På västkusten content nytt

Med nya appar kommer nya beteenden. Det här är Splitwise-smygen: en ny typ av smyg där man loggar in i en dela-på-betalningen-i-efterhand-app för att sedan smyga fram hur mycket pengar man är skyldig vem efter en utgiftsbelupen helg på västkusten med vuxna vänner som har heltidsjobb. [Vi är den här veckan sponsrade av Splitwise: appen som tillåter dig dela utgifter via din mobiltelefon!]

Det var så fint på västkusten att jag föll handlöst.

Bokstavligen. Den »stuga« vi skulle tillbringa helgen i var inte så mycket en stuga som ett arkitektritat drömhus av det slag som min enkla person helt enkelt inte var redo att beträda på ett behärskat sätt.

Den andra dagen skulle jag leta fram en penna för signering av det »grattis på trettioårsdagen!«-kort och mitt i glädjen av att hitta en hel trave pennor i botten av min ryggsäck så reste jag mig, med blicken glatt fäst på pennsamlingen, och satte fart mot kortsigneringen. Jag tog några bestämda steg på övervåningen – utan att titta mig för, kallt kalkylerande med att min barndoms trygga och raka radhusarkitektur skulle bistå mig med öppna färdvägar på övervåningen – men så plötsligt bara small det till: det sa tjong i den chokladmedaljong som är mitt huvud.

Jag hade inte tagit höjd för att ett arkitektritat hus av dylika Gert Wingårdh-proportioner kan bjuda på plötsliga och yviga snedtak som gör att man alltid måste vara på sin vandrande vakt. Jag slog huvudet med en sådan kraft att det brakade i den sneda takbjälken och föll rakt ner, som i en pöl av brosk och kött och ben och olycksalig pennhittarglädje.

Det var ett Professor Kalkyl-fall, ett sånt där när han faller raklång efter att ha fått en tecknad virvel ovanför hjässloben. Som tur var så stod bara en av de närvarande vännerna i perfekt vinkel för att se hela spektaklet, där en 29-årig man som blev alldeles till sig av att finna en trave pennor åkte på en knockout-förlust mot en snett lutande takbjälke. Hade det varit ett större sällskap än så – två hade nog räckt – så hade jag genast slitit åt mig mina absolut mest centrala värdesaker och joggat iväg till färjan och åkt hem i någon typ av antites till den gamla George Costanza-taktiken att »end on a high note«:

Men med bara en enda vän som ögonvittne – av totalt tretton boende i den lurigt »stugan« – gick det att överleva helgen, trots att sagorna om mitt Professor Kalkyl-fall tvunget skulle spridas som en löpeld över stugan, som vore det en »om detta må vi berätta«-kodex utfärdad i syfte att varna mänskligheten för lurigt arkitektritade tak.

På samma sätt som det arkitektritade drömhuset med de sneda taken vida överträffade mina förväntningar på vad en helg i en »stuga« innebär så måste jag säga att även västkustens skärgård överträffade de högt ställda förväntningarna. Inte minst biotopen – som jag fått höra så mycket om – imponerade, där man förvisso tvingades sicksack-simma förbi brännmaneter på sina ställen, men där man också såg små barn stå och klädnypspimpla upp krabbor i nära nog vartenda vattendrag.

När de heltidsarbetande vännerna gladeligen slängde upp färska laxsidor och bläckfiskar på disken hos den lokala fiskhandlaren – utan att ens bekymra sig om den prisbilden i den lilla handelsboden – så funderade jag på varför vi bara inte nyttjade den biotopiska mångfalden och blev självförsörjande på middagar i dagarna tre:

»We’re crab people now.«

Men det var nog inte bara likvida medel och fast anställning som skilde mig från de mer färdiga vuxna på plats under 30-årsfirandet. Själva födelsedagen var på lördagen och vid sexbläcket på kvällen spelade GIF Sundsvall mot Häcken och jag tyckte att jag hade varit så pass aktiv under själva inhandlandet av maten och under delar av förberedelseprocessen att jag kunde unna mig att hälla upp en bägare med vin och slå igång CMore-sändningen på en liten medhavd dataskärm.

Det gick bra (eller bra och bra: Giffarna var förstås sedvanligt uddlösa, en för dagen äggformad Alexander Faltsetas tilläts förstås vara sedvanligt vårdslös och Erik Friberg fick förstås på ett overkligt volleyskott som letade sig in som segermål) men med knappa tio minuter kvar av matchen var jag tvungen att pausa matchen. Det var någon grill som skulle tändas och jag fick helt sonika spara avslutningen och kliva in i födelsedagsmiddagen med hoppet om att Giffarna kanske hade lyckats kvittera.

Mellan middagen och tårtan – när den ännu bara var botten och medan grädden vispades – så tänkte jag mig att jag hade tio minuter av stiltje att fylla med en GIF-forcering.

Det hade jag inte. Medan slutminuterna rullade på datorn som jag ställt på ena fönsterkarmen så rullade inte bara tårta in – utan bland mulandet av gräddbakelser så började andra gäster ställa sig upp och ta ton och hålla rent tårdrypande fina tal om 30-årsjubilaren.

Och mitt i de fina talen – som jag älskar: det finns få saker som är så fina som människor som berättar hur mycket de gillar sina nära och kära – så hör jag från datorn, lågt och dovt men likafullt klart hörbart, hur CMore-kommentatorn Daniel Kristiansson ylar ut sitt kommenterande om slutminuterna och Giffarnas fruktlösa kvitteringsjakt.

Och jag dras mellan om det är mer socialt efterblivet att smyga iväg från min stol och pausklicka på mellanslagstangenten – mitt under det tårdrypande talet – eller att låta min dator, med mitt dumma Daniel Kristiansson-läte, fortsätta ljuda igenom kärleksförklaringen från talaren.

Och jag tänkte för mig själv – medan frågan kring huruvida jag borde resa mig eller inte slet i mig, så till den grad att jag säkerligen vaggade av villrådighet i stolsätet – att mer än allt annat jag inte är färdig med i livet så är det här inte värdigt en till synes vuxen människa som rör sig i 30-årsfirande kretsar: att ha ett enda konkret intresse kvar i livet och råka låta detta spilla ut över andras stora och fina och viktiga stunder.

Men det gick bra. Inte för Giffarna, förstås, men jag tror att det gick bra för både talarna och för lyssnarna. Människors hörslar är inte tränade för att ratta in dova frekvenser från CMore-sändningars slutskeden: det är en egenskap som bara är nedärvd genom de generationer som präglats av ett supporterskap till en allsvensk bottenklubb.

Jag åkte på söndagen hem i ett säte i en bil som två vänner hyrt via Sunfleet: någon typ av bilhyrningstjänst på abonnemangsbasis. På hemresan stannade vi för att tanka och när de förklarade att man inte behövde betala för bränslet, utan att det ingick att man fick tanka gratis med ett OKQ8-kort, så blev jag väldigt överraskad över den låga graden av entreprenörskap som finns i detta land.

Varför ser man inte indirekt Sunfleet-sponsrade diesel-försäljare längsmed var och varannan vägsträcka? Eller varför har jag inte blivit påhälsad av någon driftig egenföretagare som knackat på och undrat ifall jag velat köpa lite diesel, som hen lyckats frakta hem till sin dörr-till-dörr-försäljningsverksamhet via ett Sunfleet-kort, en sugslang och ett par större fat?

Det om detta. Jag tog omkring hundra bilder under helgen där varenda en var finare och mer skärgårdsidyllisk än den förra. Det var bad och det var fest och det var gamman: sammanfattningsvis en helg som jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med om, men jag tänker – som ett led i ett Pirkt.se-publicistiskt beslut – försöka helt sluta publicera uppdateringar som bara redogör för att den här portalinnehavaren har haft det bra och som i desperation skriker ut att han »minsann också gjort roliga saker!!!«.

Ibland har man roligt, ganska ofta har man tråkigt. Ibland kan all min skrivlust tjockna ihop, som sugröret i milkshaken i hjärt-lungfondsreklamen, för att jag känner att jag har saker jag borde skriva och redogöra för innan jag slänger iväg en halvdan anekdot om ett Professor Kalkyl-fall på en övervåning på västkusten. Aldrig mer!!!

Hädanefter ska jag försöka att inte lägga band på mig när jag känner att det finns en habil +++-referens att göra mellan en Sunfleet-hyrbilsavtal och ett starkt Always Sunny in Philadelphia-avsnitt, för att där ligger en GIF-match eller en norrländsk tågturné och väntar på att bli redogjord för.

Håll till godo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *