Guiden harkla sig och börja: I have to mention the war

Så här föreställer jag mig att såg det ut hemma hos nästan samtliga av mina manliga vänner under torsdagen och fredagen, då deras arbetsplatser uppmanade dem att sitta hemma och arbeta.

Sportjournalister, byråkrater, sakkunniga hos ideella organisationer: alla stod de och tuggade på ett ostblock i ett par gamla basketshorts på sina respektive hemmakontor.

Bara jag, den praktiserande gymnasieläraren, gick plikttroget till jobbet mitt under rådande pandemi. Vilken potentiell ammunition för de svenska lärarfackförbunden inför nästa kollektivavtalsförhandling med SKR: att kunna argumentera för svenska lärares så uppenbara samhällsbärande funktion. När det blåser styv samhällelig kuling så kliver svensk lärarkår med bestämda steg in och utsätter sig för en snor- och host-bukkake för samhällets allra bästa och håller skolorna öppna, så att inte vårdpersonal tvingas stanna hemma och vakta sina barn utan fokusera på att få den redan sedan innan underfinansierade vården att fungera så bra som möjligt.

(Förra gången jag slängde fram bukkake-referensen ur det misogyna hölstret fick jag höra att en kompis känt sig tvungen att googla begreppet, sittandes mitt bland medmänniskor vid en allmän biblioteksdator, varpå det uppstod pinsamhet och ett par brott mot de kommunala datorernas etiska riktlinjer. Gör inte det. Det är ett ord jag antagligen vet med mig att jag borde sluta använda, men nu är det dels så att det tyvärr är en bra host- och snor-liknelse och dels så är det ju faktiskt så att den avtecknade personen på den här Pontus Lundkvist-bilden…

… är pass lik mig — beteendet!, det förvridna ansiktet!, jeansen som sitter uppdragna mot bröstbenet! — att han måste haft mig som verklig förlaga.)

Jag fick, apropå mitt beteende, en dejt inställd i torsdags, på grund av att personen känt sig tvingad att gå hem från jobbet på grund av förkylningssymptom. En potentiellt Corona-inställd dejt, alltså, men för någon med den nivå självkännedom som jag besitter blir man förstås misstänksam mot att det är lite för lätt att dra Corona-kortet i dagsläget:

Corona-krisen får inte leda till panik i samhället, den får inte leda till överdriven rädsla eller egoism och heller inte till att vi gemensamt tappar insikten kring att det antagligen var vårt svaga innehåll i Tinder-chatten som ställde in vår tänkta dejt.

Nåväl. Jag tror att Corona-krisen har lett till en del insikter redan. Bland annat denna, som den sydkoreanske regissören Bong Joon-ho satte ord på när han skulle förklara varför hans film Parasite kunde tas emot så pass bra runtom hela jordklotet:

I USA blixtlånade den amerikanska Federal Reserve ut 1,5 biljoner dollar — jag har inte lärt mig att räkna i biljoner, men det är väl ungefär tio gånger fler kronor — till bankerna för att försöka lugna den fritt fallande börsen under veckoslutet.

Det gick så där (en liten 1,5-biljoner-dollar-insats räcker bara så långt), men den uppmärksamme världsmedborgaren i det globala landet Kapitalismen noterade säkerligen hur snabbt det gick att printa ut en biljonsedel ur sedelmaskinen, till skillnad från när någon gammal galen kommunist föreslår att det — för ganska precis samma biljonsumma — vore bra om ett land som USA kunde ta bort alla studieskulder som hänger över en hel generation. Det är inte samma sak, jag förstår också det och jag vill inte heller leva i den värld där allt börsvärde plötsligt går upp i rök (så jag förstår någonstans varför man sprutar med den stora pengasläckaren mot branden), men varje stora kris för världsekonomin är ett så tydligt bevis på att det alltid går att ur intet sedelpressa fram fantasibelopp till det som anses behövas.

För svensk del så vet jag ganska lite om epidemiologi (fan att jag inte var mer uppmärksam under Naturvetenskap A under samhällsprogrammet, då hade jag haft material nog till en längre Twitter-tråd eller en DN-kolumn), så jag har ingen analys kring huruvida Anders Tegnell är en sopa eller en superkommunikatör som borde Resumé-hyllas som allas vår Stefan Hector, men jag har tagit fasta på följande spaning:

Den här nyliberala lean-idén om att ingenting i vår slimmade samtid längre får stå och bara vänta på att eventuellt användas vid behov utan att allt dygnet runt, året om ska vara leant som lacken på en Toyota-huv… det verkar inte gälla längre.

Inte ens Ulf Kristersson tycker att det är klokt…

längre. Han gjorde det nog ganska nyss och med största säkerhet medan han var med och avreglerade apoteken och gav oss den älskvärda friheten som lett till att en gammal videofilmsdistributör kan få ansvar för leveranserna till svensk sjukvård.

Kanske blir det en annan samtid som möter oss på andra sidan krisen. Kanske kan den bli bättre, eller åtminstone mindre dålig. Häromdagen kollade jag igenom elevernas lärobok i samhällskunskap och såg en lista över de tio största företagen i världen, sett till omsättning. Det var bara olja, gas och motorer och jag tänkte direkt att boken var från det tidiga 2010-talet och att en likadan lista inte skulle se likadan ut nu. Nu skulle det vara en massa tech-bolag, tänkte jag: Amazon där man köper grejer, Google där man söker efter grejer, företagshotellet WeWork där man jobbar och juice-press-bolaget Juicero där man beställer sina små juiceförpackningar som man stoppar in i sin wifi-uppkopplade råsaftscentrifu—nej, förlåt, de två sista miljardbyggena kapsejsade, men: jag trodde att en dagsaktuell lista skulle vara mer tech-ig, mer digital, mer modern.

Icke. Även år 2020 är det prylar, olja, gas och motorbilar som gäller. Jag tror att det till mångt och mycket var exakt samma företag på de två listorna.

Igår berättade en god vän att hen skulle ha barn och en total kollaps av dagens världsekonomi, fortfarande byggd på slippriga grundvalar som olja och gas, kanske inte behöver vara det absolut sämsta som kan hända i det lilla livmoderknytets perspektiv — om vi bygger upp något nytt och grönare och rättvisare och jämlikare. Kanske är det av yttersta vikt att Sinopec och Royal Dutch Shell fortsätter klamra sig fast vid sina pallplatser på VM i omsättning, men på något sätt vill jag gärna tro att världen skulle kunna organiseras på ett annat sätt.

Jag har en vecka kvar av praktiken på skolan innan jag ska skriva mitt avslutande examensarbete och sedan väldigt länge har jag varit inställd på att åka till Chile och Santiago för att intervjua chilenska lärare kring om och i så fall hur de har använt sig av de pågående massprotesterna (över en miljon ska ha varit ute på Santiagos gator under kvinnomarchen den 8 mars) i sin undervisning i klassrummen.

Jag har kämpat i flera månader med att knyta kontakter och nu på sistone har jag dessutom börjat göra det med min DuoLingo-upptinade gamla skolspanska, genom att skicka halvt Google Translate-översatta Messenger-meddelanden som med hundraprocentig säkerhet fastnat i den där luddiga sol-och-vårar-fliken i inkorgen där ingen någonsin tittar.

Men det har gått sakta framåt och i måndags var jag bara något klick ifrån att boka min första flygresa på över två år, men dagen därpå kapsejsade halva ekonomin och hela flygindustrin och nu är knappt ett enda lands gränser är öppna längre. Att ens snegla mot att köpa sig en flygresa är inte längre bara skamfullt utifrån ett miljöperspektiv utan helt plötsligt är man den här människogruppen, men minus ungdomen:

Ta hand om er, var hemma om ni är sjuk, köp inte slut på allt toalettpapper så att någon annans farmor — som inte har din snabbhet och bärkraft — står där framför en tom hylla och skriv inget alarmistiskt dravel i din tidning om du är chefredaktör för en stor dagstidning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *