Launch party: Gazpacho-lunchen

Härom dagen var jag och badade i Brunnsviken (som jag i två år nu har försökt lansera som Det Nya Vinterviken™, utan lycka) med en vän och även om det var exceptionellt varmt i vattnet, till den grad att bara This is Fine-meme-hunden kunde ha legat och plaska utan att dra de klimatkrisande öronen åt sig, så var det något annat jag framför allt tog med mig från vattenbrynet:

Ett tips som kom att kullkasta allt jag trodde mig veta om medhavda jobbluncher under sommaren. Min vän Stina nämnde nämligen att hon löst lunchproblematiken under rådande värmebölja genom att ta med sig gazpacho, den spanska tomatsoppan som serveras väl kyld, till jobbet.

Jag hann inte mycket mer än innanför ytterdörren innan jag hackat tomater och vitlök och paprikor tills en större bunke av Det Röda Köldguldet™ var fylld och efter att stavmixern gjort sitt och brödstrimlor brassats på så kunde jag sörpla i mig svalka genom att låta gomseglet vintersurfa utan våtdräkt.

Dagen därpå tog jag med mig resterna till jobbet och gjorde mig otyget (alla bra matlådor ska kunna inrymmas i en låda) att även ta med en extern liten glasbytta med ost och krutonger — allt för att göra lanseringen av denna banbrytande lunchidé så spektakulär som möjligt.

Som portalägare har ju länge närt en hemlig dröm om att ta mig in på livsstilsmarknaden, för att därefter målmedvetet arbeta mig fram till ett branded content-avtal med Leksands Knäckebröd och Bregott, vilket skulle möjliggöra att jag ställer mig utanför löneslaveriet och istället helt livnär mig på skänkta årsförbrukningar av brungräddat knäcke och extrasaltat smör.

(Jag kommer nog aldrig sluta gräma mig över att jag glömde bort att genomföra ett maraton på Puck Janssons »Mat i mikrovågsugn för det lilla hushållet«-recept innan jag slängde ut min mikro för att ersätta den med en liten fristående ugn i vårvintras: ett potentiellt projekt som kunnat generera sponsorpengar från såväl mikrovågsugnsförsäljare som anordnare av resor till schweiziska självmordskliniker.)

Och jag såg denna gazpacho-lunch-idé som en potentiell fot in i livstilsbloggsvärldens dörrspringa.

Jag såg nämligen framför mig hur de medieverksamma kollegorna i TT:s lunchrum skulle reagera kraftigt på mitt lösande av den gamla gordiska lunchknuten vad gäller medtagen mat vid värmebölja, att horder av avundsjuka varmgommar skulle komma fram och berömma mitt revolutionerande tilltag och bekänna hur deras microvärmda potatisgratänger framkallat blåsor på tungor och övrigt muntligt innanmäte.

Jag ska inte säga att jag räknade med att bli upplyft och kringburen på axlarna som en hjälte av medarbetare som varit svettiga av lika delar extremvärme som kryddstark kung pao-kycklig ur skållhet låda, men jag ska heller inte säga att det var ett scenario som jag såg som helt otänkbart.

Men: absolut ingenting hände.

Det var, sett till mina förväntningar, en tomatbaserad JAS Gripen-lansering: en upphaussad pappersprodukt som föll fritt till marken och krossades vid lanseringen.

Jag gjorde mitt yttersta: mumlade »mmhm, så svalt«, utbrast »åh, så svalkande!« och tog ton för att informera att »det är så skönt att inte behöva vara rädd för att bränna innernäbben«, men utan att ens vara nära att kunna uppbåda intresse.

Jag tänker hur som inte låta mig nedslås av den fiaskoartade premiärvisningen utan tänker fortsätta lanseringen vid nästa period av värmebölja, för att till vid årets slut — i december, när Svenska Hjältar-galan går av stapeln — hålla mitt tårdrypande tacktal till nationen, med följande slutkläm:

»Ja, planeten håller på att brinna upp, men vi kan hålla våra gommar svala under branden.«

(Det här inlägget sponsras av DigitaliseraMera: ett företag som arbetar med digitalisering och effektivisering av svensk offentlig sektor. Inlägget är nämligen en bevis på de oerhörda effektiviseringar som är möjliga med hjälp av digitala verktyg, då Pirkt.se:s grafiker bara behövde Paint-beskära ut en mindre del av Erik Löfgrens ansikte för att sedan använda Mark Levengoods överdel av huvudet som bakomliggande fond.)

11 poäng på 18 omgångar

Till alla som redan tidigare varit så pass kritiska att de velat byta tränare har jag sagt att jag inte tror att 2019 års GIF-trupp kan spela fotboll på något annat sätt än Joel Cedergrens sätt.

Men efter Falkenberg borta vet jag en sak: inget lag som vill hålla sig kvar i allsvenskan kan spela som Joel Cedergrens lag gör just nu.

Foto: Pär Olert/Bildbyrån.

11 inspelade poäng efter 18 spelade omgångar i allsvenskan ger ett snitt på 0,61 poäng per match. Fortsätter ett lag med poänginsamlande i den takten så slutar GIF Sundsvall på lite drygt 18 pinnar i november.

Då åker man ut. Samtliga allsvenska år, inklusive skottår.

Och GIF Sundsvalls elva ihopskrapade poäng har kommit trots att laget redan nu mött det egentliga superettanlaget Falkenberg både hemma och borta och trots att de stångat pannan – inte blodig, nej, sånt gör inte årets upplaga – men lite lätt rödlätt mot AFC Eskilstuna på hemmaplan. Laget har dessutom mött Kalmar och Örebro – två svaga lag som jag inför säsongen närmast förväntade mig att de skulle hålla bakom sig – på IP utan att ta en enda poäng.

Det här är ett poängplockande som leder huvudstupa ner i superettan; ett poängsnitt som drastiskt måste förbättras på stört. Och det finns absolut noll och ingenting som tyder på att det är på väg att hända. Tvärtom.

Jag har blivit besviken, frustrerad och ledsen efter mången GIF-insatser genom åren – när spelet inte räckt till, när bollarna studsat fel, när kämpainsatsen inte varit tillräcklig.

Men det här? Det här var ju inte ens en insats. När precis allt stod på spel så gick GIF-spelare inte ens in i duellerna. De sprang otroligt mycket mindre än sina motståndare och de visade absolut inga tecken på desperation vid tidigt 0–2-underläge i årets viktigaste match.

De stod för hårresande bjudningar (säg en gång till att »Alexander Blomqvist är en spelskicklig mittback« och jag kommer börja riva och slita i personens hud, övertygad om att det är hans mamma iförd mask) och bjöd på straffar som bara en lynnigt inkastad spansk tekniker kan bjuda på i en allsvensk bottenstrid.

Det känns som att det aldrig funnits så många potentiella räddningsplankor i en allsvensk serie – och samtidigt har jag sällan eller aldrig känt mig mindre hoppfull om att Giffarna ska klara sig kvar efter 18 spelade matcher.

Jag har försvarat Joel Cedergren fler gånger än jag kan räkna, men den här insatsen var – sett till matchens betydelse – underkänd till den förtroendemässiga bristningsgränsen. Jag har tidigare trott att Giffarna fyllt sin trupp med tiki-taka-tekniker så till den grad att ingen »vanlig« 4-4-2-tränare ur den svenska träningsoverallstrojkan kan hoppa in och ta över och börja spela en helt annan typ av fotboll.

Men nu är jag nog där. Den här fotbollen vi fick se idag – vad det nu är tänkt att vara för något – kan ju inte leda till nog med poäng för nytt kontrakt. Spelarna har helt uppenbart tappat tron på att de ska trixa sig fram till nog med målchanser för att vinna fotbollsmatcher – och bakåt så är det fullskaligt läckage. Jag tror det Giffarna jag såg idag kan ha varit ett av de dummaste lag som någonsin kommit till spel i en ödesmatch i en allsvensk bottenstrid.

Och med 0–2 på tavlan i säsongens viktigaste match dröjde det tills att Carlos Gracia skadat knät och därefter linkat omkring i fem minuter innan Joel Cedergren till slut, antagligen efter att ha mumlat »åh, hoppas Carlos kan spela vidare så jag slipper göra någon ändring«, tvingades till ett första byte i 68:e matchminuten.

Sedan gick bara tiden. Visst: Pa Konate missade öppet mål och med maximal utdelning kanske Marc Mas Costa (som såg överraskande bra ut för att ha kommit direkt från månadslång siesta) kunnat peta dit en boll. Men över nittio minuter var det inget snack: Falkenberg hade förtjänat segern och inte behövt vara särskilt bra eller göra särskilt mycket mer än att göra en lojal och solid allsvensk bottenlagsinsats för att bärga den.

Falkenberg är inte ett bättre fotbollslag än GIF Sundsvall, inte alls, men de sprang mer, kämpade otroligt mycket hårdare och ville så uppenbart mycket mer än sina motståndare.

De uppträdde som ett bottenlag bör, nej, måste göra i en match där nära nog hela säsongen kan avgöras i nästa duell.

Giffarna uppträdde inte så. De rullade runt. De stod stilla. De kom ingenstans, utan började i stället göra sådana här saker:

Och så förlorade de. Fullt rättvist. Fullt väntat.

Joel Cedergren är en erkänt skicklig teoretiker och hans fjolår var ju alls ingen lyckträff – utan uppnådde ganska precis lika fina resultat med samma otroligt begränsade medel även under våren 2016. Och oavsett om han skulle vara den som för ner klubben i superettan igen eller om han skulle bli uppsagd under hösten så kommer han vara en av dem som gjort allra mest för att skapa positiva konnotationer runt den plötsligt vackert bolltrillande fotbollsklubben från Sundsvall runtom i fotbolls-Sverige.

Men finns det någonting som tyder på att han är skicklig på att få ett stukat lag att vara redo för karg och tuff bottenstrid under en allsvensk höst?

CMore bröt sändningen sin utan intervju och Sundsvalls Tidning verkar inte ha brytt sig nog för att skicka ner en reporter att intervjua Joel Cedergren efter matchen, så det är svårt att veta hur GIF-tränaren själv resonerar efter debaclet. Kanske var han fly förbannad och skulle ta varenda en i örat för den oacceptabla insatsen i måstematchen – men jag… har bara så väldigt svårt att tro det.

Det var säkert små marginaler. De blev säkert straffade av sina misstag. De tog säkert inte tillvara på sina »chanser«.

Av att ha följt Joel Cedergren i ett antal år så är jag rätt säker på att det var ungefär hans analys. Mer eller mindre. Kanske för att han verkligen tycker så; kanske för att han vill skydda gruppen och inte vara för negativ. Och laget hade ju mer boll än Falkenberg och kan därför säkert sägas ha »dominerat matchbilden«, enligt något Soccer Service-program på laptopen.

Att GIF-spelarna inte sprang, kämpade eller visade minsta tecken på desperation tror jag inte var något han var förbannad över efteråt.

Men han borde ha varit det. Jag var det, du var det, alla som håller på GIF Sundsvall och vill se dem i allsvenskan 2020 var det.

Och antagligen behöver GIF Sundsvall en tränare som blir det när dess spelare förvandlar en måstematch till en sömnig eftermiddag i division 1-tempo.

För att klara sig kvar i allsvenskan behövs helt klart en tränare som kräver långt mycket mer än det här av sitt lag.

Jag vet inte längre om det är Joel Cedergren.

»How are you doing?«

Igår kväll skulle jag på en dejt och eftersom jag är en människa som vet med mig att jag ska vara mycket tacksam för varje tillfälle då mitt Nordman-på-ett-av-hans-mer-tillbaka-dragna-albumcovers-utseende ger mig chansen att träffa en ny människa så var jag förstås där i god tid.

Och eftersom jag inte har pondus nog att stå för min Kille Som Helt Uppenbart Ska På En Dejt-uppenbarelse att genom att sätta mig själv och vänta bland alla stirrande människor på den avtalade uteserveringen så tog jag beslutet att i stället slå mig ner på en stentrapp runt hörnet. Och när jag suttit i min semiskräddarställning och krumryggat tittat ner i mobilen i omkring fem minuter så kommer det fram en kvinna i sextioårsåldern och frågar ömsint »how are you doing?«.

Alltså inte ett Vänner-douche-aktigt »how are you doing?«, vilket förvisso inte hade varit orimligt eftersom de djupa fårorna i mitt ansikte säkerligen fick oss att se jämnåriga ut, utan en genuint orolig fråga kring mitt faktiska mående.

Jag måste sett så otroligt deppig ut att hon — som snabbt visade sig vara svenskspråkig men som läste in en specifikt utländsk deppighet hos mig — kände sig nödgad att komma fram och se ifall jag satt och snyftade i min ensamhet på stentrappen.

Det var inte den allra bästa uppladdningen inför att möta upp någon för första gången, den nyvunna medvetenheten om ens folk-måste-gå-fram-och-fråga-deppiga uppsyn, men jag förstår vad den medelålders kvinnan kan ha snappat upp.

Jag är nämligen lite, inte deppig eller nedstämd, men… låg?

Jag bär nämligen för första gången på länge på en stor GIF-kopplad oro — efter att hela förra säsongen åkt spanskflaggad zeppelinare genom tunna, rosa moln — inför det som känns som en säsongs- ja, kanske rentav framtidsavgörande nyckelmatch mot Falkenbergs begränsande men säkerligen vilt kämpande FF på bortagräs.

Det är precis hur viktigt som helst att inte åka ut inför det spelbolagsfinansierade pengaregnet som enligt prognosen ska svepa in över allsvenskan 2020 — och trots att det här är ett väldigt väl valt år att vara ett riktigt dåligt allsvenskt fotbollslag (minst ett par riktigt dåliga lag kommer hålla sig kvar) så tror jag att det blir väldigt svårt att klara sig kvar vid förlust på lördag.

Det här var jag igår, när det rapporterades om att den nye Linus Hallenius-ersättaren Marc Mas Costa uppgavs ha fastnat hos det fotbollsmässiga tullverket:

Nu kom nya rapporter om att den förhoppningsvis uddbeväpnade spanjoren trots allt kommer till spel efter medelpadsk-spanska interaktioner som Urban Hagblom beskrivit som »oprofessionella«, trots att det väl faktiskt kan ha handlat om grammatiska förbristningar:

Men i samma veva rapporteras det om att Maic Sema, som trots straffmissen senast får ses som lagets klart farligaste offensiva spelare, kan missa ödesmötet på grund av magsjuka.

Och jag vet inte med er, men även om jag också tyckte Pol Roigé såg lovande ut mot Häcken så känns det oroväckande att slänga in två helt nya spanjorer (eller precis lika oroväckande med en spanjor och en Peter Wilson i nuvarande form) i ett poängkrig mot ett desperat Falkenberg på halländsk åkermark.

Man är lite låg. Orolig. På gränsen till nedstämd. Hade man givit ut en fantomgruppbild på ett gäng GIF-supportrar just nu, fredagen den 26:e juli, så hade den sett ut ungefär så här:

Det är klart tanter ser igenom den blicken. Klart de kommer fram och frågar.

Detta mitt enda tips

Jag står på en ståuppscen och använder mitt mest Jerry Seinfeldska 1990-talstonläge:

»Har ni tänkt på hur svårt det är att välja en film att se nu för tiden?«, säger jag och komikerkonstpausar.

Publiken skrattar. Några vänder sig, mitt i skrattsalvan, menande mot en partner med en liten ögonrullning.

»Hur man bara sitter där och scrollar och scrollar och hittar ingenting på vare sig Netflix eller HBO som är värt att se?«

Publiken viker sig nu i skratt i bänkraderna. Det kiknas så till den grad att folk har svårt att andas.

spot on. Exakt så är det.

Härom månaden fick jag dock klart för mig att man inte behöver leva livet på det sättet. Eller det visste jag väl sedan tidigare (för den som verkligen bryr sig om sin filmupplevelse har väl betaltjänster som Draken Film alltid funnits som alternativ till »Störst av allt«-sträckkollandet), men nu fick jag upp ögonen för ett alternativ som var gratis.

Och inte gratis i 2019 års nyordstappning — där ordet plundats av »få femhundra kronor gratis att spela för«-tillmälen från maltesisktflaggade spelbolag som sedan tvingar dig att åla igenom ett rum av gröna laserstrålar för att komma ut med en enda krona — utan gratis på riktigt, på samma sätt som det är gratis att kliva in och låna en bok i vårt samhällsbygges kanske finaste institution: biblioteken.

Jag har aldrig några tips på podcasts eller filmer eller serier. Jag förstår verkligen inte – på samma sätt som jag inte känner att jag greppar rymdfrågor eller science fiction – hur människor har tid att lyssna på så mycket eller hur de så snabbt kan sluka en ny serie. Detta får mig förstås att tredje- eller femte- eller sjundehjula mig bort från alla diskussioner i större grupper. Sakta men säkert märker jag hur jag står utanför ringen, efter att de serie- och podcastbevandrade samtalsdeltagarna krupit sig närmre varandra, som om deras »ja, Homeland är fortfarande fantastiskt«-bekräftanden behövt uttalas med hela kroppen, med en emfas hämtad hela vägen nerifrån tåspetsen som liksom trampat ifrån och tagit ett litet steg framåt och närmast omärkbart lämnat mig därhän.

Men nu på sistone har det varit jag som brutit mig tillbaka in i ringarna igen. Framfusigt och handgripligt har jag med hjälp av det där knepet man ska använda när någon försöker strypa en – där man går in med vad som liknar ett bröstsimtag och liksom bänder upp den köttsliga låsningen i ett enda Emma Igelström-tag – så har jag brutit upp ringbildningen och påkallat uppmärksamheten. Folk har tittat åt mitt håll och precis när de förberett en suck och ett himlande med ögonen i tron att jag ska komma släpandes med ett tips om något gammalt uttjänt Seinfeld-avsnitt så har jag fyrat av mitt nya gruppöppnande vapen:

»Har ni hört talas om Cineasterna.com?«, har jag frågat och i och med det tipset – detta mitt enda tips i detta mitt enda podcast- och serie-konsumerande liv – så har jag köpt mig en plats i ringen igen.

För det är verkligen »en värld av film« – och helt gratis via ditt lokala biblioteks lånekort. (Inte Stockholms Stads bibliotek än – de blågröna förhandlar väl fortfarande om hur man potentiellt kan sälja ut filmutbudet – men väl Sundbybergs, exempelvis, där jag också har ett kort.) Igår fick jag äntligen se en film som jag gått och stream-letat efter i år och dar. Det var – efter att jag lönlöst jagat den genom streamingdjungeln, medan den hoppat mellan plattformarna som en rapp groda på tunna och snabbsjunkande näckrosblad – bara att söka på regissörens namn så dök den och flera andra titlar upp.

Alltså den faktiska titeln dök upp, inte ett välmenande men algoritmiskt svagt »Eftersom du sökte på 30 Rock kanske du kan vara intresserad av How I Met Your Mother«-tips om andra filmer.

Och på samma sätt som jag känner att detta tips lett mig in i sällskap som annars slutit sig och lämnat mig utanför så hoppas jag att detta mitt enda tips också kan skänka den snäva Pirkt.se-läsarkretsen en förlåtande känsla av att »det var jävla många tecken av snåriga och inte särskilt välfunna liknelser att ta sig igenom – men cineasterna.com hade ett jäkla utbud«, vilket kanske kan ge portalen nya chanser.

På västkusten content nytt

Med nya appar kommer nya beteenden. Det här är Splitwise-smygen: en ny typ av smyg där man loggar in i en dela-på-betalningen-i-efterhand-app för att sedan smyga fram hur mycket pengar man är skyldig vem efter en utgiftsbelupen helg på västkusten med vuxna vänner som har heltidsjobb. [Vi är den här veckan sponsrade av Splitwise: appen som tillåter dig dela utgifter via din mobiltelefon!]

Det var så fint på västkusten att jag föll handlöst.

Bokstavligen. Den »stuga« vi skulle tillbringa helgen i var inte så mycket en stuga som ett arkitektritat drömhus av det slag som min enkla person helt enkelt inte var redo att beträda på ett behärskat sätt.

Den andra dagen skulle jag leta fram en penna för signering av det »grattis på trettioårsdagen!«-kort och mitt i glädjen av att hitta en hel trave pennor i botten av min ryggsäck så reste jag mig, med blicken glatt fäst på pennsamlingen, och satte fart mot kortsigneringen. Jag tog några bestämda steg på övervåningen – utan att titta mig för, kallt kalkylerande med att min barndoms trygga och raka radhusarkitektur skulle bistå mig med öppna färdvägar på övervåningen – men så plötsligt bara small det till: det sa tjong i den chokladmedaljong som är mitt huvud.

Jag hade inte tagit höjd för att ett arkitektritat hus av dylika Gert Wingårdh-proportioner kan bjuda på plötsliga och yviga snedtak som gör att man alltid måste vara på sin vandrande vakt. Jag slog huvudet med en sådan kraft att det brakade i den sneda takbjälken och föll rakt ner, som i en pöl av brosk och kött och ben och olycksalig pennhittarglädje.

Det var ett Professor Kalkyl-fall, ett sånt där när han faller raklång efter att ha fått en tecknad virvel ovanför hjässloben. Som tur var så stod bara en av de närvarande vännerna i perfekt vinkel för att se hela spektaklet, där en 29-årig man som blev alldeles till sig av att finna en trave pennor åkte på en knockout-förlust mot en snett lutande takbjälke. Hade det varit ett större sällskap än så – två hade nog räckt – så hade jag genast slitit åt mig mina absolut mest centrala värdesaker och joggat iväg till färjan och åkt hem i någon typ av antites till den gamla George Costanza-taktiken att »end on a high note«:

Men med bara en enda vän som ögonvittne – av totalt tretton boende i den lurigt »stugan« – gick det att överleva helgen, trots att sagorna om mitt Professor Kalkyl-fall tvunget skulle spridas som en löpeld över stugan, som vore det en »om detta må vi berätta«-kodex utfärdad i syfte att varna mänskligheten för lurigt arkitektritade tak.

På samma sätt som det arkitektritade drömhuset med de sneda taken vida överträffade mina förväntningar på vad en helg i en »stuga« innebär så måste jag säga att även västkustens skärgård överträffade de högt ställda förväntningarna. Inte minst biotopen – som jag fått höra så mycket om – imponerade, där man förvisso tvingades sicksack-simma förbi brännmaneter på sina ställen, men där man också såg små barn stå och klädnypspimpla upp krabbor i nära nog vartenda vattendrag.

När de heltidsarbetande vännerna gladeligen slängde upp färska laxsidor och bläckfiskar på disken hos den lokala fiskhandlaren – utan att ens bekymra sig om den prisbilden i den lilla handelsboden – så funderade jag på varför vi bara inte nyttjade den biotopiska mångfalden och blev självförsörjande på middagar i dagarna tre:

»We’re crab people now.«

Men det var nog inte bara likvida medel och fast anställning som skilde mig från de mer färdiga vuxna på plats under 30-årsfirandet. Själva födelsedagen var på lördagen och vid sexbläcket på kvällen spelade GIF Sundsvall mot Häcken och jag tyckte att jag hade varit så pass aktiv under själva inhandlandet av maten och under delar av förberedelseprocessen att jag kunde unna mig att hälla upp en bägare med vin och slå igång CMore-sändningen på en liten medhavd dataskärm.

Det gick bra (eller bra och bra: Giffarna var förstås sedvanligt uddlösa, en för dagen äggformad Alexander Faltsetas tilläts förstås vara sedvanligt vårdslös och Erik Friberg fick förstås på ett overkligt volleyskott som letade sig in som segermål) men med knappa tio minuter kvar av matchen var jag tvungen att pausa matchen. Det var någon grill som skulle tändas och jag fick helt sonika spara avslutningen och kliva in i födelsedagsmiddagen med hoppet om att Giffarna kanske hade lyckats kvittera.

Mellan middagen och tårtan – när den ännu bara var botten och medan grädden vispades – så tänkte jag mig att jag hade tio minuter av stiltje att fylla med en GIF-forcering.

Det hade jag inte. Medan slutminuterna rullade på datorn som jag ställt på ena fönsterkarmen så rullade inte bara tårta in – utan bland mulandet av gräddbakelser så började andra gäster ställa sig upp och ta ton och hålla rent tårdrypande fina tal om 30-årsjubilaren.

Och mitt i de fina talen – som jag älskar: det finns få saker som är så fina som människor som berättar hur mycket de gillar sina nära och kära – så hör jag från datorn, lågt och dovt men likafullt klart hörbart, hur CMore-kommentatorn Daniel Kristiansson ylar ut sitt kommenterande om slutminuterna och Giffarnas fruktlösa kvitteringsjakt.

Och jag dras mellan om det är mer socialt efterblivet att smyga iväg från min stol och pausklicka på mellanslagstangenten – mitt under det tårdrypande talet – eller att låta min dator, med mitt dumma Daniel Kristiansson-läte, fortsätta ljuda igenom kärleksförklaringen från talaren.

Och jag tänkte för mig själv – medan frågan kring huruvida jag borde resa mig eller inte slet i mig, så till den grad att jag säkerligen vaggade av villrådighet i stolsätet – att mer än allt annat jag inte är färdig med i livet så är det här inte värdigt en till synes vuxen människa som rör sig i 30-årsfirande kretsar: att ha ett enda konkret intresse kvar i livet och råka låta detta spilla ut över andras stora och fina och viktiga stunder.

Men det gick bra. Inte för Giffarna, förstås, men jag tror att det gick bra för både talarna och för lyssnarna. Människors hörslar är inte tränade för att ratta in dova frekvenser från CMore-sändningars slutskeden: det är en egenskap som bara är nedärvd genom de generationer som präglats av ett supporterskap till en allsvensk bottenklubb.

Jag åkte på söndagen hem i ett säte i en bil som två vänner hyrt via Sunfleet: någon typ av bilhyrningstjänst på abonnemangsbasis. På hemresan stannade vi för att tanka och när de förklarade att man inte behövde betala för bränslet, utan att det ingick att man fick tanka gratis med ett OKQ8-kort, så blev jag väldigt överraskad över den låga graden av entreprenörskap som finns i detta land.

Varför ser man inte indirekt Sunfleet-sponsrade diesel-försäljare längsmed var och varannan vägsträcka? Eller varför har jag inte blivit påhälsad av någon driftig egenföretagare som knackat på och undrat ifall jag velat köpa lite diesel, som hen lyckats frakta hem till sin dörr-till-dörr-försäljningsverksamhet via ett Sunfleet-kort, en sugslang och ett par större fat?

Det om detta. Jag tog omkring hundra bilder under helgen där varenda en var finare och mer skärgårdsidyllisk än den förra. Det var bad och det var fest och det var gamman: sammanfattningsvis en helg som jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med om, men jag tänker – som ett led i ett Pirkt.se-publicistiskt beslut – försöka helt sluta publicera uppdateringar som bara redogör för att den här portalinnehavaren har haft det bra och som i desperation skriker ut att han »minsann också gjort roliga saker!!!«.

Ibland har man roligt, ganska ofta har man tråkigt. Ibland kan all min skrivlust tjockna ihop, som sugröret i milkshaken i hjärt-lungfondsreklamen, för att jag känner att jag har saker jag borde skriva och redogöra för innan jag slänger iväg en halvdan anekdot om ett Professor Kalkyl-fall på en övervåning på västkusten. Aldrig mer!!!

Hädanefter ska jag försöka att inte lägga band på mig när jag känner att det finns en habil +++-referens att göra mellan en Sunfleet-hyrbilsavtal och ett starkt Always Sunny in Philadelphia-avsnitt, för att där ligger en GIF-match eller en norrländsk tågturné och väntar på att bli redogjord för.

Håll till godo.

Sveriges mest opartiska domarbedömare

När Hammarbys lagkapten Jeppe Andersen stod för den här springsparken i knävecket på en smäckert bortvändande Juanjo Ciercoles så stod Mohammed Al-Hakim i en helt perfekt position. Han gör ju ofta det, den militäriskt tränade officeren, då han alltid orkar löpa sig till rätt kvadratmeter på planen.

Han såg helt klart situationen ur en bedömningsmässigt perfekt vinkel – han tyckte bara inte att den knäveckssparken bakifrån – med bollen bortforslad ett par meter – var någonting att dela ut en varning för.

Och när jag såg att han valde att inte ge Jeppe Andersen dennes andra gula kort (hans expected bookings-siffra måste ha hunnit uppgå till fyra innan matchen var över) utan i stället beslutade sig för att inte ens blåsa av spelet så formligen kastade jag mig över min dator, vek upp locket och vevade ihop en gravt copyright-kränkande gif av incidenten, för att kunna sprida min ilska till massorna.

Jag skrev att jag suttit och ruvat på den spaningen i »ungefär sex år«: att Mohammed Al-Hakim är en dålig fotbollsdomare. Detta då jag minns att jag reagerade på hur pass begränsad jag tyckte att han – som ung, ny och utsedd till »spännande« domare – var när jag hade honom i division 1-sammanhang. Han var snabb och uthållig, sprang som en vettvilling, men han gick – till skillnad från många andra trevliga och jovialiska division 1-fotbollsfarbröder – inte att prata med och tombola-tog märkliga beslut till höger och vänster; beslut som man bara förväntades svälja på grund av hans officerspondus.

(När jag följt hans karriärklättring så har jag alltid tänkt att någon domarbas måste fått upp ögonen för hans militäriska stil och kisat fram följande frågeställning:

Och valt att tro på det senare.)

Jag minns hur dålig känsla jag tyckte den här skicklige Cooper-test-löparen hade för själva fotbollsspelet, men i min minnesbild så är Al-Hakim-upplevelsen från en helt vanligt halvsömnig division 1-match under säsongen 2013, då jag visionslöst haltade runt en sista division 1-säsong i Selånger med en gäckande portvinstå och hade så lite att göra med planens enda boll (förutom att då och då Marko Toumela-nicka undan den) att jag hade tid att stå och irritera mig på en riktigt svag domarinsats.

Men vid närmare eftersökning så visar det sig att det tillfälle då han hade pipan i näbben i min direkta omgivning var i det här gamla toppmötet från hösten 2011:

En match där en viss Robin Quaison gjorde alla tre mål för dåvarande Väsby United och en match där en viss 21-åring som skulle växa upp och bli en oberoende och föredömligt opartisk Mohammed Al-Hakim-kritiker—

—fick syna sin karriärs enda röda kort.

Jag har alltså gått och out-of-spite-smugit omkring med den här spaningen i hela åtta års tid och när mitt undermedvetna frammanar en bild av Mohammed Al-Hakim så är det säkert en där han hångrinandes visar mig rödd pappflagg:

(Jag kanske borde ha orkat Paint-klippa in ett Al Hakim-huvud där, eftersom jag besparats mödan med att göra någonting åt Lucic-bakhuvudet, då vi delar samma skrala skalpvegetation.)

Så mitt tidigare ofläckade rykte som opartisk domarkritiker kan ifrågasättas, men även innan jag visade upp denna föredömliga transparens så var det förstås fritt fram att inte hålla med om att Mohammed Al-Hakim var genomgående dålig igår (jag är helt öppen för att Vidar Örn Kjartansson nog skulle haft straff i första, är förbluffad över att David Batanero slapp varning och rätt tacksam över att Al-Hakim blåste av spelet för Hammarby-frispark när en bollförande grönvit var på väg med full fart mot straffpunkten).

Vad som dock inte går att ifrågasätta – vad gäller själva matchen – var att GIF Sundsvall, efter sju sorger och vad som typ kunde varit åtta insläppta mot IFK Göteborg senast – stod för säsongens kanske starkaste insats.

Hammarby är väldigt giftiga när de hittar in mellan mittfält och backlinje med en hård Bojanic-passning, då de kommer galopperande med ett kavalleri av högavlönade ex-utlandsproffs, men utöver de gånger då de lyckades med det så tycker jag verkligen att GIF Sundsvall var det bättre spelande laget.

Jag ska inte bli Athena Farrokhzad här, men jag hade velat prata om Tobias Eriksson-volleyträffar.

 

Jag hade också velat prata om uteblivna Tobias Eriksson-träffar (jag läste i veckan om att Östers IF tog in gamle »Mål-Otto« som »offensiv tränare« för att få fart på målskyttet och om hur deras tränare Christian Järdler sa att de »har haft en stor mängd inspel och inlägg som vi inte fått träff på«, och jag tänkte att »vadå, ska en 47-årig veterangubbe springa runt och lära unga anfallare att träffa bollen???«, men när jag såg Tobias Eriksson slå hål i luften när han bara skulle raka in 1–0 efter en minuts spel så har jag svängt:  Giffarna måste köpa loss »Mål-Otto«).

Jag hade velat prata om hur Alexander Blomqvist gjorde sin bästa match i GIF-tröjan (såg ni när han beslutsamt Beckenbaurade upp bollen fyrtio meter i banan när han var opressad? Så ska det se ut!), om att Maic Sema är en offensiv kvalitetsspelare av det slag som övriga bottenkonkurrenter saknar och om hur det var första gången sedan första halvlek mot ÖFK som det Joel Cedergrenska projektet såg ut att kunna bära allsvensk 2020-frukt.

Jag hade också velat prata om att en utomjording som precis landat på jorden och fått fotbollsregler och ungefärligt matchmålsnitt förklarat för sig antagligen hade frågat »det där laget åker ur, va?« efter att hen sett hur Giffarna klacktappat boll utanför eget straffområde och sedan låtit en enkel sidledspassning friställa Tankovic till 2–1-målet.

Och jag hade förstås velat prata om Pol Roigé: 25-åringen från RCD Mallorca som förhoppningsvis ska ha fler spetsegenskaper än hans föregångare David Haro (den tvärhand höge teknikern som med fördel kunde slängas in som lurig synvilla för att förvirra gängliga och trötta motståndarbackar sista tio).

Jag tänkte skriva allt det här redan igår kväll, men jag var för arg.

Och mitt i all ilska och besvikelse så är det något att glädjas åt inför fortsättningen: i går var GIF Sundsvall äntligen ett lag att åter – efter mången menlösa minuter – brinna och koka för. Det var ett lag som med jämna mellanrum spelade vägvinnande vertikalt och som fick en att känna att de förtjänade poäng så till den milda grad att man höll på att skrika sig ur sitt hyresrättskontrakt när man kände att anti-GIF-etablissemanget berövade laget på straffar och utvisningar.

Det var, efter några timmar av reseräkningsfotboll (ny term för bollrullande så menlöst att det främst lämpar sig som bakgrundssorl till annat hushållsgöra), ett lag att känna för igen.

En smurf med glasögon

Sommaren 2016 sa jag upp mig från mitt jobb på TT för att jag tagit beslutet att till hösten börja plugga till gymnasielärare.

Jag tänkte mig att själva beslutet skulle komma som en chock för min chef, då jag lyckats nästla mig till en fast tjänst i egenskap av ung och utbytbar arbetare i en bransch där de utbytbara ungdomarna går tretton på dussinet och där fasta och trygga anställningar delas ut som ordnar. Jag skulle vilja påstå att skillnaden mellan en ung kille med sportjournalistikdrömmar i Stockholm och ett sandkorn i Sahara är att de sistnämnda inte tjatar om sitt Premier League-favorit-mittenlag i någon podd.

Men chockeffekten förstördes, minns jag, av att jag kladdat ner orden »IT’S NOT YOU, IT’S ME« i stora bokstäver över hela det kladdpapper jag tänkt ha med mig som stöd in på vårt bokade möte. Detta gjorde att chefen som smög upp bakom mig i min kontorsstol, inte på ett obehagligt »vad stel du är i axlarna, här, ska du ha lite massage?«-sätt utan bara för att säga att det var dags för mötet, med enkelhet kunde läsa det allra mest klassiska göra-slut-meddelandet, som jag basunerat ut för honom i en 72-punkters handskrift.

Hur som helst: jag har inte ångrat mig sedan dess. Nog har jag med jämna mellanrum kokat över lärarutbildningens utomordentligt usla utformning (så till den milda grad att jag råkat bli facklig studentordförande i Stockholm) och visst har det stundtals utgjort ett hinder att jag gått tillbaka till en studentstorlek på den ekonomiska portföljen (livet är de få tillfällen som utspelar sig mellan att man som 28-årig student i Stockholm försöker fäkta bort lunchinbjudningar från heltidsarbetande vänner).

Jag har varit ute på två av tre praktikperioder och tyckt provsmakerna på själva yrket – stunderna i klassrummet!, mötena med eleverna!, det pseudopedagogiska pepprandet av PowerPoint-bilder! – varit så pass välsmakande att jag ägnat det senaste året åt att göra vägen till yrket så kort som mitt enkla intellekt bara förmår. Jag har pluggat en del dubbelt, slutfört journalistiska C-uppsatser och studieväglett mig fram till en kringelkrokig väg som förhoppningsvis ska ge mig en lärarexamen under våren 2020.

Och då man lagt flera år av heltidsstudier och tackat nej till omkring fyrtio tusen miljarder luncher med heltidsarbetande och kråssmörjande vänner så blir man lite orolig när Skolverket plötsligt, i början av juni, lanserade någon typ av mjuggutbildning som ska hjälpa obehöriga lärare att framstå som mer behöriga ute i de svenska klassrummen.

Jag förstår verkligen, med emfas: verkligen, att man behöver göra saker för att underlätta för det stora tusental obehöriga som kommer att vara en stor del i svensk skola nu och för lång tid framöver (inom kort kommer det alltså saknas åtti tusen behöriga lärare i det här landet!!!). Och jag är helt medveten om att jag hoppade på utbildningen innan regeringen tvingats göra den riktigt utomordentligt lockande, då lärarbristen (som jag ser det och om vi förutsätter att Sverige fortfarande kunna ha självbilden av en »kunskapsnation«) till slut kommer tvingas göra rent spelbolagsliknande reklam för läraryrket för att locka lösdrivare in till universiteten. Jag tänker mig lärarutbildningar som affisch-lockar i tunnelbanan med lockrop som »500 procent i bonus« (få fem Vygotskij-böcker när du köper en) på ett så pass aggressivt sätt att Ardalan Shekarabi får hota med att ta universiteten i örat.

Men det är klart att för en som tänkt ägna fem år åt studier och ekonomisk barskrapning så skulle det kännas lite surt ifall man öppnade upp på glänt för att någon tjomme som hoppat in och vikarierat ska kunna hux-fluxa sig till en likvärdig yrkesstatus, utan att ens beträda ett universitet.

Men jag är inte bitter. Jag är mest orolig.

Det jag framför allt är genuint orolig för, vad gäller idén om att göra det lättare för obehöriga lärare att se ut som behöriga, är ifall det svenska folket helt tappar fattningen kring vad som faktiskt utgör en lärare. Vi har redan ett kundtänk som gör att kravställande föräldrar ser lärare som någon typ av utbytbara utförare av A-betyg och när det nu rapporteras om att själva lärarlegitimationen ska urholkas officiellt, via skenutbildningar för inhyrda Yepstr-yeppar, så tänker jag mig att folk helt kan tappa koncepten.

Vad är egentligen en lärare? På Tradera råder redan nu full förvirring.