Därför måste vi skynda oss att få bort marknadsskolan

Häromdagen skickade jag in en debattartikel i egenskap av ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm igen. Den handlar om (utrymme för riktigt slapp trumvirvel, likt den en överarbetad trumslagare ger ifrån sig i ett cirkustält en mulen tisdagseftermiddag på Midälvas grusplan) vinsterna i välfärden och att vi borde stoppa dem på momangen.

En halv miljard skattekronor sipprade ur den världsunika kran som svenskt skolväsende lagt sig till med och som gör att våra gemensamma resurser som är tänkta till skolan leder rakt ner i fickan på aktieägare och riskkapitalister.

Pirkt.se har på riktigt köpt loss rättigheterna till den här bilden, för att den på ett så konkret sätt visar på hur en slipsprydd gynnare lättar på kranen och låter skattepengar sprutar ut ur välfärdssystemet.

Den är säkert repetitiv och den känns säkert gjord — men jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter lobba mot vinsterna i välfärden just nu.

Ja, jag skulle till och med vilja hävda att det är bråttom. Vi måste vinna den här kampen medan tid finns; medan dagens generation av skolpolitiker är verksamma i debatten.

För snart kan det vara för sent.

Dagens vinstförespråkande politiker har nämligen otroligt svag debatt-ammunition i sina Svenskt Näringsliv-sponsrade hölster. Det var väldigt roligt när Ola Söderholm gjorde ett tämligen ärligt försök att rangordna vinstvurmarnas bästa argument i skoldebatten och kom fram till att det främsta argumentet var att om vi stänger* dagens aktiebolagsdrivna friskolor så skulle de omkring trehundratusen barn som går i dessa skolor driva runt sysslolösa på gatan.

*= Stänger och stänger: om man skulle förbjuda vinster i välfärden skulle alla aktiebolagsaktörer på marknaden omgående välja att klappa ihop den vårdande eller utbildande verksamhet som de tidigare påstått sig brinna så mycket för.

Vi har precis alla argument på vår sida. Skolsegregationen har ökat, glädjebetygen har skenat, jämlikheten har urholkats och läraryrkets status har fortsatt sjunka. Det som påstods skulle ske med den svenska skolan efter de nyliberala reformerna på 90-talet har inte skett, utan det världsunika projekt som är svensk marknadsskola har istället skenat åt helt fel håll.

Den som vill ha bort vinster, skolmarknad och kundtänk bland elever och föräldrar borde ha det enkelt i den skolpolitiska debatten just nu. På andra sidan står ett gäng gamlingar som själv är utbildade i den gamla hederliga svenska skolsystemet, präglat av höga resultat och jämlikhet, men som av ett eller annat skäl skulle offra en tumme för rådande kundskola.

Men det kommer att bli svårare för oss framöver, mina dödskommunistiska vänner. 

Nästa generation av nyliberala och vinstförsvarande skolpolitiker kommer nämligen att kunna ta till patos. De kommer att ha känslorna på sin sida.

Tänk er en armada av unga nyliberaler som mitt i en direktsänd skolpolitisk debatt kan stanna upp, vända sig till tv-kameran och tala till folkets allra innersta kärna och släpa ut deras allra innersta tonårskänslor i skoldebatten:

»Vänstern vill ta bort de vinstdrivna friskolorna«, kommer någon från Liberalerna sucka fram. Och i stället för det gamla och lett genomskådade argumentet om de hundratusentals barnen som kommer driva omkring i horder, likt pre-industriella flockdjur, så kommer fortsättningen låta ungefär så här:

»De vill stänga skolor som Thorén Innovation School: skolan där jag fick min första kyss, av en tjej i parallellklassen som studerade på influencerlinjen.«

Ett »naw«-ljudande sus går genom studiopubliken. En centerpartist viftar med fingret och så fort hon får ordet fortsätter hon på samma patosindränkta spår:

»Vänstern vill klappa igen Amazon Super School, det som tidigare hette Internationella Engelska Skolan. De vill sopa bort spåren från den skola där jag träffade min fru under en webbkamera-ledd lektion i e-sport.«

Plötsligt upprört mumlande i bänkraderna, bland individer som också vuxit upp och befunnit sig i det tonåriga mellanförskapet på denna världsunika marknad som är det svenska skolväsendet.

Vinstvurmarna kommer kunna talas passionerat om händer som för första gången nuddat vid varandra över CounterStrike-musar och folkölshalsar som första gången nuddat näbben vid skattepengspåkostade skolstartsevent med lasershower, dj-sets och Fredrik Reinfeldt-föreläsningar.

»Vänstern är helt oresonlig!«, kommer Ulf Kristerssons efterträdare att sammanfatta i vredesmod. »De hatar inte bara frihet, det har de gjort länge!, utan de hatar mer specifikt din gamla skola!«

Han skulle också vända sig mot tv-kameran på det sätt som den som har väldiga mängder patos i sin retoriska portfölj kan göra.

»De vill radera det du som väljare känner som en skola. När du i framtiden talar om din skolgång för dina barn kommer de sitta som frågetecken. När du berättar om skolmatcheckar på den lokala pizzerian, om att ha gått ett »Innovation Program« på gymnasiet och när du berättar om den festfyllda hashtaggen »Thoréntillsammans« så kommer dom inte att förstå någonting. Dom kommer titta på er med sina tomma gamla kommunistiskt kommunala skolbarnsögon och inte fatta vad du yrar om.«

Det är alltså bråttom om vi vill ha bort vinsterna. Vi kan inte vänta till dess att dagens generation av unga kundelever gett sig ut i det röstande vuxenlivet. De kommer se det som naturligt och gudagivet att en reklambild för ett »Innovation Program« i en skattefinansierad gymnasieskola ser ut som en del i en »Expanding Brain Meme«:

Vi måste sätta stopp nu.

Hashtagg bättre än mot ÖSK

Lite klokare, men inte klokt nog. Lite mer desperat, men inte desperat nog. 

Lite bättre, men rätt långt ifrån bra nog. 





Det kan ha varit säsongen som avgjordes på bilden ovan.

Peter Wilson sprang igenom och var på vippen att få kröna sin femstjärniga anfallsinsats under matchens sista tjugo minuter med att runda Oscar Jansson i ÖSK-målet, men målvakten hann dit med en näve och stötte ut bollen till Omar Eddahri som i sin tur skickade den mot mål där Johan Blomberg kunde förpassa den i nät.

Mål! 1–0! Ledning i den 87:e matchminuten! Tre poäng som skulle föra laget förbi den ena kvalkonkurrenten och upp i ryggslutet på den andra!

Om det nu inte vore för en vissla från den genomängslige rättskiparen Victor Wolf, som i sin elfte allsvenska match i karriären tog det modiga och fotbollsjuridiskt banbrytande beslutet att döma frispark till målvakten på grund av att Peter Wilson gjorde sig ofoget att i egenskap av bollhållare springa i linje med bollbanan.

Det är otroligt trist att behöva stanna till där, igen, men det är ju en sådan säsong. Straffen hemma mot ÖFK, den uteblivna utvisningen hemma mot Hammarby, avblåsningen nu: det adderas ju ihop en del poäng där.

Poäng vi inte har och aldrig kommer få.

Men med det sagt: det primära den här lördagseftermiddagen var att Giffarna gjorde långt ifrån tillräckligt mot Örebro i en av de matcher som – hur man än räknar – nästan var tvungen att generera en trepoängare.

Ett ÖSK utan Filip Rogic och Carlos Strandberg är ett högst beskedligt fotbollslag och mot ett desperat och frustande bortalag med ny tränare, ny hashtagg och ny peppig semantik (där avbytare inte är avbytare utan »game changers«) så var känslan att det faktiskt fanns tre poäng uppdukade för bortalaget.

Är det någon gång ett rent byte av tränarröst ska ge effekt så är det ju mot lag som såg ut som ÖSK gjorde i lördags: loja, slappa och mittenskiktsslumrande.

Och visst: Johan Blomberg inledde med en femtiometerslöpning i presspelet direkt på avspark, som om någon ropat ut »hashtaggbettereveryday!« på en improvisationsteater. Visst såg det mycket klokare ut att spela med två och inte tre mittbackar i uppbyggnadsfasen när ÖSK ändå låg lågt med hela laget. Visst fick vi ett piggare kantspel med Pol Roigé (hur kan han ha varit petad i ett lag av Giffarnas kaliber?) och Peter Wilson (som redan från kanten bröt in och skapade första halvleks bästa möjlighet). Visst blev David Batanero mer involverad på sista tredjedelen.

Men överlag hände på tok för lite.

Marc Mas Costa lyckas med konststycket att komma till klubben trindbukad och semesterslapp — och ändå se mindre och mindre formstark ut ju fler matcher som går. Om Sundsvalls Kommun skulle vilja stötta Giffarna under hösten så tror jag inte det är pengar de ska gå in med, utan de får mycket hellre kliva in med en inspektör på tapasrestaurangen Saffran och stänga ner köket och konfiskera alla friterade bläckfiskringar.

Jag tvivlar inte på att Marc Mas Costa bländar folk med sin spanska teknik i kvadraten på träningarna, men väldigt få saker tyder på att vi inte råkat bygga offensiven runt seriens allra sämsta startanfallare.

Det mest intressanta med honom hittills är att han ser ut att alltid andas genom munnen, som en guldfisk eller en trött hund. Som tur var har vi låst upp honom på ett kontrakt som sträcker sig två och ett halvt år. En vinter i Sporthallens kortbana där Hasse Bergqvist lär honom näsandas och vi kanske har en helt ny anfallare nästa säsong.

Men som tur var har vi en annan anfallare i truppen redan nu — och som Peter Wilson visade det under de tjugo minuter då han fick låta benen gå längst fram. Så som han jagade efter precis allt som rörde sig i andra (vilket kulminerade i den typ av rejäla målvaktskrock som lett till utvisning i FIFA -98) hade man velat se hela GIF-laget jaga under matchens sista minuter, där Tony Gustavsson gjorde kloka val av avb—, förlåt, »game changers«.

Gör Marc Mas Costa ännu en start som ensam anfallare inom den närmsta tiden börjar det te sig som tjänstefel. Låt Peter Wilson löpa i djupled (omställningsspelet kommer bli viktigare för ett lag som hade 37 procent av bollen i första halvlek mot ÖSK) och låt hans målnäsa nosa efter de bollar som Dennis Olsson lärt sig att skicka in på gammalsovjetiskt manér varje gång han får minsta lucka.

Jag har precis som alla andra individer utrustade med ett GIF-hjärta trott mycket på att Tobias Eriksson alltid, i alla lägen, kan gå in och bidra med gedigna allsvenska prestationer på ett innermittfält. I vissa matcher (jag tänker väl framför allt på ÖFK borta) har det sett så bra ut att jag stundtals tyckt att den loje och till synes omotiverade David Batanero borde bänkats.

Men i Juanjo Ciercoles tredje avstängningsfrånvaro för säsongen såg det tyvärr inte alls bra ut. Hela första halvleken kom han snett in i dueller, slog bort enkla passningar och såg konstant orolig ut med bollen. I andra halvlek var han så snett inne i matchen (och trött) att han mest höll sig borta. 34 är ingen ålder för en allsvensk innermittfältare längre (på konstgräs kan 35-årige Nordin Gerzic — som ser ut att springa 100 meter på 19 blankt med viss medvind — fortfarande promenera omkring och lyfta lyror i 90 minuter), men ibland såg Tobbes ageranden så skröpliga ut att han hade fått en sittplats på en fullsatt Din Tur-buss.

Pol Moreno, som fått chans på chans på chans som vänstermittback och aldrig någonsin riktigt tagit den, kom in i truppen förra sommaren som en potentiell innermittfältare och som en spelare som enligt Urban Hagblom (vars lovordande citat kring nyförvärv man dock bör inta tillsammans med en par rejäla varv på saltkvarnen, lex Akombo) var »på en högre nivå än både Juanjo och Batanero«. Det var inte mycket tid att bedöma honom på, men jag tycker att den store spanjoren klev in och bidrog med ett rätt rejält antal vunna dueller på innermittfältet. Även Johan Blomberg, som inte ser ut att ha självförtroende nog att uträtta någonting särskilt på offensiv tredjedel (ÅH! MISSEN! HERREGUD MISSEN! JAG HADE PTSD-FÖRTRÄNGT HANS TILLBAKALUTADE RAKT-UPP-I-LUFTEN-SKOTT FRÅN STRAFFPUNKTEN!), borde kunna kliva in och vara rivigt jobbig på innermittfältet.

För jag tycker verkligen fortfarande det är en fråga ifall David Batanero — förra årets kanske mest hyllade innermittfältare i allsvenskan — ska spela i ett GIF som slåss med näbbar och klor för överlevnad.

När han inte är bra och gör konkret skillnad i passningspräglade matcher som mot Elfsborg hemma på konstgräset eller Örebro borta på konstgräset — när ska han då vara bra och avgörande? När ska han då bidra?

De chanser Peter Wilson sprang sig till mot ÖSK var inte resultatet av geniala David Batanero-bollar utan av hederligt riv och slit av Wilson själv (en nickduell här, en förlupen boll där) och i matcher mot Sirius hemma och AFC borta känns det som att det är sånt som kommer att bli avgörande.

Det är uppenbarligen inte Tobbe Eriksson som ska peta honom, när Juanjo är tillbaka, men det finns andra bollvinnare (Moreno) och löpare (Blomberg) som kan bidra med långt mer energi och frenesi i det Tony Gustavssonska hashtaggande som ska försöka häva oss upp över nedflyttningsstrecket.

Det är allt vi har kvar att hoppas på.

Det blev lite mer energi, lite rakare, lite mer desperat i Tony Gustavssons första match. Pirkt.se föreslår att vi adderar ännu mer energi, gör spelet ännu Peter Wilson-rakare i djupled och slänger in all desperation vi har.

Hashtagg Mycket Bättre Än Mot ÖSK kommer att behövas framöver.

Keeping the money moving

Idag är det tydligen dags för försvaret att säga sitt i rättegången runt Daniel Kindberg, »Peabmannen« och »Sollefteåbon« (som givetvis inte ska namnges ur ett pressetiskt perspektiv, men vars anonymiserade insyltning i härvan kommer smeta ner alla Sollefteåbor med tadel för många år framöver).

Och Pirkt.se har inte sändningsrättigheter från Ångermanlands Tingsrätt, men tillåter sig spekulera i att det inte kan vara helt olikt den här scenen från när ett par individer försöker skapa ett ekonomiskt flöde för att få sin stapplande verksamhet att gå runt:

Att förra veckans Wolf Cola-referens, som jag haft i meme-mässig åtanke sedan det stod klart att det skulle bli rättegång, föll platt får inga publicistiska effekter för portalen som fortsätter skapa innehåll av allmänt osedda klipp:

Scen ur en samtida spelfilm

En helt vanlig man i medelåldern som tillhör en helt vanlig förgrening av medelklassen läser följande rubrik på förstasidan i dagens Expressen:

Han köper tidningen och slår febrigt upp rätt uppslag med fingrar som rinner skattesparsuget över sidorna.

Han dyker med näsan rakt ner i den tabell som rör just honom.

»Yes!«, utbrister han och höjer sin näve. »Jag är en vinnare på den nya skatten!«

Berättarröst: »Det var han inte.«

En svag analys men två starka memes?

Jag vet inte riktigt vad Östersunds FK:s kampanj »Jag tror på det här« syftar till.

Är det »Jag tror på det här med att det inte skett några oegentligheter med Kindberg och den armada av klappstolar han fällt upp åt sig själv och ställt ut över hela Jämtland«?

»Jag tror på det här med att det var oundvikligt att 140 miljoner kronor av extraintäkter helt plötsligt bara vara uppätna av ett gäng nyanställda P17-tränare och Key Account Managers på kansliet«?

»Jag tror på det här med att Sollefteåföretagaren bara var väldigt mån om att det skulle gå bra för ÖFK, så till den milda grad att han upplät hela sin affärsverksamhet åt att stötta laget ekonomiskt«?

Idag börjar rättegången i målet mot Daniel Kindberg och i den mån det finns Always Sunny in Philadelphia-bevandrade individer där ute så har jag länge haft den här idén liggande bland mina meme-utkast, kring hur Kindberg kommer att inleda sin slutplädering i rätten:

Men ÖFK är sannerligen inte ensamma i Mellanfotbollssverige att vara i oerhörda bekymmer just nu. Giffarna har sparkat sin chefsideolog och truppbyggare och in för att rädda klubbens allsvenska existens har Tony Gustavsson kommit; en 43-årig man i det som åtminstone för ett par år sedan — då folk använde frisyren »manbun« — kallades för »manbun« och en tränare som på fotbollssvengelska introducerade sig så här för sina nya spelare:

Just det där är ett citat (från FotbollDirekts långintervju) som inte fått mig att köpa en blåvit variant av en »Jag tror på det här«-halsduk, utan som snarare gör att jag känner mig nödgad att släpa fram den här gamla meme-mallen ut i ljuset:

Men totalt sett, om jag försöker titta helt nyktert på Giffarnas situation som jumbo i allsvenskan med 12 inspelade poäng efter 22 omgångar, så kommer jag fram till att jag inte tror exakt noll procent på det här med att Giffarna ska klara sig kvar.

Och det är egentligen fantastiskt.

Jag har varit inne på tidigare att jag känner att den nedre halvan av allsvenskan är sämre än någonsin. Inte truppmässigt, om man tittar till meriter och erfarenhet och skicklighet på ett individuellt spelarplan, men vad gäller att plocka poäng.

Lag viker ner sig till höger och vänster: där deltidsarbetare under tidigt 2000-tal offrade en hörntand och en karensdag för att rädda poäng viker dagens Pavel Pobregnyak-bröder bara ner sig på förhand och låter sig kölhalas och agera ren rekvisita i något sorts ölförsäljningsgladiatorspel på Tele 2 Arena.

AFC tar inga poäng, inte Falkenberg heller och såväl Sirius som Kalmar verkar helt ha lagt ner allt vad poänginsamlande verksamhet heter.

Och i detta läget får Giffarna in En Ny Röst.

Och sällan har väl en röst faktiskt varit så ny, som när Joel Cedergrens monotona malande om tålamod ersatts med Tony Gustavssons klart mer melodiösa och entusiasmerande nävknytande och brandtalande.

Jag läser just nu en kurs i sociolingvistik och inom den vetenskapen verkar det finnas en uppdelning mellan en mer ungdomlig språkstil, närhets- och engagemangsstilen!, och en mer vuxen, distanserad stil som brukar kallas för respekt- och hänsynsstilen.

Det känns som att Giffarna bytt till det förstnämnda från det sistnämnda, vad gäller röst i omklädningsrummet.

Joel Cedergren skulle inte knyta några nävar och rikta sig till ST:s livesända webb-tv-lins och tala direkt till (den lilla procent av) Sundsvalls befolkning (som tittar på evighetslånga live-sända webb-tv-klipp), men hans distanserade språkstil lämpade sig nog alldeles ypperligt för att tålmodigt sätta beteenden i en uppbyggnadsfas som till slut mynnade ut i att Giffarna stundtals spelade Sveriges mest hyllade kortpassningsfotboll.

Tony Gustavsson behöver inte bygga långsiktigt och tålmodigt. Han kan entusiasmera och brandtala och hashtagga.

Och han kan, enligt mig, göra några enkla förändringar till det bättre. Som att sluta spela med tre mittbackar när laget egentligen bara har en enda (Eric Björkander) som håller god allsvensk klass för stunden. Titta bara på Pol Morenos agerande vid 0–1 mot IFK Göteborg senast, då han flygfläker höftpartiet ur led på en vanlig långboll, och på hans och den samlade trebackslinjens insats vid 0–2 senast och säg mig att det ser ut som delar i ett naturligt och välmående försvarsspel.

Jag tror ju att en delförklaring till att Alexander Blomqvist-värvningen slagit så fel (hittills) är att han varit en aning felscoutad (slog Trelleborg en sidledspassning i backlinjen i fjol?), men en stor anledning är också att han ofta spelat till vänster i en trebackslinje. Samma sak med Pol Moreno, de gånger han får chansen. Det ser otroligt onaturligt ut när de båda ska spela som någon typ av semi-ytterback på fel kant och antalet gånger då motståndet slagit ut GIF-backlinjen med en relativt enkel passning på utsidan om den smala trebackslinjen (Muamer Tankovics mål på IP som det allra tydligaste typexemplet på Carlos Moros Gracias kant) är en åka-ur-mängd för många.

Lägg därtill att högerkantens fjolårsöverpresterare Jonathan Tamimi på intet sätt mäktar med att ha helhetsansvar för en hel flank utan skulle må bra av att få kliva ner som renodlad ytterback med utpräglat ansvar för att stänga till.

Johan Blomberg är en väldigt kapabel allsvensk fotbollsspelare som river och sliter och kämpar om varje boll, men det mycket kloka lånet slösas förstås bort genom att spela de nyttige tvåvägsspelaren som någon form av ytterforward. Bättre använd känns han absolut som en ledarfigur som kan kliva fram och Titanic-kliva över AFC- och Falkenberg-lik för att säkra överlevnad.

Och det är svårt att inte slås av, i mötet med IFK Göteborg senast: att när vi jagar mål så kan vi slänga in Omar Eddahri och Pol Roigé. Det är trots allt en enorm skillnad mot för bara någon säsong sedan, där bänkalternativen utgjordes av en sväljrädd Sebastian Rajalakso och en allrädd Joel Enarsson. Sällan har det funnits så kompetenta offensiva alternativ att förfoga över som GIF-tränare.

Med ett undantag: Tony Gustavsson verkar tydligt fokuserad på att få Giffarna att inte bara dominera spelet på mittplan utan bli rakare och mer djupledshotande och framför allt bli mer frekventa och resoluta i motståndarnas straffområde.

Det här är förstås den enda vägens fotbollspolitik i nuläget — men frågan är verkligen hur den ska bedrivas. Peter Wilsons senast farliga bollberöring var när han fick en målvaktsretur i ögat på träning och gjorde sig illa. Den beryktade boxspelaren Marc Mas Costa har bara lyckats vara först på ett par inspel mot division 2-motstånd och har, i egenskap av lagets enda renodlade centertank, bytts ut (av trötthet?) när sista-tjugo-mål har jagats på sistone.

Det är tiotusenkronorsfrågan och hålla-sig-kvar-i-allsvenskan-nöten: vem som ska fylla rollen som jobbig och farlig straffområdesspelare på alla de bollar som nu ska skyfflas in mot de farliga ytorna fram för mål.

Kanske kan det hashtaggas fram under den dryga vecka som återstår fram till Örebro-matchen på bortaplan.

Uppdatering: Saker och ting kunde alltid ha varit värre, det säger man hela tiden. Det är oftast någonting man säger, men det är sällan man får det konkretiserat: på exakt vilka sätt det kunde varit värre.

Men precis i detta nu gick bottenkonkurrenten AFC Eskilstuna ut med sin lösning på tränarfrågan, sin lösning på att få in En Ny Röst i omklädningsrummet: 

Och det här kanske är ageism på högsta nivå, kanske i kombination med någon slags anti-baltisk rasism, men det är någonting med det här citatet—

—och den här bilden:

Det vill liksom inte riktigt gå ihop för mig.