Död och evigt mörker

Det var inte den sämsta insats jag sett ett GIF-lag göra.

Det var inte den mest skandalösa inställning jag sett ett GIF-lag ha i en nyckelmatch. 

Men det var den sämsta GIF-förlust jag kan minnas i modern tid, i det absolut sämsta läget, mot det absolut sämsta lag och förening som någonsin kan ha fått beträda fotbollsallsvenskan.















Halvdag på jobbet. Starkölslunch. Resa i goda gelikars lag till årets kanske allra viktigaste spektakel.

Många som rest de fyrtio milen enkel resa mellan Sundsvall och Eskilstuna beskrev något som lät som en drömfredag, men ändå var det en och samma känsla som samtidigt satt sig gränsle över hela deras väsen: den stora ångesten.

Med en timme kvar till matchstart kom beskedet att den medelpadske Messias-figuren Tony Gustavsson valt att spela med den lynnige Pol Moreno i backlinjen och således sätta Giffarnas klart bästa back de senaste säsongerna på bänken. Vid visiteringen in till bortastå (dit det alltså var fri lejd, helt utan biljetter, som vore det en division 4-tillställning) så stannades kön vid ett tillfälle upp av att en AFC-vakt vecklade ut en banderoll och tog sig en kisande och nagelfarande blick på en leende Kjell Lönnå i tyg. Medan vakten försökte räkna ut ifall det fanns någonting i den glada körledarens blick som kunde tänkas kritisera Alex Ryssholms buss- eller fotbollsföretagande så pratade vi om faktumet att Moreno har en tendens att alltid stå för minst ett större misstag per match.

»Det vore så otroligt typiskt om vi skulle förlora på en spansk slip-up«, sa jag medan vakten lämnade igen tyg-Kjell och vi kunde kliva in och ta över läktaren på ett sätt som lär ha fått bostadsföreningsmedlemmarna i de fyra hörnhusen på Tunavallen (som köpt sina lägenheter i tron om att ha lugn och fin division 1-miljö utanför fönstren) att ilskna till på det sätt som rika stockholmska lägenhetsköpare ilsknar till på flottigt kebabspill.

Och just en spansk slip-up blev det. Helspansk.

Juanjo Ciercoles slog bort en av alla sina bortslagna bollar på mittplan (var det hans sämsta match i GIF-blått?), Pol Moreno snubblade till på ett sätt som ingen som haft tango på högstadiets idrottslektioner borde kunna göra och Carlos Moros Gracia (stort hjärta, otroligt mycket mindre fotbollshjärna) valde att inte plocka upp straffområdets enda brandgult lysande spelare utan istället prioritera den självmålsbenägna ytan framför Mitov Nilsson.

AFC Eskilstuna 1, GIF Sundsvall 0.

Det var inte rättvist, det kan man faktiskt inte säga, men det var heller inte otypiskt. Efter en förstahalvlek där man förvisso kanske kunde klaga på intensiteten och det låga tempot så hade Giffarna trots allt fört matchen, petat in en offsideboll i nät, Johan Blombergat bort ett nytt öppet mål (precis som mot Norrköping senast) och enligt samstämmiga uppgifter blivit mer eller mindre bestulna på en Pol Moreno-straff.

Det var inte en av Tony Gustavssons lags bästa halvlekar, men heller inte den sämsta. De förde spelet, stressade inte upp sig och släppte knappt till någonting alls.

Jag vet inte vad Tony Gustavsson tyckte om just den halvleken, han var nog antagligen lika halvnöjd som alla andra, men för en tränare som passat på att lyfta den taktiska tränarinsatsen vid såväl 3–0-halvleken mot Norrköping senast som vid den magiska minutvändningen mot Sirius vore det nog på sin plats att vara jämförligt självkritisk efter andrahalvleken mot AFC i fredags.

För visst att AFC behövde gå framåt (0–0 hade nästan helt förseglat deras öde), men Giffarna lockades plötsligt in i en böljande hej-kom-och-hjälp-mig-fotboll mot ett lag som inte kan enas om vem som ska slå frisparkar utan att handgemäng utbryter, men som trots allt har en del individuellt skickliga konstgrässpelare.

Omar Eddahri plockades ut redan efter en timme och ersattes av en rakt igenom misslyckad Pol Roigé, när Marc Mas Costa skulle in (vilket han tyvärr måste, eftersom han är truppens enda anfallsalternativ) så blev det på bekostnad av lagets största huvudspelare och Chidi Omejes yvigt flängiga slutminuter på planen bidrog enbart med det enda man inte vill dra på sig under en stopptid: frisparkar emot laget.

En av skillnaderna mellan att ha Joel Cedergren och Tony Gustavsson på GIF-bänken har varit att man ofta nickat och hummat med när man sett bytestavlan visa upp gröna och röda siffror. Det har oftast känts som precis de beslut man själv hade tagit, även om man inte varit amerikaniserad nog att kalla dem för »game changers«. Nu saknades Pol Moreno i straffområdet vid lyftningarna i slutskedet och framför allt så satt Tobias Eriksson – lagets kanske bästa poängfixare och en spelare med både GIF-hjärtat och den allsvenska målsnoken på rätt ställe – kvar på bänken medan snett-inåt-bakåt-inspelen gång på gång hamnade fel för GIF-fötter som antagligen inte var misstajmade eller ännu värre: bara inte på plats.

Och den som inte är på plats där han ska vara är alltid, utan undantag, David Batanero.

Jag har inte gjort någon hemlighet av hur otroligt mycket jag stört mig på den bekväme spanjoren under den här existentiellt viktiga höstsäsongen. Senast mot Norrköping satt han på bänken i en match där GIF Sundsvall stod för en halvlek den bäst organiserade försvarsfotboll jag sett ett GIF-lag prestera på över ett decennium; med solida block som rörde sig lika disciplinerat som sömlöst, från sida till sida och uppåt och neråt, utan spansk lattjolajbanlättja.

Men nu när precis allt stod på spel så fick en lat och loj David Batanero spela nittio minuter på det centrala mittfältet, trots att hans passningar inte satt där de skulle, trots att han lufsade hemåt i alla spelvändningar (titta på målet och säg vem det är som låter AFC-spelvändaren pausfinta sig förbi) och trots att han – seriens vassaste vänsterfot – inte lyckades lägga en veritabel straffspark i nät med goda sjuttio procent av målet öppet.

Om det här innebar slutet (och det ska gudarna veta att det kändes som när man stod där efter slutsignalen, i hällregnet) så kommer Pol Morenos snubblande vid den första stolpen vara en ögonblicksbild som etsar sig kvar på den medelpadska fotbollsnäthinnan från säsongen 2019, men för mig kommer det mer än något annat vara bilden av en oljetankertung David Batanero som inte lyckas flytta fötterna snabbt nog för att sätta bollen i ett öppet mål med sin förlovade vänsterfot. 1­­­–0 där och AFC hade varit ett slaget lag och vi hade haft en alldeles gyllne chans att slippa ens kvala oss kvar. Mittfältskollegor som IFK Norrköpings Alexander Fransson behöver ett bolltapp utanför offensivt straffområde för att smaska dit bollarna i hörnet – David Batanero har gjort sammanlagt sex spelmål på sextiosju allsvenska matcher för GIF Sundsvall och samtidigt slarvat i totalt omkring sexhundrasextiosju hemåtjobb på det centrala mittfältet.

Den ekvationen gick märkligt nog ihop ifjol, när motståndare tanklöst rusade upp i press och han och Juanjos tvåtouchande ledde till konkreta uppluckringar. I år, när alla känt till exakt vad de två vill göra tillsammans sedan omgång ett, har den ration mellan produktivitet och slapphet varit tämligen förödande och ännu mer frustrerande.

Jag orkar inte se David Batanero lufsa omkring i en GIF-tröja när laget håller på att åka ur just den upplaga av allsvenskan som man inte får åka ur, enligt alla ekonomiska kalkyler.

Jag trodde att han petades hemma mot Norrköping, men han vilades tydligen för att inte riskera att dra på sig en avstängningsvarning inför AFC-nyckelmötet.

Nu är det dags. Spela med spelare som verkligen bryr sig om den här fotbollsklubbens fortsatta överlevnad. Spela med spelare som inte sedan förra vintern helst velat vara någon helt annanstans än här.

Jag såg många i diverse flöden som vädrade ett det-här-var-det-sämsta-jag-sett-missnöje efter förlusten mot AFC. Det var det förstås inte. Det var en ganska blek och tam insats, sett till läget, men det var trots allt en insats som borde ha resulterat i minst en men antagligen tre poäng.

uselt var det inte, spelmässigt, men så bottenlöst uselt är det förstås likafullt att förlora mot det där laget, på den där arenan, i det där läget. Det hundratal som reste tur och retur från Sundsvall en regnig fredag i oktober förtjänade långt mycket mer.

Igår vann förstås också Östersunds FK sin första match sedan den nye finansiären Curt Sillström föddes (antagligen i en jämtländsk namngenerator för någon månad sedan) och eftersom vi antagligen vill eller kräver att Kalmar tar tre poäng till (mot Falkenberg, som annars kan gå förbi) så ser det hastigt och mindre lustigt ut som att en kvalplats är nära nog maxutdelning inför de sista två omgångarna.

Att tänka tillbaka på Landskrona-förlusten 2005 smärtar alltid, men det var åtminstone mot ett riktigt motståndarlag som har sin plats i den svenska fotbollshistorien. Att i framtiden eventuellt behöva tänka tillbaka att Giffarna förlorade sin plats i allsvenskan till en orange franchiseförening framför en division 2-publik, i en match mot ett lag där två litauiska ålderspensionärer vid namn Saulius försöker få ett gäng legoknektar att inte bråka om vem som ska lägga frisparkarna: det är bara för mycket.

2 reaktion på “Död och evigt mörker

  1. Bra analys
    Nu måste Batanero och Moreno bänkas
    Tobbe och Björkander ska starta
    Det här ska vi bara fixa kvalplats och sen kvalvinst!

    • Det är helt galet att Eric Björkander tvingas se en enda match i denna rekordusla bottenstrid från sidan. Han borde, sina luftburna brister till trots, spela i något av de topplag som spelar med trebackslinje.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *