Överblivet content från min mapp »Content 2019«

Mina föräldrar har blivit med höns. En och annan tupp gömmer sig än så länge i den tilltänkta äggvärpartruppen, varav en tupp garanterat förseglat sitt nackade öde genom att låta näbben undslippa sig ett trummhinneskärande galande varje morgon, men det lär till slut bli en sex-sju hönor som permanentar sig på gården.

Och i den värld jag lever i – som till en pinsamt stor del är digital och uppbyggd kring www-baserad tyckonomi – så är uttrycket »halmgubbe« ett negativt laddat uttryck som slängs på den som debatterar mot en motståndare som inte finns. Om någon säger att »Sverige kanske borde sluta vara det enda landet i hela världen som behandlar grundskole- och gymnasieutbildning som en vara på en marknad och låter aktiebolag göra vinst på de skattepengar vi tillsammans samlat ihop till landets skolverksamhet« och någon moderat politiker och framtida styrelseproffs i välfärdsbranschen svarar på den argumentationen med en lång debattartikel om stalinismens övergrepp på mänskligheten (eftersom ett förbud av vinster i välfärden anses vara dödskommunism) så har den inte riktigt debatterat mot ursprungstyckaren – utan mot en egensnickrad »halmgubbe«.

Men vad jag inte visste, i min lilla östermalmiga innerstadsbubbla, var att vi också behöver halmgubbar i det här landet.

Halmgubbar är inte bara jobbiga konstruktioner man skapar när man vill ge sig själv rollen av den vuxne i rummet genom att påstå sundheter (»varför vill den samlade vänstern hantera kriminaliteten genom att låta identifierade IS-krigare ta över Skogsmulle-kurserna för våra minsta? Det vill inte vi!«) utan också fysiska gubbar av kött och blod och hamnfyllda nävar.

Min mor vände nämligen på klacken inne på Granngården när hon såg hur små deras balar med halm var. De små balarna – som dessutom var saftigt prissatta – skulle inte alls räcka som bädd åt armadan av äggvärpare och om min ömma moder skulle köpa nog många skulle hon i princip behöva pantsätta sin nya stuga.

Så vad behöver hon? En verklighetens halmgubbe. En halm guy: någon att möta på ljusskygga parkeringsplatser, sticka åt någon hundring och lyfta ur så mycket halm man kan bära ur bakluckan.

Spelmarknaden verkar inte mättas. Häromdagen ställde jag ett alarm på en gammal klockradio som nog inte använts på den här sidan det kommunistiska maktövertagandet (2014, då de rödgröna besegrade Alliansen) och vaknade till de skrålande tonerna av en reklamradiostation, och det var som att öppna en dörr in till en ny värld av än mer urspårad spelbolagsreklam.

Om jag i stugan vaknade till en vitgrå tupp som gal så vaknar svenska reklamradiolyssnare till Pontus Gårdinger som gnolar om någon bonus hos något nytt spelbolag som lyckats snärja åt sig någon av de få lediga webbadresser som innehåller orden »Casino« eller »Bet«. Man brukar säga att vi lever i senkapitalismen – att vi är sent in i det här systemet, där de mer naturliga marknaderna att exploatera och utsuga är nednötta till botten och där nya måste skapas via någon typ av provrörsbefruktning – men vi lever samtidigt också i en tid av senspelbolagsreklam.

Det kan snart inte finnas en enda portal eller frontfigur ledig för nya entreprenörer att använda sig av i lanseringen.

Jag kan tänka mig hur spånmötet hos det här (åtminstone för mig) nya spelbolaget såg ut:

VD (uppenbart geni som kommit på den unika idén att erbjuda sportsbetting och casinospel och locka nya kunder med generösa bonusar): »Vi behöver ett ansikte utåt för det här nya sajten… Jag tänker mig ett djur: djur är inbjudande och sött lockande. Vad har vi? Katt? Hm, nej, taget. Hund? Gris? Ko? Hm. Älg?! Nej. Älg i rutig skogshuggarskjorta? Fa–an. Katt i hatt? Helvete, det går inte.«

Medarbetare (som precis i detta nu när han öppnar näbben tar klivet in i geni-epitetet och samtidigt tar steget upp i det maltesiska mellanchefsskapet): »Hund i… vikingahjälm och viftandes med svensk flagga?«

Jag antar att det var först efter något semi-geni till grafiker på marknadssidan gjort reklamkampanjen med nationalist-jack russeln som de insåg att även hund med vikingahatt var upptaget som logga, varpå YoBetIt.com-genierna (som lär ha letat sig fram både en och två timmar innan de fann det lediga sajtnamnet) gav logga-jycken en svart topphatt.

Jag har lätt att fastna för ett enda meme-upplägg (vilket är en av alla faktorer som kommer att göra mig till en »how do you do, fellow kids?«-töntig gymnasielärare) och just nu är det det här upplägget – hämtat från communityt där ensamma incel-killar jämför sig med de storvuxna och storlemmade sportkillar de påstår får precis alla snygga tjejer – som jag gillar bäst:

Tag yourself’veses’.

Vad är detta jag har smattrat ihop över en frukostmacka? 7000 tecken?

Jag skulle ljuga ifall jag inte när en dröm om att någon gång – långt in i framtiden – skriva någonting som har verklig substans och som trycks i bestående pappform (om inte annat för att ytterligare stödja den pappersindustri där båda mina föräldrar är verksamma). Men för varje roman jag läser ju större respekt får jag för att det är en konstform jag är så otroligt långt ifrån att behärska. Kanske att jag på ålderns höst, när jag läst och läst och skrivit och skrivit och skrivit, skulle kunna ge ut en liten tunnare pamflett, tänker jag. För när jag läser vissa författare, som nu alldeles senast med Harry Martinsson, så drabbas jag av en närmast akut skrivrädsla, eftersom det jag kallar skrivande inte på långa vägar kan anses vara samma sak som han utövar över några hundra sidor.

Det är mig därför överraskande att se att så många halvdana böcker ges ut varje år. Att medelbegåvat folk, som säkerligen läst mycket, kan känna att »det där klarar jag av«, skumma igenom sin färdiga bok och inte direkt jämföra kvaliteten med stora romaner de läst och känna att »nej, den här stannar nog i byrålådan«.

Men kanske är nyckeln för att våga skriva skönlitterärt att man har råg i ryggen från tidigare publiceringar av böcker. Och det enklaste sättet för en vanlig människa att få göra det är förstås att vara med om något så dramatiskt att det i sig själv borgar för ett boksläpp.

I veckan skickade min gode vän Sinan, som bistått med rikligt med innehåll tidigare i den här portalens historia (exempelvis när vi höll på att lansera Fredagsveven som ett ”riktigt mörkt Landet Runt”), den här skärmdumpen:

Kaj Linna, som satt felaktigt fängslad i en herrans massa år, måste ha vetat med sig att han hade en självbiografi att få ge ut på något av de större förlagen den dagen han släpptes.

Bara det råget i författarryggen kan ha fått honom att fortsätta på att smattra ner hela berättelsen om »gäststjärnan«:

Jag tänkte att en potentiell DN-blurb på baksidan hade kunnat vara att romanen »får lockoutsäsongen 2003-2004 att hamna i ett nytt ljus«, men den allra rimligaste kommentaren kom min gode vän Rikard med som ställde följande fråga:

»Har han med sig sin hockeyutrustning?«

Så som man ska åka ur en serie

Slår man inte seriens just nu sämsta lag på hemmaplan så talar precis allting för att man åker ur.

Men ska GIF Sundsvall åka ur – och det ska de nog med jämna mellanrum – så är det så här det ska se ut medan de gör det.




Jag var fly förbannad efter förlusten mot Falkenberg för två helger sedan. Så förbannad att jag, i egenskap av en av tidernas mest högljudda Joel Cedergren-försvarare, där och då inte hade haft någonting emot om Giffarna valt att bryta med sin stoiske filosof och valt att ta in en 4-4-2-gaphals för att desperat försöka klamra sig kvar i årets allsvenska.

Så blev det inte.

Sedan dess har Joel Cedergren fått fortsatt förtroende att under två veckor ladda om, skruva på detaljer och vässa upp vapnen inför uppföljaren Säsongens Viktigaste Match II, i detta som lär bli en Fast & The Furious-långkörare till serie: ett ödesderby mot vad jag skulle gissa är seriens just nu kanske sämsta lag där seger framstod som ett absolut måste.

Och nu står det klart att han och hans lag misslyckades, att läget ser direkt becksvart ut – men det står också klart att jag inte alls är arg eller ens besviken.

Jag blev bara så bottenlöst less. Så som det ska vara, under säsonger då precis allt går emot och som antagligen lär sluta med att Giffarna åker ur det svenska fotbollsfinrummet.

Jag kunde inte vara varken besviken eller arg, för det GIF Sundsvall som kom till spel mot Östersund i lördags var min favoritklubb när den är som bäst och finast. Från de översta platserna på östra läktaren – där ett par pensionärer höll så knogvitnande hårt i överkanten på det fantastiska tifot att en hel läktarsektion fick skrika »SLÄPP!!!« om de någonsin skulle få se någon fotboll – till de svettiga maxlöparna på planen.

För nästan precis lika överlägsna som Patronerna var på läktarna (om det är sant att Falkarna inte fick ta in sin stora lasermaskin så är det ett allvarligt inskränkande av svensk supporterkultur som svenska supporterföreningar borde protestera mot genom att göra de 90 första minuterna av varje allsvensk match laserfria) var GIF Sundsvall på planen mot det rödsvarta hopkok som blivit kvar när tongivande aktörer lämnat en efter en: för Watford, för Ligue 1, nu senast för IFK Göteborg och snart för Ångermanlands tingsrätt.

Inte för att det spanska GIF-hopkok som blivit kvar i Sundsvall nödvändigtvis är kvalitativt bättre än det som en famlande Ian Burchnall förfogar över – men för att de uppenbarligen ville mer.

När laget åkte till Falkenberg stod elva GIF-spelare och väntade på bättre tider eller högre stående försvarslinjer, trots 0–2-underläge i årets dittills klart viktigaste match. Trots att precis allt stod på spel så var GIF-spelarna inte maxlöpande upp i press, inte vilt jagandes, inte blint raserirännande i djupled vid underläge och total stiltje. Den sena 2010-tals-tränaren Joel Cedergrens lag spelade en fotboll som det tidiga 2000-tals-spelaren Joel Cedergren aldrig hade accepterat när allsvensk överlevnad stod på spel.

Men mot ÖFK var det annat. På precis samma sätt som läktarduellen vanns efter timmar av målande och pusslande i Nordichallen så märktes det att GIF-spelarna kom fullständigt förberedda till ödesmatchen.

Mot ett stillastående Östersund var Giffarna tydligt laget i rörelse. Oliver Berg satte av i högsta fart direkt, Pol Roigés löpmeter måste räckt halvvägs till Sabadell och tillbaka och om inte Marc Mas Costa gjorde något annat i matchen (det gjorde han inte, för han var för otränad för att hinna raka in de mål han borde gjort) så satte han en högre och mer aggressiv utgångspress än jag sett Giffarna spela med på länge.

Joel Cedergren, fysfenomenet som själv kunde springa genom en masonitskiva för att vinna ett inkast, hann inte komma på tanken att vråla igång sina spelare mot Falkenberg — men mot ÖFK måste han ha skickat ut dem med en uppmaning om att löpa mer än sina motståndare och själv gestikulerade han engagerat efter vartenda tveksamt domslut.

Oliver Berg satte 1–0 efter tio minuters spel och i halvtid såg det precis lika oroväckande stabilt ut som det gjorde på bortaplan i försomras, då ÖFK kom ut som ett annat lag efter paus.

Men då ökade Giffarna istället takten. Den andra halvleken mot ÖFK är det bästa jag sett laget prestera i år. David Batanero löste – trots Juanjos tydliga frånvaro – varenda situation med ett fokus och en närvaro jag inte sett honom ha sedan förra sommaren och det gjorde förstås Giffarna gott, för fotboll delvis en sport som handlar om bollinnehav och passningar.

Men inte minst är det en sport för löpare.

Och GIF Sundsvalls spelare löpte inte mot Falkenberg. Jag upplevde inte heller att de löpte särskilt mycket mot Sirius borta (0–1), mot Örebro eller Kalmar hemma (1–2) och kanske allra minst mot AFC hemma (0–0). I alla de matcher där man haft goda förhoppningar om att Giffarna ska kunna ta tre poäng har man lämnat matchen inte bara med för få poäng – det kan hända under de bästa av säsonger och efter de främsta av insatser – utan med en känsla av att de inte kämpat tillräckligt, inte sprungit sig svettiga nog, inte stångat pannan blodig för poängen.

När Pa Konate stormade in i straffområdet för kanske sjätte gången i den andra halvleken mot ÖFK så undrade jag uttryckligen »hur mycket orkar han springa egentligen?«.

Det kändes som väldigt länge sedan jag stod och undrade det om en GIF-spelare. Jag tänkte detsamma om Pol Roigé (som dessutom kombinerade löpandet med att se ut som en Maic Sema-uppgradering med bollen) och om Oliver Berg, som alla löpte som om det gällde det allsvenska livet.

Och som alla stångade sig fördärvade mot en vägg som för dagen lystrade till Aly Keita.

2–0 borde förstås kommit när Oliver Berg avslutade rappt, hårt och lågt med vänsterfoten, men det kunde också ha kommit i åtskilliga andra GIF-anfall som byggde på maxlöpningar, överlappningar och fler raka passningar än på väldigt länge.

Det kan ha varit ett naivt och dåligt motståndarlag som gav dem den chansen (Östersunds FK av idag hade inte tagit en enda poäng i ett Europa League-gruppspel om de så fått spela med hela matchtruppen på planen samtidigt), men det här var ett GIF-lag att känna kärlek för igen: ett lag som sprang, slet och spelade en rak och vägvinnande fotboll som med normal utdelning gett två-tre mål och som vid normal rättvisa inte släppt till ett enda.

Men när det matchstängande 2–0-målet inte kom så stod det mer eller mindre klart att det skulle bli jävelskap.

Alexander Blomqvist var inte olycklig utan oförsvarligt loj och dumdristig när han bjöd bort 0–1 mot Falkenberg senast, här var han väl mer som han varit under hela säsongen: lite kantig, lite klantig. En boll för långt ifrån sig, ett tappat bollinnehav och så en riktigt dumdristig satsning i den 80:e matchminuten som aldrig var nära att träffa boll vid straffområdeskanten.

Han var inte särskilt nära att nå spelaren heller, skulle det visa sig, men från min position så såg det självklart ut att vara straff. Lite på grund av den dåliga vinkeln jag stod i — mycket på grund av ett par decenniers supporterskap.

Självklart skulle den assisterande domaren som ägnat nittio minuter åt att inte våga vinka inkast (den spelare som tog upp bollen i nävarna med viss beslutsamhet fick alltid vinkingen) gå in och avgöra ett av tidernas mest ödesmättade Norrlandsderby i allsvenskan med sitt nervösa »nej, nu ska jag göra skäl för mitt fakturerade arvode«-viftande.

Självklart skulle det bli jävelskap.

1–1 innebär inte bara två tappade poäng utan den trettonde raka matchen utan seger borde också betyda att det sista hoppet försvunnit i en enda domarvissla. Med tolv inspelade poäng efter nitton omgångar borde tåget inte bara ha lämnat perrongen, det borde ha passerat Gnarp. Tittar man på en formtabell från omgång sju och framåt är Giffarna toksist och hela sex poäng bakom AFC Eskilstuna och sju poäng bakom Falkenberg: de två lag jag ser som potentiella räddningsplankor för den egentliga räddningsplanka som GIF Sundsvall redan borde stämplas som.

Men det här är ett alldeles utmärkt lämpligt år att vara genomusel under. Aldrig tidigare i allsvenskans historia kan det ha funnits två-tre lag av så usel kvalitet som kommer att hålla sig kvar i högstaserien. Hade allsvenskan 2004 innehållet lag som 2019 års Sirius, Helsingborg, Kalmar, Falkenberg, AFC och GIF Sundsvall så hade SvFF antagligen rivit upp stadgarna och tvångsnedflyttat hela hopen.

Det hävdas ofta att allsvenskan aldrig varit bättre, men det går på goda grunder att hävda att bottenhalvan aldrig varit sämre. För femton år sedan offrade halvtidsarbetande brandmän hörntänder för att ta av Afonso Alves bollen – nu låter sig heltidsproffs rullas ut med tennissiffror mot mittenlag som Hammarby.

Så trots att precis allt – från Linus Hallenius ljumskar till viftande linjemän i (dubbla) derbyn – verkar går emot Giffarna den här säsongen, på precis samma sätt som det brukat kunna göra de år då Giffarna tvingas lämna finrummet, så kanske det kan finnas en chans att vi lyckas vara mindre dåliga än, säg, AFC och Falkenberg under de avslutande 11 omgångarna.

Åtminstone om det fortsätter se ut som det gjorde spelmässigt mot ÖFK. Om det kämpas, om det slits, om det löps som det gjorde i lördags och om de onödiga misstagen (jag tittar åt en lång skåning nu) upphör.

Tro mig: jag var lika less som alla andra efter matchen i lördags och deppade ihop som om vi åkt ur. Antagligen gör lag som inte vunnit på tretton matcher det och antagligen var det där 1–1-målet nådastöten när vi summerar säsongen.

Men ska vi åka ur allsvenskan så är det åtminstone så här det ska se ut medan vi gör det.

»Sir, please come with me«

Det här är känslan när man får (förvisso otroligt obetald) semester och ska sätta sig på ett tåg till Sundsvall och tänker på hur härligt det ska bli att vara ledig och vara ute i stugan, men sen kommer på att den primära anledningen till att man åker hem – eller åtminstone till varför man gör det just nu, den här veckan – är att ett Maic Sema-löst Giffarna ska spela derby mot ÖFK på lördag:

Det är svårt att analysera sig själv och sin utveckling här i livet, men är det något specifikt område där jag tycker att jag kan skönja en tydlig utveckling hos mig själv så är det i bokandet av tågbiljetter. Tidigare i livet lyckades jag alltid negligera faktumet att i regel alltid var så att den billiga sista-minuten-biljett jag studentsnubblade över var en bokning i tågets djurtillåtna vagn. Detta var att likställa med att teckna upp sig för en gammaldags cirkus, där man klämde sig in i en vagn som var full till bredden av boskap och där man först efter stor möda lyckades tränga sig ner på ett säte under fullfjädrad kakofoni, bara för att finna sig själv – äntligen nersutten, men full i djurhår och diverse spillning – sittandes intill en majestätisk mastiff med en mankhöjd på 1,6 meter och ett gläfsande som inte gjorde uppehåll på de tre timmar och trettiosju minuter det tar till Sundsvall.

Nu dubbelkollar jag alltid och på de senaste två åren har jag inte haft så mycket som en liten knähund inom en tvåmetersradie på mina resor, vilket varit en väldig tacksam utveckling då jag åkt väldiga mängder tåg under de senaste två åren.

Men nu undrar jag hur nästa utveckling i min resa som tågresenär och tågbiljettbokare ska se ut. Jag är inte särskilt orolig över att fylla trettio generellt, men jag är nämligen väldigt spänd på att se vad som händer när jag bryter 30-barriären på SJ.se:

Som student behöver man fylla i hur gammal man är när man bokar sig en rabatterad tågresa och som nybliven 29-åring är jag nu på det sista naturliga steget innan en tidigare så nogräknad SJ-webb-designer har valt att avrunda allt till »30 år eller äldre«.

Jag vet inte hur mycket de där siffrorna egentligen närstuderas av biljettkontrollenterna (att jag uppger mig vara i övre 20-årsåldern borde ha tvingat mig att flera gånger hala fram identifikation för att bevisa att min nävernötta hud inte passerat både 30- och 40-strecket), men jag är väldigt spänd på vad som ska hända när jag väl tvingats sålla mig till skaran av studenter som är »30 år eller äldre«.

Jag tänker mig att det kan bli så att jag »Sir, please come with me«-kallas åt sidan och förhörs av någon extrainsatt kontrollant.

Jag tänker mig frågor som »varför har du inte ett jobb i din ålder???« och »var har du din sambo och din resterande familj???«.

Limpan och Jan

Jag vet inte om det var på journalistlinjen jag fick lära mig det, men någon gång blev jag introducerad för verktyget Google Alerts: ett tillägg i webbläsaren som gör att du får ett mejl när det skrivs om vissa valda ord på den världsvida webben. Det är säkert ett kraftfullt verktyg i handen på rätt grävande journalist, men jag tänkte att det också kunde fungera för att vaska fram +++-innehåll till en bloggande gynnare. Så jag minns att jag skrev in en rad luddiga namn i den svenska b-kändisfloran, för att kunna rycka ut och vara först på plats i en nyhetsartikel för att kunna utföra taffliga första hjälpen-content-insatser.

Så i ett par års tid fick jag mejl varje gång någon på nätet skrev någonting om den gamle »Se På Mig«-sångaren Jan Johansen. Det genererade drösvis med mejl om Jans artistmässiga förehavanden och bara en enda gång gav det Pirkt.se möjligheten till en snabb ambulansutryckning: när Jans identitet blivit kapad av en väldigt nischad typ av Bank-ID-bedragare som försökt förse de bedragna med varanödlor. Men alla år av svårartade mejlstockningar var förstås värda det då mitt ögonpar lär ha varit ett av Sveriges första att tillåtas vila på det här bevingade ingresscitatet:

Härom året sade jag till slut upp alla mina Google Alerts-notifikationer (en mejlkorg som håller på att drunkna viftar inte med armarna, som på film, utan begravs sakta i Jan Johansen- och Martin Pringle-nyheter) och har sedan dess sällan känt att min tidigare Google-insyn i diverse svenska semikändisars liv har fattats mig.

Fram tills idag. I dag fick jag skämmas då en god vän, som går under smeknamnet Den Bilburne Befruktaren sedan han lyckats ta körkort och bli pappa under en och samma vecka, fick tipsa mig om följande klipp:

»Håret sitter kvar«: en reklamannons från hårtransplantationsföretaget Poseidonkliniken AB.

Det irriterar mig förstås storligen att min vän kunde vara först med att finna detta guldkälla vad gäller innehåll, men inte bara i egenskap av tidigare innehavare av ett finmaskigt guldvaskarnät för Jan Johansen-nyheter utan också i egenskap av flintifierad individ — som förstås borde fått upp detta som riktad reklam i mitt flöde (som till stor del redan fylls med eteriska oljor för hårbottnar och väldiga Stetson-hattar).

Hur som helst: klippet innehåller allt man vill ha ut från en reklamkampanj för hårtransplantation.

Vi har Jan Johansen:

Och hans nya radarpartner Anders Limpar—

—som verkligen måste varit sugen på en sponsrad hårtransplantation då han vågat sätta sig i en farkost framför rullande kamera igen, för första gången sedan TV3:s Blåsningen – med rätt simpla knep – fick honom att tro att han slungats framåt i tiden via smärre turbulens i ett flygplan.

Idén är att de ska åka berg-och-dalbana på Gröna Lund för att testa att deras nya transplanterade kalufser sitter kvar över frontloben när det susar till i hårsäckssäven och reklamfilmen präglas av riktigt stark dialog, som när Limpar frågar Jan Johansen följande:

Och det kanske inte säger så mycket för gemene tittare, men har man koll på Jan Johansens bakgrund så vet man att han uttryckte sig så här till Expressen efter bedragarbluffen 2014:

»Och nu det här«: bedragarbeställd varanödla, fullständigt utrustad med matskål och värmematta, i mitt namn.

Så fort min vän länkade mig detta klipp blev jag förnärmad, då jag anser att jag som tunnhårig förstås borde ha tillhört den målgrupp som får denna reklam uppkörd i det Facebook-scrollande trynet.

Men när Jan replikerar med följande kommentar så är kokningen total över att videon höll på att gå mig förbi:

Jag är ju nämligen en fotbollsintresserad flintifierad person — och det finns få saker vi fotbollsintresserade människor gillar mer än en riktigt naturligt skriven dialog om fotboll med en före detta fotbollsstjärna.

Anders Limpars tillbakadragna hårfäste hade dock fått rött kort av frugan, förklarar han, innan han gav sig själv en (nu berg-och-dalbana-prövad) frisyr värdig en före detta Arsenal-mittfältsstjärna utan Calvin Klein-kropp.

Och jag vet inte när en klassisk tv-duo blir en klassisk tv-duo. I vilket exakt ögonblick blev Filip Hammar och Fredrik Wikingsson helt sonika »Filip och Fredrik« med en hel generation som använder »aura« som suffix så fort de ska beskriva en person?

Men om »Limpan och Janne« blir en av svensk medias nya stora manliga duos så är det i det här ögonblicket, när berg-och-dalbanan (som på ett sätt är ett perfekt metafor för ett liv där man ibland blir med varanödla, sedan plötsligt blir utan hår) stannat och kalufserna deras sitter kvar:

Jag ville mest lyfta upp denna video eftersom den rörde ett av mina primära intresseområden (tunnhårighet) och eftersom det känns viktigt att i dessa tider, när det ses ner på sponsrat innehåll och kändisar som lånar ut sina ansikten (eller hårfästen) åt kommersiella intressen, lyfta goda exempel på riktad reklam som vägrar göra avkall på välskriven dialog byggd på okrystade referenser.

Som vid de tillfällen när Filip och Fredrik inleder ett av flera poddstycken med »Den här veckan är vi sponsrade av«, eller när Jan hänvisar till gula frisyrkort till Limpan: goda exempel som behöver lyftas fram.

Att det här kan vara den samling pixlar som minst av allt lockat de manliga massorna till att lägga sig under anti-flintskallighets-kniven sedan bilderna på Wayne Rooneys nya »frisyr« kablades ut kan faktiskt inte de ambitiösa contentskaparna på Poseidonkliniken AB rå för:

(Tips: Att sitta och skärmklippa bilder från Poseidonkliniken AB på din jobbdator i egenskap av flintifierad är ett ganska optimalt sätt att få folk som passerar ditt skrivbord att tro att du överväger att plastikoperera skalpen.)