Det är han som varit Giffarna

När beskedet kom satt jag och drack vin med en av mina allra bästa vänner.

Jag gick bort till telefonen som låg på laddning, skulle byta låt på Spotify, och så fick jag syn på en skärmdump som någon skickat till mig: »GIF Sundsvall sparkar Joel Cedergren«.

»Där kom det«, sa jag, och sedan pratade vi i kanske tio minuter om hur oundvikligt det hade varit och kanske något om det märkliga i att man väntat en hel träningsvecka med att ta beslutet. Sedan pratade vi om något annat. Antagligen världens stundande undergång, för vad annars är det rimligt att prata om när man druckit ett par glas vin och allt sakta men säkert håller på att gå käpprätt åt pipsvängen.

En timme senare var vinflaskan slut. Två timmar senare hade jag druckit ytterligare fyra öl och vi var på väg för att möta upp några lagkamrater i korplaget på en bar.

Sex timmar efter beskedet stod jag på Trädgården och försökte ragga på en amerikansk tjej som flyttat hit för att försöka få jobb på Spotify med min taffliga skolengelska (»I’m from like the middle north of Sweden«).

Under inga av dessa timmar tänkte jag på GIF Sundsvall, trots att min favoritklubb valt att sparka den tränare som givit mig och alla andra supportrar fem raka år av allsvenskt spel.

GIF Sundsvall är en del i mitt liv, men det är totalt sett en ganska liten del. I en tid av monotont vardagssysslande är mitt supporterskap någonting som fortfarande får mig att känna väldigt starka känslor, vilket gör att jag fortfarande — trots att mitt övriga fotbollsintresse håller på att vittra bort — alltid bänkar mig i soffan eller på läktaren när det blåses till GIF-match. Glädjen jag kan svepas med i under match (senast Malmö FF hemma i våras, vid invigningen av nya ståplatsläktaren) finner jag faktiskt ingen annanstans i mitt inrutade vuxenliv som till största del består av diskande eller uppskjutande av diskande.

På samma sätt gör en förlust eller ett sent poängtapp mig ledsen, frustrerad eller arg, men jag ska ärligt säga att besvikelsen inte hänger över mig så fasligt länge. Man tar tag i disken, lyssnar på radion, ibland kanske man skriver av sig lite, men ganska snart tänker man på annat. Det finns så mycket annat.

Häromdagen läste jag ett öppet brev från Östers IF:s supporterförening East Front. Deras anrika förening, som tippades utmana om allsvenskt spel 2020, håller än en gång på att ramla ur hela det svenska elitfotbollssystemet efter en mardrömslik säsong präglad av ineffektivitet och en tränare som till sist tvingats avgå. De kallade inte klubbens spelare för några känslolösa legoknektar, men de påminde om att försöka rädda säsongen för supportrarnas skull: de som inte kommer kunna lämna klubben bakom sig vid degradering utan anse sig emotionellt bundna att stå vid räckena runt pittoreska division 1-»arenor« om laget åker ur:

»Det vi istället vill påminna er om är att er tid är här och nu, medan vår tid är här och nu, igår och för alltid. Spelare och ledare kommer och går, endast supportrar består.«

Och det stämmer. Jag tror nästan alla klubbars supportrar har åtminstone en ramsa gemensam: den där de sjunger att det är dom, dom som sjunger, som är klubben.

»Det är vi som är« och så lagets namn. Hammarby eller IK Oddevold eller Giffarna.

Jag gillar att sjunga med i ramsan »det är vi som är Giffarna«: trycker alltid till på vi:et, precis som alla andra, för att det känns så mäktigt och starkt. Det är vi som står där och hejar på som, om det nu inte finns några populistiska falskmyntare i hopen (sällan har det varit mer populärt att proklamera hur man älskar allsvenskan), är själva fundamentet i hela fotbollsföreningen.

När jättemånga timmar hade gått sedan beskedet satt jag på tunnelbanan på väg hem med tårar i ögonen. Jag fingrade på skicka-knappen på min mobiltelefon, men ångrade mig och sparade sms-meddelandet som ett utkast. Jag hade precis läst Sundsvalls Tidnings intervju med Joel Cedergren, som nyss blivit av med det a-lagsjobb han haft i nästan sju år och som blivit bryskt utsparkad ur den förening han tillhört som tränare i tio raka år och dessförinnan som nyckelspelare under stora delar av 00-talet.

Han hade inte ett uns av bitterhet i kroppen, var bara väldigt ledsen men samtidigt förstående och hade bara vackra ord att säga till tidningen, vars krönikör krävt honom sparkad, om den klubb som just givit honom kicken två dagar innan match.

Jag tycker ju att beslutet att sparka honom är rätt och riktigt, det enda alternativet om man vill ha chans att överleva i höst, men när jag läste det där så tänkte jag gråtande att jag vill att Joel Cedergren och hans spelfilosofi gärna får föra oss ner i division 2 om han så önskar.

Jag stöttade Joel Cedergren under hösten 2017, när avgångsropen kom så otroligt olägligt, men den här sensommaren har jag inte alls stått på hans sida. Tvärtom.

Efter 0–0-matchen mot AFC Eskilstuna på hemmaplan har jag, med något undantag (ÖFK hemma, där de förtjänade tre poäng och man såg någon typ av ljusning i fjärran), mer eller mindre pumpat ur mig textmassor som bara en mellan-raderna-analfabet kan ha missat budskapet i: ska Giffarna spela allsvenskt 2020 så kan inte Joel Cedergren vara kvar på sin post.

Han ser bara en väg framåt och den leder raka vägen ner i superettan.

Nu är beslutet till slut fattat. Någon annan ska kliva in i Giffarnas omklädningsrum med en ny röst och en ny och antagligen rakare taktik för att försöka göra ett försök att mirakulöst ta klubben levande ur den rekordusla bottenstriden och jag och nästan alla andra jag känner som håller på Giffarna tycker ju att det är det enda rätta.

Och det är vi som är Giffarna. Det är vi som vill klubben väl och som bryr oss.

Men frågan är om någon människa någonsin lagt så mycket tid och energi på att bry sig om att GIF Sundsvalls välgång som Joel Cedergren.

Hans muskler, pannben och lungor var nycklar när Giffarna som första norrländska klubb någonsin etablerade sig i allsvenskan på början av 2000-talet. Hans fotbollstaktiska hjärna var den som vidgade synen på hur en medelpadsk fotbollsklubb kunde etablera sig i den högsta serien: att det faktiskt fanns en möjlighet att utmana Malmö FF och AIK i kortpassningsspel.

Jag satt ner med honom inför den här säsongen och försökte skriva fram hur mycket han jobbade med att försöka förbättra GIF Sundsvall och jag gjorde det trots att han genuint verkligen vädjade om att jag skulle tona ner det.

Han pratade bland annat om risken med att få sparken i sommar och var ödmjuk kring faktumet att hela hans tränarkarriär kunnat vara över redan 2016, när bara radarpartnern Roger Franzén fick lämna sin post. Men precis ingenting tydde på att »utvecklingsnörden« som satt och jobbade övertid i en barack varje dag var på väg någon annanstans än uppåt i sin tränarkarriär. Man behövde inte vara ordförande för föreningen »Hela Sverige ska leva« för att reagera på det snedvridna i att stockholmske AIK-tränaren Rikard Norling rånat honom på titeln »Årets tränare« 2018 och nog måste en och annan nordisk klubbchef ha tänkt tanken på hur pass vägvinnande det Cedergrenska bollrullandet skulle kunna blivit med en större klubbs budget.

Men så skör är den mellannorrländska fotbollsverkligheten. 2019 ser precis ut som en sån säsong där Giffarna åker ur allsvenskan efter ett succéartat fjolår, precis som 2005 års dito.

Vissa mönster går igen: serien har lärt sig att stänga ner allsvenskans vassaste vänsterfot (precis som serien över en tidig 2000-talsvinter lärde sig samma läxa vad gäller Tommy Bergersen) och ett truppbygge av Giffarnas budgetmodell klarar inte av att en stjärnanfallare som försvinner, vare sig det är Jonas Wallerstedts knä som går sönder eller Linus Hallenius ljumskar som trasslar och rekordkontrakt som bryts itu.

Andra mönster är nya: som att några av seriens främsta spelare under 2018 så tydligt hade velat lämna klubben redan i vintras. Det var förstås inte fel att vilja fortsätta bygga precis allt spel genom geniet David Batanero — det blev bara hemskt fel då han så uppenbart inte ville vara kvar i Medelpad och verkade tycka att han gjort sitt för att förtjäna att flytta någonstans där lönekuverten är tjockare. Och har man till slut äntligen nått en nivå där man får plocka in den mittback man så länge velat ha (Alexander Blomqvist från Trelleborg) så verkar det vara infernaliskt svårt att erkänna att det kanske inte blev så lyckat som man tänkt sig.

David Myrestam har saknats, Linus Hallenius hann lämna ett hål längst fram redan innan han lämnade (han gjorde knappt en träning under våren och såg till slut knappt ut att kunna springa under matcherna), Omar Eddahris frånvaro borde fått Missing People att gå skallgångskedjor längs kuststräckan ner till Stockholm och den typen av överprestationer som spelare likt Carlos Moros Gracia och Jonathan Tamimi stod för ifjol har uteblivit och sommarvärvningarna har slagit fel.

Kvar har Joel Cedergren stått med en karta baserad på flera falska antaganden, som att David Batanero fortfarande skapar sina medspelare ett par lägen per match och att vi har anfallare som kan hålla ett motståndarförsvar sysselsatt på egen hand.

Något av det sista Joel Cedergren fick göra som GIF-tränare var att ta den långa promenaden från mittlinjen och ner till GIF-klacken på östras ståplats efter den 1–2-förlust mot Elfsborg som skulle visa sig försegla hans tränaröde.

Foto: Pär Olert/Bildbyrån.

På teve kablades det ut bilder på hur Joel stod och lyssnade när kvarvarande GIF-supportrar stod och sa sitt om läget och vad som behövde göras. Antagligen fick han höra att han måste avgå. Det var ett ungt gäng, delvis mycket ungt, och jag tänker nu i efterhand att vissa av dem säkert inte ens var född när 44-åringen vann sina första allsvenska närkamper för Giffarna för snart tjugo år sedan.

Det är förhoppningsvis de som är Giffarna, nu och en herrans massa år framöver. De och många andra, som tänker står på bortasektionen vare sig det är på Friends Arena eller vid division 1-räcket på Trängens IP.

Men han där nere, han som kanske redan då kände på sig att han skulle få ge upp detta sitt livsverk, han som stod och försökte lyssna tålmodigt på kritiken, har fan i mig varit Giffarna mer än någon av oss de senaste åren.

Det är han som varit Giffarna på 2000-talet.

Det var han som vann flest dueller när vi var som bäst på att kötta till oss poäng under det tidiga 2000-talets långvisit i finrummet. Det var han som var hjärnan bakom att GIF Sundsvall kunde tiki-taka-trixa sig till allsvensk etablering och dominera bollinnehav mot lag som AIK och Elfsborg.

Han har gjort Rúnar Már Sigurdsson (som hämtades direkt från isländska gärdsgårdsserien) och Linus Hallenius (Arbetsförmedlingen i Helsingborg) till seriens bästa spelare på sina positioner, gett chanser till lokala förmågor som Joakim Nilsson och Peter Wilson. I en kontrafaktiskt scenario där GIF Sundsvall varit en klubb som fått rimligt betalt för sina spelare (han fick noll kronor för besväret att omvandla Eric Larsson från en menlös Gefle-ytter till seriens klart bästa ytterback) hade vi antagligen inte hamnat här.

Det har varit hans jobb att träna GIF Sundsvall, absolut, och han har förstås också drivits av ett egetintresse att bli en så bra fotbollstränare han kan bli, men jag tror ingen låter sitt liv så fullkomligt gå upp i en fotbollsklubb om man inte älskar den.

Imorgon möter hans lagbygge IFK Göteborg i ännu en nyckelmatch. Joel Cedergren kommer inte att stå vid bänken för att leda sitt lag — men han kommer att vara där och stötta sin klubb, förklarar han för Sundsvalls Tidning:

På söndag kommer jag vara där och sitta på läktaren, garanterat. För mig finns det inget viktigare än att de ska klara sig. Det önskar jag lika mycket nu som för några timmar sedan.

Jag ångrade mig och skickade aldrig sms:et jag tänkt skicka till Joel Cedergren igår natt, när jag med fuktiga ögongipor tog mig igenom intervjun med honom. Sån sentimental smörja ska man antagligen passa sig för att skicka iväg vid småtimmarna, trött och full och formuleringssvag, till en tränare som man säkert i någon typ av mån hjälpt till att få sparkad från sitt livs drömjobb.

Idag är jag sliten, trött och säkert mer än genomsnittligt mentalt skör. Hade jag haft lite charm och en bättre engelska hade jag kanske vaknat upp intill en amerikanska som velat jobba på Spotify, hade jag haft bara lite sämre omdöme hade jag kunnat vakna i ett dike. Men alldeles oavsett hade jag vaknat upp och vetat att jag fortfarande håller på GIF Sundsvall, denna och alla andra dagar, trots att jag inte vet vem som kommer träna laget eller vad den har för idéer och visioner om hur laget ska uppträda.

Det är fördelen med att inte vara mer än en supporter: med att bara ha GIF Sundsvall som en liten del i sitt liv. Det kan vara nog så påfrestande ändå ibland, men jag kan inte ens föreställa mig hur otroligt tufft det måste ha varit att vara Joel Cedergren under den allsvenska säsongen 2019.

Nu är Giffarnas allsvenska existens någon annans ansvar och jag hoppas verkligen att Joel Cedergren hittar något annat projekt han kan brinna för (ett riktigt svagt år där allt går emot en kan inte ha omöjliggjort en fortsatt karriär inom tränaryrket).

Jag tror att det här är rätt beslut. Jag tror att det är sant att det behövs en ny röst och en annan idé för att ens ha möjlighet att kravla sig upp över nedflyttningsstrecket.

I det sms jag tänkt skicka stod att ingen annan tränare har fått mig att känna mig lika stolt över att hålla på GIF Sundsvall. Sedan har jag också varit otroligt frustrerad över hans vägran att justera modellen, över ständigt uteblivna byten och ofta även över hans kommentarer efter förlustmatcher.

Men det är och kommer alltid vara sant: ingen annan har fått mig och säkert många andra Giffare att känna samma stolthet och samma råg i ryggen.

Det är vi som är Giffarna: lite jag, lite du, mycket Joel Cedergren.

8 reaktion på “Det är han som varit Giffarna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *