Appreciation post

Foto: Johan Axelsson/Bildbyrån.

Jag tror att lördagen i Östersund visade att GIF Sundsvall trots allt, mitt i skadekaoset och i mitt i den finansiella kris som skulle behöva stadgas upp av en hel uppsättning jämtländska baracker, kan spela tillräckligt bra fotboll för att med marginal hålla sig kvar i allsvenskan.

Jag tror att lördagen visade att bollrullandet inte behöver bli 2017-andefattigt även om David Batanero försvinner bort från Medelpad redan under semestern. Jag tror nämligen att gårdagens första fyrtiofem minuter var de bästa som GIF Sundsvall presterat den här säsongen, vad gäller att både kontrollera en matchbild och avväpna motståndarna.

Jag tror nu helhjärtat på att rutinerade Tobbe Eriksson kan gå in och komplettera Juanjo och leverera gedigna allsvenska insatser. Jag tror äntligen att det faktiskt kan finnas så där mycket i Pol Moreno som GIF-ledningen tjatat om. Jag tror att rättfotade David Myrestam behövs till vänster i en trebackslinje. Och jag tror också att om Pa Konates exponentiella utvecklingskurva fortsätter i samma riktning så lär han vara tillbaka som en av allsvenskans allra bästa vänsterspringare redan under hösten.

Jag är också rätt säker på att Linus Hallenius tvingats hanka sig runt på omkring tio procent av sin förmåga de senaste matcherna, på grund av en sargad kropp som ser helt färdig ut – och jag är hoppfull om att han kommer tillbaka som en av seriens allra bästa fotbollsspelare efter en minst sagt välbehövlig semester.

Jag är dessutom övertygad om att GIF Sundsvall inte hade fallit ihop och tappat konceptet så fullständigt efter kvitteringsmålet om det inte varit för att laget radat upp så svaga resultat på sistone; att ett GIF-lag med bara några få pustar vind i seglen inte hade låtit ett enda offsidemål leda till en elvamanna-improvisationsteater av utropet »bokbål av Soccer Service-pärm!«.

Jag tror, som ni märker, en hel del saker efter igår. Är övertygad eller till och med säker om vissa andra grejer.

Men jag vet att gårdagen gav mig hoppet tillbaka om att GIF Sundsvall inte kommer tillåtas att gå under. Att hundrasexton år av fotbollshistoria inte kommer kunna slängas på den konkursframkallade tippen.

Det finns för många som är för engagerade i den här föreningen. År efter år. Vare sig det är långa bollar och misslyckade importer i superettan (matchtröjan jag hade på mig igår är från 2006 och signerad av Chris Cleaver och Hrvoje Bubalo och bärs som en påminnelse om att det varit betydligt värre) eller hyllat kortpassningsspel där man nästan känner att ett färöiskt Europa League-kvalande nalkas.

Folk brinner. Folk bränner. Folk lägger ner tiotals timmar på att även om kortpassningsspelet kärvar så ska GIF Sundsvall hålla allsvensk toppklass i åtminstone halvannan tifo-minut innan avspark.

Och jag älskar verkligen inte alla individer som står i GIF Sundsvalls klack. Jag skulle nog inte vilja gå ut och dricka öl med alla, skulle säkert ha direkt svårt med vissa och det kan säkert – som i precis varenda större gruppering – finnas några enstaka element som antagligen inte kommer bli särskilt långvariga i en av svensk fotbolls historiskt sett trevligaste supporterföreningar.

Men jag älskar att omkring trehundra GIF-supportrar ägnar sin lördag åt att resa till Östersund för att visa Jämtland hur man håller igång en fotbollsläktare i nittio minuter. Det är nära nog det enda som får mig att känna att den här klubben har en framtid: oavsett om det är med Batanero och Björkander i allsvenskan eller med Pichkah och Stenshagen i superettan.

Skaran som bryr sig åka-till-Jämtland-och-komma-hem-mitt-i-natten-mycket om GIF Sundsvall må innehålla nya grupperingar och fraktioner, ett antal barbröstade tonåringar, några låtskrivare som gillar att rams-rimma å-ljud med ett »hata ÖFK« och ett flertal som gillar färgglad rökutveckling. Men om jag inte misstar mig så är den gråsprängda kalufsen på bilden ovan tillhörande »Pappa Klack«, som i egenskap av förgrundsfigur sedan tidigt 00-tal och innehavare av en lättantändligt torr frisyr befinner sig mitt bland pyrotekniken utanför bussen på väg mot Jämtland.

Det är fortfarande samma kärna som hållit igång läktarkulturen sedan det allsvenska återtåget 1999 som roddar tifon, fixar resor och sjunger stämbanden trötta.

Pirkt.se vill helt enkelt bara uttrycka portalens uppskattning. Att några lägger ner tiden för att skapa det här draget runt klubben är anledningen till att jag vågar lita till att Giffarna inte kommer klappa igen som nattklubbarna eller butikerna eller de andra elitidrottsföreningarna i Sundsvall har gjort.

»Vad är nu detta för kontextlös appreciation post?«, undrar ni. »Har han ingen baktanke där han själv vill få ut någonting av det hela?«

Jodå. Ganska snart efter att ST-veteranen Roland Engströms krönika om att hatet tagit över inom Patronerna gick i tryck så kom jag att tänka på att Patronernas ordförande Emma Asps efternamn rimmar på Siewert Öholm-kritiserade hårdrocksgruppen »WASP«. Så den här vill jag gärna att ni tar med er ut i sommaruppehållet:

3 thoughts on “Appreciation post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *