Dejtande för någon som precis lärt sig begreppet intersektionalitet

En gång deltog jag som statist i ett avsnitt av Första Dejten, där mitt bakhuvud flimrade förbi i bild vid ett enda tillfälle, och jag vill bara ta tillfället i akt att slå fast att det är enda gången jag figurerat i dejt-tv-sammanhang. De rykten som gör gällande att jag ska ha sol-och-vårat mig in i TV4:s produktion av »Bonde Söker Fru«, under förespeglingen att jag heter Jimmy, är 37 år gammal och verksam köttbonde är således falska.

Ryktena ska först och främst ha haft sin ursprungliga grund i den rent utseendemässiga likheten, men dessutom ha fått förnyad fart efter det avsnitt där Jimmy, 37, slog fast följande kring sin inställning till potentiella partners:

Kommentaren »man får inte vara för « illustrerades tydligt av följande rörliga bilder ur samma program, där Jimmy satt på speeddejt med diverse damer som han helt uppenbart tyckte var just »för på«: det vill säga att de norpade åt sig dejttid för att tala om sina egna intressen under speeddejten.

Som när någon tog talarplats för att berätta om…

… ett potentiellt ägande av minigris. De där ögonen säger mycket, men inte »snälla berätta mer om denna minigriskopplade önskan«.

Samma typ av blick ges när även en annan av kvinnorna gladeligen ger sig in i en utsaga som även den råkar handla om just minigrisar:

Kanske är det så att det är svårt för en man som sysselsätter sig med större boskap och väldiga köttkreatur att ta emot berättelser om så pass små djur som hundar, minigrisar och kaniner med någon annan blick än just den som Jimmy ger ifrån sig ovan: den som inte direkt sprudlar av lyssnarglädje och entusiasm.

Kanske är berättelser som rör dylika smådjur ogripbara för hans köttbondska samtalssinne.

Eller så är det kanske så att Jimmy inte riktigt älskar att behöva lyssna på kvinnor som han anser är »för på«, vilket är Jimmy-kod för att berätta personlig anekdot (kanske enbart gällande minigrisar, men antagligen gällande allt). Det var ju också ett faktum som samtliga av hans samlade damer kunde enas om senare under säsongen: att han bara pratade på om kreatur, markägande och kommande satsningar på gården och inte hade något särskilt intresse av att lyssna i samma utsträckning.

Och antagligen är det så att ryktena om att det skulle kunna vara jag som kallade mig för Jimmy och titulerade mig köttbonde i årets säsong av »Bonde Söker Fru« till stor del baserade sig på att det är exakt den blicken jag brukar ge någon när jag sitter på en dejt och någon avbrutit mig mitt i en timslång monolog om min blogg för att istället försöka flika in någon personlig anekdot om sig själv:

Och det här är ju inte den allra sämsta möjliga nunan att sitta på när någon lägger ut texten om innehavet av en minigris eller annan personlig detalj. Det är inte det jag säger. Jag säger bara att om ovanstående nuna hade haft en roll i en Beck-film så hade jag inte suttit och ropat »följ med honom ner i jordkällaren!« till de kvinnliga skådespelare som eventuellt möter karaktären på hans ensliga gård och blir bjudna att följa honom ner i en jordkällare på baksidan av huset.

(Mina föräldrar har flyttat nu och har pratat om att det vore trevligt att ha en jordkällare på gården. Om jag någon gång tänkt ärva samma gård borde jag argumentera mot en sådan investering, då jag – likt köttbonden Jimmy – har ett av Sveriges minst inbjudande välkommen-att-titta-in-i-min-jordkällare-uppsyner. Inte ens mina allra närmsta vänner hade vågat titta till min samling med äppelmust och drottningsylt.)

Sammanfattningsvis finns där en tydlig likhet, men nej: köttbonden Jimmy, 37, är inte jag. Jag har nämligen inte alls varit lika utåtagerande på dejtingmarknaden på sistone utan tvärtom avinstallerat Tinder-appen, icke-böndernas appifierade Linda Lindorff-matchmakare, under ett antal månader.

Jag har skyllt på annat till mina nära vänner som frågat om varför, men den egentliga anledningen är att sommarens dejtande alltid slutade på exakt samma sätt. Efter timslånga monologer om min portal och mina storvulna framtidsplaner för Pirkt.se:s verksamhet så tröttnade helt sonika alltid min dejt, vars instick om minigrisar och andra personliga anekdoter regelbundet kvästes ihjäl med hjälp av det Jimmy-identiska lyssningstryne som går att studera ovan. Det håller inte år 2019, har jag fått förstå. Man måste inte bara känna till utan också aktivt försöka motarbeta de maktstrukturer som gör att män genom tiderna alltid fått unna sig att se ut som att man plötsligt fått i sig en kallsup med hostmedicin så fort en kvinna påbörjar en personlig utläggning.

»Hör inte av dig igen innan du skaffat dig en intersektionell analys!« har det i regel alltid skrikits, antingen i luren innan samtal klickats bort eller medan någon bestämt vandrar iväg åt ett annat håll.

Då har jag äntligen lyssnat, tagit till mig av kritiken och inte sällan rest iväg upp till Norrland för att tänka över hur min ny-stockholmska personlighet har spårat ur och blivit en malande pratkvarn med lock för båda lyssningsöronen. Jag har suttit mig ute på en kobbe i den medelpadska skogen, funderat, vridit och vänt på perspektiven och först därefter har jag återvänt för att göra bot och bättring.

Sedan har jag ställt mig i dörröppningen igen, med nya glimrande ögon:

»Att vara flintifierad och samtidigt vara norrlänning innebär att du får oerhörda myggbett i skalpen varje gång du åker hem till dina föräldrar och  blir pissnödig och går ut i skogen och—«

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *