En sexualkonservativ farbrors analys av läget för Giffarna

Att gå på Giffarnas bortamatch mot Hammarby i sista omgången av cupens gruppspel kändes ungefär som att betala in sig på någon typ av hårdkokt tysk BDSM-festival i egenskap av tunnhudad och sexualkonservativ farbror.

Jag var rädd för att bli förnedrad och behöva bevittna tortyrliknande scener, samtidigt som jag inte ens i den bästa av världar skulle kunna ha fått ut så mycket utav det.

Det har ju hänt en del sedan de här två lagen gick upp ur superettan tillsammans 2014. På vägen från Globens tunnelbana till Tele2 Arena överhörde jag några Bajen-supportrar som koketterade med hur de brukade sitta och kolla på gamla Youtube-klipp från det tidiga 10-talet, där laget Sebastian Bojassén-räddade sig kvar i andradivisionen, som för att tydliggöra äktheten i sitt supporterskap, nu när det blivit så väldigt smärtfritt att hålla på klubben som Kvällstidnings-spås kunna ta SM-guld och som affärsmannen Zlatan Ibrahimovic köper in sig i.

2020 års Hammarby har gjort 5–1 på allsvenska nykomlingen Varberg, de har okynnes-spetsat sin offensiv (som redan var Sverige-bäst i den där märkliga runt-straffområdes-futsal-sporten som de spelar på hemmaplan) med Abdul Khalili och Paulinho (Sverige-bäst i att vinkla in bollar i hörn i just straffområdes-futsal på konstgräs) och sedan Stefan Billborn tog över laget har Giffarna haft det ungefär lika bekvämt med Bajen på Tele2 Arena som med revisorerna i bokslutstider.

Giffarna? Sedan förlusten mot AIK i början av november 2019, när degraderingen blev ett sista tungt slutminuts-faktum, så har jag anammat den snabbe backen och kontorsvaktmästaren Åke Janssons uppsyn vad gäller engagemanget i klubben:

Sammanbitna käkar och blicket åt ett annat håll, som för att slippa tänka på det. På avstånd följt hur Sundsvalls Tidnings krönikörer ägnat spalthalvmetrar åt att försöka kräva proffskontrakt åt division 2-spelare och försökt sammanfatta känslorna med hjälp av aktuella meme-mallar.

Blivit glad när Urban Hagblom lyckats locka hem både Pontus Silfver och Pontus Engblom från Norge. Fått existentiell ångest när jag tänkt på att Silfver, som klev upp i a-laget samtidigt som mig 2010, nu nästan kommer tillbaka och är lika gammal som Jonas Wallerstedt var då, när han satt som en entreprenöriell gammal farbror och försökte sälja kaffekapslar till oss tonåringar. Bara åldersnojan som drabbade mig när jag insåg att 91:orna är tänkt att vara rutinerade lagpappor fick mig att zona ut ytterligare.

Sett en bild på Henrik Åhnstrand i Adidas-keps på träning. Ny mememall, nytt hehe-mottag i någon gruppchatt.

I Nordichallens gryniga ljus har jag förgäves försökt tyda vad det är den gamle Joel Cedergren-vapendragaren Åhnstrand vill med det här ganska nya laget. Ingenting har blivit särskilt tydligt, annat än att de haft otroliga problem i försvarsspelet i båda cupmatcherna och att mittbacksparet senast (David Myrestam och Alexander Blomqvist) uppträdde som något man rasar ner i division 1 med.

Nu skulle de möta Hammarby på bortaplan och jag gick alltså dit med den nervösa blicken hos en räddhågsen individ som blivit ofrivilligt medbjuden på sadomasochistiskt galej.

Det blev fembackslinje, det blev tremannablock framför, det blev den typ av siffermässigt klokskap som så ofta saknades hos Joel Cedergren när laget stod inför en på pappret övermäktig uppgift men han bestämt skulle jobba på det långsiktiga projekt som aldrig någonsin hade de socioekonomiska möjligheterna att bli färdigt.

Visst borde både Aron Jóhansson och Gustav Ludwigson gjort minst ett varsitt hemmamål före paus och visst var det en mer eller mindre konstant Hammarby-press mot ett handbollsförsvar, men när domaren visslade för pausvila vid ställningen 0–0 så applåderade vi på bortasektionen.

Den fortsatt imponerande Anton Eriksson såg ut att ha växt ytterligare av att nyss ha fyllt 20, Juanjo styrde och ställde och ett par av de situationer där Hammarby trots allt fick hitta in i djupled räddade unge mittbacksvikarien Albin Ekström upp med sin snabbhet.

Mittfältarna kämpade på bra med att stänga ytor, Hammarby fick sköta det mesta av sitt rullande utanför ett tätt packat bortalag.

Gott så. Men mitt i allt detta, mitt i denna insiktsfullt defensiva insats byggd på den enda vägens borta-mot-Bajen-politik, så såg vi scener som denna:

När Albin Ekström klev ner för att ta hand om insparken så trodde jag att målvakten Andreas Andersson hade skadat sig eller att han bara inte behärskade det gamla fritidsledartricket »höjdare«, men jag trodde inte att jag skulle få se ett tillbakapressat och på alla sätt och vis underlägset lag rulla av en inspark bakåt på bortaplan.

Nu gick det ju som det gick: Andreas Andersson sköt bollen i bröstet på Dennis Olsson och hur kul det än är att se tre Norrlandsprodukter samspela mot Hammarby inför storpublik så är det inte så roligt att se ens favoritlag stå för sådana här kombinationer strax ovanför eget straffområde:

Nu gick det där alldeles utomordentligt dåligt (Paulinho var sedan nära att nicka in den efterföljande hörnan), men jag har en stilla undran: vad hade ens varit det maximala utfallet i ett läge där det överlägsna Hammarby-laget, som Giffarna inte lyckats luckra upp på tjugo minuter, pressar med tre spelare vid straffområdesgränsen och snabbt fyller på med ytterligare ett halvdussin på offensiv tredjedel?

Man kan inte, eller jag har åtminstone aldrig sett det, både spela extremt defensivt mot ett på alla plan överlägset lag och samtidigt försöka rulla ut samma lag från egen… inte ens målområdeslinje (därifrån rullas ju bollen bakåt!) utan mållinje. Det första är sunt och vettigt och självklart – det andra är konkret galenskap. Det är, i mina enkla fotbollsögon, inte »mod« eller »dedikation« (till någon sorts långsiktig idé) utan ren och skär dumhet.

Det här var förstås en dålig värdemätare inför en säsong där Giffarna förhoppningsvis ska föra spelet, men mot inget lag i serien vill jag se att bollen går bakåt från målområdeslinjen om motståndarna står med tre man vid straffområdesgränsen. Dylik våghalsighet fungerade under den unika 2018-säsongen, när precis allt stämde och Bataneros och Juanjos spanska division 3-tiki-taka tog allsvenskt motstånd med överraskning, men absolut ingenting säger att det ska lyckas med mycket sämre spelare i en gräslig serie där folk äter upp dig först och frågar sen.

Snälla, rara: sluta med det.

FOTO: ANDREAS L ERIKSSON/BILDBYRÅN.

Den andra halvleken skulle förstås innebära Hammarby-mål, det var jag införstådd med. Det tog dock bara fyrtio sekunder innan ett passivt GIF-försvar lät Kacaniklic pricklobba in på Jóhanssons skalle och tio minuter till innan Darijan Bojanic fick lufsa (oavsett hur rekordmycket Jimmy Lidberg tvingar Hammarbyspelarna att fysträna så biter ingenting på Darijan Bojanics plufsiga hållning) igenom och rulla dit tvåan.

Det kanske är sådant som händer mot ett överjävligt bra konstgräslag. Det är svårt att hålla fokus i nittio försvarsminuter.

Men det som hände efter minut sjuttiofem och framåt oroade desto mer. Inte att det släpptes in två otroligt enkla mål (som en snubblande Juanjo och en otroligt taffligt volleyboll-fingerslagande Andersson får ta på sig) utan att laget tog så fullständigt slut. Visst är det jobbigt att spela försvarsspel mot ett väldigt bra lag, men jobbigt kan det inte få vara att nästan hela laget ser ut att lufsa runt i snö upp till knäna sista kvarten.

Flera GIF-spelare såg ut att vara på den trötthetsnivå där fotbollshjärnan helt slutar fungera och det får en ju osökt att undra huruvida den nya GIF-ledningen har samma inställning till fysträningen som under den Joel Cedergrenska regimen, där konditionsträningen primärt var något man fick i sig i tvåmålsspelet, så som man får i sig lite kalcium av mjölken.

Förlåt, men det såg idag oroväckande mycket ut som att det, ehm, kanske inte räcker. Hammarby hade mycket boll och rullade runt under nästan alla minuter, men ett sånt överjävligt tempo i matchen var det ju faktiskt inte.

Nej, vi måste trots allt försöka avsluta med det positiva. Jag tyckte som sagt att den egentliga ytterbacken Ekström, som fyller 19 om ett par dagar, gjorde ett bra vikariat som mittback och jag tycker Pontus Silfver var stundtals mycket fin och klok med boll (så länge han orkade; sista kvarten trötthetstappade han också allt), men jag tycker framför allt att den här nyblivna 20-åringen stod för en otroligt imponerande insats:

FOTO: ANDREAS L ERIKSSON/BILDBYRÅN.

Han imponerade så mycket på mig som man kan göra som mittback i en 0–4-förlust. Men sättet han tog sig an det före detta Bundesliga-proffset Jóhansson defensivt, hur han hann ikapp, hur han tryckte till, och inte minst hur han skötte spelet med fötterna. Det är inte alla 20-åringar som självklart Beckenbauer-driver upp bollen igenom tre Hammarby-spelare vid 0–0-läge inför nära femton tusen åskådare (hade mitt 20-åriga jag fått chansen att spela en sån match hade jag tjongat iväg varenda boll jag någonsin fått för fötterna) eller hittar in med rätt typ av instick i rätt lägen.

Han är lång, slank, snabb, fin med fötterna och han läser spelet väldigt bra. Känns det igen?

Jag ska inte säga för mycket, men av det han visade idag så skulle jag inte vara så väldigt förvånad om han en dag går till en kinesisk klubb för tiotals miljoner, efter att dessförinnan ha lämnat Giffarna som bosman för någon halvdan storstadsklubb.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *