Fortsätt häll på med energi

Jag vet att fotbollen inte är så enkel att man kan hälla på med energi när det behövs.

Fotbollen innehåller sånt man inte kan styra över, som tur, snedsparkar, studsar och usla Daniel Jarl-beslut.

Men allt det som går att styra styrde Tony Gustavsson rätt — och nu kan vi tro på ett allsvenskt liv efter detta.

»Då sa jag att då fixar vi det och så kom vi överens om att höja energilösheten.«

Tony Gustavsson berättar om sitt halvtidssnack för Sundsvalls Tidning och han menar väl förstås att de skulle minska energilösheten, men jag reagerar mest på att han får det att låta som att det var så enkelt.

Bara att fixa. »Då fixar vi det«. I med mer energi bara, som vore det en dunk man häller ur, i ett hål där det behöver fyllas på.

För förstahalvleken i den nya måstematchen mot Sirius präglades mycket riktigt av den energilöshet som kännetecknat så väldigt många — ja, nära nog alla — hemmahalvlekar den här säsongen, sedan den där magiska andrahalvleksurladdningen mot Malmö FF i den andra omgången.

Trots att det tidigt stod väldigt klart att det fanns uppenbara Peter Wilson-ytor bakom gänglige Daniel Jarl, en mittback så älglik att han lär behöva dubbla reflexvästar ifall han ska ge sig ut i skogarna under jaktsäsong, så slogs inte bollarna. Trots att Niklas Busch Thor följde David Batanero lika idogt som hans fru följer en högerpopulistisk strömning så hade Giffarna inte passningstempo nog att sätta Juanjo Ciércoles i spel i de ytor som borde ha uppstått.

De hade fått med sig 0–0 in i paus — utan att knappt ha skapat en offensiv målchans och utan att ha visat upp något av det som de drygt 5700 gratisåskådarna kommit dit för att se. Vilja, framåtanda, desperation; ja, alla typer av karaktärsdrag som peppfluencern Tony Gustavsson förväntas införliva i det här malätna och stukade GIF-bygget saknades i den första halvleken.

Kebba Ceesay kunde ha nickat in 1–0, Jonas Lindberg borde ha gjort det enligt 2019 års GIF-logik, då hans sträckta halvvolley från halva halvplan var astrologiskt förinställd på att segla in i krysset (lex Erik Friberg mot Häcken). Christer Gustafsson hade å sin sida kunnat bli av med sin fotbollsallsvenska licens för att han inte gjorde det när tre Sirius-spelare var friställda framför David Mitov Nilsson.

Det var inget fullkomligt bottennapp till halvlek. Sirius var inte klart bättre, bara lite. Lite hårdare, lite smartare, lite vassare. Giffarna såg rädda, fega och försiktiga ut. Energilösa, är väl ordet.

Det var den typen av halvlek där jag kunde se en joelcedergrensk halvtidsintervju framför mig. »Det är en jämn match«, yada yada, »vi får inte riktigt till sista passningen«, yada yada, »de skapar inte så många chanser«.

Tony Gustavsson hann inte bli intervjuad av CMore innan de visslade igång den andra halvleken, men det behövdes egentligen inte. För i högtalarsystemet hördes för första gången på väldigt länge ett pausmeddelande som inte handlade om femtio-femtio-lotter eller Jetpak-leveranser. Där återfanns nu ett meddelande om något så unikt som ett halvtidsbyte.

Att Pol Roigé skulle ut och Omar Eddahri in. 2–0-skytten från Kalmarvinsten senast hade inte varit direkt dålig i den första halvleken, inte sämre än någon annan — bara en del i ett kollektiv som över tjugotvå fötter presterat för dåligt. Jag vet inte om det var det rätta bytet, kanske skulle en misstajmad Oliver Berg eller en osynkad Johan Blomberg ha fått lämna i stället — men jag vet att det var helt rätt signal.

Inget räknande av bollinnehavsprocent, inget vänta och se var matchen tar vägen – Tony Gustavsson såg att Sirius var klart närmre ett förstamål än hans lag, han visste att han behövde alla tre poängen och signalerade det med några ljuspunkter på fjärdedomarens tavla.

Men fotbollen är förstås inte riktigt enkel. Är det någonting man lärt sig av Pol Moreno – som fått hoppa in centralt i den hoplappade backlinjen, sedan Dennis Olsson kastat in handduken på grund av sjukdom – så är det att han inte håller sig hundraprocentigt fokuserad i nittio minuter. Efter en förstahalvlek där jag satt och funderade på om jag sett ett GIF-mittbackspar så dominant i år (Carlos Moros Gracia och Moreno vann allt mot Philip Haglund i luften) så tog det bara tio minuter av andra halvlek innan en djupledslyftning över Moreno resulterade i ett jätteläge för Philip Haglund. När en av seriens bästa nickare valde att inte nicka och Giffarna kunde rensa så tänkte nog de flesta, inklusive en hälstående Moreno, att faran var över – men när Sam Lundholm får utmana Omar Eddahri (som inte byttes in för sitt defensiva en-mot-en-spel) så borde man kunna räkna ut att det lär kunna resultera i ett inlägg.

Jonas Lindberg räknade med det och en klinisk språngnick senare så var helt plötsligt hårknuten, den som yrvädret Tony Gustavsson kom med i en svångrem om bakhuvudet, negativt kopplad för alla giffare. För helt plötsligt såg 2019 års Kevin Amuneke-figur ut att bli en trött gammal korsbandstrasslande Ljungskile-forward i hårknut, som inte ens orkade resa sig för att fira sitt 1–0-mål.

Men energin tog inte slut. Tony Gustavsson greppade slangen och fyllde på. In med truppens enda anfallsalternativ Marc Mas Costa, som förstås inte var lika mycket faktisk »game changer« som spelare som han var ännu en signal om att nu skulle allt framåt. Ut med stackars vänsterbacksplacerade Eric Björkander och både fyrbackslinjen och de taktiska dragen kastades ut ur fönstret i ett försök att hindra Norrlandsfönstret ifrån att klappa igen.

Tobbe Eriksson var den som spelade ut bollen till Johan Blomberg som sköt på en av de lemmar som älgmänniskan Daniel Jarl inte hade full koll på. Straffen är solklar, om fotboll fortfarande är en sport där utespelare inte får rädda skott mot mål med hjälp av armarna, och när David Batanero satte 1–1 i nät så fanns det inget val. Sirius hade slutat spela fotboll, Tony Gustavsson hade »fixat fram« energi åt Giffarna. Det kändes hundraprocentigt självklart att det skulle blåsas på för två ytterligare poäng och innan publiken kan ha hunnit sätta sig efter målfirandet så var poängen i nät.

Daniel Jarl var olycklig igen (på ett sätt som måste få honom att fundera på om det kanske är olyckligt att han alls spelar i allsvenskan) och Omar Eddahri, planens klart mest involverade spelare i den andra halvleken, dunkade på och en dittills stabil Lukas Jonsson sprätte till som en Per Åhlin-tecknad bifigur och Tobbe Eriksson gjorde det han fortfarande kan bidra med.

Han slår inte passningar som Bata, han vinner inte boll som Juanjo — men han fyller på i boxen med klokskapen hos en mittfältare som gjort hundratals allsvenska matcher.

Det borde ha fått generera tre poäng i derbyt mot ÖFK precis innan uppehållet i somras och då vet vi faktiskt inte vad som hade hänt med den här säsongen. Det gav tre livsviktiga poäng nu och det gav en klättring upp över nedflyttningsstrecket.

Det gav den mäktigaste GIF-vändning jag sett Dennis Östlundh stångade in 3–2-bollen mot Halmstad hemma för sjutton år sedan. Det gav nytt hopp och en ökad tro på ett allsvenskt liv efter detta.

Lokala företagare hade lockat över 5 700 Sundsvallsbor till en match mot Sirius (ett gråblekt lag vars sista riktigt sympatiska drag försvann när flintifierade Karl Larsson rakade av sig sin comb-over-krans), Sundsvallsfostrade Tony Gustavsson gjorde precis allt rätt på bänken och 34-årige Tobias Eriksson — GIF Sundsvalls meste allsvenske frisyrinnehavare genom tiderna — fick sätta punkt för en vändning som folk kan komma att tala om under väldigt lång tid.

Om vi fortsätter med den här energin klarar vi oss.

Jag visste varken att varken dunken, munstycket eller hålet fanns men jag vill att Tony Gustavsson fortsätter hälla.

Poängen finns bakom löpmetrarna

Tiki-taka? Nä, slit å tackla.

Istället för att se katalanska passningskvadrater fick vi djupandas i fyrkant, så som vi lärt oss göra om de medelpadska fotbollshöstarna. 

Lägg naturgräs på IP. Det är så här det ska se ut. 

Mål förändrar matcher, heter det på det gammalsvenska sportkrönikörsspråket. Och inte ska man underskatta Carlos Moros Gracias inövade löpning och nick när David Bataneros vänsterfot äntligen levererade på-kvadratmetern-precist på liggande boll.

Men det gav bara ledningen – det var någonting annat som gav segern.

För Kalmar stod för en av de svagare prestationer jag sett ett allsvenskt lag göra på väldigt länge i den första halvleken, de låg under mot ett lag som inte vunnit sedan Curry Treffenberg slog ner strejken 1879 och de borde ha varit ungefär lika nöjda med sitt presspel som en socialdemokrat är över höstens regeringsbudget. Och mycket kan man säga om Magnus Pehrsson och hans tränarskap — men han är åtminstone inte dummare än att han vet när det är dags att ge sitt lag en rejäl utskällning, kräva mer och kasta sitt tidigare taktikpapper i närmsta sopkorg.

Det tog inte ens en minut innan nyinbytte Vikor Agardius hade kommit runt på kanten och piskat in ett inlägg mot deras unge division 1-bjässe på topp. Inte två innan de kommit runt på nytt med sitt nya 3-5-2-system och skyfflat in bollen mot mål.

Nu skulle Kalmar ånga på längs kanterna, förstod man. Nu skulle de vinst-och-förlust-veva in bollar från flankerna mot ett lag vars backlinje omvandlade det mesta till förluster under fem månaders tid.

På den ena kanten hade Giffarnas vänsterback Pa Konate misslyckats med det mesta i den första halvleken och blivit rundad och varnad i en och samma situation mot Romario. Samme Konate som raderat ut Stefan Lischtsteiner under Champions League-hösten 2014 hade fem år senare sett mer än lovligt virrig ut på en mer än halvtom Guldfågeln Arena.

Och så kom ett uppspel på felvänd KFF-ytter i den 48:e matchminuten. En fortsatt virrig Pa Konate stötbryter och han kommer helt snett in i duellen.

Väggspelet in i banan öppnar upp en mellanstor småländsk socken bakom honom. Och jag säger inte att matchen avgjordes här, inte alls, men jag tror att en av anledningarna till att Giffarna tog tre livsviktiga poäng mot Kalmar FF börjar precis i den här bildsekvensen:

En maxlöpande Pa Konate är fem-tio meter bakom sin överlappande KFF-mittfältare.

Men fyra sekunder senare är han ikapp, förbi, och först på bollen som han låter löpa ut till en inspark.

Jag vet inte med er: ni kanske fortfarande slår på teven eller åker till bortaläktaren när det lackar mot oktober för att få se läckra Batanero-lyftningar eller våghalsiga väggspel.

Jag vill bara se det där typen av uppoffrande arbete för laget.

Pa Konate var sedan bäste GIF-spelare på planen i den andra halvleken.

Om någon inför säsongen sagt att han — prestigeförvärvet som visade att Giffarna nått en ny platå! — skulle vara dominant i en 2–0-seger borta mot Kalmar så hade jag nog tänkt att han överlappat extra mycket eller slagit särskilt fina inspel i ett GIF-lag som tålmodigt rullat ut Kalmar precis som de gjorde mot Henrik Rydströms KFF-upplaga ifjol.  Inte att han skulle stå i vägen oftast, vara mest jobbig, ta flest löpmeter i defensiven. Inte att han skulle vara den man tydde sig till oftast medan man djupandades in i kudden man höll framför näbben under sista halvtimmen.

Men det var den typen av match, det kommer att vara den typen av höst.

Jag vet att den kommunala ekonomin i Sundsvall ser dyster ut — men kan inte kommunen ha någon hektar gräsmatta liggande?

Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån.

För på gräs tillåts Alexander Blomqvist bevisligen vara den typ av mittback jag tror han är tänkt att vara: tuff, rejäl och bestämd och på gräsligt långt avstånd från alla chippuppspel in i banan. Där kan Peter Wilson kanske inte skapa så särskilt mycket åt sig själv, men vara jobbig och rivig och äntligen så där vuxet allsvensk i sin felvända forwardsroll. I en gräsmatch av den här karaktären kan bevisligen inte ens David Batanero (mycket bättre idag) blunda för att jobbet måste göras.

Och där kan Pol Roigé bevisligen läsa av studsar och tajma halvvolleys.

Var det matchens enda egentligt kvalitativa fotbollsaktion, när han satte vristen till vid 2–0-målet? Jag vet inte och jag bryr mig inte.

Jag bryr mig inte om Soccer Services alla kortpassningsmätare parkerade nära nollan eller om det inte finns plats för läckra lirare som Omar Eddahri. Jag bryr mig inte om att Kalmar var så usla att SvFF måste fundera på en tvångsdegradering.

Allsvenskans nedre halva är full av usla lag och vi har fram tills nu faktiskt varit allra uslast på att göra det som genererar poäng.

Det är vi inte längre, om vi fortsätter på det här spåret. Jag bryr mig inte om Tony Gustavsson är en bra fotbollstränare eller bara ett energiknippe i en ungdomlig hårknut, men sedan hans intåg har Giffarna hållit nollan i två av tre matcher och gjort tre hörnmål (jag räknade lite på det och det är fler än vad Giffarna gjort på fyrtio tusen miljarder år).

Och de gjorde ikväll sin mest gedigna och mest älskvärda insats sedan de sprang ner Malmö FF i april.

Det här var ingen bragd, det behöver heller inte vara någon vändning på säsongen — men det var ett bestämt greppande av det där allra sista halmstrået. Och förhoppningsvis genererade det en insikt inför sluttampen:

Trepoängarna finns där, på andra sidan löpmeterna och duellvinsterna. 

Man kan inte ha kakan och äta den och snart har vi åkt ur och då blir det inga kakor alls

Jag har varit ute i den medelpadska svampskogen i helgen. 

Den här hösten har jag varit ute så pass mycket att jag hunnit testa ett par taktiker.

Och jag tror jag lärt mig att man måste välja mellan dem. 

Foto: Bildbyrån/Pär Olert.

 

De första gångerna jag var ute och spanade efter kantareller i skogsbrynen så gick jag väldigt långsamt och tålmodigt fram. Tog min tid, stressade inte utan gick med en dåres envishet och lugn igenom varenda liten tuva i jakt på att finna mig något flammande gult i snåren.

Men tredje-fjärde tillfället i höst, när jag för första gången skulle ut själv — utan mina rutinerade föräldrars vana ledsagande — så tänkte jag att jag skulle byta taktik. Jag tänkte att jag med min snärta pojkkropp (inför vandringen hittade jag ett par vandringsbyxor som jag haft på en klassresa i nian — och de satt som en smäck!) skulle kunna bygga mitt svampplockande på helt andra grunder än mina föräldrars noggrannhet och tålamod. Jag tänkte att faktorer som tillryggalagd distans och energi och fartfylld frenesi skulle generera större mängder gulingar i korgen.

Jag tänkte helt sonika att om jag tog tillfället i akt att se svampplockandet som ett träningstillfälle, där jag vandrade mig svettig och täckte större arealer, så skulle jag snubbla över mer svampar. Mer fart, mer fläkt, jobbigare för svampen att hålla sig gömd, tänkte jag.

Det var två olika idéer jag hade. Den ena gick sådär, den andra gick också sådär.

Det är väl ett sådär svampår, tänker jag. Det går inte så lätt, hur man än provar sig fram i höst.

Men jag fick aldrig någonsin för mig att jag skulle försöka kombinera de två idéerna.

Antingen går man långsamt och låter ögonen jobba med tålamod och noggrannhet, men då kan man inte flänga runt med andan i halsen. Eller så tror man på att löpmetrarna är det centrala och satsar på farten och frenesin, men då kan man inte vara lika noggrann och tålmodig i runtpassandet.

Antingen väljer man den ena taktiken eller så väljer man den andra. Jag kan inte bygga min insats på spring i ben och flås i bröst och samtidigt ha kvar det lugna och tålmodiga.

Och om jag får göra en rejält haltande parallell så trodde jag att GIF Sundsvall valt bort den ena taktiken för den andra. Bort med tålmodigt och nära nog naivt passningsbygge från egen mållinje – in med fart, fläkt, kamp och rakare rörbyggnationer.

Men nej: insatsen mot Djurgården i fredags kväll visade upp många av de sidor av GIF Sundsvall jag trodde att vi försökt bli av med, när det joelcedergrenska kortpassningsspelet gått i baklås och den tidigare så hyllade trotjänaren offrats på Den Nya Tränarröstens altare.

När jag åkte upp till Sundsvall i fredags hade jag inga större förväntningar på att GIF Sundsvall skulle plocka poäng mot Djurgården (nästan inga lag gör ju det och Giffarna plockar ju nästan inga poäng alls mot några lag), men jag hade högre förväntningar på vad som skulle möta den otroligt svårslagna serieledaren på Idrottsparken.

Visst klev Giffarna ut med en annan energi och visst kände man att någonting låg i luften när det kändes som att hela laget och halva socknen hoppade upp i Tony Gustavssons fritidsledarfamn efter 1–1-målet som — håll i er nu! — kämpades in på en hörna av — grabba tag! hårdare! — en framfläkande Omar Eddahri.

Men sedan var det slut på det roliga för hemmapubliken och slut på allt som kan ha upplevts som minsta jobbigt för serieledande Djurgården och deras tillresta supportrar.

Gästerna var bättre på allt och man kan tycka att det är helt i sin ordning när serieledaren tar sig an en jumbo med flagrant formfrånvaro – men det jag störde mig på var att Djurgården tilläts vara så mycket bättre på alla de områden där jag tänkt att Tony Gustavssons peppighet skulle ha stärkt upp Giffarna. Kamp, dueller, vilja, jävlaranamma.

Spelare för spelare tycker jag inte Djurgården är ett lag som ska kunna vinna allsvenskan; inte ett år där topplagen ofta sägs vara »bättre än någonsin«. Herregud: hade någon inför säsongen sagt att ett lag med Tommy Vaiho i mål, Elliot Käck som vänsterback, Jesper Karlström som mittfältsnav och Jonathan Ring som hetaste poänggörare från mittfältet skulle kunna vinna allsvenskan så hade jag tipsat om att badsalt ska ner i badvattnet och inte intas oralt som medikament.

Djurgården toppar tabellen för att Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf får sina spelare att jobba stenhårt, gå för fullt in i varje duell, för att alla pjäser är tunga och rejäla och för att Marcus Danielson inte släpper en jävel över bron, bara han slipper den mentala förvirring som följer av att råka bli skenuttagen i landslaget av en kvällstidningsreporter.

Giffarna försökte besegra den typen av serieledare genom att bollrulla sig ut från egen mållinje. Det var ju Joel Cedergrens väg framåt; en allsvensk resa som började i april 2015 med en pinsam kölhalning hemma mot Malmö FF (1–4 i en match där Giffarna skulle spela kvadraten i ett straffområde) och som en-slankan-hit-och-en-slankan-dit (passerande allt från »Avgå Joel«-banderoller till unisona hyllningskörer) till sist körde ner i diket. Giffarna skulle besegra den typen av serieledare med vidöppna spjäll framför egen backlinje. Giffarna skulle besegra den typen av serieledare med en försvarslinje så darrig och passiv att en enda lyftning mot en tvåmetersman räckte för att öppna upp en ett halvt offensivt straffområde för en 2–1-skytt.

Och frågan jag ställer mig efteråt är verkligen ifall man kan spela rädda-sig-kvar-i-allsvenskan-desperat fotboll med David Batanero på centralt mittfält och Omar Eddahri på en kantposition där man är tänkt att arbeta åt båda hållen?

»Vakna, Bata, vi håller på att åka ur!«, ropade en frustrerad vän intill mig på ståplats när den mätte spanjoren joggat in i ännu en bollduell. »Despierto! Vamos a salir!« tror jag han borde ha skrikit för att budskapet skulle nå fram, men budskapet var det rätta.

Jag tror inte han vaknar och jag tror inte han kan ställa om sin entaktade spelfördelarkropp till att spela ett fungerande presspel. Jag tror inte ens han kan övertalas att ta sitt hemjobb på ett ens godtagbart sätt, för då orkar han nog inte med sitt kortpassningsspelande.

Men hur kan en ny tränare, införskaffad för att stå för någonting annat än det som inte fungerat tidigare, gå in till en match mot serieledarna med den typen av spelare på innermittfältet och sedan bli överraskad och besviken över att vissa i laget inte »står upp i spelet en-mot-en«?

David Batanero slog en fin långboll som nickades ner till ett jätteläge för Johan Blomberg i öppningen av andra halvlek. Det hade kunnat generera ett 2–3-mål och det har förstås sitt värde — men jag trodde att andra värden skulle värdesättas högre under den nya tränaren.

Jag vill gå så långt som till att om det är så att David Batanero är så pass bra på träning att han inte går att petas i match — då tror jag att man tränar på fel saker. Det kommer inte bli en höst av tillbakalutad fotbollsgolf, det kommer att bli en höst där det centrala är faktorer som andrabollsvinster och skyddande defensiva kvadratmilimetrar.

Falkenberg vann mot ÖFK i helgen och även om Dieselmannnens inträde i de mellannorrländska tingsrättssalarna skulle få de sistnämnda att konkursklappa ihop sin verksamhet under själva säsongen så ser det fortsatt mörkt ut för Giffarnas allsvenska existens.

Det är bevisligen en allsvensk höst som är så pass tuff att även stadens lokala sportjournalister avslutar krönikor med att försöka inkassera passionspoäng för att de åker långt för att se det här jäkla laget spela dålig fotboll:

Den enda ljusningen i fredags var att många i GIF-klacken stod kvar nästan så länge elljusspåret lyste över Idrottsparken. Hade det här varit en insats under Joel Cedergren hade vi sett vevande armar och pekande fingrar och arga tillmälen mot en ansvarig tränare vars brister alla tröttnat på — nu var det »vi älskar Sundsvall«, klapp-klapp-klapp, om och om igen.

Ett femtiotal supportrar som tryckte ihop sig nära staketet för att försöka nå fram i konkurrens en femtonhundra man röststark och överlägsen motståndarklack, för att stötta ett lag som gjort en grovt underkänd insats mot en nästan än mer överlägsen motståndare.

Tony Gustavsson-effekten må ha lyst med sin frånvaro vad gäller resultat, men det har åtminstone fått effekten att ingen runt klubben har någonting annat att snegla mot. Det finns inga »om bara…«- eller »om inte…«-formuleringar kvar. Inga ursäkter, inga alternativa scenarion, inga fler krisåtgärder.

Det är det här truppen, den här Tony, den här hösten. Och den här fortsatta chansen.

Kalmar borta och Sirius hemma och en vecka som avgör klubbens allsvenska existens.

Jag hoppas det syns över hundraåttio minuters fotboll.

Nu vänder det för läraryrket!

Precis innan det svenska övergångsfönstret för modeller klappade igen i början av september så lämnade jag MIKAs, där jag tillhört den nischade filialen med medelpadska flintifierade män, för att istället krita på följande kontrakt:

Och jag vill inte dra för stora växlar på den här kråkan på ett modelltillstånd för Sveriges största fackförbund för lärare — men jag har visst hopp om att det här blir vändningen för läraryrket. Nu vänder det uppåt! Nu går Sveriges alla lärare samman och sätter stopp för vansinnet i svensk skola!

För jag fick nämligen gå runt i Aula Magna-byggnaden på Stockholms Universitet och illustrera olika lärarfackligt kopplade sinnesstämningar framför kameran.

»Kan du se ut som att ›det är mycket nu‹?«, frågade fotografen.

Jotack. Den gamla nackhållningen och den beprövat maniska allthållerpåatträmnablicken har man ju alltid till hands. Vuxendomen är ju, som en klok och rolig person sammanfattade det på twitter, att med omhållen nacke och forcerad blick intala sig själv att »nästa vecka lugnar det ner sig« i ett antal tusen veckor innan man till slut trillar av pinn.

Och jag tänker att när dessa bilder kablas ut och når Sveriges samlade lärarkår så kommer de äntligen ha någonting gemensamt att enas kring. Kanske har det tidigare funnits en oenighet kring ifall det är New Public Management-styrningen, de kommunala besparingarna eller det världsunika kundfokuset som är svensk skolas allra största problem. Alltså att det funnits en ilska och en vilja till förändring — bara att den varit svår att mobilisera för att den varit så spretig.

Nu kommer Sveriges samlade lärarkår kunna gå ihop och peka på bilden ovan med ett enda finger och med en enda automatkaffeandedräktig stämma ropa att »så där ska ingen svensk lärare behöva se ut!«.

I de stora massdemonstrationer som kommer gå igenom varje svensk stad efter den bildframkallade mobiliseringen av Sveriges lärare kommer någon att ropa om att NPM måste skrotas, någon annan om att kundtänket måste bort och en tredje — som inte har samma ideologiska övertygelse utan mest dragits med i lärarstrejken efter att ha sett fackets skakande bild — kommer (med rädslan fortfarande skorrande i rösten) PTSD-vråla om att »hans hårfäste såg ut att krypa bakåt i realtid av stressen!«.

Och jag tänker mig att mitt under lärarstrejken och massdemonstrationerna, som lamslagit Sverige men ännu inte så pass att regeringen lovat att utreda ett upprivande av 90-talets skolreformer, släpper Lärarförbundet den här bilden: 

Huvudklien räddar situationen. Regeringen tvingas agera, kundskolan avskaffas, NPM-bygget skrotas och välfärden finansieras.

»Så där ska svenska lärare inte behöva se ut«, säger lärarfackliga, skolpolitiker och svenska väljare med en mun.

Jag fick alla bilder skickade till mig och noterade att den där jag gör tinningsgnuggen — där båda händerna masserar tinningarna — inte fanns med.

Hade den funnits med i bildbanken och hade den läckt ut i offentligheten hade vi redan haft en strejk.

Nu är jag bara hoppfull om att den kommer.

Därför måste vi skynda oss att få bort marknadsskolan

Häromdagen skickade jag in en debattartikel i egenskap av ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm igen. Den handlar om (utrymme för riktigt slapp trumvirvel, likt den en överarbetad trumslagare ger ifrån sig i ett cirkustält en mulen tisdagseftermiddag på Midälvas grusplan) vinsterna i välfärden och att vi borde stoppa dem på momangen.

En halv miljard skattekronor sipprade ur den världsunika kran som svenskt skolväsende lagt sig till med och som gör att våra gemensamma resurser som är tänkta till skolan leder rakt ner i fickan på aktieägare och riskkapitalister.

Pirkt.se har på riktigt köpt loss rättigheterna till den här bilden, för att den på ett så konkret sätt visar på hur en slipsprydd gynnare lättar på kranen och låter skattepengar sprutar ut ur välfärdssystemet.

 

Den är säkert repetitiv och den känns säkert gjord — men jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter lobba mot vinsterna i välfärden just nu.

Ja, jag skulle till och med vilja hävda att det är bråttom. Vi måste vinna den här kampen medan tid finns; medan dagens generation av skolpolitiker är verksamma i debatten.

För snart kan det vara för sent.

Dagens vinstförespråkande politiker har nämligen otroligt svag debatt-ammunition i sina Svenskt Näringsliv-sponsrade hölster. Det var väldigt roligt när Ola Söderholm gjorde ett tämligen ärligt försök att rangordna vinstvurmarnas bästa argument i skoldebatten och kom fram till att det främsta argumentet var att om vi stänger* dagens aktiebolagsdrivna friskolor så skulle de omkring trehundratusen barn som går i dessa skolor driva runt sysslolösa på gatan.

*= Stänger och stänger: om man skulle förbjuda vinster i välfärden skulle alla aktiebolagsaktörer på marknaden omgående välja att klappa ihop den vårdande eller utbildande verksamhet som de tidigare påstått sig brinna så mycket för.

Vi har precis alla argument på vår sida. Skolsegregationen har ökat, glädjebetygen har skenat, jämlikheten har urholkats och läraryrkets status har fortsatt sjunka. Det som påstods skulle ske med den svenska skolan efter de nyliberala reformerna på 90-talet har inte skett, utan det världsunika projekt som är svensk marknadsskola har istället skenat åt helt fel håll.

Den som vill ha bort vinster, skolmarknad och kundtänk bland elever och föräldrar borde ha det enkelt i den skolpolitiska debatten just nu. På andra sidan står ett gäng gamlingar som själv är utbildade i den gamla hederliga svenska skolsystemet, präglat av höga resultat och jämlikhet, men som av ett eller annat skäl skulle offra en tumme för rådande kundskola.

Men det kommer att bli svårare för oss framöver, mina dödskommunistiska vänner. 

Nästa generation av nyliberala och vinstförsvarande skolpolitiker kommer nämligen att kunna ta till patos. De kommer att ha känslorna på sin sida.

Tänk er en armada av unga nyliberaler som mitt i en direktsänd skolpolitisk debatt kan stanna upp, vända sig till tv-kameran och tala till folkets allra innersta kärna och släpa ut deras allra innersta tonårskänslor i skoldebatten:

»Vänstern vill ta bort de vinstdrivna friskolorna«, kommer någon från Liberalerna sucka fram. Och i stället för det gamla och lett genomskådade argumentet om de hundratusentals barnen som kommer driva omkring i horder, likt pre-industriella flockdjur, så kommer fortsättningen låta ungefär så här:

»De vill stänga skolor som Thorén Innovation School: skolan där jag fick min första kyss, av en tjej i parallellklassen som studerade på influencerlinjen.«

Ett »naw«-ljudande sus går genom studiopubliken. En centerpartist viftar med fingret och så fort hon får ordet fortsätter hon på samma patosindränkta spår:

»Vänstern vill klappa igen Amazon Super School, det som tidigare hette Internationella Engelska Skolan. De vill sopa bort spåren från den skola där jag träffade min fru under en webbkamera-ledd lektion i e-sport.«

Plötsligt upprört mumlande i bänkraderna, bland individer som också vuxit upp och befunnit sig i det tonåriga mellanförskapet på denna världsunika marknad som är det svenska skolväsendet.

Vinstvurmarna kommer kunna talas passionerat om händer som för första gången nuddat vid varandra över CounterStrike-musar och folkölshalsar som första gången nuddat näbben vid skattepengspåkostade skolstartsevent med lasershower, dj-sets och Fredrik Reinfeldt-föreläsningar.

»Vänstern är helt oresonlig!«, kommer Ulf Kristerssons efterträdare att sammanfatta i vredesmod. »De hatar inte bara frihet, det har de gjort länge!, utan de hatar mer specifikt din gamla skola!«

Han skulle också vända sig mot tv-kameran på det sätt som den som har väldiga mängder patos i sin retoriska portfölj kan göra.

»De vill radera det du som väljare känner som en skola. När du i framtiden talar om din skolgång för dina barn kommer de sitta som frågetecken. När du berättar om skolmatcheckar på den lokala pizzerian, om att ha gått ett »Innovation Program« på gymnasiet och när du berättar om den festfyllda hashtaggen »Thoréntillsammans« så kommer dom inte att förstå någonting. Dom kommer titta på er med sina tomma gamla kommunistiskt kommunala skolbarnsögon och inte fatta vad du yrar om.«

Det är alltså bråttom om vi vill ha bort vinsterna. Vi kan inte vänta till dess att dagens generation av unga kundelever gett sig ut i det röstande vuxenlivet. De kommer se det som naturligt och gudagivet att en reklambild för ett »Innovation Program« i en skattefinansierad gymnasieskola ser ut som en del i en »Expanding Brain Meme«:

Vi måste sätta stopp nu.

Hashtagg bättre än mot ÖSK

Lite klokare, men inte klokt nog. Lite mer desperat, men inte desperat nog. 

Lite bättre, men rätt långt ifrån bra nog. 





 

Det kan ha varit säsongen som avgjordes på bilden ovan.

Peter Wilson sprang igenom och var på vippen att få kröna sin femstjärniga anfallsinsats under matchens sista tjugo minuter med att runda Oscar Jansson i ÖSK-målet, men målvakten hann dit med en näve och stötte ut bollen till Omar Eddahri som i sin tur skickade den mot mål där Johan Blomberg kunde förpassa den i nät.

Mål! 1–0! Ledning i den 87:e matchminuten! Tre poäng som skulle föra laget förbi den ena kvalkonkurrenten och upp i ryggslutet på den andra!

Om det nu inte vore för en vissla från den genomängslige rättskiparen Victor Wolf, som i sin elfte allsvenska match i karriären tog det modiga och fotbollsjuridiskt banbrytande beslutet att döma frispark till målvakten på grund av att Peter Wilson gjorde sig ofoget att i egenskap av bollhållare springa i linje med bollbanan.

Det är otroligt trist att behöva stanna till där, igen, men det är ju en sådan säsong. Straffen hemma mot ÖFK, den uteblivna utvisningen hemma mot Hammarby, avblåsningen nu: det adderas ju ihop en del poäng där.

Poäng vi inte har och aldrig kommer få.

Men med det sagt: det primära den här lördagseftermiddagen var att Giffarna gjorde långt ifrån tillräckligt mot Örebro i en av de matcher som – hur man än räknar – nästan var tvungen att generera en trepoängare.

Ett ÖSK utan Filip Rogic och Carlos Strandberg är ett högst beskedligt fotbollslag och mot ett desperat och frustande bortalag med ny tränare, ny hashtagg och ny peppig semantik (där avbytare inte är avbytare utan »game changers«) så var känslan att det faktiskt fanns tre poäng uppdukade för bortalaget.

Är det någon gång ett rent byte av tränarröst ska ge effekt så är det ju mot lag som såg ut som ÖSK gjorde i lördags: loja, slappa och mittenskiktsslumrande.

 

Och visst: Johan Blomberg inledde med en femtiometerslöpning i presspelet direkt på avspark, som om någon ropat ut »hashtaggbettereveryday!« på en improvisationsteater. Visst såg det mycket klokare ut att spela med två och inte tre mittbackar i uppbyggnadsfasen när ÖSK ändå låg lågt med hela laget. Visst fick vi ett piggare kantspel med Pol Roigé (hur kan han ha varit petad i ett lag av Giffarnas kaliber?) och Peter Wilson (som redan från kanten bröt in och skapade första halvleks bästa möjlighet). Visst blev David Batanero mer involverad på sista tredjedelen.

Men överlag hände på tok för lite.

Marc Mas Costa lyckas med konststycket att komma till klubben trindbukad och semesterslapp — och ändå se mindre och mindre formstark ut ju fler matcher som går. Om Sundsvalls Kommun skulle vilja stötta Giffarna under hösten så tror jag inte det är pengar de ska gå in med, utan de får mycket hellre kliva in med en inspektör på tapasrestaurangen Saffran och stänga ner köket och konfiskera alla friterade bläckfiskringar.

Jag tvivlar inte på att Marc Mas Costa bländar folk med sin spanska teknik i kvadraten på träningarna, men väldigt få saker tyder på att vi inte råkat bygga offensiven runt seriens allra sämsta startanfallare.

Det mest intressanta med honom hittills är att han ser ut att alltid andas genom munnen, som en guldfisk eller en trött hund. Som tur var har vi låst upp honom på ett kontrakt som sträcker sig två och ett halvt år. En vinter i Sporthallens kortbana där Hasse Bergqvist lär honom näsandas och vi kanske har en helt ny anfallare nästa säsong.

Men som tur var har vi en annan anfallare i truppen redan nu — och som Peter Wilson visade det under de tjugo minuter då han fick låta benen gå längst fram. Så som han jagade efter precis allt som rörde sig i andra (vilket kulminerade i den typ av rejäla målvaktskrock som lett till utvisning i FIFA -98) hade man velat se hela GIF-laget jaga under matchens sista minuter, där Tony Gustavsson gjorde kloka val av avb—, förlåt, »game changers«.

Gör Marc Mas Costa ännu en start som ensam anfallare inom den närmsta tiden börjar det te sig som tjänstefel. Låt Peter Wilson löpa i djupled (omställningsspelet kommer bli viktigare för ett lag som hade 37 procent av bollen i första halvlek mot ÖSK) och låt hans målnäsa nosa efter de bollar som Dennis Olsson lärt sig att skicka in på gammalsovjetiskt manér varje gång han får minsta lucka.

 

Jag har precis som alla andra individer utrustade med ett GIF-hjärta trott mycket på att Tobias Eriksson alltid, i alla lägen, kan gå in och bidra med gedigna allsvenska prestationer på ett innermittfält. I vissa matcher (jag tänker väl framför allt på ÖFK borta) har det sett så bra ut att jag stundtals tyckt att den loje och till synes omotiverade David Batanero borde bänkats.

Men i Juanjo Ciercoles tredje avstängningsfrånvaro för säsongen såg det tyvärr inte alls bra ut. Hela första halvleken kom han snett in i dueller, slog bort enkla passningar och såg konstant orolig ut med bollen. I andra halvlek var han så snett inne i matchen (och trött) att han mest höll sig borta. 34 är ingen ålder för en allsvensk innermittfältare längre (på konstgräs kan 35-årige Nordin Gerzic — som ser ut att springa 100 meter på 19 blankt med viss medvind — fortfarande promenera omkring och lyfta lyror i 90 minuter), men ibland såg Tobbes ageranden så skröpliga ut att han hade fått en sittplats på en fullsatt Din Tur-buss.

Pol Moreno, som fått chans på chans på chans som vänstermittback och aldrig någonsin riktigt tagit den, kom in i truppen förra sommaren som en potentiell innermittfältare och som en spelare som enligt Urban Hagblom (vars lovordande citat kring nyförvärv man dock bör inta tillsammans med en par rejäla varv på saltkvarnen, lex Akombo) var »på en högre nivå än både Juanjo och Batanero«. Det var inte mycket tid att bedöma honom på, men jag tycker att den store spanjoren klev in och bidrog med ett rätt rejält antal vunna dueller på innermittfältet. Även Johan Blomberg, som inte ser ut att ha självförtroende nog att uträtta någonting särskilt på offensiv tredjedel (ÅH! MISSEN! HERREGUD MISSEN! JAG HADE PTSD-FÖRTRÄNGT HANS TILLBAKALUTADE RAKT-UPP-I-LUFTEN-SKOTT FRÅN STRAFFPUNKTEN!), borde kunna kliva in och vara rivigt jobbig på innermittfältet.

För jag tycker verkligen fortfarande det är en fråga ifall David Batanero — förra årets kanske mest hyllade innermittfältare i allsvenskan — ska spela i ett GIF som slåss med näbbar och klor för överlevnad.

När han inte är bra och gör konkret skillnad i passningspräglade matcher som mot Elfsborg hemma på konstgräset eller Örebro borta på konstgräset — när ska han då vara bra och avgörande? När ska han då bidra?

De chanser Peter Wilson sprang sig till mot ÖSK var inte resultatet av geniala David Batanero-bollar utan av hederligt riv och slit av Wilson själv (en nickduell här, en förlupen boll där) och i matcher mot Sirius hemma och AFC borta känns det som att det är sånt som kommer att bli avgörande.

Det är uppenbarligen inte Tobbe Eriksson som ska peta honom, när Juanjo är tillbaka, men det finns andra bollvinnare (Moreno) och löpare (Blomberg) som kan bidra med långt mer energi och frenesi i det Tony Gustavssonska hashtaggande som ska försöka häva oss upp över nedflyttningsstrecket.

Det är allt vi har kvar att hoppas på.

Det blev lite mer energi, lite rakare, lite mer desperat i Tony Gustavssons första match. Pirkt.se föreslår att vi adderar ännu mer energi, gör spelet ännu Peter Wilson-rakare i djupled och slänger in all desperation vi har.

Hashtagg Mycket Bättre Än Mot ÖSK kommer att behövas framöver.

Keeping the money moving

Idag är det tydligen dags för försvaret att säga sitt i rättegången runt Daniel Kindberg, »Peabmannen« och »Sollefteåbon« (som givetvis inte ska namnges ur ett pressetiskt perspektiv, men vars anonymiserade insyltning i härvan kommer smeta ner alla Sollefteåbor med tadel för många år framöver).

Och Pirkt.se har inte sändningsrättigheter från Ångermanlands Tingsrätt, men tillåter sig spekulera i att det inte kan vara helt olikt den här scenen från när ett par individer försöker skapa ett ekonomiskt flöde för att få sin stapplande verksamhet att gå runt:

Att förra veckans Wolf Cola-referens, som jag haft i meme-mässig åtanke sedan det stod klart att det skulle bli rättegång, föll platt får inga publicistiska effekter för portalen som fortsätter skapa innehåll av allmänt osedda klipp:

Scen ur en samtida spelfilm

En helt vanlig man i medelåldern som tillhör en helt vanlig förgrening av medelklassen läser följande rubrik på förstasidan i dagens Expressen:

Han köper tidningen och slår febrigt upp rätt uppslag med fingrar som rinner skattesparsuget över sidorna.

Han dyker med näsan rakt ner i den tabell som rör just honom.

»Yes!«, utbrister han och höjer sin näve. »Jag är en vinnare på den nya skatten!«

Berättarröst: »Det var han inte.«

En svag analys men två starka memes?

Jag vet inte riktigt vad Östersunds FK:s kampanj »Jag tror på det här« syftar till.

Är det »Jag tror på det här med att det inte skett några oegentligheter med Kindberg och den armada av klappstolar han fällt upp åt sig själv och ställt ut över hela Jämtland«?

»Jag tror på det här med att det var oundvikligt att 140 miljoner kronor av extraintäkter helt plötsligt bara vara uppätna av ett gäng nyanställda P17-tränare och Key Account Managers på kansliet«?

»Jag tror på det här med att Sollefteåföretagaren bara var väldigt mån om att det skulle gå bra för ÖFK, så till den milda grad att han upplät hela sin affärsverksamhet åt att stötta laget ekonomiskt«?

Idag börjar rättegången i målet mot Daniel Kindberg och i den mån det finns Always Sunny in Philadelphia-bevandrade individer där ute så har jag länge haft den här idén liggande bland mina meme-utkast, kring hur Kindberg kommer att inleda sin slutplädering i rätten:

Men ÖFK är sannerligen inte ensamma i Mellanfotbollssverige att vara i oerhörda bekymmer just nu. Giffarna har sparkat sin chefsideolog och truppbyggare och in för att rädda klubbens allsvenska existens har Tony Gustavsson kommit; en 43-årig man i det som åtminstone för ett par år sedan — då folk använde frisyren »manbun« — kallades för »manbun« och en tränare som på fotbollssvengelska introducerade sig så här för sina nya spelare:

Just det där är ett citat (från FotbollDirekts långintervju) som inte fått mig att köpa en blåvit variant av en »Jag tror på det här«-halsduk, utan som snarare gör att jag känner mig nödgad att släpa fram den här gamla meme-mallen ut i ljuset:

Men totalt sett, om jag försöker titta helt nyktert på Giffarnas situation som jumbo i allsvenskan med 12 inspelade poäng efter 22 omgångar, så kommer jag fram till att jag inte tror exakt noll procent på det här med att Giffarna ska klara sig kvar.

Och det är egentligen fantastiskt.

Jag har varit inne på tidigare att jag känner att den nedre halvan av allsvenskan är sämre än någonsin. Inte truppmässigt, om man tittar till meriter och erfarenhet och skicklighet på ett individuellt spelarplan, men vad gäller att plocka poäng.

Lag viker ner sig till höger och vänster: där deltidsarbetare under tidigt 2000-tal offrade en hörntand och en karensdag för att rädda poäng viker dagens Pavel Pobregnyak-bröder bara ner sig på förhand och låter sig kölhalas och agera ren rekvisita i något sorts ölförsäljningsgladiatorspel på Tele 2 Arena.

AFC tar inga poäng, inte Falkenberg heller och såväl Sirius som Kalmar verkar helt ha lagt ner allt vad poänginsamlande verksamhet heter.

Och i detta läget får Giffarna in En Ny Röst.

Och sällan har väl en röst faktiskt varit så ny, som när Joel Cedergrens monotona malande om tålamod ersatts med Tony Gustavssons klart mer melodiösa och entusiasmerande nävknytande och brandtalande.

Jag läser just nu en kurs i sociolingvistik och inom den vetenskapen verkar det finnas en uppdelning mellan en mer ungdomlig språkstil, närhets- och engagemangsstilen!, och en mer vuxen, distanserad stil som brukar kallas för respekt- och hänsynsstilen.

Det känns som att Giffarna bytt till det förstnämnda från det sistnämnda, vad gäller röst i omklädningsrummet.

Joel Cedergren skulle inte knyta några nävar och rikta sig till ST:s livesända webb-tv-lins och tala direkt till (den lilla procent av) Sundsvalls befolkning (som tittar på evighetslånga live-sända webb-tv-klipp), men hans distanserade språkstil lämpade sig nog alldeles ypperligt för att tålmodigt sätta beteenden i en uppbyggnadsfas som till slut mynnade ut i att Giffarna stundtals spelade Sveriges mest hyllade kortpassningsfotboll.

Tony Gustavsson behöver inte bygga långsiktigt och tålmodigt. Han kan entusiasmera och brandtala och hashtagga.

Och han kan, enligt mig, göra några enkla förändringar till det bättre. Som att sluta spela med tre mittbackar när laget egentligen bara har en enda (Eric Björkander) som håller god allsvensk klass för stunden. Titta bara på Pol Morenos agerande vid 0–1 mot IFK Göteborg senast, då han flygfläker höftpartiet ur led på en vanlig långboll, och på hans och den samlade trebackslinjens insats vid 0–2 senast och säg mig att det ser ut som delar i ett naturligt och välmående försvarsspel.

Jag tror ju att en delförklaring till att Alexander Blomqvist-värvningen slagit så fel (hittills) är att han varit en aning felscoutad (slog Trelleborg en sidledspassning i backlinjen i fjol?), men en stor anledning är också att han ofta spelat till vänster i en trebackslinje. Samma sak med Pol Moreno, de gånger han får chansen. Det ser otroligt onaturligt ut när de båda ska spela som någon typ av semi-ytterback på fel kant och antalet gånger då motståndet slagit ut GIF-backlinjen med en relativt enkel passning på utsidan om den smala trebackslinjen (Muamer Tankovics mål på IP som det allra tydligaste typexemplet på Carlos Moros Gracias kant) är en åka-ur-mängd för många.

Lägg därtill att högerkantens fjolårsöverpresterare Jonathan Tamimi på intet sätt mäktar med att ha helhetsansvar för en hel flank utan skulle må bra av att få kliva ner som renodlad ytterback med utpräglat ansvar för att stänga till.

Johan Blomberg är en väldigt kapabel allsvensk fotbollsspelare som river och sliter och kämpar om varje boll, men det mycket kloka lånet slösas förstås bort genom att spela de nyttige tvåvägsspelaren som någon form av ytterforward. Bättre använd känns han absolut som en ledarfigur som kan kliva fram och Titanic-kliva över AFC- och Falkenberg-lik för att säkra överlevnad.

Och det är svårt att inte slås av, i mötet med IFK Göteborg senast: att när vi jagar mål så kan vi slänga in Omar Eddahri och Pol Roigé. Det är trots allt en enorm skillnad mot för bara någon säsong sedan, där bänkalternativen utgjordes av en sväljrädd Sebastian Rajalakso och en allrädd Joel Enarsson. Sällan har det funnits så kompetenta offensiva alternativ att förfoga över som GIF-tränare.

Med ett undantag: Tony Gustavsson verkar tydligt fokuserad på att få Giffarna att inte bara dominera spelet på mittplan utan bli rakare och mer djupledshotande och framför allt bli mer frekventa och resoluta i motståndarnas straffområde.

Det här är förstås den enda vägens fotbollspolitik i nuläget — men frågan är verkligen hur den ska bedrivas. Peter Wilsons senast farliga bollberöring var när han fick en målvaktsretur i ögat på träning och gjorde sig illa. Den beryktade boxspelaren Marc Mas Costa har bara lyckats vara först på ett par inspel mot division 2-motstånd och har, i egenskap av lagets enda renodlade centertank, bytts ut (av trötthet?) när sista-tjugo-mål har jagats på sistone.

Det är tiotusenkronorsfrågan och hålla-sig-kvar-i-allsvenskan-nöten: vem som ska fylla rollen som jobbig och farlig straffområdesspelare på alla de bollar som nu ska skyfflas in mot de farliga ytorna fram för mål.

Kanske kan det hashtaggas fram under den dryga vecka som återstår fram till Örebro-matchen på bortaplan.

Uppdatering: Saker och ting kunde alltid ha varit värre, det säger man hela tiden. Det är oftast någonting man säger, men det är sällan man får det konkretiserat: på exakt vilka sätt det kunde varit värre.

Men precis i detta nu gick bottenkonkurrenten AFC Eskilstuna ut med sin lösning på tränarfrågan, sin lösning på att få in En Ny Röst i omklädningsrummet: 

Och det här kanske är ageism på högsta nivå, kanske i kombination med någon slags anti-baltisk rasism, men det är någonting med det här citatet—

—och den här bilden:

Det vill liksom inte riktigt gå ihop för mig.