Man kan inte ha kakan och äta den och snart har vi åkt ur och då blir det inga kakor alls

Jag har varit ute i den medelpadska svampskogen i helgen. 

Den här hösten har jag varit ute så pass mycket att jag hunnit testa ett par taktiker.

Och jag tror jag lärt mig att man måste välja mellan dem. 

Foto: Bildbyrån/Pär Olert.

De första gångerna jag var ute och spanade efter kantareller i skogsbrynen så gick jag väldigt långsamt och tålmodigt fram. Tog min tid, stressade inte utan gick med en dåres envishet och lugn igenom varenda liten tuva i jakt på att finna mig något flammande gult i snåren.

Men tredje-fjärde tillfället i höst, när jag för första gången skulle ut själv — utan mina rutinerade föräldrars vana ledsagande — så tänkte jag att jag skulle byta taktik. Jag tänkte att jag med min snärta pojkkropp (inför vandringen hittade jag ett par vandringsbyxor som jag haft på en klassresa i nian — och de satt som en smäck!) skulle kunna bygga mitt svampplockande på helt andra grunder än mina föräldrars noggrannhet och tålamod. Jag tänkte att faktorer som tillryggalagd distans och energi och fartfylld frenesi skulle generera större mängder gulingar i korgen.

Jag tänkte helt sonika att om jag tog tillfället i akt att se svampplockandet som ett träningstillfälle, där jag vandrade mig svettig och täckte större arealer, så skulle jag snubbla över mer svampar. Mer fart, mer fläkt, jobbigare för svampen att hålla sig gömd, tänkte jag.

Det var två olika idéer jag hade. Den ena gick sådär, den andra gick också sådär.

Det är väl ett sådär svampår, tänker jag. Det går inte så lätt, hur man än provar sig fram i höst.

Men jag fick aldrig någonsin för mig att jag skulle försöka kombinera de två idéerna.

Antingen går man långsamt och låter ögonen jobba med tålamod och noggrannhet, men då kan man inte flänga runt med andan i halsen. Eller så tror man på att löpmetrarna är det centrala och satsar på farten och frenesin, men då kan man inte vara lika noggrann och tålmodig i runtpassandet.

Antingen väljer man den ena taktiken eller så väljer man den andra. Jag kan inte bygga min insats på spring i ben och flås i bröst och samtidigt ha kvar det lugna och tålmodiga.

Och om jag får göra en rejält haltande parallell så trodde jag att GIF Sundsvall valt bort den ena taktiken för den andra. Bort med tålmodigt och nära nog naivt passningsbygge från egen mållinje – in med fart, fläkt, kamp och rakare rörbyggnationer.

Men nej: insatsen mot Djurgården i fredags kväll visade upp många av de sidor av GIF Sundsvall jag trodde att vi försökt bli av med, när det joelcedergrenska kortpassningsspelet gått i baklås och den tidigare så hyllade trotjänaren offrats på Den Nya Tränarröstens altare.

När jag åkte upp till Sundsvall i fredags hade jag inga större förväntningar på att GIF Sundsvall skulle plocka poäng mot Djurgården (nästan inga lag gör ju det och Giffarna plockar ju nästan inga poäng alls mot några lag), men jag hade högre förväntningar på vad som skulle möta den otroligt svårslagna serieledaren på Idrottsparken.

Visst klev Giffarna ut med en annan energi och visst kände man att någonting låg i luften när det kändes som att hela laget och halva socknen hoppade upp i Tony Gustavssons fritidsledarfamn efter 1–1-målet som — håll i er nu! — kämpades in på en hörna av — grabba tag! hårdare! — en framfläkande Omar Eddahri.

Men sedan var det slut på det roliga för hemmapubliken och slut på allt som kan ha upplevts som minsta jobbigt för serieledande Djurgården och deras tillresta supportrar.

Gästerna var bättre på allt och man kan tycka att det är helt i sin ordning när serieledaren tar sig an en jumbo med flagrant formfrånvaro – men det jag störde mig på var att Djurgården tilläts vara så mycket bättre på alla de områden där jag tänkt att Tony Gustavssons peppighet skulle ha stärkt upp Giffarna. Kamp, dueller, vilja, jävlaranamma.

Spelare för spelare tycker jag inte Djurgården är ett lag som ska kunna vinna allsvenskan; inte ett år där topplagen ofta sägs vara »bättre än någonsin«. Herregud: hade någon inför säsongen sagt att ett lag med Tommy Vaiho i mål, Elliot Käck som vänsterback, Jesper Karlström som mittfältsnav och Jonathan Ring som hetaste poänggörare från mittfältet skulle kunna vinna allsvenskan så hade jag tipsat om att badsalt ska ner i badvattnet och inte intas oralt som medikament.

Djurgården toppar tabellen för att Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf får sina spelare att jobba stenhårt, gå för fullt in i varje duell, för att alla pjäser är tunga och rejäla och för att Marcus Danielson inte släpper en jävel över bron, bara han slipper den mentala förvirring som följer av att råka bli skenuttagen i landslaget av en kvällstidningsreporter.

Giffarna försökte besegra den typen av serieledare genom att bollrulla sig ut från egen mållinje. Det var ju Joel Cedergrens väg framåt; en allsvensk resa som började i april 2015 med en pinsam kölhalning hemma mot Malmö FF (1–4 i en match där Giffarna skulle spela kvadraten i ett straffområde) och som en-slankan-hit-och-en-slankan-dit (passerande allt från »Avgå Joel«-banderoller till unisona hyllningskörer) till sist körde ner i diket. Giffarna skulle besegra den typen av serieledare med vidöppna spjäll framför egen backlinje. Giffarna skulle besegra den typen av serieledare med en försvarslinje så darrig och passiv att en enda lyftning mot en tvåmetersman räckte för att öppna upp en ett halvt offensivt straffområde för en 2–1-skytt.

Och frågan jag ställer mig efteråt är verkligen ifall man kan spela rädda-sig-kvar-i-allsvenskan-desperat fotboll med David Batanero på centralt mittfält och Omar Eddahri på en kantposition där man är tänkt att arbeta åt båda hållen?

»Vakna, Bata, vi håller på att åka ur!«, ropade en frustrerad vän intill mig på ståplats när den mätte spanjoren joggat in i ännu en bollduell. »Despierto! Vamos a salir!« tror jag han borde ha skrikit för att budskapet skulle nå fram, men budskapet var det rätta.

Jag tror inte han vaknar och jag tror inte han kan ställa om sin entaktade spelfördelarkropp till att spela ett fungerande presspel. Jag tror inte ens han kan övertalas att ta sitt hemjobb på ett ens godtagbart sätt, för då orkar han nog inte med sitt kortpassningsspelande.

Men hur kan en ny tränare, införskaffad för att stå för någonting annat än det som inte fungerat tidigare, gå in till en match mot serieledarna med den typen av spelare på innermittfältet och sedan bli överraskad och besviken över att vissa i laget inte »står upp i spelet en-mot-en«?

David Batanero slog en fin långboll som nickades ner till ett jätteläge för Johan Blomberg i öppningen av andra halvlek. Det hade kunnat generera ett 2–3-mål och det har förstås sitt värde — men jag trodde att andra värden skulle värdesättas högre under den nya tränaren.

Jag vill gå så långt som till att om det är så att David Batanero är så pass bra på träning att han inte går att petas i match — då tror jag att man tränar på fel saker. Det kommer inte bli en höst av tillbakalutad fotbollsgolf, det kommer att bli en höst där det centrala är faktorer som andrabollsvinster och skyddande defensiva kvadratmilimetrar.

Falkenberg vann mot ÖFK i helgen och även om Dieselmannnens inträde i de mellannorrländska tingsrättssalarna skulle få de sistnämnda att konkursklappa ihop sin verksamhet under själva säsongen så ser det fortsatt mörkt ut för Giffarnas allsvenska existens.

Det är bevisligen en allsvensk höst som är så pass tuff att även stadens lokala sportjournalister avslutar krönikor med att försöka inkassera passionspoäng för att de åker långt för att se det här jäkla laget spela dålig fotboll:

Den enda ljusningen i fredags var att många i GIF-klacken stod kvar nästan så länge elljusspåret lyste över Idrottsparken. Hade det här varit en insats under Joel Cedergren hade vi sett vevande armar och pekande fingrar och arga tillmälen mot en ansvarig tränare vars brister alla tröttnat på — nu var det »vi älskar Sundsvall«, klapp-klapp-klapp, om och om igen.

Ett femtiotal supportrar som tryckte ihop sig nära staketet för att försöka nå fram i konkurrens en femtonhundra man röststark och överlägsen motståndarklack, för att stötta ett lag som gjort en grovt underkänd insats mot en nästan än mer överlägsen motståndare.

Tony Gustavsson-effekten må ha lyst med sin frånvaro vad gäller resultat, men det har åtminstone fått effekten att ingen runt klubben har någonting annat att snegla mot. Det finns inga »om bara…«- eller »om inte…«-formuleringar kvar. Inga ursäkter, inga alternativa scenarion, inga fler krisåtgärder.

Det är det här truppen, den här Tony, den här hösten. Och den här fortsatta chansen.

Kalmar borta och Sirius hemma och en vecka som avgör klubbens allsvenska existens.

Jag hoppas det syns över hundraåttio minuters fotboll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *