Att bli Håkan med Håkan Svensson

Igår kväll stod det svenska landslaget för en alldeles strålande kollektiv insats då de hade Spanien i 1–0-brygga till dess att en sjabblig hörnspark förstörde feststämningen på stopptid. Försvarsspelet var (frånsett ett tiotal minuter i första) exemplariskt, Sebastian Larsson visade hur många löpmeter världens längsta försäsong kan generera och framåt briljerade bland annat Emil Forsberg (även om hans agent Hasan Cetinkaya lär ha bubblat av landslagsuppehållsilska över att hans klient också var tvungen att hugga i defensivt).

Men jag tänkte ta tillfället i akt att fokusera på någonting helt annat vad gäller svenskt landskamperande mot Spanien. Under uppladdningen till tisdagskvällens landskamp så bjöd nämligen SVT:s Sportnytt på en liten tillbakablick vad gäller tidigare möten med de alltid så spelskickliga spanjorerna och självklart flimrade 0–4-förlusten i Vigo 1998 förbi i inslaget.

Det är ju en pinsam plump i den moderna svenska landslagshistorien och en brakförlust som alltid funnits i medvetandet för en som påstår sig vara någorlunda fotbollshistoriskt allmänbildad. Jag har vetat att det var Tommy Söderbergs mardrömsstart som nytillträdd förbundskapten och att Vigo-förlusten var den typ av pinsamma överkörning som fick fotbollsförbundet att börja tänka att den jovialiske Baloo-björnen Söderberg kanske var tvungen att viktas upp med en teoretisk torrboll från Ånge, vilket gjorde att han sedermera fick dela förbundskaptensrollen med sin tidigare assistent Lars Lagerbäck.

Men jag har bevisligen inte vetat exakt hur den kom till.

Men så visade Sportnytt ett kort klipp från Fernando Morientes mål i matchen. Och jag vet inte med er, ni kanske redan har gäckats av detta i nära två decennier, men det här är en scen som kommer följa mig ett tag.

Det kommer ett inlägg från den spanska högerkanten, Halmstads BK:s trotjänare Håkan Svensson går ut för att plocka ner bollen och…

… i Sportnytts sändning (exakt nio minuter in) säger Staffan Lindeborg »första ingripandet för HÅKAN« och precis då, när Staffan går upp en oktav samtidigt som han försöker göra den svenska fotbollspubliken förnamns-tjenis med dunderdoldisen Håkan Svensson, så tappar HBK-målvakten bollen rakt ut varpå den enkelt rakas in i det öppna målet.

Att den svenske landslagsmålvakten Håkan Svensson (som jag här envisas med att efternamna, eftersom han är mindre känd än nästan alla andra Håkanar i Sverige) behandlar fotbollen som vore den ett flygande hett kokkärl som han ska gripa efter med hjälp av två på tok för tunna grytlappar är förstås dråpligt nog egentligen.

Men det som verkligen drabbade mig igår är att jag blev varse om att dessa scener utspelar sig när Spanien gör matchens första mål och att Fernando Morientes sätter bredsidan till efter 53 sekunders spel. Det är mer än mitt enkla intellekt kan hantera.

Hur är det ens möjligt att det där är Håkan Svenssons första insläppta mål i matchen? Precis allting i hans kroppsspråk, från den stund då han har känner att bollen lämnar handskarnas uppenbart slippriga yta, tyder på att det är hans sista insläppta mål för dagen och att det sker i en matchminut som måste tickat upp över åttio. Titta på den lättsamma joggningen ut ur målområdet, det lilla hoppsasteget och till sist hopslagandet av nävarna där man nästan kan höra hur han undslipper sig ett halländskt »attans!«.

Jag tycker verkligen att allt är så uppenbart och odiskutabelt utfört av en idrottsman som så tydligt har gett upp sedan länge och som knappt längre orkar räkna hur många bollar han släppt förbi sig. »Ajajaj«, mumlar Staffan Lindeborg i sändningen och just en »ajajaj«-uppgivenhet är det Håkan Svensson signalerar.

Det är för mig omöjligt att ta in att det där är en målvakt som just släppt in sitt första mål för matchen, efter femtiotre sekunder!, och som hoppsastegar sig runt i en lov för att göra sin första nätvittjning för kvällen.

Vetskapen om att dessa scener dessutom utspelar sig i en fotbollslandskamp för mindre än tjugo år sedan är i sig också hart när ointaglig. Jag har svårt att förklara det på annat sätt, men hela Håkan Svenssons uppenbarelse är den av en hockeymålvakt på sextiotalet som har löjligt små skydd på sig; en sprattelgubbe som i 2010-talets kranka blekhet ser ut att ha skickats ut bland de vinande slagskottspuckarna i BR Leksakers allra tunnaste och billigaste barnskydd.

Det är också någonting med de omgivande backarnas agerande. Nog för att det går att tycka att en 34-årig Andreas Granqvist kan se tung ut i vissa rörelser, framför allt när han ska resa sig efter en glidtackling eller ett fall. »Det ser ut som när ens pappa har ramlat och gjort sig illa!«, ropade min vän Putto igår och det hade han helt rätt i: även om den allra mest lyckade Granqvist-fläkning gör en stolt så gör den en också lite sorgsen, som om ens ömme fader slagit i en och färdigställt altanens nya räcke men sedan följt upp detta med att åma sig som en vådaskjuten älgko när han rest sig.

Men backarna som omger den slipprigt Papphammar-hänte Håkan Svensson i 1998 års möte ser ju faktiskt ut som om det är helt vanliga pappor som försöker hindra Fernando Morientes från att göra mål.

Det är någonting att ta med sig från gårdagen, trots det bistra avslutet. Inte faktumet att vi stod upp så otroligt mycket bättre mot Spanien än vi gjorde i Vigo 1998, det har vi ju gjort flera gånger sedan dess, utan att våra mittbackar på knappt tjugo år har utvecklats från att se ut som pappor i konkreta matchsituationer till att bara se ut som pappor när de reser sig efter att ha ramlat. Och att Robin Olsen inte längre hoppsastegar omkring från start och att han fått sig ett par moderna jätte-Jofa-benskydd i rejäl skumplast.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *