»How are you doing?«

Igår kväll skulle jag på en dejt och eftersom jag är en människa som vet med mig att jag ska vara mycket tacksam för varje tillfälle då mitt Nordman-på-ett-av-hans-mer-tillbaka-dragna-albumcovers-utseende ger mig chansen att träffa en ny människa så var jag förstås där i god tid.

Och eftersom jag inte har pondus nog att stå för min Kille Som Helt Uppenbart Ska På En Dejt-uppenbarelse att genom att sätta mig själv och vänta bland alla stirrande människor på den avtalade uteserveringen så tog jag beslutet att i stället slå mig ner på en stentrapp runt hörnet. Och när jag suttit i min semiskräddarställning och krumryggat tittat ner i mobilen i omkring fem minuter så kommer det fram en kvinna i sextioårsåldern och frågar ömsint »how are you doing?«.

Alltså inte ett Vänner-douche-aktigt »how are you doing?«, vilket förvisso inte hade varit orimligt eftersom de djupa fårorna i mitt ansikte säkerligen fick oss att se jämnåriga ut, utan en genuint orolig fråga kring mitt faktiska mående.

Jag måste sett så otroligt deppig ut att hon — som snabbt visade sig vara svenskspråkig men som läste in en specifikt utländsk deppighet hos mig — kände sig nödgad att komma fram och se ifall jag satt och snyftade i min ensamhet på stentrappen.

Det var inte den allra bästa uppladdningen inför att möta upp någon för första gången, den nyvunna medvetenheten om ens folk-måste-gå-fram-och-fråga-deppiga uppsyn, men jag förstår vad den medelålders kvinnan kan ha snappat upp.

Jag är nämligen lite, inte deppig eller nedstämd, men… låg?

Jag bär nämligen för första gången på länge på en stor GIF-kopplad oro — efter att hela förra säsongen åkt spanskflaggad zeppelinare genom tunna, rosa moln — inför det som känns som en säsongs- ja, kanske rentav framtidsavgörande nyckelmatch mot Falkenbergs begränsande men säkerligen vilt kämpande FF på bortagräs.

Det är precis hur viktigt som helst att inte åka ut inför det spelbolagsfinansierade pengaregnet som enligt prognosen ska svepa in över allsvenskan 2020 — och trots att det här är ett väldigt väl valt år att vara ett riktigt dåligt allsvenskt fotbollslag (minst ett par riktigt dåliga lag kommer hålla sig kvar) så tror jag att det blir väldigt svårt att klara sig kvar vid förlust på lördag.

Det här var jag igår, när det rapporterades om att den nye Linus Hallenius-ersättaren Marc Mas Costa uppgavs ha fastnat hos det fotbollsmässiga tullverket:

Nu kom nya rapporter om att den förhoppningsvis uddbeväpnade spanjoren trots allt kommer till spel efter medelpadsk-spanska interaktioner som Urban Hagblom beskrivit som »oprofessionella«, trots att det väl faktiskt kan ha handlat om grammatiska förbristningar:

Men i samma veva rapporteras det om att Maic Sema, som trots straffmissen senast får ses som lagets klart farligaste offensiva spelare, kan missa ödesmötet på grund av magsjuka.

Och jag vet inte med er, men även om jag också tyckte Pol Roigé såg lovande ut mot Häcken så känns det oroväckande att slänga in två helt nya spanjorer (eller precis lika oroväckande med en spanjor och en Peter Wilson i nuvarande form) i ett poängkrig mot ett desperat Falkenberg på halländsk åkermark.

Man är lite låg. Orolig. På gränsen till nedstämd. Hade man givit ut en fantomgruppbild på ett gäng GIF-supportrar just nu, fredagen den 26:e juli, så hade den sett ut ungefär så här:

Det är klart tanter ser igenom den blicken. Klart de kommer fram och frågar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *