En selfie på en utexaminerad journalist

Igår slog jag för första gången på den nyhetssamlande appen Omnis podd, där de skulle summera året 2019. De hade dock styckat upp året, med korta avsnitt om olika ämnen, och jag klickade igång det om Greta Thunberg.

I nio minuter och fyrtiofyra sekunder sammanfattade en Omni-reporter de allra mest kända sakerna som skett under Gretas osannolika resa från en ensam skyltbärare utanför riksdagen till given talare på FN-toppmöten.

Hon hade fått ett otroligt genomslag, meddelade Omni-podden. Hon hade mobiliserat de ångestladdade massorna, fört upp klimatfrågan överst på den internationella dagordningen och pressat världsledare till att åtminstone känna att det är lite pinsamt att ingenting görs åt den utveckling som håller på att ödelägga planeten och det mänskliga livet.

Men att göra en enklare sammanfattning i nio minuter och fyrtiofyra sekunder är förstås ingenting man gör gratis. Det är ju journalistisk arbetstid, så direkt efter programmet så meddelade Omni att »nu kommer ett meddelande från vår sponsor« — varpå en annan Omni-arbetare (antar jag?) hakar på temat Greta Thunberg genom att berätta om hur du kan göra för att få ut det mesta av din långflygning med Qatar Airways. 

Och jag kände att…. nej, men det här är väl ändå lite konstigt. Det här är väl ändå lite girigt: att slå sig i släng med Qatar Airways för att få betalt för att i en mikrofon läsa upp en kort sammanfattning om Greta Thunbergs år som miljöaktivist.

Men så, från ingenstans, så hörde jag en duns på hallmattan. Ett stort kuvert med avsändaren Mittuniversitetet. Jag slet genast upp det och med tårade ögongipor kunde jag äntligen se ner på det examensbevis som det tagit mig totalt ett helt decennium att tillskansa mig:

Fråga mig inte varför jag fick dubbla (idag verkar man kunna bygga ihop en kandidatexamen av några få högskolepoäng, ett gem, en rulle gaffatejp och texten på baksidan av ett flingpaket), men fråga mig gärna om hur otroligt stolt jag är att äntligen officiellt få träda in i den examinerade journalistkåren. Genast föll allt på plats. Genast förstod jag inte bara Omni-gängets beslut att krokar armkrok med Qatar Airways över en inläsning av ett par A4-ark utan alla beslut som alla publicister tagit under det senaste decenniet, då jag famlat mig runt som en blind och icke-examinerad höna på den mediala marknaden. Plötsligt fick jag en instinktiv lust att betala några hundra tusen kronor för att vinnlägga mig om de likes som genereras i Facebook-gruppen »Vi som älskar tacos på fredagar«. Plötsligt ville jag ägna ett år åt att affischera om en nystartad Pirkt.se-TV, där folk kunde logga in och se mig sitta i en soffa och titta på sport på min teve.

Jag var så stolt över att blicka ner på de två finpappriga arken att jag var tvungen att ta en selfie på mitt snart 30-åriga anlete, som äntligen fått kliva ut i den förlovade journalistiska landskapet som en examinerad journalist:

Landet Runt-ortsdateringen

Hemma är inte där du är folkbokförd eller där du hänger din hatt eller ens där du har ditt hjärta; hemma är där du helst skulle vara ortsdaterad ifall du lyckas få in en tittarbild i en Landet Runt-sändning. Något av det som talar emot att man blir kvar i Stockholm för att bilda familj (antingen biologisk sådan eller någon typ av leasinglösning då nästa generations Linda Pira lanserat gig-appen »Barnish!«) är att man inte kommer få chansen att sitta i tv-soffan och skrika rakt ut om Sundsvall syns i en bildruta på den rikstäckande televisionen. Vad håller egentligen en familj samman om inte man tillåts enas i ett »det måste varit Stenstan!«-rop till någon menlös klippbild i ett siffertungt Aktuellt-inslag? 

En gång stod en Aktuellt-reporter i min faktiska port till mitt stockholmska hyreshus och genomförde en prata och jag kände ändå mindre än om den limegröna skylten till In:-gallerian hade skymtat förbi i ett inslag om hur näthandeln urholkar de fysiska butikerna. 

Jag åkte upp till Sundsvall redan den 18 december, sex dagar innan julafton, och vissa elaka tungor kommer mena att jag är den vuxna människa i västvärlden som oftast åker hem och besöker sina föräldrar och andra elaka tungor (jag omger mig bara med sådana) skulle hävda att det var min studentikosa gnidenhet som vägrade betala de ockerpriser som SJ tog för de få kvarvarande biljetterna under torsdagen, fredagen, lördagen och söndagen. 

Men det egentliga skälet var att det inte längre gick att vara i Stockholm. Det är en för dum stad att närma sig julen i. Titt’ vad som möter en så fort man tar steget ner i tunnelbanan:

Klassiskt 2010-talsbekymmer i Stockholm: att ha svårt att veta vad man ska ge i julklapp till ens appmiljonärer till kompisar. Men man kan få för många par nya bländvita sneakers, som tur är. Väl inne i tunnelbanan möts man sedan av detta, där Skärholmen Centrum löst julklappsstressen…

… genom att införa en »julklappscoach«, en Jürgen Klopp vad gäller att formera Lego-skepp och radiostyrda bilar i en kasse.

Det var helt enkelt för dumt att gå runt i denna senkapitalistiska skenutveckling och försöka få julstämningen att infinna sig i ett grådaskiga duggregnet.

Tänk om det tidiga 90-talets människor, som ställde sig sådana här frågor,

hade fått veta att det enda som hunnit ske mellan jularna var att vi utvecklat julklappscoacher som hjälpt en att köpa Årets Julklapp™: en trälåda som ska försöka hjälpa dig att inte använda de senaste decenniernas stora teknologiska landvinning som fångat dig i ett trassligt algoritmiskt nät som får dig att försaka hem och familj och julefrid. 

Bilarna flyger inte. Inte ens de allra tätaste håller tätt.

Men om 90-talets människor gått ner i Östermalmstorgs tunnelbana så hade hen nog stannat till och kliat sig i huvudet med ett par rejäla drag.

Men inte mycket mer än vad jag gjorde, som ändå är en 2010-talsmänniska som är relativt van med senkapitalismens dumheter.

Jag lämnade också, trodde jag, en tidningstillvaro där jag − som student − har tillgång till Dagens Nyheter och därigenom tar del av en del ledartexter av allra mest nyliberala märke. Under hösten har jag bland annat fått ta del av Andreas Berghs alster, där han modigt tagit striden för usla eller hart när existerande arbetsvillkor inom gig-ekonomin, och unnade mig att använda mig av den här tacksamma meme-mallen:

Äntligen skulle man få komma hem till sin historiskt knallröda hemstad, där den svenska strejken slog igenom på bred front 1879, och läsa texter från ledarskribenter som inte helt och fullt slungats upp i det DN-ledarskribents-slungade storstadssmöret och som inte först och främst prioriterar sin egen rätt att kunna beställa hem en halloumiburgare av någon som vinglar fram på en fallfärdig cykel över isiga vägar.

Men vad möts man av, när man slår upp Sundsvalls Tidning och hoppas få läsa någon med fötterna kvar i den medelpadska myllan? 

Detta:

En ledartext där Sundsvalls Tidnings ledarskribent tolkat DN-nyheten om att vårdgivare låter patienter slinka före i vårdkön som någonting positivt: »Försäkringar kapar vårdkön för alla«. Det spelar ingen roll att läkare och forskare säger att den likvärdiga vården i Sverige , där den med störst behov ska gå före, håller på att urholkas via detta system — nej, Sundsvalls Tidnings ledarskribent slår fast följande:

Artikelförfattare Joakim Broman är inte bosatt i Sundsvall utan i julklappscoachandets och möbelstreamandets Stockholm, där han skriver texter åt den närmast extremistiskt nyliberala nyhetsbyrån Liberala Nyhetsbyrån, som ST helt sonika köper sina ledaråsikter från. 

När min gamla tidning Dagbladet gick i graven 2015 så skulle Sundsvalls Tidning absorbera den nedlagda tidningens  och ST skulle därför »också ha ett dagligt utrymme för socialdemokratisk opinionsbildning«.

Det höll i ett par år, som jag förstått det, men nu är det istället bara den blå ledarsidan som är kvar och rätt ofta är det stockholmska skribenter från en nyliberal content-hub som är den enda rösten på morgonen när folket slår upp och läser vad som står i Tidningen med stort T. 

Det finns som alltid mycket att koka kring vad gäller den medelpadska lokaljournalistiken (det första jag noterade när jag bläddrade igenom sportsidorna var att de råkat trycka samma notis på två ställen i samma tidning — igen! — och att de slutat underteckna notiserna med Mittmedias Textrobots byline, som för att försöka låtsas att en gravt förståndshandikappad mänsklig journalist skrivit dem), men om jag flyttat hem hade nog den spritt språngande ledarsidan ändå varit den aspekt som främst fått mig att sätta kaffet i ilskestrupen varje morgon.

Till sist: i själva tidningen fanns härom dagen en bra uppföljning av en tidigare granskning av glädjebetygen i Sundsvalls skolor: 

Samma dag sändes också Skolministeriet i P1 på exakt samma tema: hur glädjebetygen håller på att urholka pålitligheten i den myndighetsutövning som betygssättning är. Där fick Ulla Hamilton, vd för Friskolornas Riksförbund, rida ut till försvar och hävda att omvandlingen av skolgång till en vara på en marknad faktiskt inte alls hade fått till följd att skolorna, vars enda konkurrensmedel är betygen, börjat dela ut glädjebetyg: 

Att dela ut höga betyg utan täckning är nämligen dåligt för affärerna, menar Ulla. Det är inget sätt för ett aktiebolag som systematiskt pressar ner lärarlöner och lärartätheten att lyckas tjäna pengar, menar hon. 

Men så går vi tillbaka till Sundsvalls Tidnings granskning:

Hmmm. Prolympia, säger du…

Känner jag inte igen ägaren till den skolan någonstans ifrån, undrar jag? 

Var det inte så… att Rune Tedfors, mannen som byggde upp John Bauer-imperiet på fri lek, gratis datorer och dopade betyg för att sedan sälja det för hundratals miljoner kronor till riskkapitalister (historien som jag tycker borde bli alla vinstkritikers »Om detta må ni berätta«-mantra), hade ett finger med i den skolkoncernen också?

Jo, jäklar. Det är ju den skolkoncernen han fokuserat på sedan han låtit riskkapitalisterna klappa ihop hans John Bauer-koncern så fort den inte längre genererat tillräckligt stora vinster, vilket fick till följd att även skolans elevers slutbetyg försvann i konkursen

Allt hänger ihop. Allt måste bort.

Enligt nästan alla, förutom ett gäng centerpartister, några leasade Sundsvalls Tidnings-ledarskribenter och de yrkesarbetande människorna på den arbetsplats som jag alltid överraskas över att folk faktiskt kommer och sätter sig och arbetar varje vecka: Friskolornas Riksförbund. 

Varje gång de släpas fram i det mediala ljuset för att försvara något nytt otyg som marknadsskolan och vinstmaximeringen fört med sig så tänker jag på när George Costanza suttit en vecka på sitt kontor utan att ha någon aning om vad han ska göra med den »Penske file« han fått tilldelad sig — och när han till slut tvingas visa upp vad han åstadkommit:

Den gemensamma nämnaren är också att både George och Ulla kommer undan med att inte ha någonting vettigt att presentera.

Känslan när det klickar till

Idag kunde jag äntligen registrera mig på den kurs som utgör min tredje och sista praktikperiod på lärarutbildningen: den allra längsta verksamhetsförlagda delen av utbildningen. I en halv termin ska jag få vara ute som lärare på en skola och försöka omsätta allt det jag är tänkt att ha lärt mig på Stockholms Universitets (ofta rätt bristfälliga) lärarutbildning till faktisk samhällskunskapsundervisning för elever.

Och det känns så väldigt roligt. Det är väldigt mycket som är fel med dagens moderna svenska skola (och det försöker jag stå på barrikaderna och skrika mig hes om), men det finns fortfarande en aspekt med läraryrket som lockar mig något alldeles oerhört: den där sekunden där man ser hur polletten till slut trillat ner för en elev. När eleven äntligen har förstått den lärdom du försökt nå fram med. För oavsett hur mycket du har behövt tjata och oavsett hur mycket tid du behövt lägga på att just den här eleven ska greppa ditt budskap så är det alltid värt det när du nästan ser hur en lampa blinkar till där bakom ögonen.

Jag kan nästan bli tårmild när jag tänker på hur jag snart kommer få gå ut och höra en elev förklara hur jag varit med och bidragit till nya insikter om livet i 2019 års svenska samhälle. 

»Jag förstod inte alls först«, kommer eleven säga och jag kommer antagligen redan där – när jag vet vartåt det barkar – att bli alldeles känslosam, troligtvis fuktig i ögongipan, och när hen sedan tar ny ton kommer nog alla tårkanaler brista: »men efter att du förklarat så förstår jag—

—varför jag behöver få mamma och pappa att köpa en iRobot Roomba i7.«

Välfärdskamrater, motståndaren är välorganiserad

Som ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm tänker jag framöver försöka ta mig in till stan i alla lägen där det sker demonstrationer som försöker rädda svensk välfärd.

Som fackligt engagerad i skolan borde det vara självklart att solidariskt sluta upp också bakom andra som kämpar mot samma typ av motståndare, vare sig det är inom vården eller omsorgen.

Gör det du också. Börja på lördag.

 

Idag, torsdagen den 12 december, klubbar utbildningsnämnden i Stockholm ett beslut om rekordstora nedskärningar på skolan i Sveriges största och rikaste stad. Nämnden kommer märkligt nog att kunna göra detta utan att tvingas höra vrålet från tiotusentals demonstranter utanför fönstret och de kommer att kunna låta klubban falla utan att behöva bli grillade av en samlad skara av skjutjärnsreportrar efteråt.

Trots att många medborgare säkerligen är medvetna om situationen i svensk skola, där ingen vill jobba som lärare och de få som ändå gör det sliter ut sig i hög utsträckning. Trots att många förstår att förutsättningarna knappast blir bättre om man i det läget genomför stora besparingar. Trots att många, ja nästan alla, vill att deras barn ska få en bra skola.

Kanske är det på grund av att det inte bara är skolan som sparar i budget och går fram med slaktkniven i verksamheten. Alla sparar. Alla måste spara. Tiderna är tuffa. Lågkonjunkturen kommer. Vad ska man göra?

I november blev det rubriker när skrytbygget Nya Karolinska Solna skulle varsla 600 vårdanställda i ett läge där den svenska vården samtidigt skriker efter mer personal, men någon tiotusenhövdad hydra som argt drog fram längs gator och torg följde inte på de artiklarna. Inte ens när även Södersjukhuset och Danderyds Sjukhus varslade om att de också skulle göra stora nedskärningar drog ilskna skattebetalare ut på gatorna. Inte heller när flera vårdchefer klev fram och berättade att en redan svag patientsäkerhet helt säkert skulle försämras vallfärdade välfärdsvurmande skaror ner till torgen. Det blev rubriker i ett par dagar, kanske en och annan arg ledarartikel, men frågan om den faktiska och beslutsamma nedmonteringen av svensk skattefinansierad välfärd har varken fått människorna att bege sig ut i mobiliserade protestmassor eller fått medierna att släppa allt annat och rapportera spaltmeter om krisen.

Kanske är det för att medialt fokus på sistone varit väldigt mycket riktat åt ett annat håll. I dag, den 12 december, hålls ju nämligen också det spektakulära nyvalet i Storbritannien, där en pressad premiärminister på sistone tvingats knycka åt sig mobiltelefoner och gömma sig i frysfack.

Det är ett val som förstås oundvikligen kretsat en del kring Brexit-frågan, men de krafter som värnar en stark och jämlik välfärd har gjort precis allt de kunnat för att försöka paketera in sitt budskap i tre kraftfulla stavelser:

NHS.

Enn-Eijdsh-Ess.

NHS står för National Health Service: det skattefinansierade och jämlika brittiska sjukvårdssystemet som baserar sig på vård efter behov och inte plånboksstorlek. Storbritannien har många institutioner med anrik historia, men när det brittiska folket svarar på vilken de är allra stoltast över så hamnar NHS i den absoluta toppen. 87 procent av alla britter anser sig vara stolta över att ha ett sjukvårdssystem som solidariskt nog är till för alla som blir sjuka eller skadade, vilket är långt många fler än de som anser sig vara stolta över exempelvis kungafamiljen, BBC eller prestigeuniversiteten Oxford och Cambridge.

Nu är NHS kraftigt underfinansierat och det brittiska nyvalet handlar – enligt Labours partistrateger – om att rädda NHS, om att försvara NHS, om att kunna behålla NHS. Det är också tämligen tydligt att det är konservative Boris Johnson som är ansiktet utåt för de krafter som vill försvaga NHS så till den milda grad att det till slut helt kan slopas, men bakom honom och hejar på står också amerikanska The Apprentice-jurymedlemmen Donald Trump, mindre ljusskygga riskkapitalister och längst bak den ansiktslösa kraft som är den nyliberala världshegemonin.

Det är alltid bra att kunna peka på en tydlig fiende, en skurk som orkestrerar alla ondsinta attacker på det man tycker om, men det brittiska valet har fått mig att inse att det framför allt är otroligt mycket värt att ha ett tydligt namn på det man själv kämpar för.

NHS är tre bokstäver som ger varje brittisk röstberättigad en bild i huvudet. Vare sig man gillar det eller inte så är NHS förkortningen för ett gemensamt finansierat välfärdssystem där den som tjänar mycket solidariskt är med och betalar cancerbehandlingen för den som tjänar lite eller till och med ingenting alls. NHS fungerar som en konkret och tydlig förkortning för solidaritet när den är som finast.

När NHS nu är konkret hotat så har det därför gått att mobilisera ett motstånd. ”Nämen vad fan säger du? Är NHS i farozonen? Nä nu!”

I Sverige har vi inte tre lika tydliga bokstäver som förpackar det relativt världsunika välfärdsprojekt vi håller på med. Men vi har ju hållit på ett tag.

Något av det som gör mig allra mest stolt som svensk är de gånger då någon förälder till ett svårt sjukt barn lägger upp en bild på ett sjukhuskvitto på, säg, 80 kronor när hon kommit hem efter fjorton operationer, ett tjog transplantationer och någon månads sjukhusvistelse. När jag vet att vi tillsammans, vi som människorna i det här landet, pytsade in för resten, så att kuvertet på hallmattan inte blev tyngre än Klarna-finansierad Vesuvio.

Men vi saknar en sammanfattande förkortning för det. Vi har inte tre bokstäver som kärnfullt sammanfattar att vi vill att vården ska vara styrd på det sättet: att jag som frisk och skattebetalande är med och betalar för den sjuke som behöver det. Det står i både skollagen och i hälso- och sjukvårdslagen om den jämlika välfärd vi kämpar för, men varken skolans eller vårdens jämlikhetstanke går tyvärr att sammanfatta i tre bokstäver.

Men vårt gemensamma är under samma typ av attack som det brittiska NHS-systemet, och orkestreras av såväl utåtagerande individer som ställer upp med namn och bild på nedmonteringens barrikad som av de som hejar på i förgrunden. Och det är dags att vi sätter den attacken i fokus.

I en intervju med Dagens Nyheter nyligen sa Irene Svenonius, som har ansvaret för Stockholms sjukvård, att hon tycker att Sverige borde titta mot att införa privata sjukförsäkringar och betonar en ännu större ”valfrihet” inom vården: precis den valfrihet som lett till att det finns ett drygt dussin vårdcentraler bara på rika och friska Östermalm och långt mycket färre ute i fattigare delar av Stockholms stad, där det allmänna hälsotillståndet är sämre. Svenonius gav nyligen ut en bok där mångmiljardfiaskot Nya Karolinska Sjukhuset inte nämns, enligt DN, men där hon glatt betonar att ”Sverige har blivit en spelare på den globala vårdmarknaden”.

Hon är nog det närmsta vi kommer ett ansikte utåt: en som öppet vill kasta idén om en solidariskt finansierad vård efter behov framför den nyliberala marknadsbussen. Men bakom henne står alla de urstarka krafter som har insett att världsmarknaden för nya varor är hårt konkurrensutsatt och att det enklaste sättet att tjäna maximalt med pengar istället är att börja stjäla lagligt av det gemensamt uppbyggda.

Så vad göra? Det är lätt att känna sig hopplös mot den utveckling som beskrivits ovan, speciellt då fienden ofta ter sig både osynlig och övermäktig. Varje gång jag känt mig riktigt välfärdspolitiskt sänkt nu under hösten så har jag tagit mig in på Spotify, höjer upp volymen och slår på en låt som heter ”Don Quijote” med Mattias Alkberg. Efter en inledning om att bråka med regeringen, om fäktande mot väderkvarnar i form av abstrakta makter som osynligt lurar i vassen så kommer den förlösande refrängen:

”Vad bra att du är arg som fan

Se till att ta dig in till stan”

I tisdags hade omkring två tusen Facebook-klickare markerat att de ville komma på en demonstration mot neddragningarna i Stockholms sjukvård, utanför Landstingshuset där förhandlingar om den kraftigt beskurna budgeten just då pågick. Jag är ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm, en liten förening som egentligen är tänkt att röra oss kring lärarstudenters frågor på huvudstadens olika lärosäten, och vi kan på pappret tyckas stå långt ifrån en frusen sjukvårdsmanifestation utanför Landstingshuset – men det är det jag tycker att vi måste inse att vi inte gör.

Foto: Fredrik Persson.

Vi var på plats, som tre av kanske fyrtio deltagare (glöm att de snart äger din hjärna: Facebooks stora problem är att de inte bestraffar folk som sprejar intressemarkeringar utan att dyka upp med avstängningar från intressemarkeringsknappen), och vi halade upp vår medhavda banderoll, som ett försök att markera solidaritet över välfärdsgränserna.

Och jag tror att just det är en absolut nyckel för att någonsin kunna rå på de starka krafter som försöker nedmontera inte bara sjukvården, inte bara skolan, utan hela välfärdssamhällets grundpelare. Vi måste förstå att vi möter samma motståndare. Vi måste inse att även om det är Irene Svenonius eller Internationella Engelska Skolan-grundaren Barbara Bergström som är det snälla tantansiktet utåt så är det exakt samma krafter som står i kulissen och hejar på och pumpar in stöd och PR-pengar.

Tiden är, enligt mig, för knapp och läget för akut för att lärares fackförbund bara ska värna den egna professionens villkor och förutsättningar. På Lärarförbundet Students årsmöte i november togs det, tack vare flitigt motionsskrivande från vår Stockholmsfraktion, ett beslut om att organisationen – som på pappret organiserar över 30 000 lärarstudenter – ska vara tydligt kritiska mot styrmodellen New Public Management. Vi ska protestera mot den ideologiska galenskap som styr välfärden genom att systematiskt underfinansiera den, i tron om att utbildning av elever i en skola eller vård av en cancersjuk på ett sjukhus fungerar på samma sätt som tillverkning av korv eller ketchup i industrin.

Vi tänker framöver nyttja det mandatet genom att försöka stötta samtliga demonstrationer mot nedskärningarna i hela välfärden: vare sig det gäller skolan, sjukvården eller omsorgen.

För om framtidens historiker tittar tillbaka på vår samtid tror jag det kan komma att se mycket märkligt ut om våra fackförbund ser ut att ha fokuserat på strider om ytterligare höjda ingångslöner eller fler karriärvägar för sin specifika yrkesgrupp istället för att ha gått samman, alla välfärdens organiserade medlemmar, och försökt sätta stopp för slakten av det gemensamma innan det var för sent.

Även om vi just nu, i december 2019, kanske råkar framstå som en vilsen Don Quijote som fäktas mot den samhälleliga tangentens obönhörliga marknadsriktning så är jag övertygad om att det är det som alla välfärdsfack måste gå tillsammans och göra.

Lärare slåss inte med sjukvårdspersonal om lönerna. Äldrevårdspersonal slåss inte med förskolelärare om vettiga arbetsvillkor. Nej, vi som vill värna en solidarisk och offentligt finansierad välfärd slåss tillsammans mot de krafter som målmedvetet attackerar den.

Vi har kanske tyvärr inget kortfattat namn på det vi försvarar, som NHS, men vi kan gott gå samman och fäktas mot trestaviga hemskheter som NKS (Nya Karolinska Solna) och NPM (New Public Management).

På lördag anordnas Sjukvårdsmarschen i Stockholm, mot de kraftiga nedskärningarna i den stockholmska vården, och vi tänker i alla fall på nytt synas med vår lärarbanderoll. Har du ett omsorgsfack i ryggen? Kom. Har du en liten nischad skolledarförening? Kom.

Har du ett barn i svensk skola? Vad bra att du är arg som fan.

Är du stolt över det svenska samhällsbygget med en fungerande välfärdsstat som är tänkt att vara till för alla? Se till att ta dig in till stan.

Dejtande för någon som precis lärt sig begreppet intersektionalitet

En gång deltog jag som statist i ett avsnitt av Första Dejten, där mitt bakhuvud flimrade förbi i bild vid ett enda tillfälle, och jag vill bara ta tillfället i akt att slå fast att det är enda gången jag figurerat i dejt-tv-sammanhang. De rykten som gör gällande att jag ska ha sol-och-vårat mig in i TV4:s produktion av »Bonde Söker Fru«, under förespeglingen att jag heter Jimmy, är 37 år gammal och verksam köttbonde är således falska.

Ryktena ska först och främst ha haft sin ursprungliga grund i den rent utseendemässiga likheten, men dessutom ha fått förnyad fart efter det avsnitt där Jimmy, 37, slog fast följande kring sin inställning till potentiella partners:

Kommentaren »man får inte vara för « illustrerades tydligt av följande rörliga bilder ur samma program, där Jimmy satt på speeddejt med diverse damer som han helt uppenbart tyckte var just »för på«: det vill säga att de norpade åt sig dejttid för att tala om sina egna intressen under speeddejten.

Som när någon tog talarplats för att berätta om…

… ett potentiellt ägande av minigris. De där ögonen säger mycket, men inte »snälla berätta mer om denna minigriskopplade önskan«.

Samma typ av blick ges när även en annan av kvinnorna gladeligen ger sig in i en utsaga som även den råkar handla om just minigrisar:

Kanske är det så att det är svårt för en man som sysselsätter sig med större boskap och väldiga köttkreatur att ta emot berättelser om så pass små djur som hundar, minigrisar och kaniner med någon annan blick än just den som Jimmy ger ifrån sig ovan: den som inte direkt sprudlar av lyssnarglädje och entusiasm.

Kanske är berättelser som rör dylika smådjur ogripbara för hans köttbondska samtalssinne.

Eller så är det kanske så att Jimmy inte riktigt älskar att behöva lyssna på kvinnor som han anser är »för på«, vilket är Jimmy-kod för att berätta personlig anekdot (kanske enbart gällande minigrisar, men antagligen gällande allt). Det var ju också ett faktum som samtliga av hans samlade damer kunde enas om senare under säsongen: att han bara pratade på om kreatur, markägande och kommande satsningar på gården och inte hade något särskilt intresse av att lyssna i samma utsträckning.

Och antagligen är det så att ryktena om att det skulle kunna vara jag som kallade mig för Jimmy och titulerade mig köttbonde i årets säsong av »Bonde Söker Fru« till stor del baserade sig på att det är exakt den blicken jag brukar ge någon när jag sitter på en dejt och någon avbrutit mig mitt i en timslång monolog om min blogg för att istället försöka flika in någon personlig anekdot om sig själv:

Och det här är ju inte den allra sämsta möjliga nunan att sitta på när någon lägger ut texten om innehavet av en minigris eller annan personlig detalj. Det är inte det jag säger. Jag säger bara att om ovanstående nuna hade haft en roll i en Beck-film så hade jag inte suttit och ropat »följ med honom ner i jordkällaren!« till de kvinnliga skådespelare som eventuellt möter karaktären på hans ensliga gård och blir bjudna att följa honom ner i en jordkällare på baksidan av huset.

(Mina föräldrar har flyttat nu och har pratat om att det vore trevligt att ha en jordkällare på gården. Om jag någon gång tänkt ärva samma gård borde jag argumentera mot en sådan investering, då jag – likt köttbonden Jimmy – har ett av Sveriges minst inbjudande välkommen-att-titta-in-i-min-jordkällare-uppsyner. Inte ens mina allra närmsta vänner hade vågat titta till min samling med äppelmust och drottningsylt.)

Sammanfattningsvis finns där en tydlig likhet, men nej: köttbonden Jimmy, 37, är inte jag. Jag har nämligen inte alls varit lika utåtagerande på dejtingmarknaden på sistone utan tvärtom avinstallerat Tinder-appen, icke-böndernas appifierade Linda Lindorff-matchmakare, under ett antal månader.

Jag har skyllt på annat till mina nära vänner som frågat om varför, men den egentliga anledningen är att sommarens dejtande alltid slutade på exakt samma sätt. Efter timslånga monologer om min portal och mina storvulna framtidsplaner för Pirkt.se:s verksamhet så tröttnade helt sonika alltid min dejt, vars instick om minigrisar och andra personliga anekdoter regelbundet kvästes ihjäl med hjälp av det Jimmy-identiska lyssningstryne som går att studera ovan. Det håller inte år 2019, har jag fått förstå. Man måste inte bara känna till utan också aktivt försöka motarbeta de maktstrukturer som gör att män genom tiderna alltid fått unna sig att se ut som att man plötsligt fått i sig en kallsup med hostmedicin så fort en kvinna påbörjar en personlig utläggning.

»Hör inte av dig igen innan du skaffat dig en intersektionell analys!« har det i regel alltid skrikits, antingen i luren innan samtal klickats bort eller medan någon bestämt vandrar iväg åt ett annat håll.

Då har jag äntligen lyssnat, tagit till mig av kritiken och inte sällan rest iväg upp till Norrland för att tänka över hur min ny-stockholmska personlighet har spårat ur och blivit en malande pratkvarn med lock för båda lyssningsöronen. Jag har suttit mig ute på en kobbe i den medelpadska skogen, funderat, vridit och vänt på perspektiven och först därefter har jag återvänt för att göra bot och bättring.

Sedan har jag ställt mig i dörröppningen igen, med nya glimrande ögon:

»Att vara flintifierad och samtidigt vara norrlänning innebär att du får oerhörda myggbett i skalpen varje gång du åker hem till dina föräldrar och  blir pissnödig och går ut i skogen och—«

»Fem punkter-killens« otroliga genomslag

Min gode vän Per Bohman är en av fotbolls-Sveriges mest profilerade allsvenska skribenter, med en så stor och skarpsinnig näsa för nyheter och vinklar att han alltid tvingas applicera en klädnypa över näsryggen när han lämnar Aftonbladet-kontoret (som en diskbänksrealistisk Nuno Gomes), för att kunna utnyttja sin fackligt lagstadgade dygnsvila och inte övertidsnosa upp fler nyheter.

En sportjournalist med dylika kvaliteter kan inte undgå att tids nog bli påhängd krönikörkostymen av någon redaktionell mellanchef. Men den kavajpåhängning som redaktionsledningen säkerligen såg som en ceremoniell kröning sågs inte alls som någon högtidsstund av den strävsamme och laglojale Bohman, som var mycket tillfreds med sin roll som journalistisk berättande och inte hade några planer på att behöva börja subjektivsmattra ner spaltmeter av godtyckliga spaningar. Speciellt inte i dagens kvällstidningstidevarv, där två exceptionella krönikörer tvingat alla sina tyckande kollegor att försöka koka ner sina yviga anteckningar till en färdig och koherent krönika som skickas för publicering på matchernas slutsignal.

Vid kröningen började Bohman således kränga med hela kroppen, som ett bångstyrigt barn i en hall innan förskolan, och ålade sig så pass envist att det till sist fick utarbetas en kompromiss på hans villkor.

Ingen krönika på slutsignal: det riskerade att bli för yvigt och spretigt, tyckte han, och riskerat att han kört ner sig i ett bottenlöst slukhål av bångstyriga metaforer (där tombolor plötsligt fylls med laddning och där fjärrkontroller immar igen). Istället: krönikeliknande form, fortfarande på slutsignal – men i tydligt utstakad punktform.

Per Bohmans Fem Punkter.

Jag gjorde en sökning i vår gemensamma Facebook-chatt efter när Bohmans Fem Punkter kan ha lanserats som vinjett för den stora massan och fann detta meddelande från 2016 som ett första bevis på att punkterna verkligen satt sig i det fotbollsintresserade allmänna medvetandet:

Det är när ett nytt fenomen satt sig hos ens 20-åriga kusin, som har koll på populärkultur och trender (på allt från långa japanska dunjackor till nya krönikeformer), som man vet att det är här för att stanna. Och en sökning i mediearkivet visar också att det var i april 2016 som Bohmans Fem Punkter lanserades som efter-allsvensk-match-koncept på Sportbladet.se. Det dröjde förvisso en stund innan de fem punkterna satte sig i den tryckta papperstidningen, då krönikevana redigerare hos Sportbladet blev så konfunderade av de Bohmanska punkterna att konceptet i en övergångsfas ibland kodades ner till att bara ett par av punkterna fick utgöra en:

Minianalys! För den som kan sin Pirkt.se-historik vet vi att just mini-prefixet är ett etablerat kvällstidningsgrepp, som när Ulrik Sandebäck hade med sig tumstocken till Giffarnas bortamatch mot Kalmar 2016, där han lät GIF-yttern Robbin Sellins litenhet fungera som referentbindning.

Men ganska snart satte sig det tyckande punktgreppet även hos de allra mest konservativa tidningsredigerarna och den femtaliga punktlistan fick sig en egen vinjett, som slutgiltigt bevis på att den var här för att stanna:

Och som det har stannat. Eller, stannat är fel ord: som det har brett ut sig över hela det sportjournalistiska Sverige.

Jag menar förstås inte att Per Bohman var förste journalist att förstå pedagogiken i att bryta ner svåranalyserade fenomen i fem förståeliga punkter. Det räcker med en snabb googling för att konstatera att det gjorts i alla år. Svårtillgängliga nya EU-regleringar har brutits ner i punktform, politiska åtgärdspaket har presenterats i punktform, till och med sportjournalistiska nyheter har plockats isär och presenterats i punktform tusentals gånger genom åren: »Här är fem punkter som förklarar Brynäs formsvacka« eller »Här är fem punkter som pekar på SM-guld för AIK«.

Men jag vill hävda att när Per Bohman började försöka bryta ner just matcher i fem subjektiva punkter så var han relativt ensam. För trots att fotbollsmatcher är komplexa skeenden som många gånger knappt går att förklara ens vid en andra eller tredje närstudie så har hans krönikerande kollegor alltid köpt idén om att lämna ett förklarande och sammanhängande kåseri om spektaklet varför den felträffen hamnade i mål och den lynnige backen halkade i just det läget. De har glatt låtit manteln träs över deras axlar och sedan gjort sitt bästa för att försöka ignorera att den skaver.

Ensam gav han sig ut på sitt korståg och ensam Don Quijote-vevade han mot en samtid som ville ha Bank- och Niva-kvalitativa sportkrönikor levererade under magsårsframkallande förhållanden. Match efter match styckades upp i punkter och punkt efter punkt kastades ut som revolutionära gatstenar mot krönikesamhällets upplysta skyltfönster.

Men ganska snart kunde han vända sig om på sin tappra springare och se en hel hord av kollegor som ljudlöst följt honom i hans spår: som vore de lärjungar som följt den som äntligen vågat ta bladet från munnen och säga till sina redaktörer att »det är för svårt att leverera en kvalitativ matchkrönika på slutsignal«.

Sportjournalister i hela Sverige hade gått över till punkterna. Och inte bara det: som en indirekt homage till den modige ledaren hade de dessutom valt exakt samma mängd punkter. Bibeln har sina Tio Budord, Buddhismen har sin Åttafaldiga Väg, sportjournalistiken hade nu sina Fem Punkter.

De direkta konkurrenterna på Fotbollskanalen hade redan i den allsvenska premiären 2017 knyckt begreppet rakt av, efter att avundssjukt ha sneglat mot den första succésäsongen med »Bohmans Fem Punkter« hos Sportbladet under 2016. Efter vad som måste varit en infekterad copyright-rättslig härva de två mediahusen emellan så verkar TV4:s Fotbollskanalen snabbt dock ha fått nöja sig med det något slappare och mer bloggkompatibla begreppet »spaningar«:

Ett grepp som satte sig under 2017 och som fortfarande, vintern 2019, anses vara ett oöverträffat sätt att subjektivt sammanfatta fotbollsmatcher:

Just de fem »spaningarna« har spridit sig till Skaraborgs län, där en Albertsson på Skaraborgs Läns Tidning blivit så fäst vid punktlistans behändiga form att det ser ut att gränsa till det hälsovådliga:

Albertsson verkar tycka att det är så kul att komma med fem välstrukturerade spaningar om handboll att han helt glömt bort tid och rum: man vill bara skrika till hans frilagda krönikörkropp att »ducka, Albertsson!, du håller på att få en klistrig kanon sylad i huvet!«.

Hos Mittmedia, som äger nära nog varenda lokaltidning i mellersta Sverige, har man dock inte duckat för eventuella rättsliga tvister utan envetet hävdat sin rätt att knycka Bohmans succékoncept rakt av, utan omskrivningar. De har inte vikt sig för Schibstedts eventuella varumärkesrättsliga anspråk utan basunerar ut just Fem Punkter efter matcher i diverse olika sporter: allt från längdskidor till ishockey.

De har inte bara tagit de fem punkterna från Bohman: de har tagit hans punkter, kända från Bohmans Fem Punkter, och givit dem till någon annans konkurrerande varumärke. Hängt punkterna som en sulky efter egen häst.

Vi har Miltons fem punkter om bandy!

Helsings lika många punkter om SHL-hockey!

Det är bara i min ärorika hemstad Sundsvall man fortfarande verkar respektera den immateriella äganderätten. Min enda kvarvarande lokaltidning Sundsvalls Tidning har förstås också fallit för punktgreppet, men där har man åtminstone haft den goda smaken att falla för det enda lediga begrepp som fanns kvar när Aftonbladet paxat punkterna och Fotbollskanalen nypt spaningarna:

De heta snackisarna. Fem till antalet, förstås.

Sundsvalls Tidning verkar faktiskt värna det Bohmanska varumärkesskyddet så till den grad att de inte ens vågar använda fem-punkts-formen ens när intervjuade individer vill nyttja den i en nyhetsartikel. Efter någon match i höstas så ville Tony Gustavsson använda de pedagogiska punkterna för att bryta ner sin analys i punktform:

Fyra punkter, sammanfattar artikelförfattaren Andreas Lidén, varav vi ser den första ovan: inledd av en snedställd Play-trekant. Men längre ner i texten, när man bläddrat sig igenom varje Tony-punkt, så noterar vi att de »fyra« punkterna bara var ett berättartekniskt grepp för att försöka ha ryggen fri vid eventuella copyright-dispyter:

För Tony Gustavsson lägger till en ytterligare punkt. De var egentligen fem. Tonys Fem Punkter, snillrikt dolda under ett nyskapande 4+1-matematiskt trick.

Sammanfattningsvis verkar det inte finnas några gränser för de fem punkternas utbredning inom sportjournalistiken. Framgången för Per Bohmans korståg genom media-Sverige exemplifieras allra bäst av att hans punktform inte bara ansetts lämpligast för bollsporter som fotboll, hockey och handboll utan att den till och med slagit sig in i den avkrok som är den svenska motorsportjournalistiken:

Det känns spontant som att speedwayredaktionen hos Dagens Vimmerby hade kunnat göra något kring det (enda?) etablerade speedwaybegreppet »fem-etta« i sin punktutformning, men varför krångla till det när det finns en fotbollskille som det verkar funka för?

För som det fungerat för Per Bohman. Många av de här exemplen har han själv lyft fram till mig, som bevis för hur punkterna breder ut sig över vårt avlånga sportjournalistiska land. Och jag tänkte att denna utveckling måste sammanställas för omvärlden, inte så mycket på grund av att Per Bohman behöver ytterligare beröm för sin journalistiska gärning vad gäller bevakning av allsvenskan (bara härom veckan höll han ett Ted Talk för Schibstedt-högdjuren om sitt avslöjande att Zlatan köpt in sig i Hammarby!!!). Den behövde sammanställas just nu eftersom en gränsdragning måste ske vad gäller vad som är Per Bohmans punktförtjänst och vad som inte är det. Det måste ske för oss som rör oss i hans direkta närhet, så att vi har att peka på när han kommer släpandes med nya skärmdumpande exempel i gruppchatten.

För jag har inga problem med att buga för hans sätt att sätta agendan för det sportjournalistiska analyserandet av matcher och tävlingar i allt från fotboll till längdskidor och speedway. Där får vi alla ta och lyfta på vår lilla hatt.

Jag ska inte påstå att Pirkt.se har den makten (det var nog faktiskt mest en slump att det allra galnaste webb-teve-annonserandet från Expressens papperstidning avtog strax efter den här B-uppsatsen) genom att slå fast att Per Bohman gjort just det så kan det också hjälpa mig att avgränsa vad han inte gjort. För det är en sak att acceptera att hans punktformade retorik annekterat Skaraborgs Läns Tidnings handbollsrapporterande och Dagens Vimmerbys analys av Dackarnas polska nyförvärvs debutmatch. Det har jag inga problem med. Det är när Bohman vill hävda utbredning inom andra områden, områden jag faktiskt tycker om och som betyder något, som jag vill ha det här inlägget för att kunna peka på avgränsningar.

Det finns ett enda parti i Sveriges riksdag som jag tycker har en politik som skulle kunna generera ett hållbart samhälle på en jord som inte tillåtits eldas upp helt av marknadskrafterna. Gissa då från vilket megalomaniskt chatthåll jag får denna lilla skärmdump skickad mig?

Här drar jag gränsen. Det här får inte vara en Per Bohman-effekt.

Han ska klappas på ryggen för sitt sätt att få alla större sportkoncerner att dansa efter hans pipa, men jag som ska försöka umgås med honom på ett personligt plan kan inte behöva ta att han går runt och tror att hans punktform påverkat även den svenska politiska kommunikationen.

I förra veckan blev det till och med ännu värre: då försökte han leda i skärmdumpsbevis hur hans punkter till och med letat sig in i den allra finaste finkulturen. Då jag berättat för Bohman att jag läst Gun-Britt Sundströms »Skrivliv« under sensommaren och därefter blivit så begeistrad av hennes ton och språk att jag lånat hem samtliga av hennes böcker under hösten så förstod han att det var en stilist jag såg upp till.

Därför kom det som ett smärre dråpslag när den här lilla skärmdumpen smög sig in i chattgruppen, från en man som antagligen lär ha haft ett belåtet mjuggleende över den nu mustaschfria näbben; en man som uppenbarligen fått smak för den stora Ted Talk-världen och som inte längre ser några gränser för hur vitt och brett hans inflytande sträcker sig:

Detta inlägg vill därför fungera som bevisbörda för att en gång för alla slå fast vad Per Bohman faktiskt åstadkommit, mest för att därigenom också kunna sätta avgränsningar för vad hans succé inneburit för det svenska tidningsspråket.

Han har inte fått Vänsterpartiet att stolpa upp sin politik och inte fått Gun-Britt Sundström att förklara sina ärenden i Nobelkommittén genom fem punkter. Det kan vi inte ge honom.

Men han verkar, av allt att döma, gjort Fem Punkter (eller spaningar eller heta snackisar eller vad man nu vill kalla det i rädsla för Schibsteds rättsliga avdelning) till den vedertagna formen för alla krönikörer som har självinsikt nog att inse att de inte kan rafsa ihop sina anteckningar till en sammanhållen och fungerande krönika direkt efter en idrottslig tävling blåsts av, oavsett om det rör sig om fotboll eller längdskidor eller speedway.