Det är på håret

Många tror att vi flintifierade individer har mindre kännedom om hår än andra. Det är tvärtom.

Eller, okej: vi har kanske inte per definition mer kännedom, vad gäller ackumulerad kunskap om inpackningar och balsam, men vi har ett skarpare öga för alla hårmässiga processer som försiggår från pannloben och uppåt. En gång i den tidiga 20-årsåldern träffade jag en likaledes ung man på en festival. Det var en kompis till en kompis och särskilt länge sågs vi inte, särskilt mycket gemensamt hade vi inte och särskilt rolig eller intressant var han nog inte heller, men genom hela kroppen kände jag ett ilande starkt släktskap med den unge mannen — så fort jag lät blicken vandra uppåt, från att ha mött hans blick till att ta sig upp över ögonbrynen, upp över pannan och upp mot hårfästets frontlinje. Han hade den första utposten intakt: ett solitt litet fäste precis där hjässlob och pannlob går ihop, men runtikring höll de övriga styrkorna på att desertera och dra sig tillbaka från frontlinjen.

Det var förstås inte första gången jag sett ett tillbakakrypande hårfäste — när man väl fått upp ögonen för att hårfästen är betydelsefulla är det allt man tittar på hos förbipasserande: jag har ett mentalt kartotek på tusentals olika typer av fästen — men det var första gången jag såg en precis kopia av mitt egna hos en jämnårig. Han hade exakt likadana begynnande vikar och han hade löst den omöjliga bäddningen med lapptäcket på exakt samma habila men i förlängningen lönlösa sätt. Det var som att titta i en liten placerad alldeles för högt, som att min skalp fick återse sin tvillingskalp.

Jag ville ta honom i handen och slita iväg honom, bort från där vi stod och hade världsliga diskussioner om indiemusik eller tjejer eller vad annat pre-flintifierade killar i 20-årsåldern tvingas prata om för att upprätthålla sociala konventioner, för att slå oss ner och samtala om det som verkligen betydde någonting för oss båda. Vi skulle kunna diskutera potentiella förhållningssätt, spekulera i hur mycket tid vi hade kvar innan löjets skimmer började lysa igenom den tunna frontlinjen och utifrån detta kartlägga forskningsläget och räkna på huruvida vi skulle kunna upprätthålla en förtjänstfull sidbenefasad fram till dess att de hårbottenstimulerande krämerna rullades ut på bred front på den öppna marknaden.

Allt detta kände jag efter en enda blick upp mot håret på en okänd jämnårig man under en festival. Så insinuera aldrig igen till en flintifierad människa att han inte skulle ha »koll på hår«. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kan återge dagsaktuell status för var och en av mina gymnasieklasskamraters fästen, baserat enbart på min etnografiskt insamlade information från slutet av förra decenniet och mina prognoser som sedan dess stått och uppdaterats i den del av hjärnan som kalufsrika individer kan ägna åt annat.

(Jag läser en kurs i grammatik just nu och baserat på hur svårt jag har haft hittills så börjar jag misstänka att det är min hjärnas språkcentrum som är helt upptaget av gamla servrar bestående av miljoner ögonblicksbilder på hårfästen och jättelika Turing-maskiner som står och tuggar fram dagsaktuella prognoser på hur dessa har utvecklats.)

Och som representant för den flintifierade rörelsen, med dess nu erkänt goda kännedom vad gäller hårsemantik (läran om vad hår kommunicerar; den lära som det sägs att Wittgenstein hade vigt sitt liv åt, om han inte haft ett sånt bergfast fäste), vill jag klargöra att jag är orolig över utvecklingen i GIF Sundsvall och den allsvenska bottenstriden.

Det är fortfarande på håret om Giffarna ska kunna klara det allsvenska kontraktet inför de tre slutomgångarna — och nu kan det vara klippt. För döm av min förvåning när jag klickade mig in på Sundsvalls Tidnings sportsajt för att få mig det senaste inför bortamatchen mot AFC Eskilstuna på fredag kväll — och möttes av detta:

Tony Gustavsson har klippt av sig sin hårsvans. Mannen som kom in som ett yrväder en augustiafton med ett ungdomligt och rikt knippe hår slängd i en plastrem om nacken har gått till frisören som en glad gamäng och kommit ut som på bilden ovan: till synes helt utan den peppiga mentalitet som hittills präglat hela hans tränarskap i GIF Sundsvall.

Var är vår Hunky Tony? Vad har hänt med den glada och frisinnade gympaläraren som ser mellan fingrarna om Omar Eddahri uppenbarligen fyllt i orienteringstalongen med hjälp av nålen på sitt örhänge, för att han är kastar så föredömligt hårt på spökbollen?

Över ett klipp ser han ut att ha blivit till den triste diakonen som följer med på konfirmationsresan till Vemdalen och tjatar på folk att de måste använda hjälm.

Det ser ut som om han klivit in i dörren till »Sikta Mot Stjärnorna« varpå röken visat sig vara full av tunga kemikaliepartiklar och han bara raglat ut som en mer gråblek version av sig själv. Jag har länge haft spaningen att Sundsvall är en av Sveriges allra mest frisörsalongstäta städer per capita i Sverige och kanske världen (det är bara optikerna som är fler till antalet; det finns nämligen ingenting en sundsvallsbo gillar mer än att gå och kolla sin syn och leasa ett par fräna bågar), men fram tills nu har jag inte sett det som något problem utan Milton Friedmanskt sett det som något upp till den medelpadska fria marknaden att lösa. Men när jag ser Tony Gustavssons plötsliga förvandling och den oroväckande effekt det kan få för hans GIF-lag, som fram till nu har ridit på hans framskvalpade våg av manbun-kopplad energi, så blir jag sedvanligt dödskommunistisk igen. Kanske är det dags att Sundsvalls Kommun (som jag redan föreslagit ska slå igen tapasrestaurangen Saffran, för att hålla den tunge Marc Mas Costa från de friterade bläckfiskringarna) att dra in klipptillståndet för Drop In Hos Leif eller vem det nu kan tänkas vara som ligger bakom detta hårtofsklipp som kan visa sig säsongsavgörande för stadens enda kvarvarande elitlag.

Jag ska förstås till Eskilstuna på fredag kväll och hade jag haft hårväxt nog att spara ut en hårtofs till dess så hade jag gjort det, för att kompensera för detta bortfall. Som flintifierad är det enda jag fokuserar på att inte råka skaffa mig en Rodrigo Palacio-hårsvans genom slapphänt rakning och dålig ljussättning i badrummet (det finns många anledningar till att leta efter en sambo, men den mest primära för mig är förstås för att kunna ha någon som okejar min nacke innan jag går ut i offentligheten), men för alla som har möjlighet att binda upp era hårsvall i små elastiska plasttofsar på fredag så tycker jag att ni bör göra det i det som kan bli svensk supporterkulturs första manbun-tifo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *