försöka komma in i korridoren från andra hållet. Jag testade, men nej: rött ljus även där. Jahapp. Nähäpp. Bara att vända hem utan datorladdare, tänkte jag, och tog mig ner för alla våningar, ut ur trapphuset, in i en liten nätt korridor som ledde till en annan utgång än den jag kommit in igenom.

Jag vet inte hur er ljudbild från den perfekta söndagskvällen låter. Kanske är det Micke Leijnegards lena stämma när han förklarar att följande tävling kommer kräva pannben från »mästarna« (befogade citationstecken: snart måste väl alla som någonsin knyckt åt sig en världscuppoäng ha fått åka på solsemester), kanske är det puttrandet från ett långkok på spisen.

Jag vet nu vad som inte är ljudet av en ideal söndagskväll: ka-klonk-ljudet. Ka-klonk-ljudet som uppstår när du vrider om låsvredet på ytterdörren till en större kommunal skola och det är någon typ av sekundär låsning som fortfarande tar emot. Samma ka-klonk-ljud som uppstår när du därför går tillbaka till dörren till trapphuset och känner att den också har låst sig på samma sätt – bakom dig.

Med batterinivån på tre procent försökte jag med febrigt stissiga fingrar googla mig fram till ett journummer till kommunens vaktmästeri, men då det var som förgjort fick jag spela ut de tre kort jag ansåg mig ha kvar på min snart helt urladdade digitala näve: ett samtal till min gamla handledare, ett Facebook-meddelande till den lärarassistent jag kommit allra närmast under min praktik (vi var som ler och långhalm, så till den grad att folk måste trott att jag faktiskt var lärarassistent-praktikant) och så slutligen ett enda långt utandnings-utrop till den rektor som jag pratat med vid ett enda tillfälle, tidigare i veckan, men vars nummer därför låg smidigt högt upp i samtalsloggen.

Inget svar, inget svar, ett »Ursäkta, vem sa du att du var?«. Och så stod jag där, med alla dörrar låsta: fast på en yta av tjugo-nånting kvadrat. Det är jag i och för sig van vid, så här i karantäntider, men här var ytan väldigt kal (jag bor i en av norra Europas plottrigast inredda lägenheter) och i det ena hörnet så hade en av skolans alla kortläsare fått fullkomlig dille och skickade ut ett lågintensivt pipande tinnitus-ljud på grund av att den påstod att jag inte stängt någon dörr (alla dörrar var dock otroligt stängda: aldrig tidigare har jag varit så säker på att alla dörrar omkring mig varit fullkomligt stängda).

Jag ryckte och knyckte, knyckte och ryckte. Ka-klonk. Ka-klonk. Jag gick runt med mitt passerkort och förde det mot alla tillgängliga ytor, som vore jag en samlare av ädelmetaller och passerkortet en metalldetektor, i hopp om att någon typ av filmisk lönndörr skulle öppna sig och släppa ut mig. Inget.

Jag hann tänka att jag skulle vara tvungen att övernatta på det kalla stengolvet, till tonerna av det pipande och det blinkande röda ljudet från kortläsaren i ena änden av korridoren. Jag tänkte inte att det hade varit döden, så klaustrofobiskt lagd är jag inte, men jag tänkte omgående att det hade varit tillräckligt långt ifrån Micke Leijnegard-myset för att jag skulle ta steget och bli fullskaligt galen i hela huvudet.

Jag hade ingen bok med mig, ingen mobil att fippla med, ingen penna och inget papper: det skulle bara vara jag, mina dumma tankar, ett kalt gymnasiegolv och ett molande pip från en kortläsare hela kvällen och natten.

Men jag hade trots allt hunnit skrika orden »sitter fast«, »låst in mig själv« och »skolan« – förvisso som led i en säkert närmast ohörbar svada – till rektorn. Det fanns hopp om att hon uppfattat åtminstone någon central del, att hon kopplat det till den enda skola hon är rektor för, och att hon – i dessa tider när busringandet känns utdött – faktiskt skickat en liten patrull för att se efter vad det är för en skrikig klant som misslyckats så kapitalt i detta storskaliga logistiska intelligenstest.

Och då gick det upp för mig: tänk om de skickar ett par råbarkade väktare. Jag kan ju faktiskt tas för en inbrottstjuv! En taffligt kriminell Dunder-Karlsson-individ som försökt utnyttja mitt låne-passerkort för att stjäla en dator från arbetslaget eller ett par meter kopparrör från metallslöjden.

Och så tittade jag ner på mig själv. Helvete. Av alla färgglada skojar-utstyrslar jag har i garderoben hade jag nu valt ett par svarta jeans, svarta skor och inte minst en svart MC-jacka i tungt läder; en jacka som jag inte använt på åratal men som jag nu – under en söndag där jag både slängt skräp och mekat med cykeln – olämpligt nog hade inlemmat bland mina cykla-genom-stan-utstyrslar. Det såg ganska precis ut som om någon som jag – som inte riktigt vet hur man gör en snabb stöt – hade bestämt sig för att göra en snabb stöt, och klätt sig därefter. Helsvart för anonymiteten, slittåligt jeanstyg för att kunna åla sig igenom eventuella larm-laserstrålar och det tunga jacklädret för att kunna hoppa på en väntande motorcykel och susa iväg i skymningen med ett par kommunala Dell-PC:ar och några tangentbord i en ryggsäck slängd över axeln.

Men jag hade en detalj som talade till min fördel, ifall säkerhetspolis eller specialstyrkor skulle rusa in med dragna vapen: min Hövding runt halsen.

Ingen som någonsin har varit involverat i någon kriminell stöt har väl haft en cykelhjälm på sig. Varken på huvudet, nej, det har alltid varit ett tecken på fullskalig oskyldighet – men heller inte runt halsen: det nya sättet att signalera för din omvärld att du tänker mer på att vara rättskaffens än du tänker på att inte se ut som ett postmodernt fån.

Jag vägrade således ta av min Hövding-halskrage: det enda, förutom min sedvanligt räddhågsna uppsyn, som signalerade att jag hade rent mjöl i söndagspåsen. Ett tag tänkte jag att jag borde koppla in hjälmen och sedan springa huvudstupa in i den bastanta dörren, likt en skumögd blåmes flyger in i ett fönsterglas, och därefter falla bakåt och låta Hövdingen explodera upp i full anti-prakt. Ingen specialstyrka i världen kan komma med dragna vapen och avlossa en salva i bröstet på en befarat kriminell om denne sitter ihopsjunken och utstrålar den typ av helkroppsliga impotens som bara en utfälld Hövding-hjälm kan frambringa.

Jag gjorde inte det. Satt bara där i lång minut efter lång minut, i det molande pipet och det röda signalerandet från kortläsaren, och om det fanns någon övervakningskamera med ljudupptagning riktad åt mitt lilla skrymsle så hann den nog få med tio olika versioner av de första verserna ur Mattias Alkbergs nya singel »Jag är alltid här vars jag än är«, som jag gnydde fram på vad som måste varit autotunead låtsas-norrbottniska, om och om igen: en insats som, om övervakningsbandet nått skolledningen, för all framtid måste ha diskvalificerat mig från arbete på skolans estetiska program.

Tio minuter gick, femton, tjugo, säkert trettio. Sedan, precis när jag stod på vansinnes rand (jag står alltid oroväckande nära den), kom några söndagsflanerande figurer förbi på skolgården, varpå jag vinkade dem till mig och de var så pass trevliga att de inte skrattade åt den vuxne mannen i haklapp som låst in sig själv i en gymnasieskola, utan höll mig sällskap genom att skrik-konversera genom den tjocka glasdörren.

Och ganska tätt därpå hörde jag det till slut rassla i trapphuset, lite längre bort. Fotsteg! Medmänniskor! Kontakt!

Jag skrek »hallå, här är jag!« i trapphuset (kanske borde jag lagt till ett »jag har en Hövding på mig, jag är ofarlig!«) och sekunder senare uppenbarade sig min riddare i blank rustning på en vit springare: en väktare i vikt kepa och bockskägg och med en imponerande nyckelknippa i näven.

Om mitt skärrade och stressade jag haft sinnesnärvaro nog att hälsa ordentligt på honom hade jag kunnat döpa mitt framtida leasing-barnbarn (appen Barnbarnstr kommer att lanseras för alla oss ungkarlar som ändå vill ha någon liten knodd att se efter) efter denne genomtrevlige vaktmästare som ryckte ut i söndagskvällen.

Inte heller han kunde dock rubba den dörr jag stått och givit mig ka-klonk-mottagandet utan vi fick tillsammans nästla oss ut via kulvertar och musiksalar tills vi till slut nådde den ingång där jag en gång lyckats krångla mig in. Eftersom jag var 1) vit och 2) hade en Hövding runt halsen så räckte det att jag visade upp min legitimation, när vi väl var ute ur byggnaden. Erik Löfgren var tydligen rätt namn: samma namn som ringt upp rektorn på sin praktikskola och söndagsskrikit i luren på ett sätt som tydligen fått henne att uppfatta de centrala delarna »inlåst!« och »skolan!« ur den forcerade tiosekunders-svadan.

Klockan var väl kvart över nio, kanske halv tio, solen hade gått ner, men luften var klar och ren och det kändes som om jag givits inte bara söndagskvällen utan livet åter.

Jag ville därför… skriva ett jättelångt inlägg om den uppkomna situationen. Och nu har jag gjort det. Det här var det hela.

Det finns ett avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia där Charlie och Mac inleder med att berätta en historia som de tror är väldigt engagerande och eggande, men som faller ganska platt.

Resten av scenen är bortklippt, men genom att transkribera dess fortsättning så kan vi se hur den lämpar sig alldeles ypperligt för den typ av dialog som här borde utspela sig mellan de fåtaliga Pirkt.se-läsare som tagit sig hela vägen hit och den slappe Pirkt.se-redaktör som släppt igenom det här väldigt långa inlägget.

Läsare: Okay, so, uh, just so I’m clear on the story that you just told… It was about you guys getting locked in a garage stairwell for 20 or so minutes.

Pirkt.se-redaktör: Yeah.

Läsare: And then a security guard came along, and the security guard let you out…?

Pirkt.se-redaktör: Well, yeah, but, I mean, it’s how you tell the story that makes it good.

Läsare: How you told the story was by far the worst part of the story!

Men nu är den nedskriven. Nu vet min farmor varför hennes förstfödda barnbarn kommer hem till jul utan någon anställning inom det yrke han utbildat sig till, för att han på ett väldigt bokstavligt sätt misslyckades att få in en fot i dörrspringan.

Att spela in massor på band

Förra våren skrev jag en C-uppsats för att slutföra min gamla journalistutbildning (om ni någonsin, exempelvis efter att ha läst en sällsamt svag spaning på den här portalen, vill ha ett bevis för min intellektuella kapacitet så kan ni minnas att det tog mig ganska precis ett decennium att slutföra ett tämligen enkelt och treårigt journalistprogram). Jag skrev en diskursanalys, samlade på mig alla artiklar jag kunde hitta om läraryrket, och när man väl skulle koppla materialet till teorin så sa gamle Foucault till en att »diskursen är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon« och jag försökte göra det bästa av situationen och dumheten och skickade, mitt i paniken, kanske halvvägs in i skrivperioden, in ett utkast till mitt handledare. Hon ringde upp, vi samtalade och jag minns att det första jag antecknade var något i stil med »intressant, bra ingång, rätt typ av material« men att jag en kvart senare, när hon kommit in på de mer metodologiska bekymren i mitt utkast, hade slutat anteckna hennes alla kommentarer utan att jag istället plitade dit den här gamla Mattias Alkberg-låttexten:

Stoppa nåt i pajhålet

Skjut dig i munnen

Gör hål i huvet

Apropå detta har Alkberg släppt en ny singel, »Jag är alltid här vars jag än är«, och jag tror att den är av en typ som gör att den som redan älskar Mattias Alkbergs musik och texter faller pladask och tycker att det är en av hans finare bitar på länge, medan de som inte redan gör det kanske knäpper av efter en halvminut. 

Men framför allt så skriver jag en uppsats igen: min examensuppsats på lärarprogrammet (som egentligen är två och ett halvt år längre än journalistprogrammet, men som det har tagit omkring sex år kortare tid att genomföra). Och precis som förra våren så är jag lika orolig över var studien är på väg eller vad den ens är för något. Om den är något.

Jag har fått ställa om från en planerad och förberedd Chile-resa till att göra en fallstudie kring hur det fungerar med den påtvingade distansundervisningen för samhällskunskapslärare på en gymnasieskola och hittills har jag… mest pratat med olika lärare. Jag tror att det är det jag också borde ha lagt fokus på, att jag prioriterat rätt, men det är trots något som har… skavt. Än så länge är allt bara ljud. Transkriberat ljud, till vissa delar, men likafullt fritt flytande och teori- och analyslöst ljud.

Men så satte jag mig och läste en Torgny Lindgren-roman som jag missat. Det är någon typ av putslustig deckarhistoria han skrivit runt millennieskiftet med Eric Åkerlund och på sidan 204, just när det lilla mordmysteriet ska till att lösas, så hittar jag mig en frände, vad gäller att samla på sig en massa bandat ljud i något typ av »projekt« som är så pass löst i kanterna att det blir närmast ourskiljbart:

Jag tänkte mejla min handledare nu och svara på alla hans frågor om teorianvändning och koppling till tidigare forskning på ungefär samma sätt.

Det finns på en kassett.

Jag tänkte mycket på det. På hur man skulle kunna göra.

Man skulle spela in massor på band.

De bästa kolonisatör-gifarna från SVT-dokumentären »Det vackra spelet«

Nu har jag, som sist av alla som trängs under det breda fotbollssvenska paraplyet, sett SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, som på ett väldigt närgånget sätt skildrar Hammarbys värvning av den unge jättetalangen Odilon Kossounou från Elfenbenskusten.

Det är en historia om många saker, men för mig som gammal misslyckad mittback är det svårt att inte fastna lite för faktumet att den 18-årige ivorianske långskånken inleder sin Hammarby-karriär med att vara vinglig, valpig och rent tafflig (som när han Papphammar-snubblar vid Kalmars mål i den allsvenska premiären) men ändå får chansen till en alldeles otrolig utveckling, där han bara något halvår senare är en spelare på den största internationella scenen. Det brukar ju vara så skört, mittbackslivet. Det är inte lika glättigt som ytter- eller forwardslivet, där du kan hoppa in och vara menlöst chansartad och hoppas på det bästa; nej, ett enda misstag som mittback och du kan vara rökt. Som mittback kan en usel start i en klubb göra att du blir stämplad som en säkerhetsrisk och att du snabbt försvinner iväg på ett låneavtal till IK Frej och göms undan i Täby kyrkby.

Det tänkte jag på. Det fina i att få misslyckas och försöka igen. Få en ny chans, försöka göra sig ett namn trots att man kanske inledningsvis blivit kritiserad och ifrågasatt.

Och så tänkte jag på filmens andra huvudperson: Odilon Kossounous agent Patrick Mörk, som ses puffandes på en cigarr i den inledande gifen.

Han har också rest sig efter en minst sagt skakig start, åtminstone om man ska tro mediearkivet Retriever (och KB:s digitala tidningsarkiv, där jag också dubbelkollat). För en sökning på Patrick Mörks namn i de digitala tidningsarkiven finner att det här är den allra första träffen:

År 1994 hade Patrick Mörk, som på den här tiden dubbelspelade som spelaragent och sportjournalist, trasslat in en då tonårig Mariusz »Marre« Czerkawski i ett åtta år långt avtal som polacken känt sig nödgad att krita på för att Mörk skulle hjälpa honom – som öst in poäng i såväl liga som i hockeyns olika B-VM – med att »förmedla kontakter« till svenska hockeyklubbar.

Väl i Sverige, efter vad vi får anta var väl förmedlade kontakter, gjorde Czerkawski ganska snabbt succé i Djurgården och när polacken blev aktuell för en flytt till NHL-klubben Boston Bruins så var den unge jättetalangen med viss rätt lite gramsen över att han i nära nog ett decennium skulle behöva ge bort tio procent av alla intäkter från spelarkontrakten och ytterligare tjugofem procent av alla PR-intäkter till en fryntlig sportjournalist på Köpings-Posten som en gång gett honom chansen att prata med en sportchef i Djurgården.

Mariusz Czerkawski – som till slut skulle göra över 700 NHL-matcher under en lysande karriär – försökte därför göra sig av med Mörk, som svarade med att dra honom till tingsrätten för kontraktsbrott. Expressen får nys om »slavkontraktet« och gjorde alltså en artikel – en allra första om Patrick Mörks agentkarriär, enligt mediearkivet – där Czerkawskis representant Michael Thelvén inte direkt skrädde med orden om den dubbelspelande sportjournalisten från Köpings-Posten:

– Det är helt oskäligt. Ingen idrottsman betalar 10 respektive 25 procent
under åtta år till en agent. Det handlar normalt om 4 till 6 procent vid
ett enda kontraktstillfälle. Mörk är rena hästhandlaren!

Det är illa att snubbla hemma i premiären mot Kalmar, som ny tilltänkt stjärnback, i sin allra första match. Men det borde vara ännu värre att försöka slå sig in på agentmarknaden – en rätt ljusskygg bransch där du handlar med idrottsliga yrkesmänniskor – och i sin första uppmärksammade artikel i riksmedia bli beskylld för att vara en ren hästhandlare.

Mörk själv vill inte uttala sig när Expressen ringer 1994, men i en uppföljande artikel intervjuas hans svärfar och medarbetare Slobodan Maslanka, som får den mycket raka frågan ifall duon inte är »skojare«.

– Det finns många skojare i den här branschen, men vi är definitivt inga
skojare. Vad som är skäligt eller inte, det får domstolen ta ställning
till.

Till sist slutade det med någon typ av förlikning mellan parterna, där NHL-stjärnan Czerkawski äntligen blev fri från det kontrakt (»författat på dålig engelska«, enligt Expressen) som han tyckt sig lurad att krita på som 18-åring hemma i Polen. För ett par hundra tusen, enligt Expressen, slapp han undan det nästan decennielånga kontrakt som hade kostat honom miljoner.

Men hästhandlare, va. Vilket tillmäle att få stämplat på sig när man tar sina första stapplande steg på sin nya yrkesbana inom spelarhandelns ädla konst. Många hade inte rest sig. Fortsatt på Köpings-Posten, känt sig bränd av att ha hängts ut av Expressen som en ockrare som lurendrejar polska ungdomar på knagglig engelska.

Inte Patrick Mörk. Han lämnade – så vitt jag vet – den polska gärdsgårdshockeyn och specialiserade sig på fotbollsspelare och gick vidare till att initialt bland annat stå för ett antal otroliga lyckträffar, som när Paul Oyuga och Bonaventure Maruti (två fina kenyanska anfallare*) plockades in till till Örebro SK, men också vissa fadäser, som när han lät saluföra amerikanen McKinley Tennyson Jr:s tjänster till halva allsvenskan innan Urban Hagblom högg under ett desperat sommarfönster, varpå det visade sig att den hett efterlängtade transatlanten såg ut att spela fotboll på slöslipade skridskor under sina fåtaliga inhopp i allsvenskan.

*= ÖSK-kenyanen Paul Oyuga var ett tag så pass fin att han vid ett allsvenskt tillfälle lät sitt rent Thierry Henryska självförtroende gå ut över avslutsmetodiken. Kenyanen skulle plötsligt härma Arsenal-stjärnan och bara löst och ledigt, rentav nonchalant, bredsidesböja in en boll i det bortre aviga hörnet – varpå bollen svävade iväg, som en Statoil-köpt badboll, mot den bortre och yttersta aviga hörnflaggan. Jag har sett de här scenerna hemma hos min vän Johan Martinsson i min ungdom, på en samlings-DVD från vad som måste ha varit den allsvenska säsongen 2001 eller 2002, och skulle jag bara kunna få se dessa scener igen så är känslan att jag skulle kunna låta hela min fotbollsintresserade del av min person somna in lycklig.

Hur som helst: år 2003 beskrivs Patrick Mörk som »SOS-agenten« av Expressen (tidningen som nio år tidigare porträtterat honom i grumliga tjuvnadssammanhang): agenten en sportchef ringer när han akut behöver ett namn som kan försöka rädda klubben undan kval- eller Royal League-spel. Mörk har gått från att beskrivas som en ockrande hästhandlare till att omskrivas som den »okände fixaren i svensk fotboll«.

Han reste sig, Patrick Mörk. Precis som Odilon Kossounou reste sig efter snubblandet mot Kalmar i premiären 2019 så reste sig Patrick Mörk efter de potentiellt karriärförstörande hästhandlar-rubrikerna 1994.

När han nu reser ner på scoutingresor till Elfenbenskusten tillsammans med allsvenska sportchefer, vilket skildras i dokumentären »Det vackra spelet«, så gör han det som ett av den svenska fotbollsbranschens mer aktade agenter.

Och i egenskap av vit, europeisk man har han i nära tjugo år ägnat sig åt handel med utländska spelare från i regel fattigare delar av världen. I två decennium har han fått finslipa konsten att försöka smälta in i den lokala omgivningen när han åker till Ghana eller till Sierra Leone eller, som i det här fallet, till Elfenbenskusten. Jag säger inte att han har behövt sätta sig in i hela den postkoloniala idéhistorien, påstår inte ens att han behövt skumma varken Fanon eller Said. Men efter att ha sett dokumentären »Det vackra spelet« så vill jag bestämt hävda att Patrick Mörk åtminstone borde ha kunnat tänka lite mer kring hur han skulle kunna tona ner sina uppenbara kolonisatör-drag.

Simon Bank skrev en mycket bra krönika om det problematiska i SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, en nyanserad text om rasism och strukturer utifrån kommentarer från Hammarbys sportchef och chefsscout. Någon ska göra det och ganska precis alltid är det Simon Bank som gör det.

Jag har dock tyckt att stjärnagenten Patrick Mörk kommit lindrigt undan vad gäller sin blotta… uppenbarelse, och har därför sammanställt de värsta scenerna i ett antal rörliga gifar. Någon kanske inte borde göra det, och ganska ofta är det jag som känner ett behov av att ta mig an att skapa icke-efterfrågat material.

Först vill jag bara lyfta att Patrick Mörk kunde, kanske borde, tänkt tanken att »nu när jag åker för att träffa Odilons familj så kanske jag inte behöver…

…ha på mig just Billabongs shortsmodell Kolonisatör.«

Kortbyxor kan vara problematiska på väldigt många sätt, men sällan riktigt lika problematiska som när de är så där pösigt vida och går precis över knäskålen på en medelålders vit man som besöker en ivoriansk familj vars son han just skickat iväg till en oviss framtid på ett frostbitet Årsta IP.

Och väl inne i matsalen, där familjen dukat upp en finlunch till agenten som har deras sons öde i sina händer, så vill den finkänslige Patrick Mörk lätta på stämningen genom att fråga vad det skulle kosta att köpa loss den hushållerska som lagat den goda maten, genom pekande och gubbigt skrockande på den typ av knagglig engelska som en gång riktades mot Mariusz Czerkawski:

Och hur kan någon som arbetat i tiotals år med att köpa och sälja och kontraktera fotbollsspelare från fattiga afrikanska länder vara så här osmidig när det gäller att sticka åt en fotbollsspelares pappa en hundring?

Det har tisslats och tasslats en stund redan innan (»borde vi ge honom nåt?«, frågar sig den allsvenska delegationen precis innan), men även när alla är överens om att pappan bör åtstickas en liten sedel så uppstår stor kalabalik när Mörk ska stå för den halvt ceremoniella, halvt mjuggdolda överlämningen, varpå en stor tolk och ett än större postkolonialt mörker skyndar till platsen.

Patrick Mörk har antagligen sett flera hundra fotbollsmatcher på plats i Afrika, i egenskap av Den Vite Fotbollsagenten som alla spelare noterar.

Hans sätt att försöka smälta in och göra sig till en osynlig del av miljön?

Att grymtandes och grimaserandes fälla upp ett jätteparaflax, iförd pilotbrillor, brittisk charteruppsyn och en av tidernas mest skevt vinklade Bluetooth-snäckor. Det är för mig helt oförståeligt hur någon som gjort sig en karriär på att resa ner från Köping till Afrika för att studera vilka ungdomar som är värda att få resa med till Europa inte har lagt mer tid på att åtminstone försöka se lite mindre ut som en gammaldags kolonisatör.

Hur är det ens möjligt att ta sig en titt i spegeln vid hotellrummets dörr, titta in i det där trynet (jag brukar överanvända »tryne« som synonym till ansikte, men här tror jag faktiskt att det används korrekt) och kanske på sin höjd rätta till oljebrillorna av pilotmodell innan man känner att »japp, nu är jag redo att gå ut och bedöma afrikanska ungdomar«.

Men trots valet av den problematiska Billabong-modellen, trots det kaosartade överlämnandet av sedeln, trots det problematiska skämtandet om att köpa loss hushållerskan, trots paraflaxöppnandet och bluetoothsnäckandet längsmed sidlinjen… så går det bra till slut.

Odilon blir en supersuccé som märkligt omgående säljs från Hammarby till belgiska storklubben Club Brügge för rekordmånga miljoner och ganska snart spelar han i Champions League. Den unge ivorianen lyckas, pappan hemma i Elfenbenskusten blir stolt och Patrick Mörk (som omgående placerar en ny ivorian i samma klubb och till och med samma lägenhet som den Odilon flyttat ur) kan fira.

Hur han firar? Gissa.

Jo, givetvis genom att dricka den kanske mest klassiska europeisk-man-på-solsemester-drinken som går att få tag på, samtidigt som han undrar ifall samarbetspartnern Marc Benson någonsin hört talas om drinken:

Det finns många problem kopplade till alkoholkonsumtion, men även om det vore så att drinken Patrick Mörk envisas med att alltid beställa in är helt alkoholfri så känner jag att det finns något djupt problematiskt bara i själva faktumet att en vit medelålders man i uppknäppt skjorta grymtar fram sägningen »godaste piña coladan på länge« i en solstol.

Even more of the same content that nobody asked for

Cykelsäsongen är kommen. Och precis som vanligt kände jag en alldeles otrolig frihet när jag tog säsongens första luftiga tramp på min gamla cykel.

Vilken känsla att åter susa fram i den friska och icke-Corona-kontaminerade luften. Vilken upplevelse av att staden åter ligger öppen för en, bortom alla krånglande SL-appar och linjebyten och kollektivtrafikkrånglande; att man aldrig är längre än en »jag är där om tjugo«-kommentar bort om någon föreslår något roligt inom Stockholms stads och Folkhälsomyndighetens gränser.

Visst: nog var det så att jag hade ett ganska bestämt minne av att jag ställde in den i cykelförrådet för vinterförvaring i senhöstas med en tanke om att »när våren kommer måste jag köpa en ny«, på grund av kedjans irriterande sätt att med jämna mellanrum låta trampandet gå på fullskalig tomgång i en tio-femton tramp (vilket ibland, som när man ska svänga över en bilväg, känns direkt hälsovådligt, då man står stilla där mitt i trafiken och idkar något slags menlöst hundsim med hjälp av de tomtrampande tassarna). Och visst har jag redan fått uppleva hur det känns när ett isande kallt aprilregn snärtar mot ens stelfrusna kindparti med en fart av något dussin sekundmeter.

Och framför allt: nog har jag fortfarande den krökta och räddhågsna hållningen av en smällrädd hund på nyårsafton, där jag sitter på min cykel med vetskapen om att inte en utan två Hövding-hjälmar exploderat kring mitt kranium under de senaste två cyklande åren.

Den första explosionen skedde till följd av just det nämnda tom-trampandet, där ett tomt tramp fick mitt stående och stånkande uppförsbacke-jag att falla en aning framåt, och då huvudet föll i någon decimeter i höjdled kändes det som att jag blivit vådaskjuten av älgstudsare. Bara avsaknaden av skallet från en ditskyndande jaktstövare fick mig att inse att det måste ha varit min egen säkerhetsanordning som attackerat mig. All Hövding-reklam som vill framställa det som att den utlösta hjälmen är lämpad för någon typ av parisisk modevecka hade fått sig en ordentlig törn om mitt ihoptryckta och till synes kortisonsprängda nylle hade synts ute i offentligheten och inte, som i det här tacksamma fallet, i en gränd bakom KTH.

Ibland slår det mig, halvvägs in i en text, att »det här har jag redan skrivit om«. Så även denna gång, för snart två år sedan beskrevs allt det här: explosionen, det kortisonsprängda nyllet, till och med hela den långa harangen om att jag förväntat mig att min Hövding skulle explodera av att jag haft den på mig inne på Ica och, via mitt blixtsnabba reflexsystem utvecklat för att identifiera fynd, ryckt till vid åsynen av en rabatterad prästost.

Och det var det jag skulle komma till, att det är märkligt att ingen av de två explosionerna (vid den andra vinglade jag verkligen bara till lite och den exploderade när jag ändå vill hävda att jag hade full kontroll, samma kontroll som en Super-G-åkare lite yvigt och till synes okontrollerat kastar sig in i över branten) har kommit av att jag i min fyndgirighet hållit på att slå mig halvt fördärvad.

Jag tänkte komma till att det var nära att min cykelsäsong 2020 inleddes på exakt det sättet: att den tredje Hövding-explosionen kom av att jag cyklade längsmed Sveavägen, förbi det ganska nya och ganska hyllade stället Folkparken som jag länge har velat testa och som just under denna krisartade Corona-tid ställt ut en skylt om prissänkt take-away. Och trots min eminenta falksyn (som säkert också finns omskriven om man gräver i arkiven, säkert också kopplad till att jag kan identifiera ett rött fyndpris på kilometers håll) så kunde jag inte utläsa ifall de skrivit att take-away-lådan kostade sextiofem eller åttiofem kronor. Deras åtta eller sexa var slarvigt ditritad på den lilla skylten, konturerna var blurriga, strecket inte ifyllt hela vägen igenom och jag kisade och kisade och så–»WHUÖÖÖH«, under loppet av ett gutturalt maggropsläte så hade cykelvägen gått över i en liten avsats, cykelns däck hade vikt in mot kanten och jag höll helt på att tappa balansen och av all min Hövding-erfarenhet att döma så borde vinglandet ha renderat i ett vådaskott av vitt luftslott kring skalpen.

Mitt i all denna postmoderna och explosiva hjälmlogik hade det varit ett faktiskt logiskt utlösande, utlöst av en av mina tydligaste drifter, och kunnat fungera som någon typ av sedelärande historia om att »den som gapar efter sparad slant mister ofta sin tvåtusenkronorshjälm efter att ha cyklat upp på en kant«.