Late Stage Capitalism-spaning:

En av de saker jag unnade mig i fredags, när lönen damp ner som en skål med manna från den ekonomiskt gråbleka himlen, var ett SL-kort.

Till tonerna av nära 600 kronor kommer en student inte ner i ett tunnelbanesystem som är befriat från reklam. Tvärtom: var du än vänder blicken möts du av enorma blaffor för företag som lovar att sänka dina bolåneräntor (»vi fungerar som en bank borde fungera: här, dra i det här färgglada reglaget på din telefon för att öka ditt lån med några hundra papp!«) eller lösa ditt vardagspussel med semislavcyklad mat till dörren.

Och så nya tekniska innovationer, förstås. Ytterligare landvinningar inom det område som är själva kronjuvelen av allt vi åstadkommit tekniskt de senaste decennierna: smartphonen.

Den kinesiska jätten Huawei har lanserat en ny telefon och för dem som köpt den den gamla upplagan för att kunna selfie-fota sig i två olika kameror samtidigt lär det rycka i köpnerven på nytt:

Den här har nämligen tre. Ge det ett par år och vi kanske har en fjärde kamera och kanske är det då jag slår till, för kanske behövs det en fyrdimensionell framtidsfotografering för att fånga charmen med ett ansikte som enklast kan liknas vid ett rynkigt ägg av hud.

Kanske behövs det fyra kameror för att ens göra det värt att ta kort på mitt ansikte. Härom veckan slutförde jag ett litet volontärprogram tillsammans med ensamkommande flyktingar och i en lära-känna-övning skulle ena halvan av gruppen stå i en ring och hålla upp ett papper framför sig samtidigt som den andra halvan skulle rotera runt i ringen och måla av personen som höll upp pappret. Tio sekunder, sedan rotation, tio nya sekunder, ja, ni förstår, till dess att man gått ett helt varv och alla ritat lite på varje porträtt. Jag skojar inte: efter en tio-sekunds-insats från en av deltagarna så visste inte de efterföljande vad de skulle fylla på med.

Hon hade gjort en äggformad ring, ett par runda ögon, en mun och ett par öron. Därefter stod folk konfunderade. Någon adderade pliktskyldigt en snok, därefter blev det nära nog omöjligt: efter tre-fyra tiosekundersrundor så var folk inne och okynnesmålade på kragen. Mitt ansikte var färdigt sedan länge, tyckte de, och lade till en extra knapp på skjortan eller duttade dit ett gäckande bockskägg bara för att inte stå sysslolös.

Så det kommer förhoppningsvis ut en fjärde selfiekamera på marknaden vad det lider, som till sist kan fånga intressanta drag även i de mest händelsefattiga av utseenden.

Men hur ska framtiden se ut? Var är vi 2024?

Följ Pirkt.se för fler banbrytande spaningar om den allra nyaste tekniken. Bara den som genom uppväxten matats med PC För Alla-medföljande CD-romskivor med PC-demos kan besitta detta otroliga spanaröga.

Även om du inte läst Marx eller Dennis Lyxzén, Noam Chomsky eller tidningen

Varje morgon ställer jag klockan på 06.59 för att hinna lyssna på Ekot. Inte nog med att det är okristligt och onödigt tidigt för en individ som under några förlovade år vid sidan om arbetslinjen ägnar sig åt att studera humaniora — det är också som att unna sig en iskall dusch av all världens olycka innan man hunnit smeta grumset ur ögongiporna.

Det är inte så att man vill vända ner i sängen igen och somna om, man vill öppna ett tyngre sarkofaglock, kliva ner och stänga om sig.

Nästan varje kväll låter jag dessutom timslånga Aktuellt stå och puttra på teven. Ikväll höll en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister hov om att det förvisso var jättetråkigt att det råkade bli fullskaligt kaos när Arbetsförmedlingen skulle löpsedelsbantas ner i offentlig vikt, men att det inte går att genomföra annat än nyliberala reformer under en härskande nyliberal doktrin. Det får förstås topplocket att ryka av kokning och precis när det känns som att någon dragit variatorbrickan på irritationsmotorn så kommer ett plötsligt njurslag — pang!, bara: bilder från lemlästade barn som fått lemmar bortsprängda och hud sönderfrätt i Afghanistan.

På bara några minuters tvära kast har man fått hjärnan uppeldad och hela själen sänkt, tack vare att man försöker hålla sig uppdaterad här i denna sin enda omvärld.

Så nog funderar man på om det skulle bli bättre om man helt loggade ut från allt vad radio- och tv-nyheter heter.

Men då skulle man också gå miste om de få glädjande guldkorn som då och då tar sig igenom den finmaskiga silen: nyheterna som mitt i allt elände kan få oss att känna lite hopp om mänskligheten och dess fortlevnad på den här planeten.

Som den här nyheten från igår:

Människa och gris ska kunna samköras i organbristens tecken.

Äntligen säger jag och alla som ser ut ungefär som jag:

Nyheterna får en vecka till.

Förbjud fotboll och det ofog det medför

Det var många som reagerade med ilska när en medelpadsk poliskonstapel gick ut och sa så här till Sundsvalls Tidning i fredags:

Citatet är förvisso taget ur sin kontext, men för egen del måste jag säga att jag just nu håller med honom. Det är ett jäkla ofog, det här med sporter som får normalt sansade och fungerande samhällsmedborgare att helt tappa fattningen.

Tacka vet jag sporter basket: sporter som man i Sverige bara råkar tänka på ifall företaget man jobbar på har ställt fram en skål med gratisbiljetter en fredagseftermiddag när På Spåret inte haft säsongspremiär, varpå man slår sig ner på Sporthallens träläktare tillsammans med ett par hundra andra icke-betalande (som också kört ner varsin näve i en fikarumsskål fylld av papp) och tuggar popcorn och försöker lära sig namnet på den nya säsongsleasade amerikan som eventuellt ser lång nog ut för att kunna dunka. Tacka vet jag sporter där man inte ältar en 79-81-förlust mot Plannja i ens en minut. Tacka vet jag sporter där det inte är teoretiskt möjligt att en sen Håkan Larsson-layup fastnar på ens näthinna.

Tacka vet jag sporter som inte rör upp känslomässigt ofog.

Det finns kanske någon slags rättvisa i att Giffarna åker ur. För av alla lag som kan tyckas förtjäna att åka ur den här rekordusla bottenstriden (och det är ett rätt rejält gäng) så är det svårt att trumfa olycksnivån hos ett lag som inledde säsongen med att låta alla typer av allsvenska matchförberedelser snöa bort på division 2-manér, som visade sig ha smugit undan ett konkurshotande underskott som på nytt tvingade fram en desperat gårdsförsäljning till sommaren och som byggde spelidén runt den kontrakterade GIF-spelare i historien som allra minst gärna befunnit sig i Sundsvall (och då kom nigerianen Michael Adeyinka ändå inte tillbaka efter en hemresa). För en klubb som går in i varje allsvensk säsong med en ekonomisk budgetram som ser ut att få vara helnöjd ifall den kan gneta sig till en kvalplats så ska det kanske inte gå att parera all denna mer eller mindre självförvållade olycka.

Men det går inte att förklara logiken bakom varför vi åker ur just nu, genom just de här två förlusterna. I det till synes bottenlösa race to the bottom som utkristalliserat sig på tabellens nedre tredjedel så borde det verkligen ha räckt med en gnutta lokalpatriotisk energi uppbunden i en hårtofs för att klara sig kvar. Jag tycker verkligen det.

Vi hade i det närmaste varit klara för allsvenskt spel 2020 ifall David Batanero bara lyckats rulla in bollen i det halvöppna målet mot AFC och ifall Pol Roigé bara kunnat undvika att bryta mot alla fysikens just nu aktuella lagar på mållinjen mot Helsingborg (där han, springande i full fart, lyckades slå ett defensivt baggerslag med hjälp av höftkulan och därmed stanna bollen på mållinjen). Vi hade badat i Vängåvans fontän, Tony Gustavsson hade tagit emot nycklarna till såväl staden som till Kjell Lönnås BMW och patriotiska portalägare hade kanske hommage-sparat ut till en liten Jonas Lundqvist-knut i nacken.

Istället är loppet plötsligt kört. Allt som krävdes var ett spanskt snubblande mot jumbokollegan AFC och en oförklarlig ineffektivitet hemma mot ett omotiverat och reservbetonat Helsingborg som — och det här skriver jag med full vetskap om att vissa vänner kritiserar mig för att jag »alltid skriver att alla lag som Giffarna möter är sämst« — var det sämsta allsvenska lag som Giffarna mött på år och dagar.

I mitten av andra halvlek skymtade en blond kalufs förbi på en brunbränd Helsingborgsspelare som på riktigt inte synts i bild tidigare och min vän som satt intill mig i soffan utbrast att »han ser exakt ut som kommentatorn Patrik Westberg!«. Vi skrattade båda gott. Till och med jag kunde unna mig ett bukskratt trots att magsyran bubblade så som den gör för någon vars favoritlag är tjugo minuter från degradering, för det var så likt. Han såg lite ut som en explosiv fotbollsanfallare, så mycket ut som en strävsam medelålders man som gillar pressfika.

Men nu vet jag att skillnaden mellan Patrik Westberg, 51, och Tobias Mikkelsen, 33, är att den sistnämnde håller världsklass vad gäller en liten nischad egenskap: att pricka det högra krysset på Idrottsparken i Sundsvall.

Självklart behöver en gammal dansk cockerspaniel som aldrig gjort ett allsvenskt mål och som senast nätade för Brisbane Roar under 2018 bara två omställningslägen på sig för att dunka upp två bollar inom samma krysskvadratdecimeter. Självklart kliver han fram och gör det när i ett läge där det inte spelar någon roll alls för hans lag (han lät nästan mer skamsen än glad i segerintervjun efter matchen) samtidigt som det kan vara rent paradigmskiftande för ett hemmalag som gjort allt i sin ineffektiva makt för att vinna matchen. Självklart blir det ofog.

Det är förstås svårt att inte stanna till vid det usla beslutet att låta David Batanero hoppa in och sabotera allt i sin väg med en halvtimme kvar, när han nu äntligen blivit petad på förhand inför ödesmatchen. Det såg ut som den moderna motsvarigheten till att Anders Högman försökt klamra GIF-upplagan från 2005 kvar genom att kasta in den trinde litauern Donatas Vencevicius på Landskrona IP.

(När jag i framtiden kommer tänka tillbaka på den spanske entaktade envägsmittfältarens tid i GIF Sundsvall så kommer antagligen den osannolika blindbollen till Romain Gall från förra succésommaren blinka förbi, men inget minne kommer nog att vara starkare än de traumatiserande scenerna från hans hemåtlöpning i 0–0 hemma mot Helsingborg i lördags, där jag tömde lungorna genom att försöka vråla fram en maxlöpning hos den siesta-lunkande spanjoren.)

Och det är säkert så att det går skriva en analys som är skarp och vass och som precis lagom mycket uppviglar Sundsvallsborna till att rulla den tidigare så omhuldade Tony Gustavsson i tjära och fjädrar, men inte jag, inte nu. Jag är bara så fullkomligt tom.

Efter fem raka säsonger i allsvenskan kommer GIF Sundsvall att åka ur allsvenskan 2019: just den serie som sportchefen och lagbyggaren Urban Hagblom explicit sade att man inte får åka ur inför säsongen, inför pollettregnet som sveper in över allsvenskan nästa år.

Jag har gått runt i tre dagar och känt mig konkret nere sedan i lördags, som att något tyngt ned hela min tillvaro. Jag har känt mig nedstämd på ett sätt som om något fundamentalt i mitt liv har skitit sig och det går tyvärr bara att härleda till att Pol Roigés höft var i vägen på mållinjen i lördags. Det är verkligen inget annat än deppigt att en snart 30-årig människa, mitt i vuxenlivet, ska kunna bli så sänkt av någonting han själv inte alls kan styra över: att ett fotbollslag inte lyckas få in bollen på 23 försök mot ett skånskt hopkok. Det är verkligen inte sunt att känna att hela ens tillvaro sätts i existentiell gungning för att en dansk Patrik Westberg-vagabond drog fram ett Brisbane Roar-kort ur ärmen på sin gamla nötta trollkarlsskjorta.

Förbjud fotboll och det ofog det medför.

Och jag vet att det låter otroligt bortskämt, men jag vill verkligen inte behöva bli en människa som bryr sig om superettan igen. Jag kollar nästan inte på någon annan fotboll längre och har närmast totalt släppt kontakten med den internationella toppfotbollen och delvis också med de resterande delarna av allsvenskan som inte rör Giffarna — men den fotboll jag inte kan och aldrig kommer kunna överge ska jag alltså framöver behöva se tjongas och stångas fram från en kameravinkel i superettan.

De få skärvorna av god allsvensk kvalitet (Björkander, Mitov, ehm) försvinner från truppen, Marc Mas Costa-figurerna blir kvar och det enda vi kan hoppas på är en riktig renässans för Norrlandslaget (Tobias Eriksson och Dennis Olsson var bäst på plan mot HIF) där det visar sig att »den bästa generation ungdomsspelare som Giffarna någonsin har haft« till slut — efter att totalt ha fått halvannan kvarts spel under ett par år — släpps ut som kalvar på gropigt grönbete i superettan.

Och ja, jo, jag vet: det är klart att det är teoretiskt möjligt att AFC och Falkenberg spelar oavgjort och att Kalmar FF samtidigt förlorar mot ett klart Sirius och att Giffarna i sin tur går och besegrar de regerande svenska mästarna på Friends. Det är klart att jag kommer vara på plats och hålla en tumme för att himlen faktiskt trillar ned.

Men jag har har redan brutit ihop. Om man inte ska få se till att gå ner sig rejält efter en förlust som Helsingborg hemma så vet jag inte när man ska få göra det. Om man någon gång ska få ta ut olycka i förväg så är det nu. Att klamra sig fast vid de absolut sista urlakade kvarlevorna av hoppet nu känns bara rent destruktivt och farligt.

Jag planerar att någon gång komma igen, men inte innan jag hunnit vara nedstämd. Nedstämd över Giffarnas degradering och över faktumet att några av de allra starkaste känslor jag verkar kunna frambringa i detta mitt enda jordeliv fortfarande är kopplade till hur höftstudsarna och hemåtlöpningarna fungerar för ett fotbollslag från min hemstad.

Vilket helvetes jävla ofog. 

Ketchup, torrkokt pasta och saftmängder

Bara i förra veckan blev jag skickad en skärmdump följt av ett digitalt »DET ÄR JU DU!«-utrop från en ny bekant som jag inte känt särskilt länge. Hon hade suttit och glåmat på ett gammalt avsnitt av dejtingprogrammet »Första Dejten« och varit nära att sätta kaffet i vrångstrupen när hon plötsligt sett min nuna flimra förbi i kulisserna.

För de få trogna läsarna av denna portal är det däremot ingen nyhet att jag fallit pladask för den svenskt stela dejting-tv-genren så till den milda grad att jag åkt ut till Vaxholm en heldag för att agera statist. För omkring två år sedan började jag smida planer på att nylansera min dejtingperson igen och tänkte att jag skulle ladda upp genom att grotta ner mig i det bästa som svensk dejting-teve hade att erbjuda. Det blev en höst där jag bland annat lärde känna den yvige vinvevaren i »Första Dejten«, Sveriges mest forcerade scarfbärare (inpulad i funktionsryggsäck!) i »Gift vid första ögonkastet« och till sist så sköts hela min tilltänkta nylansering upp med omkring ett halvår efter att jag sett scenen där den säsongens enda flintifierade deltagare stod och stirrade håglöst in i sin svinstia efter att två av hans kvinnor valt att lämna hans gård i »Bonde Söker Fru«.

I år har jag bestämt mig för att gona ner mig i den stela ändan av svensk dejting-teve igen och efter kvällens avsnitt av »Bonde Söker Fru« känner jag att jag behöver ventilera en detalj.

Jag tycker vi börjar i den här ögonblicksbilden:

Vad är det som kan ha fått mjölkbonden Pelle, 28, att lägga sig an med det obekväma minspelet? Han ser både rädd och rosenrasande ut på samma gång: som om han stått inför Hin håle själv, alternativt en PR-konsult från Oatly. Vad är det i hans blickfång som kan ha gjort att han blivit helt högröd i ansiktet, att hela huvudets underrede förvridits av oro och att han plötsligt börjat vakengnissla tänder i sitt eget kök?

Har någon olovligen gjort sjömansbiff på gårdens främsta mjölkko?

Nej, vad han får se när han kliver in i sitt kök är en styggelse värre än så. Vi zoomar ut:

Kvinnorna i huset, som han bjudit in i hopp om att hitta sin framtida fru, har gjort i ordning »tacos« till middag. Påstår de. Men vad gäller beredandet av det kanske 2000-tals-svenskaste vi har, långt mycket svenskare än bondgårdar och öppna landskap och johannesört, så har dessa kvinnor ställt fram en rött lysande flaska Heinz Ketchup som centralpunkt i en överlag väldigt skral samling »godsaker«.

Tittar vi närmre på utfallet, vilket TV4:s klippare låter oss göra, så ser vi att en av kvinnorna lyckats skrapa ihop den här första festmåltiden under den allra första kvällen på gården:

Det är förstås lätt att reagera på bananens plats i anrättningen och vi ska heller inte glömma bort att det mycket väl kan vara ketchup som balanserar på den grått stekta köttfärsen (jag hoppas TV4 är behjälpliga när rättsmedicinalverket i framtiden kommer vilja använda bilderna för att slå fast exakt hur grovt övergreppet på svensk matkultur varit). Men jag tycker nästan att det allra mest oförlåtliga under denna den första härliga tacoskvällen tillsammans är vilken framträdande roll som gurkan tillåts ges inuti det mjuka skalet. Tomat och gurka: det är de två grönsakerna. Banan och ketchup på det. Vik ihop.

Angående citatet i nedre bildkant så ska det ju, till råga på allt, sägas att Pelle tryckte denna sorgliga brödbit till näbben under precis den del av programmet där han insåg att den fjärde kvinnan som han bjudit in till gården inte dykt upp. Det är aldrig roligt att bli »stood up«, men framför allt inte att bli det medan man tuggar sig igenom en grå massa av kryddlös köttfärs samtidigt som bananen och ketchupen gifter sig incestuöst i gommen, i samma veva som man slås av insikten om att det är någon av dessa tre tacomarodörer man kan få dras med i resten av livet.

Det var dock inte bara hos mjölkbonden Pelle som den allra första festmåltiden gick att klaga på. Den 37-årige jämten Jimmy hade ställt i ordning pasta i en skål, cocktailtomater i en annan och oliver i en tredje och titulerat sin anrättning för »självplock«, vilket frambringade det typ av »men vad fint!«-utlåtande som bara kan undslippa någon som är väldigt om att vinna ett dejtprogram på teve:

Ni noterar att där fanns en skål med crème fraiche att förlusta sig över för kvinnorna, men av teve-bilderna att döma så ser ingen ut att ha unnat sig något såsigt på tallriken:

Det är helt sonika bara rakt-upp-och-ner-kokta pastaskruvar, tomater, oliver, någon gurkskivling och delar av ett salladshuvud; mat som inte går att äta på annat sätt än genom den gamla fågeltaktiken, där man låter (den överflödiga) kniven vila och helt sonika pickar sig fram med gaffeln i hopp om att mellan varven kunna få fast en torr pastaskruv på gaffeln.

Getbonden Oscar, som är den enda som jag tycker utstrålar någon genuin bondsk charm (även om hans dragning till en av kvinnornas lastbilskörkort närmar sig objektofilin), bjöd sina damer på snittar.

Och även om vissa finsmakare från innerstadsmiljö säkert kunde ha synpunkter på att han valt de allra mest standardiserade saltinerna, en trekvarts-brie av enklaste modell samt en Philadelphia-bytta med vitlök och örter så kan ingen vettig människa lasta honom för det.

Inte heller faktumet att hans jämnåriga intressenter tyckte att getkorven smakade falukorv kan han lastas för:

Oscar är blott 22 år gammal och han är redan belevad nog att bjuda på snittar och mousserande vin till sina besökare. Det ska han vara stolt över.

För i samma avsnitt visade den tretton år äldre Alexander hur det bevisligen kan se ut när man följer med en kärlekskrank bonde till affären. TV4 har laddat upp klippet på Youtube under rubriken »Alexanders stora matmiss — glömmer plånboken hemma« och det stämmer: det gjorde han och det får väl kategoriseras som en miss. Men det var långtifrån det som tevetittarna borde ha reagerat på när 37-åringen guidade sina damer runt i matvarubutiken i egenskap av vuxen man.

Det var galet nog inte heller faktumet att han köpte på sig den här mängden kött som var det allra märkligaste:

(En kilotung stav med fläskytterfilé, ett kilo kycklingfilé och ett ytterligare stödkilo nötfärs och så en »räcker det?«-fråga på det, till två slanka kvinnor i sina bästa år. Precis när jag klivit in i vuxendomen och påbörjat det egna handlandet så köpte jag ofta med mig en purjolök, mest för att dess stjälk skulle sticka upp ur påsen på vägen hem och skänka min påse en viss vuxen och mogen utstrålning — men jag tror att man behöver mer än en liten stjälk för att kunna väga upp för det där gymnasiala köttberget.)

Men varken det gamla plånbokstricket eller den bisarra köttmängden var alltså det allra märkligaste med Alexanders tur på affären. Det märkligaste han gjorde var när han stannade till i någon typ av nischad sockerhörna, fylld av allsköns typer av läskeblask, och ställde den här frågan till de två kvinnor som han hoppas ska falla för honom:

Men här har TV4:s textare gjort ett fatalt misstag. Han ställde egentligen frågan »dricker ni mycket saft?«, som om han helt sonika gjort ett grundantagande om att de båda vuxna kvinnorna dricker en viss mängd saft på regelbunden basis. Frågan är om de räknar sig som, inte saftdrickare överlag, utan stora eller mindre stora saftdrickare; en fråga som jag antar ska utmynna i ett köp av en större eller mindre flaska av Bobs blandsaft.

När Alexander får tveksamma men ändå tydligt nekande svar tillbaka (den typ av svar som vuxna män borde får när de frågar om volymen på ens förgivettagna saftdrickande) så vilar han inte på den sockersugna hanen utan dyker – som en diabeteshärjad kungsörn – direkt nedåt längs sin favorithylla och drar fram en ny fråga ur det frågebatteri han använder för att hitta kärleken:

Jag gillar hur det tar ganska precis exakt samma fjärdedels sekund för de båda kvinnorna att börja skaka på huvudena till den »marmelad?«-frågan; som om de båda hinner tänka ifall det är värt att påstå sig villig att mula marmelad för att stiga i rang hos denne gottegris. Men nej: någonstans får man dra gränsen för vad man låter sin tandemajl utstå för att försöka kurtisera en 37-årig man i trekvartsbyxor.

Så tolkar jag den korta pausen mellan frågan och huvudskakandet i alla fall. Vad gäller hans tankebana så behöver den ingen tolkning alls, utan är fullständigt glasklar: enligt honom finns det två typer av människor och därför har han redan plockat fram den risgrynsgrötstjocka förpackningen när han ställer frågan.

»Inga stora saftdrickare, va, men då suger ni istället i er en och annan plasttub med marmelad?«

Död och evigt mörker

Det var inte den sämsta insats jag sett ett GIF-lag göra.

Det var inte den mest skandalösa inställning jag sett ett GIF-lag ha i en nyckelmatch. 

Men det var den sämsta GIF-förlust jag kan minnas i modern tid, i det absolut sämsta läget, mot det absolut sämsta lag och förening som någonsin kan ha fått beträda fotbollsallsvenskan.















Halvdag på jobbet. Starkölslunch. Resa i goda gelikars lag till årets kanske allra viktigaste spektakel.

Många som rest de fyrtio milen enkel resa mellan Sundsvall och Eskilstuna beskrev något som lät som en drömfredag, men ändå var det en och samma känsla som samtidigt satt sig gränsle över hela deras väsen: den stora ångesten.

Med en timme kvar till matchstart kom beskedet att den medelpadske Messias-figuren Tony Gustavsson valt att spela med den lynnige Pol Moreno i backlinjen och således sätta Giffarnas klart bästa back de senaste säsongerna på bänken. Vid visiteringen in till bortastå (dit det alltså var fri lejd, helt utan biljetter, som vore det en division 4-tillställning) så stannades kön vid ett tillfälle upp av att en AFC-vakt vecklade ut en banderoll och tog sig en kisande och nagelfarande blick på en leende Kjell Lönnå i tyg. Medan vakten försökte räkna ut ifall det fanns någonting i den glada körledarens blick som kunde tänkas kritisera Alex Ryssholms buss- eller fotbollsföretagande så pratade vi om faktumet att Moreno har en tendens att alltid stå för minst ett större misstag per match.

»Det vore så otroligt typiskt om vi skulle förlora på en spansk slip-up«, sa jag medan vakten lämnade igen tyg-Kjell och vi kunde kliva in och ta över läktaren på ett sätt som lär ha fått bostadsföreningsmedlemmarna i de fyra hörnhusen på Tunavallen (som köpt sina lägenheter i tron om att ha lugn och fin division 1-miljö utanför fönstren) att ilskna till på det sätt som rika stockholmska lägenhetsköpare ilsknar till på flottigt kebabspill.

Och just en spansk slip-up blev det. Helspansk.

Juanjo Ciercoles slog bort en av alla sina bortslagna bollar på mittplan (var det hans sämsta match i GIF-blått?), Pol Moreno snubblade till på ett sätt som ingen som haft tango på högstadiets idrottslektioner borde kunna göra och Carlos Moros Gracia (stort hjärta, otroligt mycket mindre fotbollshjärna) valde att inte plocka upp straffområdets enda brandgult lysande spelare utan istället prioritera den självmålsbenägna ytan framför Mitov Nilsson.

AFC Eskilstuna 1, GIF Sundsvall 0.

Det var inte rättvist, det kan man faktiskt inte säga, men det var heller inte otypiskt. Efter en förstahalvlek där man förvisso kanske kunde klaga på intensiteten och det låga tempot så hade Giffarna trots allt fört matchen, petat in en offsideboll i nät, Johan Blombergat bort ett nytt öppet mål (precis som mot Norrköping senast) och enligt samstämmiga uppgifter blivit mer eller mindre bestulna på en Pol Moreno-straff.

Det var inte en av Tony Gustavssons lags bästa halvlekar, men heller inte den sämsta. De förde spelet, stressade inte upp sig och släppte knappt till någonting alls.

Jag vet inte vad Tony Gustavsson tyckte om just den halvleken, han var nog antagligen lika halvnöjd som alla andra, men för en tränare som passat på att lyfta den taktiska tränarinsatsen vid såväl 3–0-halvleken mot Norrköping senast som vid den magiska minutvändningen mot Sirius vore det nog på sin plats att vara jämförligt självkritisk efter andrahalvleken mot AFC i fredags.

För visst att AFC behövde gå framåt (0–0 hade nästan helt förseglat deras öde), men Giffarna lockades plötsligt in i en böljande hej-kom-och-hjälp-mig-fotboll mot ett lag som inte kan enas om vem som ska slå frisparkar utan att handgemäng utbryter, men som trots allt har en del individuellt skickliga konstgrässpelare.

Omar Eddahri plockades ut redan efter en timme och ersattes av en rakt igenom misslyckad Pol Roigé, när Marc Mas Costa skulle in (vilket han tyvärr måste, eftersom han är truppens enda anfallsalternativ) så blev det på bekostnad av lagets största huvudspelare och Chidi Omejes yvigt flängiga slutminuter på planen bidrog enbart med det enda man inte vill dra på sig under en stopptid: frisparkar emot laget.

En av skillnaderna mellan att ha Joel Cedergren och Tony Gustavsson på GIF-bänken har varit att man ofta nickat och hummat med när man sett bytestavlan visa upp gröna och röda siffror. Det har oftast känts som precis de beslut man själv hade tagit, även om man inte varit amerikaniserad nog att kalla dem för »game changers«. Nu saknades Pol Moreno i straffområdet vid lyftningarna i slutskedet och framför allt så satt Tobias Eriksson – lagets kanske bästa poängfixare och en spelare med både GIF-hjärtat och den allsvenska målsnoken på rätt ställe – kvar på bänken medan snett-inåt-bakåt-inspelen gång på gång hamnade fel för GIF-fötter som antagligen inte var misstajmade eller ännu värre: bara inte på plats.

Och den som inte är på plats där han ska vara är alltid, utan undantag, David Batanero.

Jag har inte gjort någon hemlighet av hur otroligt mycket jag stört mig på den bekväme spanjoren under den här existentiellt viktiga höstsäsongen. Senast mot Norrköping satt han på bänken i en match där GIF Sundsvall stod för en halvlek den bäst organiserade försvarsfotboll jag sett ett GIF-lag prestera på över ett decennium; med solida block som rörde sig lika disciplinerat som sömlöst, från sida till sida och uppåt och neråt, utan spansk lattjolajbanlättja.

Men nu när precis allt stod på spel så fick en lat och loj David Batanero spela nittio minuter på det centrala mittfältet, trots att hans passningar inte satt där de skulle, trots att han lufsade hemåt i alla spelvändningar (titta på målet och säg vem det är som låter AFC-spelvändaren pausfinta sig förbi) och trots att han – seriens vassaste vänsterfot – inte lyckades lägga en veritabel straffspark i nät med goda sjuttio procent av målet öppet.

Om det här innebar slutet (och det ska gudarna veta att det kändes som när man stod där efter slutsignalen, i hällregnet) så kommer Pol Morenos snubblande vid den första stolpen vara en ögonblicksbild som etsar sig kvar på den medelpadska fotbollsnäthinnan från säsongen 2019, men för mig kommer det mer än något annat vara bilden av en oljetankertung David Batanero som inte lyckas flytta fötterna snabbt nog för att sätta bollen i ett öppet mål med sin förlovade vänsterfot. 1­­­–0 där och AFC hade varit ett slaget lag och vi hade haft en alldeles gyllne chans att slippa ens kvala oss kvar. Mittfältskollegor som IFK Norrköpings Alexander Fransson behöver ett bolltapp utanför offensivt straffområde för att smaska dit bollarna i hörnet – David Batanero har gjort sammanlagt sex spelmål på sextiosju allsvenska matcher för GIF Sundsvall och samtidigt slarvat i totalt omkring sexhundrasextiosju hemåtjobb på det centrala mittfältet.

Den ekvationen gick märkligt nog ihop ifjol, när motståndare tanklöst rusade upp i press och han och Juanjos tvåtouchande ledde till konkreta uppluckringar. I år, när alla känt till exakt vad de två vill göra tillsammans sedan omgång ett, har den ration mellan produktivitet och slapphet varit tämligen förödande och ännu mer frustrerande.

Jag orkar inte se David Batanero lufsa omkring i en GIF-tröja när laget håller på att åka ur just den upplaga av allsvenskan som man inte får åka ur, enligt alla ekonomiska kalkyler.

Jag trodde att han petades hemma mot Norrköping, men han vilades tydligen för att inte riskera att dra på sig en avstängningsvarning inför AFC-nyckelmötet.

Nu är det dags. Spela med spelare som verkligen bryr sig om den här fotbollsklubbens fortsatta överlevnad. Spela med spelare som inte sedan förra vintern helst velat vara någon helt annanstans än här.

Jag såg många i diverse flöden som vädrade ett det-här-var-det-sämsta-jag-sett-missnöje efter förlusten mot AFC. Det var det förstås inte. Det var en ganska blek och tam insats, sett till läget, men det var trots allt en insats som borde ha resulterat i minst en men antagligen tre poäng.

uselt var det inte, spelmässigt, men så bottenlöst uselt är det förstås likafullt att förlora mot det där laget, på den där arenan, i det där läget. Det hundratal som reste tur och retur från Sundsvall en regnig fredag i oktober förtjänade långt mycket mer.

Igår vann förstås också Östersunds FK sin första match sedan den nye finansiären Curt Sillström föddes (antagligen i en jämtländsk namngenerator för någon månad sedan) och eftersom vi antagligen vill eller kräver att Kalmar tar tre poäng till (mot Falkenberg, som annars kan gå förbi) så ser det hastigt och mindre lustigt ut som att en kvalplats är nära nog maxutdelning inför de sista två omgångarna.

Att tänka tillbaka på Landskrona-förlusten 2005 smärtar alltid, men det var åtminstone mot ett riktigt motståndarlag som har sin plats i den svenska fotbollshistorien. Att i framtiden eventuellt behöva tänka tillbaka att Giffarna förlorade sin plats i allsvenskan till en orange franchiseförening framför en division 2-publik, i en match mot ett lag där två litauiska ålderspensionärer vid namn Saulius försöker få ett gäng legoknektar att inte bråka om vem som ska lägga frisparkarna: det är bara för mycket.

Det är på håret

Många tror att vi flintifierade individer har mindre kännedom om hår än andra. Det är tvärtom.

Eller, okej: vi har kanske inte per definition mer kännedom, vad gäller ackumulerad kunskap om inpackningar och balsam, men vi har ett skarpare öga för alla hårmässiga processer som försiggår från pannloben och uppåt. En gång i den tidiga 20-årsåldern träffade jag en likaledes ung man på en festival. Det var en kompis till en kompis och särskilt länge sågs vi inte, särskilt mycket gemensamt hade vi inte och särskilt rolig eller intressant var han nog inte heller, men genom hela kroppen kände jag ett ilande starkt släktskap med den unge mannen — så fort jag lät blicken vandra uppåt, från att ha mött hans blick till att ta sig upp över ögonbrynen, upp över pannan och upp mot hårfästets frontlinje. Han hade den första utposten intakt: ett solitt litet fäste precis där hjässlob och pannlob går ihop, men runtikring höll de övriga styrkorna på att desertera och dra sig tillbaka från frontlinjen.

Det var förstås inte första gången jag sett ett tillbakakrypande hårfäste — när man väl fått upp ögonen för att hårfästen är betydelsefulla är det allt man tittar på hos förbipasserande: jag har ett mentalt kartotek på tusentals olika typer av fästen — men det var första gången jag såg en precis kopia av mitt egna hos en jämnårig. Han hade exakt likadana begynnande vikar och han hade löst den omöjliga bäddningen med lapptäcket på exakt samma habila men i förlängningen lönlösa sätt. Det var som att titta i en liten placerad alldeles för högt, som att min skalp fick återse sin tvillingskalp.

Jag ville ta honom i handen och slita iväg honom, bort från där vi stod och hade världsliga diskussioner om indiemusik eller tjejer eller vad annat pre-flintifierade killar i 20-årsåldern tvingas prata om för att upprätthålla sociala konventioner, för att slå oss ner och samtala om det som verkligen betydde någonting för oss båda. Vi skulle kunna diskutera potentiella förhållningssätt, spekulera i hur mycket tid vi hade kvar innan löjets skimmer började lysa igenom den tunna frontlinjen och utifrån detta kartlägga forskningsläget och räkna på huruvida vi skulle kunna upprätthålla en förtjänstfull sidbenefasad fram till dess att de hårbottenstimulerande krämerna rullades ut på bred front på den öppna marknaden.

Allt detta kände jag efter en enda blick upp mot håret på en okänd jämnårig man under en festival. Så insinuera aldrig igen till en flintifierad människa att han inte skulle ha »koll på hår«. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kan återge dagsaktuell status för var och en av mina gymnasieklasskamraters fästen, baserat enbart på min etnografiskt insamlade information från slutet av förra decenniet och mina prognoser som sedan dess stått och uppdaterats i den del av hjärnan som kalufsrika individer kan ägna åt annat.

(Jag läser en kurs i grammatik just nu och baserat på hur svårt jag har haft hittills så börjar jag misstänka att det är min hjärnas språkcentrum som är helt upptaget av gamla servrar bestående av miljoner ögonblicksbilder på hårfästen och jättelika Turing-maskiner som står och tuggar fram dagsaktuella prognoser på hur dessa har utvecklats.)

Och som representant för den flintifierade rörelsen, med dess nu erkänt goda kännedom vad gäller hårsemantik (läran om vad hår kommunicerar; den lära som det sägs att Wittgenstein hade vigt sitt liv åt, om han inte haft ett sånt bergfast fäste), vill jag klargöra att jag är orolig över utvecklingen i GIF Sundsvall och den allsvenska bottenstriden.

Det är fortfarande på håret om Giffarna ska kunna klara det allsvenska kontraktet inför de tre slutomgångarna — och nu kan det vara klippt. För döm av min förvåning när jag klickade mig in på Sundsvalls Tidnings sportsajt för att få mig det senaste inför bortamatchen mot AFC Eskilstuna på fredag kväll — och möttes av detta:

Tony Gustavsson har klippt av sig sin hårsvans. Mannen som kom in som ett yrväder en augustiafton med ett ungdomligt och rikt knippe hår slängd i en plastrem om nacken har gått till frisören som en glad gamäng och kommit ut som på bilden ovan: till synes helt utan den peppiga mentalitet som hittills präglat hela hans tränarskap i GIF Sundsvall.

Var är vår Hunky Tony? Vad har hänt med den glada och frisinnade gympaläraren som ser mellan fingrarna om Omar Eddahri uppenbarligen fyllt i orienteringstalongen med hjälp av nålen på sitt örhänge, för att han är kastar så föredömligt hårt på spökbollen?

Över ett klipp ser han ut att ha blivit till den triste diakonen som följer med på konfirmationsresan till Vemdalen och tjatar på folk att de måste använda hjälm.

Det ser ut som om han klivit in i dörren till »Sikta Mot Stjärnorna« varpå röken visat sig vara full av tunga kemikaliepartiklar och han bara raglat ut som en mer gråblek version av sig själv. Jag har länge haft spaningen att Sundsvall är en av Sveriges allra mest frisörsalongstäta städer per capita i Sverige och kanske världen (det är bara optikerna som är fler till antalet; det finns nämligen ingenting en sundsvallsbo gillar mer än att gå och kolla sin syn och leasa ett par fräna bågar), men fram tills nu har jag inte sett det som något problem utan Milton Friedmanskt sett det som något upp till den medelpadska fria marknaden att lösa. Men när jag ser Tony Gustavssons plötsliga förvandling och den oroväckande effekt det kan få för hans GIF-lag, som fram till nu har ridit på hans framskvalpade våg av manbun-kopplad energi, så blir jag sedvanligt dödskommunistisk igen. Kanske är det dags att Sundsvalls Kommun (som jag redan föreslagit ska slå igen tapasrestaurangen Saffran, för att hålla den tunge Marc Mas Costa från de friterade bläckfiskringarna) att dra in klipptillståndet för Drop In Hos Leif eller vem det nu kan tänkas vara som ligger bakom detta hårtofsklipp som kan visa sig säsongsavgörande för stadens enda kvarvarande elitlag.

Jag ska förstås till Eskilstuna på fredag kväll och hade jag haft hårväxt nog att spara ut en hårtofs till dess så hade jag gjort det, för att kompensera för detta bortfall. Som flintifierad är det enda jag fokuserar på att inte råka skaffa mig en Rodrigo Palacio-hårsvans genom slapphänt rakning och dålig ljussättning i badrummet (det finns många anledningar till att leta efter en sambo, men den mest primära för mig är förstås för att kunna ha någon som okejar min nacke innan jag går ut i offentligheten), men för alla som har möjlighet att binda upp era hårsvall i små elastiska plasttofsar på fredag så tycker jag att ni bör göra det i det som kan bli svensk supporterkulturs första manbun-tifo.

Att bli Håkan med Håkan Svensson

Igår kväll stod det svenska landslaget för en alldeles strålande kollektiv insats då de hade Spanien i 1–0-brygga till dess att en sjabblig hörnspark förstörde feststämningen på stopptid. Försvarsspelet var (frånsett ett tiotal minuter i första) exemplariskt, Sebastian Larsson visade hur många löpmeter världens längsta försäsong kan generera och framåt briljerade bland annat Emil Forsberg (även om hans agent Hasan Cetinkaya lär ha bubblat av landslagsuppehållsilska över att hans klient också var tvungen att hugga i defensivt).

Men jag tänkte ta tillfället i akt att fokusera på någonting helt annat vad gäller svenskt landskamperande mot Spanien. Under uppladdningen till tisdagskvällens landskamp så bjöd nämligen SVT:s Sportnytt på en liten tillbakablick vad gäller tidigare möten med de alltid så spelskickliga spanjorerna och självklart flimrade 0–4-förlusten i Vigo 1998 förbi i inslaget.

Det är ju en pinsam plump i den moderna svenska landslagshistorien och en brakförlust som alltid funnits i medvetandet för en som påstår sig vara någorlunda fotbollshistoriskt allmänbildad. Jag har vetat att det var Tommy Söderbergs mardrömsstart som nytillträdd förbundskapten och att Vigo-förlusten var den typ av pinsamma överkörning som fick fotbollsförbundet att börja tänka att den jovialiske Baloo-björnen Söderberg kanske var tvungen att viktas upp med en teoretisk torrboll från Ånge, vilket gjorde att han sedermera fick dela förbundskaptensrollen med sin tidigare assistent Lars Lagerbäck.

Men jag har bevisligen inte vetat exakt hur den kom till.

Men så visade Sportnytt ett kort klipp från Fernando Morientes mål i matchen. Och jag vet inte med er, ni kanske redan har gäckats av detta i nära två decennier, men det här är en scen som kommer följa mig ett tag.

Det kommer ett inlägg från den spanska högerkanten, Halmstads BK:s trotjänare Håkan Svensson går ut för att plocka ner bollen och…

… i Sportnytts sändning (exakt nio minuter in) säger Staffan Lindeborg »första ingripandet för HÅKAN« och precis då, när Staffan går upp en oktav samtidigt som han försöker göra den svenska fotbollspubliken förnamns-tjenis med dunderdoldisen Håkan Svensson, så tappar HBK-målvakten bollen rakt ut varpå den enkelt rakas in i det öppna målet.

Att den svenske landslagsmålvakten Håkan Svensson (som jag här envisas med att efternamna, eftersom han är mindre känd än nästan alla andra Håkanar i Sverige) behandlar fotbollen som vore den ett flygande hett kokkärl som han ska gripa efter med hjälp av två på tok för tunna grytlappar är förstås dråpligt nog egentligen.

Men det som verkligen drabbade mig igår är att jag blev varse om att dessa scener utspelar sig när Spanien gör matchens första mål och att Fernando Morientes sätter bredsidan till efter 53 sekunders spel. Det är mer än mitt enkla intellekt kan hantera.

Hur är det ens möjligt att det där är Håkan Svenssons första insläppta mål i matchen? Precis allting i hans kroppsspråk, från den stund då han har känner att bollen lämnar handskarnas uppenbart slippriga yta, tyder på att det är hans sista insläppta mål för dagen och att det sker i en matchminut som måste tickat upp över åttio. Titta på den lättsamma joggningen ut ur målområdet, det lilla hoppsasteget och till sist hopslagandet av nävarna där man nästan kan höra hur han undslipper sig ett halländskt »attans!«.

Jag tycker verkligen att allt är så uppenbart och odiskutabelt utfört av en idrottsman som så tydligt har gett upp sedan länge och som knappt längre orkar räkna hur många bollar han släppt förbi sig. »Ajajaj«, mumlar Staffan Lindeborg i sändningen och just en »ajajaj«-uppgivenhet är det Håkan Svensson signalerar.

Det är för mig omöjligt att ta in att det där är en målvakt som just släppt in sitt första mål för matchen, efter femtiotre sekunder!, och som hoppsastegar sig runt i en lov för att göra sin första nätvittjning för kvällen.

Vetskapen om att dessa scener dessutom utspelar sig i en fotbollslandskamp för mindre än tjugo år sedan är i sig också hart när ointaglig. Jag har svårt att förklara det på annat sätt, men hela Håkan Svenssons uppenbarelse är den av en hockeymålvakt på sextiotalet som har löjligt små skydd på sig; en sprattelgubbe som i 2010-talets kranka blekhet ser ut att ha skickats ut bland de vinande slagskottspuckarna i BR Leksakers allra tunnaste och billigaste barnskydd.

Det är också någonting med de omgivande backarnas agerande. Nog för att det går att tycka att en 34-årig Andreas Granqvist kan se tung ut i vissa rörelser, framför allt när han ska resa sig efter en glidtackling eller ett fall. »Det ser ut som när ens pappa har ramlat och gjort sig illa!«, ropade min vän Putto igår och det hade han helt rätt i: även om den allra mest lyckade Granqvist-fläkning gör en stolt så gör den en också lite sorgsen, som om ens ömme fader slagit i en och färdigställt altanens nya räcke men sedan följt upp detta med att åma sig som en vådaskjuten älgko när han rest sig.

Men backarna som omger den slipprigt Papphammar-hänte Håkan Svensson i 1998 års möte ser ju faktiskt ut som om det är helt vanliga pappor som försöker hindra Fernando Morientes från att göra mål.

Det är någonting att ta med sig från gårdagen, trots det bistra avslutet. Inte faktumet att vi stod upp så otroligt mycket bättre mot Spanien än vi gjorde i Vigo 1998, det har vi ju gjort flera gånger sedan dess, utan att våra mittbackar på knappt tjugo år har utvecklats från att se ut som pappor i konkreta matchsituationer till att bara se ut som pappor när de reser sig efter att ha ramlat. Och att Robin Olsen inte längre hoppsastegar omkring från start och att han fått sig ett par moderna jätte-Jofa-benskydd i rejäl skumplast.

Stopp, stanna, avbryt

När jag sade upp mig från mitt jobb för att hoppa på en femårig lärarutbildning så visste jag att både själva läraryrket och den svenska skolan befann sig i kris.

Jag gjorde det ändå, för jag tänkte att vissa yrkesgrupper och vissa samhällsbärande funktioner kan ett lands politiker inte bara låta krisa hur länge som helst. Jag kände mig säker på att jag under de här fem åren så skulle få se ett oundvikligt uppvaknande i den svenska skolpolitiken och ett rejält rannsakande av vad som gått snett; att jag skulle få se ett skifte i den skolpolitiska diskursen, skönja inledningen på en kursändring, kanske till och med se de första spadtagen på en rejäl ombyggnation.

Jag hade inga idéer om att mitt nyexaminerade jag skulle hinna kliva ut i en svensk skola som helt hunnit göra sig av med sin skriande lärarbrist, sina usla arbetsförhållanden, sina ständiga ekonomiska neddragningar och sitt märkliga kundfokus — men jag hade en genuin tro på att vi skulle ha kommit någonstans i arbetet mot dessa problem. Att den skolpolitiska vinden skulle ha vänt. Att vi någorlunda gemensamt kommit till insikt om att det finns gränser för hur ett samhälle kan behandla den institution som ska utbilda våra ungdomar, i det som även i framtiden är tänkt att vara en kunskapsnation.

»Det går inte att behandla skolan och läraryrket så här illa hur länge som helst«, tänkte jag. »Politikerna kommer vara tvungna att agera.«

I journalistbranschen som jag lämnade rådde också en djup och långvarig kris, där knappt en enda människa som inte var marknadschef på ett onlinecasino längre ville vara med och stötta tidningar ekonomiskt. Men hur viktig den oberoende journalistiken (inte min, men andras) än är för ett samhälle så kunde jag inte se hur den utvecklingen skulle vändas. Åtminstone inte innan hela branschen — där fasta anställningskontrakt redan behandlades som ett gudasänt mirakel, som något som drogs ur ett guldfärgat jättekuvert när Rikard Sjöberg och Magdalena Graaf plingat på din dörr — slog i den absoluta botten. Det finns ingen instans som kan ta ett övergripande ansvar för den marknad där människor plötsligt hellre swishslänger iväg en slant för att se någon Joakim Lamotte-yra in i en rattmonterad webbkamera än att betala för en kvällstidningsprodukt. Jag såg en bransch som kanske eventuellt var tvungen att slå i botten innan människor eventuellt kom till insikt om att det kanske var bra och viktigt att det finns journalistik som inte är branded content-sponsrad av RiskYourLifeCasino.org eller som inte seglar långt ute på det pressetiskt internationella vattnet.

Jag var väl naiv, men jag trodde dock inte att den svenska skolan skulle behöva slå i botten innan man skulle få skönja en vändning uppåt. 

Nu har jag ett knappt år kvar innan jag tänkt gå ut som nyexaminerad lärare i den svenska skolan och jag får lov att konstatera att min analys har slagit fel. Varje gång jag tänker på att jag ska ut och arbeta med ungdomar så blir jag först glad — att se när elever ta till sig nya lärdomar är det mäktigaste jag upplevt i yrkeslivet — men ganska snabbt så tänker jag på baksidorna.

För det har inte vänt uppåt. Det har fortsatt brant nedåt. Sedan sommaren 2016, när jag valde att hoppa på min utbildning, har lärarbristen fortsatt urarta, rapporterna om lärares psykiska ohälsa har duggat tätare än någonsin och vad gäller själva roten till problemet så har rötterna blivit ännu starkare trots att det inte blåst särskilt mycket.

Svensk skola ska vara bäst i världen, varje kommuns skola ska vara bättre än grannkommunens  — men det får inte kosta pengar.

Nästa år kommer tre av fyra kommuner tvingas skära ner på utgifterna som ska täcka kostnaderna för skolan. I en tid där svenska lärare redan sjukskrivs i långt högre utsträckning än andra yrkesgrupper så bedömer varannan skolchef, i den enkät som Ekot publicerade i veckan, att »besparingarna kommer innebära en minskning av antalet anställda per elev«.

Mer att göra för lärarna. Fler elever att ta hand om. Ytterligare uppgifter att ta över ansvaret för. Snabbare steg att ta i korridorerna. Hetsigare svepande av pulverkaffe i lärarrummet. Ökade sjukskrivningstal att vänta som en direkt följd.

Detta samtidigt som punkten »skola och utbildning« alltid är antingen etta eller tvåa på frågan om vilken som är väljarnas viktigaste frågor inför varje riksdagsval. Så har det varit under hela 2000-talet, under de år då Carl Bildts 90-talsreformer givit fullt utslag och då lärarbristen börjat räknas i tiotusental, då skolsegregationen skjutit i höjden och då svenska barns internationellt jämförbara skolresultat har sjunkit som ett flöte vars krok fastnat i en gäddnäbb.

Ändå händer ingenting. Härom veckan fick jag chansen att diskutera skolbudget med Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (L) och jag frågade henne om hur det såg ut för mig som nyexaminerad lärare, om jag går ut och arbetar i Stockholms stad. Det hon till slut kunde sammanfatta, efter att ha konstaterat att det väntade tuffa år för staden, var följande:

»Det kommer inte bli bättre om du söker dig någon annanstans.«

Jag har bara ett år kvar nu tills jag tänkt gå ut i yrket och jag är helt säker på en sak: politikerna kommer inte att göra någonting. Lotta Edholm summerade bittert att det var tvunget att bli kärva år framöver för en redan slimmad skolverksamhet, trots att hennes kommuns skattesats ligger under trettio procent. Det går inte att göra något åt. Det ledet i Excel-arket har gjorts oredigerbart; det är på andra sidan – där varje krona ska sparas in av välfärdens arbetare jobbar mer »effektivt« – som man har möjlighet att kapa tiotals miljoner.

Den typ av »postpolitik« som den nyliberala hegemonin fört med sig är sällan blir sällan så tydliggjord som inom den svenska skolpolitiken. Det är väldigt tydligt vad som behöver göras — men i postpolitikens mittenfåra ses dessa stora förändringar som fullkomligt omöjliga.

Alla oberoende instanser är exempelvis överens om att 90-talets reformer lett oss helt fel (precis som OECD varnade för innan införandet, i en rapport som Bildt-regeringen skyndsamt gömde undan) och både bland det svenska folket och hos lärarkåren som arbetar i svensk skola finns ett närmast obefintligt stöd för dagens extremistiska skolprojekt som är världsunikt i sitt slag:

Ändå händer det ingenting. Det står still. Politikerna gör ingenting, förutom att beordra fler och fler nedskärningar: ja, rentav nya varje år. 

Det borde få en lärarstudent som hamnat fel i sin analys (det skulle ju ha börjat vända vid det här laget!) att hoppa av sin utbildning. Jag är verkligen livrädd för att gå in i väggen och läraryrket ser även under den överskådliga framtiden ut att vara ett yrke där risken att effektivisera sig själv hela vägen ner i långtidssjukskrivningen är överhängande. Jag och mina framtida lärarkollegor är den yrkesgrupp som ska springa in alla de tiotals miljoner som våra kommuner säger sig sakna i sina budgetar.

Jag tycker fortfarande att läraryrket är det mest givande yrke jag någonsin testat på och en enda sak får mig att fortsätta tro på att jag någon gång kan få utöva det yrket under långsiktigt rimliga förhållanden: att det har uppstått ett vi som visar upp en konkret vilja att förändra.

Vi som jobbar i skolan. Vi som har barn i skolan. Vi som bryr sig om samhället och välfärden.

Inte genom att rösta på vissa skolpolitiker vart fjärde år och inte genom att sätta ett naivt hopp till att en vänster-mitten-regering kommer vara bättre än en höger-mitten-regering vad gäller att bryta med den nyliberala effektiviseringsdoktrinen  — utan genom att protestera.

På söndag hålls Skolmarschen för andra gången. Den hade inte hållits om det inte vore för det enträgna arbete som Tankesmedjan Balans gjort vad gäller att belysa de ständiga nedskärningarna i välfärden, som tidigare dolts under nyliberala modeord som »effektiviseringar« och som därmed tillåts gå under den mediala radarn.

De har idogt och konsekvent pekat på hur styrmodellen »New Public Management« leder till ständiga nedskärningar, år efter år. De har synat bluffar om »satsningar« på skolan som i själva verket — när man närstuderar skolpengen — varit stora besparingar. De har levandegjort små procentförändringar i svartvitt trista kommunbudgetar genom att koppla dessa till den ökade stress och press som välfärdens arbetare i såväl skola som vård och omsorg känner.

Det är svårt att säga annat än att det är väldigt många som berörs av skolan. Det är ju inte bara skolpersonal, elever och föräldrar som borde bry sig om att Sverige har ett fungerande skolväsende med sig in i 2020-talet utan alla som har minsta intresse av att leva i ett samhälle.

Att vi börjar ta oss ut på gatorna och demonstrera, högljutt och argt och i med den oresonlighet som situationen kräver, är det enda som får mig att fortsätta tro på min ursprungstanke: att man inte kan behandla skolan hur illa som helst.

Lämnar vi det upp till politikerna själva så kan de säkerligen lulla på i sina postpolitiska låsningar i många år framöver, till dess att lärarlinjerna står helt tomma och bara inhyrda Yepstr-yeppar står vid whiteboardtavlorna i svenska klassrum.

Men inte om vi alla som bryr sig om svensk skola säger ifrån. Bestämt, argt och upprepat.

Om vanliga människor kraftsamlar så tror jag fortfarande att vi kan bli av med både New Public Management-nedskärningar och de fria vinstuttagen ur skattefinansierade pengapåsar som var tänkta att gå till en jämlik och god utbildning för barn.

Om vi som driver runt svensk skola vägrar ställa upp på villkor som gör arbetslivet i välfärden ohållbart för så väldigt många så har politikerna till slut inget val.

Svensk skola är i fortsatt kris och den ser ut att tillåtas bli djupare och djupare. Vi måste bli arga, hårda och högljudda. Vi får lov att gemensamt tvinga fram politik i detta postpolitiska vakuum.

Vi ses på söndag.