Överblivet content, vecka 10: Astrologin och snubbigheten räddar klimatet

Jag förstår verkligen alla rörelser mot fascismen och nationalismen och mot avhumaniseringen och hatet. Allt det. Det ter sig mer eller mindre som en självklar utveckling i en värld där en superelit fått fria händer att ordna världspolitiken efter sina skattepreferenser och därigenom skenat ifrån precis alla andra, som lämnas kvar i stagnation och stress och tävlan och ständigt krympande resurser och höjda vattennivåer.

Fascism, vi-mot-dom-tänk, allt sånt: jag fattar.

Men om man nu som människa (ännu) inte slagit ut i fullskalig fascistisk blom utan ser sig själv som en någorlunda progressiv kraft så kan jag för mitt liv inte greppa hur man i dagens läge kan vilja rösta för mer av samma sak som vi haft de senaste decennierna. Nej till drastiska förändringar, radikala reformer och en omdaning av den politik som lett oss till en värld där de superrika känns närmre att resa iväg och bosätta sig i en liten lyxvärld på Mars än att rädda den här planeten.

Ja till en gammal gubbe som i förvirring kysser sitt barnbarn på munnen:

Jag fattar verkligen inte. Jag tyckte den här texten som Karin Pettersson skrev var bra och sammanfattande kring läget och om Thåström tvingats summera ihop den på några få låtrader hade han väl sagt att det är samtidens människor som är dom konstiga, det är Bernie som är normal.

I helgen var jag på Nordiska Muséets utställning om hur snabbt Arktis håller på att smälta och det är väl knappt så att den allra grönaste av nya deals kan rädda oss från alldeles otroligt mycket elände i klimatkrisens spår, men det finns ju trots allt någon typ av miljörörelse att hoppas på.

Jag har bara hela tiden tänkt att det gäller att den blir ännu mer högljudd och att den mycket bryskare bänder sig in på den politiska dagordningen.

Men i veckan… fick jag nya betänkligheter kring miljörörelsen. De mer meteorologiskt kopplade individerna i den rörelsen har ju alltid yrat om sina oförståeliga PPM-halter av koldioxid i luften och det har ju varit svårbegripligt nog, men åtminstone tydligt (nästan övertydligt) kopplat till vetenskapen. Nu läste jag den här tweeten från meteorologen Pär Holmgren och blev… orolig:

Har du befunnit dig på dejtmarknaden under det sena 2010-talet så vet du antagligen hur omöjligt det är att ens försöka få läppja på en öl utan att behöva svara på vilken måne man har i vilken ascendent.

Astrologin är den nya religionen och läser man det Pär Holmgren skriver ovan så ser vi att PPM-nivåerna lyser med sin frånvaro och istället skriver han löst och luddigt om »tillskott från El Niño« och, framför allt, om att solen befunnit sig »i en relativt inaktiv fas«.

Det är lätt att göra tolkningen att de vetenskapligt förankrade miljöaktivisterna bytt taktik och försöker appropriera vår tids stora fluga, genom att lämna det svårgenomträngliga PPM-tuggandet för ett mer diffust och löskokt snack om stjärnors positioner.

Inga IPCC-rapporter lyckas skrämma upp folket, men om det börjar gastas om att solen går in i en aktiv fas samtidigt som stora delar av folket fått läsa av Tidningen Nära-healern Benny om att Jupiter är på väg i skorpionens ascendent så lär det äntligen få folk att reagera och kräva förändring.

Vad tycker ni om konceptets nya gråtskrattsradbrytare? Claes Malmberg som gråtskrattar via att krama en gråtskrattande kudde framför nyllet i SVT-programmet Seniorsurfarna, trots att Claes Malmberg själv måste ha ett av hela Sveriges mest gråtskrattskompatibla ansikten.

Jag läser just nu en nationalekonomisk grundkurs i miljöekonomi på distans, vid sidan om min praktik på skola. Dels för att jag behöver ytterligare poäng i nationalekonomi för att få en fullskalig behörighet i ekonomikurser på gymnasienivå, men också för att det är någonting jag verkligen känner att jag behöver.

Grundkursen i makroekonomi på Stockholms Universitet, som lär ut grunderna i hur samhällsekonomin fungerar till alla typer av statsvetare, tog nämligen nära nog noll hänsyn till miljön i sina beräkningar, när jag läste kursen under 2017. De körde på med sina gamla beräkningar och vi hade flera föreläsningar som kretsade kring varför man inte kan höja ersättningen till de som befinner sig utanför arbetsmarknaden och om varför man inte kan höja skatterna – men inte en enda som grundligt gick igenom några miljömässiga gränser för den globala marknadsekonomin.

Ansvarig för kursen? John Hassler, professor.

Döm därför av min förvåning när den här nyheten dök upp i mitt flöde härom dagen. Samme man som inte verkade ha något av intresse av att prata om klimathot när han fick chansen att föreläsa om världsekonomin för hundratals studenter har nu gett sig in i miljödiskussionen med, inte en omstöpning av ekonomin, nej, utan…

… en idé om att skicka upp enorma segelflygande parasoller som ska skydda jorden mot solen, medan vi fortsätter brassa på enligt de gamla hederliga makroekonomiska IS-LM- och AS-AD-modellerna.

Han skriver det här tillsammans med astronauten Christer Fuglesang, som varit uppe i rymden och känner till att solens strålar är väldigt varma och att de kan vara centrala för att värma upp jorden.

»Varm, säger du«, har kanske Hassler hummat till Fuglesang över ritbordet. »Om vi bara kunde… skydda jorden från denna strålning på något sätt; gärna på ett sätt som dessutom tillåter oss att tillverka nya jättelika produkter, vilket skulle kunna få fart på produktionen«.

Ge det någon halvtimme och någon DN Debatt-redaktör svarar yrvaket att »Parasoll? Ja, det skyddar ju mot solen«.

Det är en tuff gren, det här, men jag tror att det här kan vara ett världsrekordförsök vad gäller snubbig höftskjutning i professorklassen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *