Integrationen är en knäckfråga i Sverige

Senast imorse hörde jag en debatt på radion där en moderat pratade om att Sverige måste införa »volymmål« för asylinvandringen till Sverige: landet som redan minskat sitt flyktingmottagande med nittio procent sedan hösten 2015 och som lagt sin generositet mot asylsökande på EU:s miniminivå. Vi måste gå ännu längre, menar Moderaterna. Vi måste sätta upp ett uttalat mål om en volym (klassiskt mått för grupper av människor: en utländsk köttcylinder genom att man multiplicerar basen med pi och med radien upphöjt i två) på mellan fem och åtta tusen asylsökande individer.

Detta måste till, menade moderaten, för att vi först och främst säkerställa att vi tar hand om de som redan kommit hit och sökt asyl. Hon sa att »med tanke på hur vi har misslyckats med integrationen så måste vi framöver ha en stram invandring« och varje gång moderater pratar om integration så kan man lätt bli lite konfunderad över vad de menar.

Vad är integration? När är man integrerad? Gränserna är så hårfina ibland, tänker jag: om du som invandrad kvinna går och moppar din egen hylla och håller rent i ditt eget hem på dagarna så står du utanför samhället och är ointegrerad, men om du via en otrygg timanställning hos Lottas Flytt & Städ går och moppar någon annans hylla i ett för dig helt okänt hem så är du plötsligt inne i systemet och mycket bättre integrerad. Cyklar du runt på Stockholms gator mitt på dagen en vardag så ses du antagligen som en lösdrivande orosspridare, men snörar du bara på dig en rosa ryggsäck med och app-anger dig villig att fylla din säck med några lunchlådor med sushi så är du plötsligt en integrerad del i åtminstone det stockholmska samhällsbygget.

Är det den i samhället så dominerande arbetslinjen som avgör huruvida man är integrerad eller inte? Eller är det den svenska kulturen man ska integreras i?

Är det först när man fyllefumlar sig in i sin första midsommarstång under ett spretigt små grodorna-nummer som man kan anses riktigt integrerad? Eller är det först när du dammvippat så många andras hyllor än dina egna att du till slut har ekonomisk möjlighet att beställa dig en poke bowl som du får dig hemcyklad av någon annan nyanländ och ryggsäcksförsedd appcyklist?

Jag vet inte. 

Jag tycker det är svåra frågor. Jag har väldigt få svar. Men jag vet att när det gäller min för-integrerade och medfödda svenskhet så finns det framför allt en sak som jag lägger väldigt stort värde i: mitt ätande av det rikligt smörförsedda knäckebrödet.

Jag hade varit skinn och ben om det inte vore för det fysiologiska uppstagande som Leksands brungräddade knäckebröd (de stora runda kakorna, där jag skulle ta en SM-pallplats om det någonsin anordnades en tävling i att bryta perfekt avvägda trekanter) och Bregotts extrasaltade sexhundragrammare stått för genom åren. Och för nästan ingenting annat i min mångfacetterat bristfälliga personlighet har jag genom åren fått så mycket kritik som för mitt sätt att breda en knäckemacka. Jag som ofta kan vara yvig och flängig blir plötsligt långsamt, noggrann och tålmodig när det gäller att med mjuka smörknivsdrag se till att varenda kvadratmilimeter på knäcket blir tillredd med en tunn – detta är viktigt att betona: tunn!!! – hinna smör, för att ge exakt hela mackan samma härliga komposition av knaprigt fiber och saltat fett. Jag vill inte påstå att jag är en expert på särskilt mycket, men vad gäller en smörad knäckemacka så vet jag hur den ska se ut. När de som klagat på min långsamma tålmodighet i beredandet av mackan tar över smörkniven och hafsigt duttar dit ett ojämnt lager ister över knäcket och lämnar stora blottade brungräddade ytor så fnyser jag högt. När någon för en alldeles för tjockt smörad smörgås till näbben så nästan ryser jag – som älskar knäcke och smör! – av obehag. Kompositionen är allt och med bara lite tålamod och noggrannhet med kniven uppnår även en knäcke-och-smör-novis det med enkelhet.

Så om just jag fick definiera integrationen i det svenska samhället utifrån en idé om att det faktiskt finns en svensk kultur, någonting kulturellt vi delar och en gemenskap som vi kan försöka integrera nya invånare i, så är det kanske knäckebrödet och smöret. Det är det svenskaste jag har.

Och jag vet att arbetsmarknaden är tuff för den som kommit till Sverige. Jag vet att bostadsmarknaden är fullkomligt vidrig. Oavsett hur hårt man kämpar och hur mycket man försöker är det svårt att ta sig in.

Men vad gäller det kulturella, om vi nu har en svensk kultur, så har jag ändå alltid tänkt att alla försök är bra försök. Att du kan skutta runt stången med händerna bakpå rumpan även om du bara kämpat i dig en långburk öl. Att det duger om du sitter med i soffan och åtminstone försöker förstå röstningssystemet i Melodifestivalens deltävling i Falun. Om du knaprar i dig några dillchips och ser lagom glad ut när Thomas G:son knyter näven över ännu en finalplats.

Men om jag tillåts tänka på den svenska kulturen utifrån ett rent knäcke-och-smör-perspektiv så förstår jag nu alla försök att smälta in inte är av godo.

Detta efter att ha sett Japans ambassadör i Sverige lägga ut den här bilden på Twitter idag:

Tack så mycket för alla kommentarer och goda råd om knäckebrödet! För mig som diplomat är era insiktsfulla och hjälpsamma synpunkter ovärderliga när jag försöker lära mig mer om Sveriges kultur, sedvänjor och tänkesätt. #tackförtips #svenskavanor #kulturutbyte #knäckebröd pic.twitter.com/4j2r1DxneR

— Japans Ambassadör i Sverige (@japanisverige) January 30, 2020

Aldrig tidigare har jag förstått hur svårt det faktiskt är att integreras i det svenska samhället; att även de mest godhjärtade och välmenande försök till integreringssteg i rätt riktning kan slå helt bakut och göra redan-integrerade svenskar som jag själv topp tunnor kokande över själva försöket.

För har ni någonsin sett en sämre bredd knäckemacka?

Han förstör min kultur. Vanärar den. Smörningen sker framför allt på fel sida – på den sida som oundvikligen förvandlar den vanligtvis så spröda mackan till en övermäktig mängd tätt sammankopplade fettceller – och jag aldrig sett någon, vid något frukostbord, applicera en så pass enormt överdådig smörmassa över just håligheterna, där dessa trehundra gram smör kommer gömma sig som ett ovälkommet mjugglager av späck. Vi vet heller inte om det är ett välsaltat smör han sitter och slafsar ut över sin hålförsedda mackbit (som är väl bruten, det får jag ge honom); det kan lika gärna vara någon sorgligt plastig margarinhistoria. Klart är att han accentuerat den motbjudande mängden fett genom att plocka ut ett sexhundragrams smörberg ur sin kartong och lägga det på en tallrik. Som om inte själva inzoomningen på den smörövergödda mackan räckte för att bli av med all sin (ständigt latent liggande) knäckeaptit så passar han på att synliggöra in ytterligare fettberg intill.

Det är nästan så att jag glömmer bort det egentliga jätteproblemet i att han valt Leksands mjäkigt normalgräddade bröd istället för det som ger den eftersträvansvärda brända smaken, för att det finns så mycket andra än mer upprörande detaljer att fästa sig vid.

Sällan har jag varit mer stolt över min så ofta kritiserade noggrannhet vid påsmörjandet av det tunna och jämna laget smör på en vidbränd knäcketriangel. Det är det svenskaste jag har.

Och det är bevisligen svårt att integreras i Sverige och i det svenska. Det verkar inte ens spela någon roll hur ambitiös du är och vilka resurser eller kulturellt kapital du sitter på. Dina mest välvilliga försök kan sparka bakut och ge ilskeilningar ända in i märgen hos en infödd svensk.

Jag brukar räkna mig till de progressiva krafterna, som gärna gastar högt för en humanare flyktingpolitik i såväl Sverige som internationellt, men jag kanske är moderat nu. Vi kanske måste lära de som redan kommit att smöra på rätt sida innan vi kan låta fler greppa den extrasaltade byttan.