Vem tar vem

I lördags var jag på en fest ute i en skog utanför Sätra, där jag deltog i en nyuppsättning av det gamla dejtingprogrammet Vem Tar Vem. Jag och två andra tävlingsdeltagare tävlade om att få gå på en dejt med en fullkomligt okänd person som — dold bakom en hinna av anonymiserande presenning — skulle välja en vinnare utifrån våra svar på relationsrelaterade frågor.

Jag vann inte. Jag förlorade tämligen stort.

Den stora skillnaden mellan killarna som var med i Lill-Babs TV5-version från 1992 och min 2019-person är att jag bär mina byxor än högre upp på bröstbenet än 1992 års jeansmän.

På frågan om vad jag skulle hitta på som överraskning när en partner fyllde år förlorade jag mig i en lång och säkerligen osammanhängande harang om att personen åtminstone inte skulle behöva stå och vänta på brunch på sin födelsedag. Jag hade klunkat rödvin ur en medhavd kåsa innan jag klättrade upp på scenen och filibustrade plötsligt sönder hela programidén med en alldeles för lång och synnerligen fladdrig utläggning om att livet för de flesta innerstadsstockholmare verkar vara de få stunder som passerar när de inte står och köar för att få bord på olika brunchrestauranger.

När min negation till svar på frågan ifrågasattes och det undrades kring vad för överraskning som faktiskt kunde dölja sig i brunchens frånvaro så förklarade jag att min skrala studentekonomi inte tillät mycket annat än formandet av ett stort brunchformat hålrum i födelsedagsfirandet.

Hon till vänster om mig svarade »cava och nakenbad«. Hon vann.

(Det sedelärande med denna lilla inblick i den fortsatt misslyckade lanseringen av mig som en säljbar vara på en dejtingmarknad är bara till viss del den att du inte bör gräva dig avgrundsdjupa anti-brunch-hål i hopp om att ett fortsatt vevande med den retoriska spaden någon gång kommer ge dig en liten vidgande rörelse från någon av de hundra mungiporna i publiken — nej, den stora lärdomen är förstås att inte tävla mot tjejer vad gäller relationell gunst. Hade jag vetat att tävlingsformen jag ombads ställa upp i — på sittande fot, med en ungefärlig kvart till start — var av en könsöverskridande natur, där jag tävlat om kvinnlig gunst i konkurrens med andra kvinnor!, hade jag givetvis insett mina begränsningar och dragit mig ur. Det går inte att tävla med tjejer.)

Men det som var mest smärtsamt var att efter tävlingen så sa någon av mina vänner på främre raden (som jag tydligt instruerat att komma med ljudliga »naw!, vad gulligt!«-utrop efter mina svar) att det verkat som att jag inte hade velat vinna. Det var recensionen av min dejtingpersona: din presenterade personlighet och din livsstil, utbredd över tre frågor, fick det att verka som att du inte ville bli vald.

Ingenting kunde vara mer fel. Jag gjorde mitt allra bästa för att sälja min måhända defekta vara på dejtingmarknaden.

Och kanske hade det räckt till seger i en sämre konkurrens. Hon till vänster om mig, cava och nakenbads-tjejen, hade en utstrålning som måste satt sig på rösten eller strålat genom skynket. En annan gång, mot ett bara lite annat motstånd, kanske det hade räckt med en studerande tågresenär som ogillar brunchtrender.

Men vet ni vad som aldrig någonsin hade räckt?

GIF Sundsvalls insats i den tävling som utspelade sig på Tele2 Arena tidigare samma lördag.

Plot twist!!!

Om matchen mot Hammarby spelats om hundra gånger över hundra olika dagar hade Giffarna, så som de ställde upp och spelade, inte tagit en poäng mot ett enda »Bajen«, oavsett vilken sida det grönvita kontringslaget vaknat upp på.

På scenen i Sätra hade jag inga assistenter som tipsade mig om vad jag borde svara på frågorna. Hade inte ens någon koll på konceptet utan ställde bara upp i sista stund för att den programledande vännen behövde en ytterligare deltagare.

Joel Cedergren har två heltidsanställda assistenter som tillsammans med honom djupanalyserar varje ny uppgift i detalj. Hela fotbolls-Sverige vet hur Hammarby spelar, vad de helst vill göra och i vilka lägen de är farliga. Hela fotbolls-Sverige vet att det är seriens klart målgladaste lag; ett fartfyllt lag som, om de får chansen, straffar precis vartenda lag med sitt snabba omställande i djupled.

Och Giffarna lät dem göra precis som de ville. Vill ni vinna boll och ställa om mot lag i oordning? Här: ta 1–0 efter ett centralt bolltapp när vi tryckt fram hela laget. Gillar ni att futsal-passa runt bollen när ni väl etablerat er på offensiv planhalva? Okej, vi står här och ser på medan ni står inne i straffområdet och måttar 2–0-inspel.

Det var otroligt frustrerande att behöva stå och titta på: att ett lag i sådant skriande och desperat poängbehov inte ens försökte anpassa sig för att maximera sina chanser att ta poäng. Allt det pratet från i våras, om att vara mer svårlästa i år och ha alternativa b-planer: det var så bevisligen bluff och båg. Det finns en enda plan: den numreras 3-4-3 och går ut på att sakta men säkert rulla ut lag från bakplan, med de risker och svårigheter det medför — oavsett vad motståndet heter.

I onsdags kväll hette motståndet IFK Lidingö: mittenlag i Division 2 Norra Svealand.

Det blev till slut seger och avancemang till svenska cupens gruppspel, vilket förstås får ses som en stor framgång för en klubb som på 2010-talet nästan känts närmre Europa League-kvalifikation (minns ni när Giffarna vann Fair Play-ligan och skulle fått en plats — men näbbdrogs i sista stund???) än ett enda vintrigt cupgruppspel som ofta snubblats bort mot lag som haft Laget.se-sidor med »Samling 17.30 grabbar«-tilltal.

Det blev seger, den första i e.Ha.-tideräkningen, men det satt så otroligt hårt inne.

Ett hundraprocentigt ordinarie allsvenskt GIF-lag (Joel Cedergrens syntetjacka såg minst ordinarie ut vid matchstart) hade förtvivlat svårt mot vad jag fördomsfullt skulle gissa var ett tappert gäng av unga Handelshögskolestudenter, elscooter-entreprenörer och managementkonsulter.

Vid 0–0 i paus hade ett förstås spelmässigt dominant men tämligen uddlöst Giffarna skapat relativt lite, sett till motståndet (även om Marc Mas Costa borde fått sätta 1–0, men en parallellpassning i sidled vinkades märkligt av för offside). Det hade rullats och rullats, det hade stått tio vitblå på rätt sida och de gulklädda bortaspelarna fick inte sällan höra ett »bra!« när de tog det säkra före det osäkra och rullade hem bollen för ett ytterligare varv till i bakplan.

Jag satt som bäst och undrade om någonting skulle justeras i paus och när jag såg Joel Cedergren återvända till bänken för den andra halvleken så gjorde han det släpandes på en jättelik taktiktavla under armen.

Den var så stor att om han jobbat som historialärare så hade han kunnat använda den som whiteboard för att skissa upp hela det bysantinska riket och ändå fått något hörn över till ottomanerna.

Nu jäklar måste det ha hänt grejer, tänkte jag, men icke. Han hade antagligen bara visat ännu tydligare, över ännu större whiteboard-yta, vilka ytor som skulle sökas. Vilka passningar som var de rätta att trötta ut motståndarna med.

Om ni har plats för ännu en svag metafor i era redan Pirkt.se-bräddfulla magar så regnade det när jag klev ut för att cykla ut till Lidingö (vid bron över till ön blev jag förresten attackerad av en svärm flugfän som jag misstänker var kommunalt drillade att anfalla inkräntande fattighjon som inte borde ha ärenden dit). Jag tittade besviket ner på min telefon, öppnade väderappen och muttrade för mig själv att »det ska ju inte regna«.

Samma digitala sifferfälla känns det som att Joel Cedergren fastnat i. En kompis sa i paus att Joel inte kan se vad som händer ute på planen, att ett division 2-lag tillåts ligga helt rätt i positionerna mot ett allsvenskt dito, utan att han tittar på data som säger att »enligt mitt Soccer Service-index gör vi helt rätt!«.

Det är ju helt uppenbart för alla som sett honom i fyra-fem matcher nu att Marc Mas Costa inte är spelaren som ensam håller upp en försvarslinje. Att fortsätta spela med den temposvage och närmast semestertrinde spanjoren ensam på topp får klubben att framstå som en ren avlastningsyta för otränade Juanjo-polare. Han har vissa kvaliteter i sin fina teknik och i sitt kombinationsspel, men av det fina boxspel han sade sig sitta på (man såg ju fram emot en höst där Giffarna faktiskt skulle kunna skicka in ett enda inlägg med hopp om avkastning) har det synts ingenting.

0–0-ställning mot ett i första halvlek helt uddlöst och ofarligt IFK Lidingö i cupen måste ha varit ett perfekt tillfälle att testa någonting nytt i offensiven; låta den ständigt mötande Marc Mas Costa fungera som länkspelare intill en djupledslöpare.

Men icke.

Det blev 1–0 på en fin och enkel hörnvariant (vilket måste varit otroligt skönt för Marc Mas Costa, som dessförinnan trasslat bort ett öppet mål till tonerna av Benny Hill-musik), men sedan uppenbarade det sig med all oönskvärd tydlighet hur svårt det här laget har att vinna fotbollsmatcher.

I jakt på kvittering flyttade Lidingö upp Per Boltegård Blom på topp; en 23-åring som, både till kroppsform och cro magnon-käkat anlete, såg ut som skådespelaren bakom James Bond-skurken »Jaws«. Han hade utmärkt sig redan tidigare i matchen, som back, genom att vara två meter lång, vinna nästan samtliga dueller och galoppera iväg på lyckade offensiva räder som om han improvisationsskådespelat en vådaskjuten älgkalv (vid ett tillfälle »dribblade« han förbi Oliver Berg genom att helt sonika ta ett steg över honom och passera: det var inte så mycket en fint som en passus i en Bröderna Grimm-saga).

Och det blev livsfarligt. Jag har inga problem med att man förlorar nickdueller mot en tvåmetersman huggen ur ett ROT-avdragsgillt marmorblock som blivit över från en köksrenovering. Men att ett allsvenskt lag kan bli så utmanat och skakigt av att ett division 2-lag sätter upp överklassekvivalenten till Bobo Sollander på topp var skrämmande att se.

De drygt 1700 åskådarna på Lidingövallens läktare mässade »PER! PER! PER!« i någon form av guttural urmänsklig stamsång som jag antar automatiskt genereras när flockdjuret människa tillsammans vädrar att bygdens store son kommer att kvittera mot ett allsvenskt motstånd.

Division 2-laget IFK Lidingö hade slängt in en 15-årig kille på planen och ändå var det som att jag bara satt och väntade på att kvitteringsmålet skulle komma, från gänget med småpojkar mot de beryktat stora och starka Giffarna. Lloyd Saxton hade räddat ett friläge, kommit ut semi-straff-halvdant på ett annat och när inlägget seglade mot den bortre stolpen och jätten fick utmana Pol Moreno i luften så fick Paris Saint-Germain-siffrorna i Joel Cedergrens huvud säga vad de ville.

Giffarna hade misslyckats med att försvara en ledning mot ett division 2-lag. En ung Bobo Sollander-murbräcka hade varit fullständigt övermäktig GIF-försvaret.

Och jag vet att man inte ska dra för stora växlar av ett cupkval mot ett division 2-gäng. Inget allsvenskt lag såg säkert så bra ut som de borde igår kväll. Allt som betyder någonting alls är att man tar sig vidare.

Man vill ju vara människan som knyter näven och gläds åt att »nu är Marc Mas igång!«, eftersom siffrorna säger att han bidrog med två mål och ett assist igår. Man vill kunna dra på det helstängda huvudlaget och fokusera på att Dennis Olsson såg ut som ett »intressant« vänsterinnerbacksalternativ (mot division 2-motstånd).

Men känslan är snarare att cykelturen till Lidingö på onsdagskvällen gjorde det än svårare att tro att det här laget ska 3-4-3-rulla oss kvar i den här serien genom att ta de tre, fyra, kanske till och med fem segrar som lär krävas under de tio avslutande omgångarna i allsvenskan.

En reaktion på “Vem tar vem

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *