Äntligen chans till ett rakt och klassiskt blogginlägg

Jag tror jag skrev tidigare i vintras om hur jag värnade om att den här portalen aldrig någonsin skulle bli den typ av hemsida man klickade sig in på för att få veta hur bra den som skrivit mår. Aldrig några uppdateringar om att i helgen åt jag den här brunchen och myste hemma i den här reklamarens urmulliga (och urbelånade) bostadsrätt. Att det här i stället ska vara ett litet skrymsle som man kan krypa in i genom ett fosterställningsformat hål, dit den som har det tungt i detta ens enda liv kan logga in för att se att tillvaron kan vara bra grådaskig även för andra som lever sina egna enda liv efter bästa förmåga.

Men nu… blir det en kompromiss. Först ska jag kort berätta om hur jag häromveckan fann mig själv på Willys vid Fridhemsplan en tisdagskväll. Jag stod först och nagelfor innehållsförpackningen på kartongen till något som Arla döpt till Bregott Mellan innan jag insåg att anledningen att det kunde kampanjprisas iväg mycket billigare än dess extrasaltade kollega är att det är något typ av margarinliknande gyckelsmör som de till råga på allt klappat på ett nyckelhålsmärke. Kort därefter plockade jag upp en flaska realiserad duschkräm, tryckte trynet mot korken och heimlichmanövrade fram ett litet dofttest åt mig själv. Sedan vidare till att plocka på mig några kilo rotselleri och nåt kilo potäter innan jag tittade på klockan: tio över nio.

Dessförinnan hade jag genomfört passet »Skivstång« på Friskis och Svettis-filialen Stadshagen ensam i ett hörn, eftersom min kompis glömt träningskläderna på hennes jobb när hon skyndat iväg. Jag flåsade runt där, svettig och rödflammig i mina allra fulaste gamla Sundsvallsbyxor och en gammal Umeå Energi-bomullströja från några av den pre-tvättids-sargade garderobens allra mörkaste vrår. Klockan hann bli åtta innan ledaren äntligen lät mig sluta göra rygglyft i en pöl av min egen svett.

(Ett tag besökte jag frekvent passet »Jympa Intensiv« på Östermalms-Friskis, tillsammans med en massa svala och SATS-kompatibla mellanchefer med ventilerande funktionsplagg, men så helt plötsligt – efter några raka veckor av mitt deltagande – så försvann passet spårlöst från schemat och min misstanke är att mina svettningar var så pass voluminösa att Friskis-ledningen helt enkelt insåg att de inte kunde bära kostnaderna för de extrainsatta saneringsåtgärder som var tvungna att sättas in efter att jag deltagit på passet.)

Klockan är sedan halv nio innan man har duschat och kommit på att den ryggsäck som man med nöd och näppe fick ner alla träningskläder i på vägen dit plötsligt inte alls rymmer samma attiraljer när man ska hem. Trots att jag bjuder hela omklädningsrummet på en modern Papphammar-tolkning, där jag tar spjärn med foten mot väskan och drar allt vad man orkar i kedjan, så går väskan inte ihop (jag är ingen fysiker, men antagligen är det all svett som fått träningsklädernas volym att expandera). Jag får utstå denna tröstlösa kamp mot väskfysikens lagar på grund av att jag vägrar ta med mig en extern träningsväska och en ryggsäck för dator, böcker och matlåda när jag går iväg på morgonen. Folk har bestigit toppar på flera tusen meter och haft med sig smidigare packning än jag när jag typ vill hinna plugga, äta och träna en helt vanlig tisdag. Det är i sig ett bevis för att vardagen inte går ihop: att man behöver ta med sig Ola Skinnarmo-mycket grejer hemifrån för att lyckas genomföra en helt ordinärt tråkig vardag.

Men till slut får jag ta alla mina svettiga träningskläder i en extern plastpåse, som en sanitärt oangelägen accessoar jag går och svänger sig med.

Sedan Willys, som sagt. Heimlichmanövrar i duschgelsplasten och lusläsandet av smörhalter.

Jag var hemma halv tio, lagom till ett Aktuellt-inslag om att föräldrar slutat engagera sig ideellt i sina barns idrottsföreningar utan att de istället köper tjänsten »idrott« åt sina barn av några pigga entreprenörer som levererar tjänsten innebandy- eller fotbollsträning mot betalning. En mamma intervjuades om hur det var att betala bort allt ansvar för lottförsäljning, bullbakande och kiosktjänster och summerade att det var väldigt smidigt – men att det var tråkigt att »laget« som barnen tränade med inte var ett egentligt lag, utan splittrades så fort kontraktet löpte ut med företaget.

Det är tråkigt att lagkänslan inte ingår i priset.

Ja. Det är tråkigt att lagkänslan inte ingår i priset.

Och jag tyckte förstås att den var alldeles otroligt deppig, den här nyheten; givetvis något av ett bevis på hur ohållbart vi pusslat ihop det här samhället. Om jag inte visste det tidigare så fick jag veta det nu: när folk inte har tid att lära sina barn skjuta slagskott med en innebandyklubba så är det något som är systematiskt fel.

Jag har inte ens ett riktigt jobb, inte ens en relation, inte ens något litet kid som vill åka tvärs över stan för att spela innebandy – och ändå står jag och heimlichmanövrerar fram deppiga dofttest på Willys vid niorycket en tisdag.

Om det här varit en framgångsrik blogg, en sån som faktiskt innehar något typ av existensvärde på 2020-talet, så hade det varit här som inlägget sömlöst gick över till att visa sig vara sponsrat innehåll från Mathem.se eller någon annan idé som åtminstone åtgärdar det sena irrandet i Willys konservfyllda gångar.

Men det här är hela innehållet. Hela innehållet jag vill ska prägla den här portalen. Att jag på denna min enda portal i detta mitt enda liv får måla livet i de färger som de ofta framträder, jämngrått som betongen som präglar Willys vid Fridhemsplans katakomber, och bjuda ett fåtal läsares snokar på de dofter som präglar vardagen (en habil lukt från mynningen på en just nu rabatterad Palmolive-plastflaska).

Men.

Jag har ju en så pass materialistisk syn på bloggskrivande att jag vet med mig att om jag haft ett annat typ av liv, eller andra vänner, och ett annat innehåll att arbeta med så hade det säkert påverkat innehållet. Om någon med jämna mellanrum fotat mig när jag gjorde roliga saker så kanske en ganska svag men lång anekdot om ett sent Willys-besök hade fått stryka på foten till förmån för ett kvickt inlägg om den roliga saken jag gjort, tillsammans med ett par härliga bilder på mig.

Nu senaste månaden har jag, som kompensation för hur gråblek och svårgenomtränglig den stockholmska vardagen har tett sig, köpt biljetter och gått på först Angel Olsen på Vasateatern, sedan Poliça på Slaktkyrkan och nu i onsdags Stormzy på Annexet. Jag har verkligen tänkt att om jag ska behöva utstå vissa av de nackdelar som finns med att ta sig hem i Stockholm under vinterhalvåret (testa åka gröna linjen hemöver i rusningstid och återkom kring livskvaliteten i det) så måste jag försöka nyttja fördelarna, där en av de som sticker ut är faktumet att de artister som man lyssnar allra mest på kommer och spelar här.

Men att lägga ut en upplysning om en rolig grej som man har gjort utan att ha en bra bild från det man gjort blir ju helt menlöst. Det är inte innehåll. Och det är ofta där det stannar, vad gäller den typen av innehåll på den här portalen. Jag tog inte ens upp mobilkameran under Angel Olsen eller Poliça, men när Stormzy mellansnackade sköt jag av en från hölstret.

Det blev precis den typ av svaga och oanvändbara foto som vissa (ganska, nej, väldigt många) ägnar hela konserter åt att fånga. Helt obrukbart. Insta Story-kompatibelt på sin höjd.

Hade Pirkt.se ägnat sig åt sånt innehåll, korta »kolla, jag var på Stormzy«-uppdateringar tillsammans med en suddig långdistansbild, så hade portalen tappat läsare (antingen min farmor eller min mamma hade slutat klicka sig in; alldeles oavsett ett femtioprocentigt tapp av läsarkretsen).

Men tänka sig: den här gången fick jag i efterhand faktiskt känna mig som en riktig bloggare, en sån som är framgångsrik och läst och lyckad.

Någon tog en bild på mig när jag besökte Stormzy. Ingen av mina vänner, förstås (hade de varit vänner som tagit fina bilder på en så hade det här som sagt antagligen varit en helt annan portal!!!), men när jag kom hem och scrollade runt på nätet så såg jag på nätet att det fanns ett foto på mig från spelningen på Annexet.

Det är ju inte alltid av godo, när man är så pass anti-fotogenisk som jag är, men de gångerna man verkligen känner att man klätt upp sig riktigt fint, man känner sig nyrakad och man känner att man liksom bara… är rätt på det, on fleek, eller hur man nu ska sammanfatta det – vill man förstås gärna råka fastna på bild.

Och så kände jag under Stormzy-spelningen och därför var det ju extra roligt att någon förevigade mig och min utstyrsel:

Överblivet content, vecka 8: bioniska penisar, app-webb-videos och manliga känslor

En av mina allra närmsta vänner och en frekvent och pålitlig bidragsgivare till den här portalens innehållsflöde skickade den här spaningen angående Sveriges civilminister Lena Micko, som han påstår har en »tydlig Owen Wilson-grej på gång, utseendemässigt«:

Det har han förstås rätt i, det är till och med någonting med hennes näsa som börjat Wilson-kroka till sig mot att bli en krokett av brosk och hud, men spaningen stärks av att han tidigare under vintern skickade in det här innehållet till redaktionsledningen, i hopp om att programidén »ett riktigt mörkt Landet Runt-avsnitt« blivit permanent och veckovis på portalen:

Spaningen var den att Kevins pappa, som det är odelat synd om, hade en otroligt tydlig men mörk och ledsam Nicolas Cage i Con Air-utstrålning:

Och att han nu, efter att han lagt den habila Micko-spaningen på Nicolas Cage-spaningen och ansett sig ha en liten trave av liknelser att skryta med, fick psykoanalytiskt gashäng och började yra om hur han alltid brukar bli skrattad åt när han tycker sig känna igen en skådis från någon annan serie eller film och ha totalt fel. »Jag tror att jag ser ansikten på andra sätt än ni andra«, förklarade han och påstod sig istället ha »ett annat typ av seende«, som lämpade sig ypperligt för att se soliga Nicolas Cage-utstrålningar även i den mest molokna av uppsyner.

»Vid min begravning vill jag att ni lyfter det i griftetalet«, slog han till slut fast och jag såg mig själv stå där i gråten och hulkandet vid min nära väns sorgliga förolyckande och snörvla fram att »han ville att jag skulle säga ett par ord«, varpå alla tror att det ska bli något egenkomponerat om hur mycket han och hans vänskap betytt för mig, men jag istället skrynklar upp en liten papplapp och innantill-läser fram hans eget budskap om att »även om han hade svårt med att känna igen skådespelare i olika serier så ville han framhålla— «

Ett par av mina närmsta vänner har fått barn och när det senaste kidet kom till världen så fick jag vara på plats och hälsa på ganska tidigt, när det fortfarande bara var ett litet knyte. Och jag minns att jag slogs av att det är så overkligt att detaljerna sitter på ett så pass litet barn: att öronens hörselgångar är fullfjädrat snirkliga och att både fingrar och tår kommer färdigkonstruerade, direkt vid födseln. Jag hade ingen plan för hur det annars hade kunnat funka, om de allra minsta små detaljerna fått lite tid på sig att utvecklas eftersom, men det fina med att röra sig i en skolmiljö är att man kan slå upp en lärobok och lära sig nya saker den här gången inom naturvetenskapen och den mänskliga biologin. Så här borde det fungera:

Jag har öppnat mitt Tinder-konto igen, efter att ha haft det liggandes i träda under hösten, som en deppig dejt-Tamaguchi som ligger och självdör längst in i en byrålåda. Jag har öppnat det av en anledning: att jag tror att tiden för att träffa någon som vill vara med en håller på att rinna ut.

Inte för att jag håller på att bli gammal och fylla 30, utan för att andra håller på att bli evigt unga och ostoppbara:

Det gäller att skynda på innan de ostoppbara bioniska penisarna är ute på marknaden. Det enda vi vanliga dödliga och stoppbara kan hoppas på vad gäller de manliga sexrobotarna är att utvecklarna blir giriga och vill installera den allra senaste människolika AI-tekniken för att skänka mer stimulans än bara via det ostoppbara bioniska penispumpandet, men att de då råkar ge hela uppenbarelsen (som är tänkt att räkna blixtsnabbt på hur man på bästa sätt hittar fram till orgasmen) den osexiga utstrålning som man bara finner hos riktigt uppkopplade män:

Apropå att röra sig på en dejtmarknad så är det ju ibland så att man skriver något till någon och inte får de svar man kanske skulle ha velat. Man kanske möts av ett »Okej« följt av en glädjelös :)-smilfink, svaret kanske dröjer en vecka eller det kanske inte kommer alls.

I de lägena är ofta svårt att sätta fingret på exakt var man gick fel, men här skulle jag vilja lyfta fram Joakim Söderberg, avgående myndighetschef på Datainspektionen, som ett exempel på en person med en alldeles föredömlig självinsikt:

Det är svårt att erkänna för sig själv, men det är ju nästan alltid den som till slut sätter käppen i det kommunikativa hjulet: den upplevda obekvämheten.

Nyligen friades Allra-skojarna i Tingsrätten för att det inte gick att bevisa att de medvetet skojat bort folks pensionspengar, något som på nytt riktade fokus mot det helt bisarra faktumet att svenska pensionssparare förväntas bedriva Guldspade-vinnande journalistik för att ha koll på vilka fonder som är värda att ha sina livslångt sursparade slantar hos.

En annan marknad som är rätt svår att hålla koll på är det världsunikt avreglerade svenska skattefinansierade skolmarknaden (i onsdags polisanmäldes Academedia-skolan Framtidsgymnasiet för att systematiskt ha skickat ut ofärdiga yrkeschaufförer i yrkeslivet, i torsdags meddelade Academedia-koncernen att vinsten för 2019 blev lite högre än ifjol: totalt 470 miljoner kronor) och det är förstås, i dessa till synes kroniska besparingstider, ingen vågad gissning att det kommer dyka upp F-skattesedel-försedda gycklare med nya, spännande idéer på hur kommunernas utbildningsförvaltningar kan spara in en slant.

Men det här, som Tankesmedjan Balans-Marcus Larsson lyfte på Twitter för några veckor sedan, var ändå något i hästväg vad gäller postmodernt narrspel.

Det här måste vara en väldigt gammal sol-och-vårare som fått upp ögonen för den fullskaliga kalabalik som råder inom svensk skola och tänkt att »här kan jag slinka in med en modern kontaktannons«, tänkt ut vilka moderna och tekniskt klingande ord han har i vokabuläret och skickat ut följande sammanfattning kring vad hans BRAVOLesson är för något:

App-webb-video. Den heliga treenigheten av moderna begrepp som existerar i en gammal gyckelmakares ordförråd när man fem-minuters-brainstormar fram vilken typ av idé man kan få en desperat och effektiviseringsbakbunden kommun på fall med.

Till sist måste vi bli allvarliga. Min käre vän Johan Martinsson har varit sjukskriven ett tag och igår talade han, i egenskap av stor GIF-profil, ut i lokaltidningen om den svåra tiden:

Jag har ju vetat om det ett bra tag och jag hoppas verkligen att jag funnits där för min vän i den utsträckning jag velat. Att han sett mig som någon att kunna prata ut med även innan det blev så allvarligt att sjukskrivningen blev ett faktum. Att vi har den typen av relation, två manliga vänner emellan. Det är ju inte så självklart, oavsett hur nära man än är.

Jag tror jag vid något tillfälle nämnt mitt engagemang i Män För Jämställdhet (som kanske låter som ett rövargäng med någon typ av särarts-jämställdister som Alexander Bard dragit ihop ute på internationellt Silja Line-vatten, men som är en bra organisation som vill motverka destruktiviteten i mansrollen) och även om jag sedan en tid tillbaka pausat mitt volontärarbetande i en chattjour dit unga killar kunnat vända sig och prata så tror jag att det är väldigt viktigt att fler gör just det: pratar.

Men det här hade jag ju pratat med min vän Johan om vid flera tillfällen, så när han plötsligt skickade en länk till artikeln i gruppchatten så hade jag inte så mycket att säga. Jag var på springande fot, jag var på väg hem, och skickade väl något emoji-hjärta och sa att jag skulle läsa på vägen hem.

Men så plötsligt, på väg upp ur tunnelbanan, så tycker jag att jag får syn på något som jag tänker kan stärka min kära vän här och nu. Inte slunga honom ur sin sjukskrivning eller rädda honom från hans psykiska ohälsa, men ge honom en liten knuff i rätt riktning. Jag tittar igen, försöker smygsnegla från sidan för att få en bättre vinkel och se ifall jag verkligen fått syn på det jag tror mig ha fått syn på. Jag är fortfarande inte säker, men tar rygg på objektet ut genom spärrarna, försöker genskjuta framför för att få en tydligare bild, men det går snabbt, med raska och långa steg, likt en höjdhoppare på väg att lyfta för en flopp, och när vi når uppgången så ska jag egentligen till höger, hem till mig, men objektet går till vänster.

Jag stannar upp, tänker att chansen är förbi och förbannar min obeslutsamhet, men ser då hur objektet plötsligt viker in på den pyttelilla närbutiken intill nergången. Jag tar en chansning. Det får bära eller brista och det är ju för min gode väns ve och väl. Jag följer efter, tränger mig in i den lilla butiken, får det bekräftat: det är vad jag tror mig ha sett.

Jag har nu chansen att göra min vän Johan, inte frisk och kry, inte hjälpt, men så pass upplyft ur sin sjukskrivna sänka som jag kan försöka få honom med hjälp av det Stockholms stad erbjuder i form av flärd och kändisskap.

Så jag kliver fram. »Ursäkta«, börjar jag trevande, samtidigt som objektet rycker åt sig sina varor från kassabandet och ska skena vidare med sina älgkliv. »Men är det inte…«

Jo. Det var det. Och efter att jag till och med fått be om att kliva ut ur butiken, ut dit där ljuset var lite bättre, och tagit ett par bilder så kunde jag skicka min kära vän den hälsning som jag för ett par minuter sedan inte alls visste att jag ville skicka.

Ibland behöver två män hålla om varandra. Ganska ofta behöver de prata om hur de verkligen känner, där allra längst inne under det hårda och destruktivt konstruerade skalet. Men ibland kan det också vara skönt att veta att när orden inte räcker till, just där och då, så kan man alltid göra sig ofoget att be Staffan Strand om en selfie:

Grader och ritualer och förändrade diskurser

Häromveckan skrattade jag till när jag var ute och promenerade. Bara sådär, rätt upp och ner och rakt ut. Jag kom precis från ett månadsmöte med mitt lilla gäng i Lärarförbundet Student Stockholm där vi över en kaffe och en tranbärsfralla haft en diskussion om när nästa årsmöte skulle hållas, vilket lett oss vidare till en diskussion om vilka titlar vi borde ha i nästa styrelse. Efter en inledande seriös diskussion om huruvida det behövs en kommunikationsansvarig eller någon form av eventgynnare så eskalerade det ganska snabbt i diverse oseriösa titlar för att sedan fullkomligt urarta när någon av synnerligen oklar anledning snubblade in på Wikipedia-sidan för den svenska druidorden.

Och säga vad man vill om den svenska druidorden, som är en svensk förgrening av ett flera hundra år gammalt brittiskt ordensällskap för rättrådighet, men de kan utse varandra till några hejdundrande titlar:

Redan på låg nivå (eubat!) får man sig en fin liten addering på visitkortet och bara man gör minsta karriärklättring så låter det som att man knappt får klä sig i annat än resårlösa trollkarlssärkar (bard!) eller som att man kan ta 19.90 kronor i minuten för att spå i tarotkort (druid!).

Men det är på nivå sex och sju som det blir riktigt intressant, titelmässigt:

Innan jag hann bearbeta faktumet att Riks Old Ärk är en svenskspråkig titel som existerar så hade Oskar Torefeldt (studentombud av det vi nu för tiden får kategorisera som ringgraden) döpt om mig till just Riks Old Ärk i den chattgrupp där all vår styrelses korrespondens sköts.

Jag smakade på titeln ett par gånger till, fann förstås en alldeles otroligt fadd smak sprida sig över hela namndelen av språkcentrat, men kom därefter med en spaning om att det här är en så pass befängt ful titel att den kommer att approprieras av Stockholms innekids. Det är alltid helt omöjligt att identifiera kommande trender hos de futuristiskt trendiga ynglingarna i de innersta inne-cirklarna i den svenska huvudstaden: de svävar ovan oss dödliga i silvriga reflexjackor, äppelknyckarshorts och brillor så tunna och smala att Bröderna Rongedal skulle skämmas över att sina var för tjocka och klumpiga. När det gäller vilka plagg eller accessoarer som står näst på tur att approprieras och ges en plats i inne-värmen så är det helt omöjligt att sia om: ofta är det något tämligen objektivt fult som ska slungas in i den ungdomligt entusiastiska torktumlaren. Är det de gamla Fredrik Ljungberg-stickade mössorna från tidigt 00-tal som gäller? Är det näverlurens år? Ska man trycka ner en självscanningsapparat från Coop i ett hölster?

Det går inte att veta.

Och jag känner åtminstone en sådan typ av innemänniska som inte låtit trendyvigheten begränsa sig till kläder och mode, utan anammat samma oberäkneliga yvighet även på sitt eget namn: artisten Lorentz.

»Losobaby« och Lorrelight« har genom åren bland annat skenat iväg till »Loso Yamamoto« som helt oförhappandes har blivit till »Doggfather«.

Och nu lanserade jag spaningen att Lorentz, vad han nu för stunden kallar sig, kommer vara den som tar sig namnet Riks Old Ärk.

Detta sagt med full vetskap om att jag är kanske minst lämpad av alla i Sverige vad gäller att göra spaningar av just Lorentz, då jag i flera år trodde att hans vers som går: »Går’e här för snabbt för’ej? / Går’e här för snabbt?« istället löd »Går över snabbt före / Går över snabbt«, där jag tänkte att Lorentz var ute och vandrade med ett par foträta snöskor över snabbt och krispigt före:

(Det här har jag skrivit om mer utförligt i ett långt tidigare inlägg, på den gamla goda tid när jag bevisligen hade tid och ork och lust att försöka skriva om löst sammankopplade roligheter jag tyckte mig snubbla över.)

Det var det jag gick och skrattade åt på vägen hem: tanken på att Lorentz skulle appropriera druidordens allra högsta titel, avsedda för män i påviska särkar. Och så kom jag hem, googlade runt, laddade ner en app för AutoTune-inspelningar i telefonen, sjöng in frasen »Baby jag vill vara din Riks Old Äääääärk« i AutoTune-göraren och skickade omgående in det otroliga resultatet (jag besparar er det, men Voloco var en rolig app) till några av mina kamrater i styrelsen.

Det blev något trippel-ha till svar (det är alltid det man går efter: man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå hahaha:ad åt i någon chattgrupp), det dök in någon gråtskrattsgubbe och jag kände mig nöjd och glad över responsen. Sedan blev det tyst i fem minuter innan det plingade till i telefonen igen. Oskar, studentombud av ringgraden och Old Ärk-grafiker, skickade då det här mästerverket:

Och bara den bilden, bara att den finns, hade egentligen gjort att de här åren av lärarfackligt engagemang värt det. Det har varit så roligt. Vi har haft så kul när vi med jämna mellanrum ses över en kaffe och en fralla och pratar om hur vi ska försöka göra Stockholms Universitets lärarutbildningar bättre eller vilken föreläsare vi ska boka in till nästa gång. Ofta har jag lämnat mötet utan att vara ett enda uns klokare kring frågan hur vi ska vända utvecklingen i svensk skola, men ändå med ett småleende över läpparna på grund av något som det skojades om.

Det är drygt två år sedan jag var så väldigt besviken på så väldigt mycket i lärarutbildningens utformning och ville försöka förändra saker till det bättre. Jag gick med i det största lärarfacket, mest för att de hade en igångstartad verksamhet på skolan. Jag drog med mig några kompisar, blev ganska snabbt ordförande och väldigt många gånger har jag höftat ihop en dagordning i sista minuten, ganska ofta har mötena inte kommit fram till så särskilt mycket och lärarutbildningen på Stockholms Universitet idag är nog inte alls särskilt mycket förändrad från när jag engagerade mig fackligt.

Men runtomkring våra kaffekoppar, våra tranbärsfrallor och vårt ideella engagemang för svensk skola så har det hänt saker. Utanför vår lilla verksamhet i Studenthusets kafé uppe på Frescati så har det, ute i den stora svenska skolvärlden, hänt saker vad gäller den svenska skolpolitiska diskursen.

I våras skrev jag en diskursanalytisk C-uppsats om hur läraryrket och lärare hade gestaltats i svensk media inför två olika val, 2010 och 2018. Och jag fick, precis som de allra flesta C-uppsatsskribenter, fram ganska lite matnyttigt. Det var lite fler tematiska gestaltningar här, det var lite fler lärarröster representerade där och yada, yada, yada: jag fick min journalistexamen till slut.

Men på det ett och ett halvt år som gått sedan det inför-valet-2018-nedslaget så vill jag hävda att det hänt saker med den skolpolitiska diskursen: hur det skrivs och debatteras och diskuteras kring svensk skola.

Vad det beror på?

Vid en sökning i mediearkivet efter »Tankesmedjan Balans« får man ett dussin träffar under kalenderåret 2017 och scrollar man sig vidare till 2018 får man ganska snart upp ett Pirkt.se-bekant byline-nylle: mitt! Enligt mediearkivet skrev jag den femtonde texten i svensk mediehistoria som nämnde Sveriges mest New Public Management-kritiska tankesmedja.

Nästa vecka, på torsdag klockan 16.00, så har vi bokat in en föreläsning med en av de två grundarna på Stockholms Universitet och jag kommer försöka ta mig dit och gå runt som en sån jobbig indiekille på festival:

Inga har betytt så mycket för den förändrade diskursen som Åsa Plesner och Marcus Larsson som driver Tankesmedjan Balans. Om det fanns ordensällskap för svensk välfärdskritik så vet jag inte om Riks Old Ärk-titlarna räcker till. De har stått på barrikaderna i flera år och gastat och gastat för att få folk att begripa kommunala smygbesparingar och begrepp som New Public Management. De har fått lokaltidningar och granskande journalister och inte minst fackförbund att veta vad de ska dels leta efter men framför allt uppröras över.

De har inte bara på ett ideologiskt plan yrat om det moraliska felet i att riskkapitalister gör vinster på offentligt finansierade skolpengar utan pedagogiskt också förklarat hur en etablering av Internationella Engelska Skolan drabbar en stackars kommun.

Jag har inte för mitt liv kunnat förstå hur inte Sveriges lärarfack plockat upp denna lilla smedja som en del i den fackliga rörelsen, men när Lärarförbundet Stockholm presenterade sin verksamhetsberättelse för 2020 så hörde jag hur de bland annat arbetade för »balans mellan krav och resurser« (vilket är en gammal Balans-dänga till fras).

På samma årsmöte hade vi i Lärarförbundet Student Stockholm skickat in ett par motioner. Det var ganska precis samma motioner som vi skickade in när vårt nationella studentförbundet hade årsmöte tidigare i vintras, när vi lyckades få den nationella studentorganisationen – som på pappret företräder 30 000 lärarstudenter – att ta en sväng åt det håll som för något år sedan hade dömts ut som dödskommunistiskt.

Motionerna handlade om att Lärarförbundet Stockholm skulle ta tydlig ställning mot vinster i offentligt finansierad skolverksamhet och att de skulle göra samma tydliga ställningstagande gällande att New Public Management inte är en lämplig styrmodell för svensk skolverksamhet.

Och vet ni?

Nu är det så. Nu tar Sveriges största lärarfacks största lokalavdelning tydlig ställning mot vinster i välfärden och NPM-styrningen.

Det är inte primärt tack vare vårt frallätande och kaffedrickande sällskap, inte tack vare oss som flamsar runt med titlar lånade från druidordrar, utan tack vare de som outtröttligt Sisyfos-släpat upp de här frågorna på dagordningen, dag efter dag efter dag. Utan deras arbete hade det inte ens varit på tapeten att slänga in en enda motion åt det hållet.

Men jag är bara så otroligt glad att vi – vår lilla rörelse, mitt och tio andra härliga och roliga individers ideella engagemang, har kunnat dra vårt lilla strå till stacken. Nu fortsätter vi förhoppningsvis framåt.

Jag kommer lämna över ordförandeskapet till våren, när jag blir färdig lärare. Jag var på ett möte med Hyresgästföreningen härom veckan. Det pratades om renovräkningar och varufieringen av bostäder och det refererades mycket till filmen Push (som jag rekommenderar och som ligger på SVT Play) och jag blev mycket uppeldad. Kanske börjar jag engagera mig där.

Det här var mest tänkt som en uppmaning till allmänheten att engagera sig ideellt i frågor man bryr sig om. Det är roligt, man lär känna nya människor och då och då får man känna att man lägger ett strå på rätt ställe i en stack.

Erik Löfgren
Riks Old Ärk
Lärarförbundet Student Stockholm

Feminismens nya måltavla

»Har man inte skäl att hoppas, att mänskligheten med hennes inneboende möjligheter en gång skall skapa sig ett sublimt öde och inte drunkna som en katt i en brunn.«

Jo, nog hade hon skäl att hoppas, Frida Stéenhoff, där hon satt och skrev på sin sundsvallska kammare vid 1900-talets början. Hon som var den första i Sverige som glatt approprierade tillmälet feminist, som dittills använts som ett skällsord för alla som engagerade sig i kvinnofrågan, har nu fått sällskap och alla och envar under feministparaplyet — till och med »international business masculinity«-män i löptajts och Air Pods som leder högerpartier:

Vänster och feminism är inte längre samma sak. Pionjären Frida Stéenhoffs marxistiskt influerande yrande om att »nutidskvinnan har förstått, att man inte kan vara moraliskt fri utan att vara materiellt fri« och om att »det är borgarstaten med dess klassskillnad och trånga vyer som måste bort« har klingat ut och i stället har kyrkan breddats. Nutida moderna tänkare, som Ulf Kristersson själv, har vidgat feminismbegreppet och kokat ner essensen till varför man betraktar sig själv som feminist är att man svarar »nej« på frågan om det är okej att killar utför sexuella trakasserier riktade mot tjejer i korta kjolar:

Det är en bred kyrka, »killar ska lära sig hålla tassarna borta«-feminismen. Men klart är att om Frida Stéenhoff skulle kunna blicka ner på dagens svenska samhälle skulle hon trots allt kunna konstatera att en hel del faktiskt har hänt sedan hennes feministiska analyser väckte upprörd debatt vid det förra sekelskiftet. Vi har sett rösträtten tillkomma, avskaffandet av kvinnolönerna, en utbyggd förskola, fri aborträtt och under de senaste åren har en samtyckeslagstiftningen kommit på plats och under #MeToo-vågen kunde vi till och med slå fast att det nästan är kriminellt om uppburna tv-snickare tafsar på kollegor i en firmafest-jacuzzi. 

Men i skymundan av samtyckeslagstiftningen och #MeToo så tycker jag att en lite bortglömd framgång som det enträgna feministiska arbetet genererat under det gångna 2010-talet måste varit att förekomsten av uttryckliga »mancaves« minskade. Ni vet: fenomenet att en manlig sambo fått tillåtelse att göra om ett litet skrymsle i bohaget till en maskulint osande grotta, där han kunnat barrikadera sig med några finfolköl och antingen borra ner sig i en lädersits för att se den Ebay-beställda specialutgåvan av »Bridge over River Kwai« för tolfte gången på sin ambitiösa bioanläggning, alternativt spela Call of Duty med ett par rejält brusreducerande hörlurar som för en förlovad stund av virtuell nazistslakt helt avskärmar honom från tvåsamhetens stundtals kvalfyllda vardag. 

Jag tycker de blivit färre. När bekanta blivit med bostadsrätt tycker jag att det är mer sällan som man leds in i en liten skrubb och får höra frasen »och det här hade jag tänkt göra till en liten man cave«, varpå det följer en liten utläggning där du oundvikligen – oavsett hur deppig själva inredningsidén låter: »ah, din gamla skinnfåtölj, ja«, »nej, den Homer Simpson-postern får inte plats där ute för frugan, va, hehe« – finner dig själv utbrista ett »fan vad najs!« vid utläggningens slut. 

Nej, när vi tagit steget in i 2020-talet tycker jag det är mer sällan man hör om ett par som köpt lägenhet där de haft lyxen att unna sig att avvara en del av det nya boendet åt galopperande maskulinitet. Jag är för dåligt insatt i ränteavdrag och amorteringskrav, men kanske är det bara så att affärsbankerna till slut slutat prångla ut specifikt avsedda mancave-miljoner i det ekonomiska systemet. Att den där sista belånade miljonen som var vigd åt folköl, jätteteve och surroundsystem inte längre lånas ut lika lättvindigt.

Eller så är det så att feminismen faktiskt gått framåt på den här fronten också. Att en mancave av det slaget, som signalerar att den renodlade manligheten är någonting som står utanför parförhållandet och det gemensamma samboskapet, som en slaggprodukt som måste få sig en liten ventil för att inte implodera, inte längre är ideologiskt gångbar när vi nu kliver in i 2020-talet.

Frida Stéenhoff förkastade redan 1903 rådande särartsfeministiska idéer om att kvinnan skulle stå för någonting annat i samhället om hon bara gavs den jämställda chansen. Hon tog avstånd från Ellen Keys och andras idéer om att kvinna betydde känslighet och att mannen betydde någonting annat – nej, idealet var istället »en hel personlighet« åt alla och envar, både man som kvinna. Hon hade antagligen gillat den nya pappalediga mansrollen, men antagligen inte älskat idén om att denna nya man ansåg sig kräva en »man cave«-stomipåse på magen.

Jag tror hon hade blivit glad över att den verkar vara på väg bort.

Och jag tror att hon vore lika orolig som jag över dess senaste tecken på återkomst. För döm om min förvåning när jag slötittade på Sveriges Mästerkock härom veckan och fick höra begreppet användas så här:

En man i man cave-ålder och i synnerligen kompatibel man cave-frisyr stod iklädd ett köksförkläde och uttryckte att han trivdes med att stå vid spisen — speciellt när han fick vara i sin »man cave«. För i vår jämställda samtid har den nya mannen omdefinierat synen på vad som kan vara en »man cave«. Ett stort och luftigt och lyxigt kök kan vara en »man cave« under ny-maskuliniteten:

Denne man tyckte det var så alldeles ofantligt progressivt att döpa hans specialdesignade kök till sin »man cave« att han bara inte kunde sluta hänvisa till den. Ingen framför teven skulle kunna missa hur han på ett banbrytande modernt och normflytande sätt omdefinierat själva begreppet, eftersom han gång på gång på gång tjatade om hur mycket han älskade att laga mat i denna »man cave«:

Och jag vill bara peka på att det här är ett nytt fokusområde som den moderna feminismen måste ta tag i. Jag vill bara belysa att det här alls inte är någon seger: att manligheten har förflyttats från den nedsuttna lädersoffan i ett skrymsle till någon ROT-installerad gasspis där mannen står och sauterar ett kalvlägg och lyssnar på en The Eagles-LP medan barn och kvinnor är förpassade till simpla sysslor som dukning och eventuellt något typ av ansvar för salladsskålens tillredande.

»Man cave«-fenomenet ska inte flytta på sig och annektera en annan sfär, den ska bort. Särartsmaskuliniteten ska bekämpas i vilken del av huset den än visar sitt fula tryne. Män ska självklart få vara i köket, gärna frekvent och regelbundet, men de kan inte tillåtas annektera och »man cave«-ifiera hela området, hela hemmets hjärta, med sina svindyra fritöser och bordsgrillar specialbeställda från Korea.

Jag vet väldigt lite om tvåsamheten (det lilla jag lärde mig har jag nästan hunnit glömma), men jag tror att feminismens mål och mening är att män också tvingas ha jämntråkigt i alla rum. Inga »man cave« som till hundra procent ska vara präglade av lust och glädje.

För hur låter det när någon frågar ifall »man cave«-innehavaren ovan kan »slänga ihop lite fiskpinnar och mikra på potatisen från igår till Noel och Ulrik som ska iväg på innebandyträningen?«. Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det kan komma en utläggning om att »men vi har ju sagt att det här ska vara min fristad där jag får utlopp för mina idéer och viljor« eller att han helt sonika vägrar och ställer sig och kokar ihop en kantarellrisotto som knappt är klar till när barnen kommit hem från samma träning, vid en tid då de varit så ursvultna att de fått trycka i sig varsin bamsekorv på macken på vägen hem, varpå bråk utbryter (»Noel var så hungrig att han tryckte i sig korven så snabbt att han fick ketchup på sina nya innebandyglasögon!«, skriker den skjutsande föräldern argt medan mannen vrålar om att »det steks inga Garant-fiskpinnar i min man cave!!!«) och även denna skenbart progressiva ny-maskulinitet visat upp sig från sin sämsta sida.

Jag säger inte att allt feministiskt fokus måste läggas på denna alarmerande utveckling, men konstaterar bara att denne nye »man cave«-Olle bör motas i grind. Målet är en »hel personlighet«, inte ett kringflyttande av grottor till var det kan tänkas anses mest accepterat.