»Har man inte skäl att hoppas, att mänskligheten med hennes inneboende möjligheter en gång skall skapa sig ett sublimt öde och inte drunkna som en katt i en brunn.«
Jo, nog hade hon skäl att hoppas, Frida Stéenhoff, där hon satt och skrev på sin sundsvallska kammare vid 1900-talets början. Hon som var den första i Sverige som glatt approprierade tillmälet feminist, som dittills använts som ett skällsord för alla som engagerade sig i kvinnofrågan, har nu fått sällskap och alla och envar under feministparaplyet — till och med »international business masculinity«-män i löptajts och Air Pods som leder högerpartier:
Vänster och feminism är inte längre samma sak. Pionjären Frida Stéenhoffs marxistiskt influerande yrande om att »nutidskvinnan har förstått, att man inte kan vara moraliskt fri utan att vara materiellt fri« och om att »det är borgarstaten med dess klassskillnad och trånga vyer som måste bort« har klingat ut och i stället har kyrkan breddats. Nutida moderna tänkare, som Ulf Kristersson själv, har vidgat feminismbegreppet och kokat ner essensen till varför man betraktar sig själv som feminist är att man svarar »nej« på frågan om det är okej att killar utför sexuella trakasserier riktade mot tjejer i korta kjolar:
Det är en bred kyrka, »killar ska lära sig hålla tassarna borta«-feminismen. Men klart är att om Frida Stéenhoff skulle kunna blicka ner på dagens svenska samhälle skulle hon trots allt kunna konstatera att en hel del faktiskt har hänt sedan hennes feministiska analyser väckte upprörd debatt vid det förra sekelskiftet. Vi har sett rösträtten tillkomma, avskaffandet av kvinnolönerna, en utbyggd förskola, fri aborträtt och under de senaste åren har en samtyckeslagstiftningen kommit på plats och under #MeToo-vågen kunde vi till och med slå fast att det nästan är kriminellt om uppburna tv-snickare tafsar på kollegor i en firmafest-jacuzzi.
Men i skymundan av samtyckeslagstiftningen och #MeToo så tycker jag att en lite bortglömd framgång som det enträgna feministiska arbetet genererat under det gångna 2010-talet måste varit att förekomsten av uttryckliga »mancaves« minskade. Ni vet: fenomenet att en manlig sambo fått tillåtelse att göra om ett litet skrymsle i bohaget till en maskulint osande grotta, där han kunnat barrikadera sig med några finfolköl och antingen borra ner sig i en lädersits för att se den Ebay-beställda specialutgåvan av »Bridge over River Kwai« för tolfte gången på sin ambitiösa bioanläggning, alternativt spela Call of Duty med ett par rejält brusreducerande hörlurar som för en förlovad stund av virtuell nazistslakt helt avskärmar honom från tvåsamhetens stundtals kvalfyllda vardag.
Jag tycker de blivit färre. När bekanta blivit med bostadsrätt tycker jag att det är mer sällan som man leds in i en liten skrubb och får höra frasen »och det här hade jag tänkt göra till en liten man cave«, varpå det följer en liten utläggning där du oundvikligen – oavsett hur deppig själva inredningsidén låter: »ah, din gamla skinnfåtölj, ja«, »nej, den Homer Simpson-postern får inte plats där ute för frugan, va, hehe« – finner dig själv utbrista ett »fan vad najs!« vid utläggningens slut.
Nej, när vi tagit steget in i 2020-talet tycker jag det är mer sällan man hör om ett par som köpt lägenhet där de haft lyxen att unna sig att avvara en del av det nya boendet åt galopperande maskulinitet. Jag är för dåligt insatt i ränteavdrag och amorteringskrav, men kanske är det bara så att affärsbankerna till slut slutat prångla ut specifikt avsedda mancave-miljoner i det ekonomiska systemet. Att den där sista belånade miljonen som var vigd åt folköl, jätteteve och surroundsystem inte längre lånas ut lika lättvindigt.
Eller så är det så att feminismen faktiskt gått framåt på den här fronten också. Att en mancave av det slaget, som signalerar att den renodlade manligheten är någonting som står utanför parförhållandet och det gemensamma samboskapet, som en slaggprodukt som måste få sig en liten ventil för att inte implodera, inte längre är ideologiskt gångbar när vi nu kliver in i 2020-talet.
Frida Stéenhoff förkastade redan 1903 rådande särartsfeministiska idéer om att kvinnan skulle stå för någonting annat i samhället om hon bara gavs den jämställda chansen. Hon tog avstånd från Ellen Keys och andras idéer om att kvinna betydde känslighet och att mannen betydde någonting annat – nej, idealet var istället »en hel personlighet« åt alla och envar, både man som kvinna. Hon hade antagligen gillat den nya pappalediga mansrollen, men antagligen inte älskat idén om att denna nya man ansåg sig kräva en »man cave«-stomipåse på magen.
Jag tror hon hade blivit glad över att den verkar vara på väg bort.
Och jag tror att hon vore lika orolig som jag över dess senaste tecken på återkomst. För döm om min förvåning när jag slötittade på Sveriges Mästerkock härom veckan och fick höra begreppet användas så här:
En man i man cave-ålder och i synnerligen kompatibel man cave-frisyr stod iklädd ett köksförkläde och uttryckte att han trivdes med att stå vid spisen — speciellt när han fick vara i sin »man cave«. För i vår jämställda samtid har den nya mannen omdefinierat synen på vad som kan vara en »man cave«. Ett stort och luftigt och lyxigt kök kan vara en »man cave« under ny-maskuliniteten:
Denne man tyckte det var så alldeles ofantligt progressivt att döpa hans specialdesignade kök till sin »man cave« att han bara inte kunde sluta hänvisa till den. Ingen framför teven skulle kunna missa hur han på ett banbrytande modernt och normflytande sätt omdefinierat själva begreppet, eftersom han gång på gång på gång tjatade om hur mycket han älskade att laga mat i denna »man cave«:
Och jag vill bara peka på att det här är ett nytt fokusområde som den moderna feminismen måste ta tag i. Jag vill bara belysa att det här alls inte är någon seger: att manligheten har förflyttats från den nedsuttna lädersoffan i ett skrymsle till någon ROT-installerad gasspis där mannen står och sauterar ett kalvlägg och lyssnar på en The Eagles-LP medan barn och kvinnor är förpassade till simpla sysslor som dukning och eventuellt något typ av ansvar för salladsskålens tillredande.
»Man cave«-fenomenet ska inte flytta på sig och annektera en annan sfär, den ska bort. Särartsmaskuliniteten ska bekämpas i vilken del av huset den än visar sitt fula tryne. Män ska självklart få vara i köket, gärna frekvent och regelbundet, men de kan inte tillåtas annektera och »man cave«-ifiera hela området, hela hemmets hjärta, med sina svindyra fritöser och bordsgrillar specialbeställda från Korea.
Jag vet väldigt lite om tvåsamheten (det lilla jag lärde mig har jag nästan hunnit glömma), men jag tror att feminismens mål och mening är att män också tvingas ha jämntråkigt i alla rum. Inga »man cave« som till hundra procent ska vara präglade av lust och glädje.
För hur låter det när någon frågar ifall »man cave«-innehavaren ovan kan »slänga ihop lite fiskpinnar och mikra på potatisen från igår till Noel och Ulrik som ska iväg på innebandyträningen?«. Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det kan komma en utläggning om att »men vi har ju sagt att det här ska vara min fristad där jag får utlopp för mina idéer och viljor« eller att han helt sonika vägrar och ställer sig och kokar ihop en kantarellrisotto som knappt är klar till när barnen kommit hem från samma träning, vid en tid då de varit så ursvultna att de fått trycka i sig varsin bamsekorv på macken på vägen hem, varpå bråk utbryter (»Noel var så hungrig att han tryckte i sig korven så snabbt att han fick ketchup på sina nya innebandyglasögon!«, skriker den skjutsande föräldern argt medan mannen vrålar om att »det steks inga Garant-fiskpinnar i min man cave!!!«) och även denna skenbart progressiva ny-maskulinitet visat upp sig från sin sämsta sida.
Jag säger inte att allt feministiskt fokus måste läggas på denna alarmerande utveckling, men konstaterar bara att denne nye »man cave«-Olle bör motas i grind. Målet är en »hel personlighet«, inte ett kringflyttande av grottor till var det kan tänkas anses mest accepterat.
Bli först att kommentera