En anfallare kan också få skulden

Jag blev uppringd i egenskap av »GIF-profil« inför matchen mot Norrköping igår och fick bland annat lägga ut texten om min gamle vän och Umeå FC-lagkamrat Maths Elfvendal, som sedan han lämnade det karriärfördröjande energifält jag omges av har blivit SM-guldvinnare och den som viskar fotbollsklokskap i Sveriges förbundskaptenen öra under VM-turneringar.

Jag sa bland annat något om att Härnösandsfostrade Elfvendal (som kan ha passerat Lasse Lindh som bygdens store son) måste haft årets hittills enklaste analysuppdrag när han satt och, antar jag, halvslumrade framför Giffarnas fart- och hundraprocentigt frejdlösa anfallsspel mot Sirius senast.

Men kanske tog IFK Norrköping lite för väl stora intryck av Giffarnas bottennapp i Uppsala senast och tänkte att »det här laget slår vi hur vi än ställer upp« (vilket i sig är en fullt rimlig tanke för den som just skärskådat Sirius-matchen) – för det här var första gången på jag-vet-inte-hur-länge som ett motståndarlag inte alls verkade anpassa sig till Giffarnas kortpassningspotential.

De fick inte sota för det, eftersom vann komfortabelt, men de hade alla gånger kunnat få göra det.

För även om 0–2 lyste kristallklart på resultattavlan efter fyrtiofem spelade så kunde jag inte annat än konstatera att det här varit hela årets bästa GIF-halvlek, utifrån motstånd och hur Giffarna vill och alltid kommer vilja spela sin fotboll. 

Maths Elfvendal och hans tränarkollegor hade underskattat hur vassa GIF Sundsvall faktiskt kan vara när de får ytor framför sig centralt i banan. Och vem kan klandra dem? Jag borde ju veta, men det var som att Sirius-insatsen senast (och i viss mån ÖSK-matchen innan dess) alzheimerblästrat bort alla gamla minnen med en högtryckstvätt.

GIF-laget fick rulla runt och ge Batanero tid att tvåtouchtänka – och med rätt ytor under sig var Maic Sema sitt gamla jag: den där helt avgörande länkspelaren mellan de två tröga och icke-djupledslöpande mittfältarna och den ensamma anfallaren. En i första halvlek femstjärnig Sema gav det vana runtrullandet dess raka djupledshot tillbaka, efter att ha saknats sedan fjolhösten.

Maths Elfvendal må alltså ha hamnat lite snett i sin roll som inför-match-analytiker, men som målvaktstränare måste han ha gjort något alldeles extra för att få den lille kuben Isak Pettersson att se ut som en skräckinjagande gestalt som skulle nå till precis varenda kvadratcentimeter av målburen.

Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån.

För skytteligaledaren Linus Hallenius han serverades chans på chans på chans och han sköt och sköt och sköt – men aldrig på mål.

På tre högoktaniga frilägen – ett från höger, ett från vänster, ett från vad som kändes som två meter – så drog han bollen rätt långt utanför, knappt utanför och så till sist – som om precis alla skyttekonungsliga tendenser runnit av honom och som om lille Isak Pettersson vuxit ut till en jätte – en utspark som höll på att lämna Östergötland.

Jag tänkte ofta att en viss del av anledningen till att jag ofta var nervös innan matchstart när jag spelade a-lagsfotboll var att det som mittback var så lätt att sabotera för hela laget. Med en enda halkning, en liten missad passning runt eget straffområde eller, förstås!, en lättare nick mot egen målvakt (ett riskbeteende som SVT:s Uppdrag Granskning lyfte härom månaden) så kunde man ju sabotera en hel fotbollsmatch eller, bevisligen, få ett helt fotbollslän att sjunka ner i Division II Norrland-avgrunden.

Och då står man där med hundhuvudet.

Som anfallare eller lynnig ytter tänkte jag att det skulle vara så mycket enklare: bara gå ut och spring och hoppas få nån chans, hoppas att nån dribbling lyckas och skjut mot stolparna och hoppas den sitter. Stämmer absolut ingenting kanske du byts ut i sjuttionde.

Därför var det befriande att se GIF-kaptenen Linus Hallenius gå ut och vara så hård mot sig själv i Sundsvalls Tidnings intervju efter matchen.

Pol Moreno och Alexander Blomqvist gjorde – sett till vad de är tänkta att bidra med för styrkor – ett svagt arbete i eget straffområde (det kändes farligt varje gång Norrköping lyfte in bollen) och försvarsarbetet ska absolut klandra på det otroligt viktiga 0–1-målet, men i den andra änden stod en just nu uppenbart formsvag skyttekung och satte sitt lag i det egentliga klistret.

Giffarnas fina rull från bakplan och Maic Semas eminenta framspelningar borde ha lett till en ledning under första halvtimmen. Linus Hallenius skulle ha gjort mål, det var han väldigt tydlig med själv.

Nu blev det inte så. 0–2 är 0–2 och när Giffarna hamnar i underläge mot lag som inte längre är stressade och pressade att gå framåt så finns det faktiskt inte ett enda verktyg som Joel Cedergren kan dra upp ur Soccer Service-lådan.

Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån.

Man kan reagera på att han inte gjorde det tredje bytet – men man kan också fundera på vem på bänken som skulle klivit in och bidragit. Däremot reagerar jag på att det inte kommer ett första byte tidigare, när matchbilden verkar passa Peter Wilson som en medium-overall passar David Haro.

Jag har inte tillgång till WyScout eller andra verktyg som människor som säger saker som »defensiv forecast« har en förkärlek för, men jag hade uppskattat Expected Linus Hallenius Goals-siffran till tre i den första halvleken (med relativ normalutdelning) och jag hade uppskattat andelen Peter Wilson-bolltapp per interaktion till uppemot åttio procent.

Där borde det ha blivit ett byte i paus; inte som en markering mot en oacceptabel prestation (Peter Wilson är en renodlad djupledslöpare och ska inte förväntas kunna tiki-taka-kombinera sig igenom ett samlat Norrköping) utan som ett kort konstaterande om att matchbilden helt sonika inte passade honom. Speciellt inte när Norrköping leder med 2–0 och kan lägga sig lägre med sin extremoffensiva grunduppställning.

Den här portalen ska återkomma om det finansiella mörkret (jag utvecklade som hastigast om det i den här intervjun) så småningom och dess redaktionsledning kommer fortsätta anlita närområdets främsta schaman för taktfast mässande om tillfrisknande för Eric Björkanders ljumske.  Men för den som helt gett upp hoppet efter Sirius- och ÖSK-förlusterna så måste denna den fjärde raka förlusten vara i viss mån hoppingivande.

GIF Sundsvall kan spela fotboll, de kan hota i djupled och bara Linus Hallenius får ordning på det sikte som för någon månad sedan var hela allsvenskans mest välriktade så kommer det här laget inte vara ett av allsvenskans tre sämsta den här säsongen.

Kort diskussionsfråga:

Så här är det:

Jag har en viktig inlämning till min C-uppsats imorgon, som jag måste kliva upp tidigt och smattra på. Och då jag är engagerad i ett litet volontärt projekt om onsdagskvällarna så omöjliggjordes en Uppsala-resa ikväll, vilket istället fick mig att sätta på mig det helstängda huvudlaget och flygplansläga mig igenom hela kvällen, så att jag kunde ta mig hem till tio och helt ovetandes slå på sändningen i efterhand.

Nu har klockan passerat midnatt och jag är både för trött och för stressad och för… besviken för att skriva någonting om det jag just har sett.

Men en kort diskussionsfråga har vi plats med.

Sett till förutsättningarna (Giffarnas upphaussade trupp och det bottentippade motståndets totala formlöshet): var det här den mest håglösa GIF-insats du tvingats beskåda på hela 2010-talet? 

Det här är förstås skrivet i historielös affekt, men jag lutar verkligen åt ett ja. Jag har nog aldrig sett ett i grunden så bra GIF-lag stå för en så fullständigt meningslös insats.

FLASH: Portalen Pirkt.se nära nedläggning

Portalen Pirkt.se har hängt mot repen tidigare och är just nu inne i ännu en tuff konjunktur, där portalens ledning inte lyckats förmå uttrycka hur pass tom man som GIF-supporter kände sig efter 1–2 hemma mot Örebro SK i lördags.

Nu hotas portalen av nedläggning – på grund av uteblivna reaktioner i kommentarsflödet.

– Man tappar lite tron när det går ett helt dygn efter SVT:s avslöjande om att Vänsterpartiets EU-parlementariker Malin Björk använt sitt traktamente på ett luddigt bakvänt sätt utan att någon kommenterar på Pirkt.se om frågar hur redaktionen ser på att man köper »ganska många 3D-klitorisar av plast med feministiskt och vänsterpartistiskt tryck på« för våra skattepengar, säger Senior Content Chief Editor Erik Löfgren.

Han utvecklar:

– Jag betalade just webbhotellshyran för ännu ett år med Pirkt.se, men om den här portalen inte ens ska fungera som serverhall åt spydiga kommentarer om köpta 3D-klitorisar av vänsterpolitiker… ja, då vet jag inte vad den fyller för funktion på den vida webben.

En kommentar har sökts från det Pirkt.se-ägande konglomeratet Mossack Fonseca Media Group, men utan framgång.

The thing about the old days

»Fan, Erik, du kanske  inte är helt fel ute ändå«, skrev min kompis i söndags kväll. Jag blev överraskad, eftersom han aldrig någonsin brukar aldrig ge mig rätt utan istället alltid brukar ha en vässad smädelse i ett lättillgängligt hölster på höften. Men nu hade hans favoritfotbollslag i England avslutat säsongen genom att förlora på hemmaplan mot ett redan nedflyttningsklart gäng från Wales.

»Man kanske inte skulle behöva något lag att hålla på utomlands«.

Nej, tack, sa jag: att hålla sig med ett GIF-supporterskap gör att det räcker gott med olycka.

Jag tror att anledningen till att jag kände mig så otroligt tom efter 1–2-förlusten mot Örebro hemma senast var att jag kände mig bortgjord. Man har ju vant sig vid att bli besviken, ledsen, kanske till och med arg under ganska precis två decennier av supporterskap: det är känslor som alltid legat nära till hands när man hängt upp alla sina förhoppningar på att ett budgetgäng från Norrland ska kunna kampera med rikare lag från den del av Sverige som aldrig varit avstängt från allsvenskt spel.

Men inför matchen mot ett på förhand likblekt Örebro SK så läste jag att närkingarna åkte till Sundsvall med bara sjutton spelare i matchtruppen och med bland annat Martin Broberg, Johan Mårtensson, Martin Lorentzson och Daniel Björkman borta.

När ÖSK-tränaren Axel Kjäll fick frågan vad som talade för hans lag, av CMores kommentator inför matchen, så var det som han behövde extra betänketid.

»Vad som talar för oss idag?«, upprepade Kjäll, i ett försök att samla mental och retorisk kraft, som om han blivit ombedd att redogöra för sammansättningen i Higgspartikeln.

Ingenting talade för hans lag. Ingenting.

Jag kände mig helt säker på att Joel Cedergrens lag skulle rulla ut dem. Kände mig inte ens lite orolig över att Viktor Prodell skulle finnas på planen.

The old days, när man fruktade hemmamöten med andra lag som tippats på tabellens nedre halva som Urban Hagblom skydde Bosman, var borta.

Tänkte jag.

Men jag tänkte fel. Och så ville jag initialt skriva någonting om hur fel jag haft och om varför: att det inte går att rulla ut andra allsvenska lag med ett bolltempo som är så lågt att det kan få Nordin Gerzic, 35, att se ut som både en kölappsinnehavare till en dubbel höftledsoperation och planens klart bästa spelare.

Men så tänkte jag också på att om Maic Semas låga avslut inte fantomräddats av Oscar Janssons näve bakom det egna stödjebenet (jag är generellt emot VAR, tror jag, men där skulle jag vilja ha kameror som tittar på ifall Jansson faktiskt inte spelade med en otillåten tredjenäve) efter tio minuters spel så hade det kanske blivit exakt den matchbild jag tänkt mig.

Visst går det att klaga på att innermittfältsparet inte riktigt fått det att fjolårsklicka tillsammans i någon match: efter två alldeles strålande Juanjo-prestationer föll grovjobbaren tillbaka när David Batanero stod för sin främsta insats hittills den här säsongen (när Oscar Jansson motade en frispark från 30 meter så jublade ÖSK-laget som om han nypt en straffspark). Visst är det mer och mer tydligt att hela seriens bästa spelare i april, Linus Hallenius, kan ha haft fog för att säga att han inte alls kände sig i form: mot Örebro SK var han så osynlig att en CMore-klippare, som måste fått höra att »det är runt Giffarnas nummer nio det kommer hända!«, tog med en sekvens när skyttekungen nästan hann upp en boll utanför straffområdet i highlightspaketet från matchen. Man känner ju att det är farligt varenda gång som Hallenius suger in en allsvensk motståndarback i sitt en-mot-en-kraftfält, där han tar sig förbi på större delar beslutsamhet än teknik, och mot begränsade figurer som en åldrad Michael Almebäck borde det hända hela tiden.

Och visst är det uppenbart att Eric Björkander saknas allra längst bak, som mitt-mittback, då Alexander Blomqvist bland annat kunde ha dragit på sig en straff när han snubblade in i Carlos Strandbergs baksidor, i en av flera aktioner där jag tycker att den store skåningen ser ut som jag gjorde som mittback på en fotbollsplan. Och erfarna läsare av denna portal vet att jag menar det på det allra sämsta tänkbara sätt.

Jag kände mig hur som helst bortgjord efter matchen. För en gångs skull hade jag på förhand känt mig helt övertygad om att Giffarna skulle gå ut och rulla ut ett beskedligt bortalag i allsvenskan. Att de skulle vara det klara numret större än ÖSK, kontrollerat säkra tre poäng och hävstånga sig bort från allt vad bottenstrid heter.

Men i stället blev det en låst och tät och tråkig (inte tuff: det här var konstgräsfotboll när den är som tråkigast och dödast) tillställning som avgjordes av en slumpartad retur som styrdes i mål av 2020-talets Patrik Haginge.

The old days.

Och känslan av tomhet, när jag satt glåmögd framför teven mitt i lördagskvällen, kom nog från att allting kändes så slumpartat och meningslöst.

Hade Giffarna bara fått in 1–0 på exempelvis Semas tidiga skott hade jag med största säkerlighet suttit och varit jättenöjd efteråt: hamrat ner ännu en lovprisande text om Joel Cedergrens långsiktiga bygge. Gjort någon svagare meme där han Baloo-höftar ner hela tråg med frukt från något träd, efter att jag efter Häcken-förlusten senast gjort någon svagare liknelse om att han skulle få skörda framöver. Men nu skulle jag istället – på grund av Oscar Janssons eventuella extranäve – plötsligt vara både bortgjord och förlamande besviken.

Jag vet inte. Det är inte lätt att krysta ur sig texter efter varenda match i allsvenska och jag vill bara förvarna att om det inte publiceras så mycket som ett knyst från den här portalen efter en match – som exempelvis kvällens plötsligt potentiella ödesmatch borta mot Sirius – så kan det ha att göra med att dess GIF-skribent helt sonika inte har annat att konstatera än att han är ledsen eller (förhoppningsvis) glad.

När allt hänger på så otroligt små marginaler känns det förmätet att hamra fast saker med en stor hammare efter en uddamålsförlust och plocka fram ett helt annat verktyg för hamrande efter en tvåmålsseger.

Jag vet bara det här, inför Sirius borta: vill Giffarna dansa sig bort från en bottenstrid även i år – vilket vore rätt unikt i klubbens allsvenska historia – och någonsin kunna hävda att the thing about the old days, när precis allt verkligen hängde på sköra och lynniga snedstudsar, är att de är the old days så måste prestationerna över nittio minuter bli klart bättre än mot Örebro senast.

Ett enda ekollon mot isen

Den första maj gastade jag allra högst om strejkrätten, som är under en direkt attack (vilket är logiskt eftersom det finns väldigt starka krafter som skulle ha allt att vinna på en inskränkning) ledd av socialdemokraterna (vilket inte är fullt lika logiskt, eftersom hela den rörelsen hade varit reducerad till en tandlös sällskapsklubb utan den).

Men vi tågade förstås också emot de bostadspolitiska förslag som den nya regeringen lagt fram, där marknadshyror ska införas i nyproducerade lägenheter och mot ändringar i turordningsreglerna som ska ge »flexibilitet« på en arbetsmarknad där många redan sover med mobilen under kudden.

Emot det, emot det och emot det.

Det var knappt att jag hann med att skråla om vad jag var för, som exempelvis den här gamla luringen:

För det finns så väldigt mycket att vara emot.

Igår kväll var det demonstration emot utförsäljningen av allmännyttan. De ideologiskt ischiasryggade miljöpartisterna i kommunen har slagit sig i slang med borgarna och gått med på att »ombilda« 20 000 hyresrätter i elva olika närförorter i Stockholm.

Konkret uttryckt: rea ut 20 000 lägenheter från det gemensamt ägda, dit alla har chans att söka och få en bostad, till det privata i en uppslitande och grannsplittrande process där hyrestagare i arbetarklassområden tvingas belåna sig hals över huvud för att kunna bo kvar i sina områden.

Och när jag stod där på Sergels Torg, innan avmarschen mot Stadshuset där de miljöpartistiska politikerna satt krumryggat hukande under fönsterkarmarna på sitt utförsäljningsmöte, så tänkte jag på hur många som gick förbi nerför trappen med ett litet näpet leende över näbbarna.

De såg ut att vara på väg hem till sina bostadsrätter, som de köpt för lånade miljoner till väldigt förmånlig ränta och köksrenoverat (»kyl utan ismaskin?«) för ROT-avdragna slantar. De såg så bekymmerslösa ut, som om de tänkte att det var tur att de slapp stå där nere i duggregnet och oroa sig över att ha någonstans att bo.

Och om jag känner den genomsnittlige innerstadsstockholmaren rätt så undslapp sig någon en liten kommentar i stil med att »man får ingenting gratis här i livet« när de tittade ner på de samlade massorna från organisationer som »Bagis för hyresrätten«, »Rinkeby mot ombildning« och »127 tillhör oss«.

Kan man inte köpa, vill man inte äga sin egen bostad, får man gott flytta på sig, tänkte nog många av de mer näsvisa förbipasserande.

Det som pågick där nere på plattan rörde inte dem.

De är ju trygga. De är ju klara. Vad bostadspolitik beträffar så är de färdiga. De har ju en lägenhet som är värd åtskilliga miljoner kronor: ett värde som de kontinuerligt skapat, år efter år, genom att — för att parafrasera Andreas Cervenka — gå omkring i lägenheten och flotta ner kylskåpshandtaget.

För det finns väl ingenting att oroa sig för?

Det är ju inga problem att den svenska bostadsmarknaden är så het att mäklarfirmorna börjat skicka ut på sin höjd hyggligt utvecklade AI-botar — som just lärt sig att uttrycka sig halvt mänskligt, halvt robotartat på svenska — för att saluföra lägenheter:

(»Varför jag älskar att vara mäklare? Jag älskar ju att… *tittar ner på fusklapp* mäkla!«)

Det finns väl inga experter som menar på att det är någonting problematiskt i att de svenska hushållens skuldsättning ökar långt snabbare än ekonomin i övrigt? Att pengar skapas med ett enda knapptryck av en banktjänsteman varje gång någon 27-åring som jobbar med sponsrad journalistik på en nystartad byrå vill köpa trettio kvadrat på Kungsholmen för två-tre miljoner; det kan det väl inte finnas några långsiktiga bekymmer kring? Att hushållens skuldsättning till åttio procent är uppbunden i bolån ser i alla fall inte jag som problematiskt. Att 260 000 hushåll i Sverige har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst tycker jag låter direkt sunt.

Den här gången när bankerna gör astronomiska summor i vinst under lång tid, genom att pumpa ut pengar i ekonomin för att sko sig på räntan och göra maximal vinst för sina ägare, så kommer de inte låta hushållen ta smällen när det inte längre håller.

Den här gången är det annorlunda.

(För den som fortfarande tror det: se gärna dokumentären »Männen som plundrade Europa« om ni har funderingar på vad ett gäng bankirer gör när de får lite tid över efter att ha kört världsekonomin i botten genom kraschen av Leman Brothers. Knypplar? Tillbringar mer tid med nära och kära? Jobbar vidare på den där romanidén? Nej — SPOILER ALERT: de bildar ett nätverk för att plundra Europas skattemyndigheter på hundratals miljarder kronor via ett illegalt kryphål.)

När jag såg folk lomma förbi torget med näsan i vädret och med ett lätt snorkigt leende så kom jag att tänka på den där scenen i Ice Age, där den lelle krabaten knackar ner ett litet, litet ekollon på isskorpan — varpå hela isen krackelerar.

Jag tänker mig ögonblicket då en helt vanligt menlös människa – som tanklöst slungats rätt in i köphetsen – plötsligt stannar upp, mitt i en budgivning i Stockholms innerstad, och tänker efter. Med trevande stämma och med kisande blick mumlar den menlöse lägenhetsspekulanten till sin partner: »sju miljoner… kronor? För… en trea?«. Och även om partnern ser oförstående och till och med lite arg ut (»för i helvete Magnus, börja inte nu, det finns ju öppen spis och ett ›Greasy Spoon‹ på hörnet!!!«) så har tanken slagit rot: han tittar inåt, mot sig själv, och mumlar »men jag… jag är ju bara… en helt vanlig Front End Developer för en firma som var lite för sen på bollen med elscootrar?«.

Någon annan av spekulanterna som inte heller har haft, någonsin kommer att ha eller ens vara nära att kunna amortera av de sju miljoner kronor de är på väg att betala noterar Magnus oroade blick. Även mäklaren får något obekvämt i uppsynen, försöker säga någonting för att släta över stämningen (»som mäklare njuter jag av en sån här dag då jag får vara här med er och… mäkla«), men det är för sent. Någon har börjat tvivla. En pick har pickat på ytan.

Och så:

Jag önskar inte att det händer. Ingen vill vara med om en krasch i ett läge där åttio procent av en privat skuldkvot på 4000 miljarder kronor är uppbundna i uppblåsta lägenhetspriser som plötsligt faller.

Om det här är det politiska klimatet vi har när ekonomin fungerar och när bostadspriserna är avstannande men någorlunda stabila, så vill jag inte veta vad det svenska folket grabbar tag i om miljoner gravt bostadsbelånade svenskar plötsligt ställs inför ett »VAKTER! VAKTER! DOM FÖRSVINNER MED ALLT MITT GULD!«-uppvaknande.

Det lär, i tider där partiledare på bästa sändningstid tillåts säga att sexuella övergrepp är »importerade« företeelser i Sverige, inte bli vackra grejer de hugger efter med sina desperata näbbar.

Jag säger heller inte att det här kommer att hända, jag har bara läst vad folk som verkligen påstår sig kunna ekonomi varnar för (där superpedagogiske Andreas Cervenkas textsamling »Vad Gör En Bank« rekommenderas för alla som gillar att oroa sig).

Jag säger bara att det finns hundra tusen olika anledningar till att en utförsäljning av gemensamt ägda bostäder är fullkomligt idiotiskt och odemokratiskt (visa mig gärna den majoritet som finns för en fortsatt utförsäljning av allmännyttiga bostäder), men ett som gör att alla borde engagera sig i motståndsrörelsen är att nästan alla påverkas av den här politiken. Jag känner flera vänner i Stockholm som till sist köpt bostadsrätt inte främst för att de känner sig redo och trygga och bekväma i det — utan för att det inte finns andra alternativ än att hoppa emellan olika dyra andrahandslägenheter och flytta en gång i halvåret.

Det här borde inte bara vara en rörelse för sammanslutningar av hyresgäster i Skärholmen och Bredäng och andra arbetarklassområden i Stockholm. Det borde inte vara något som en contentansvarig lägenhetsköpare går och snörper på munnen åt.

Det borde vara en massiv folkrörelse, där en befolkning som inte längre vill stödja ett system där staten går mot att bli skuldfri samtidigt som medborgarna gräver ner sig i avgrundsdjupa skuldhål för att kunna ha långsiktigt tak över huvudet.

Vi ses vid nästa demonstration.

Joel Cedergren kommer att få skörda

Foto: Bildbyrån/Michael Enchser.

Jag har anammat en ny taktik, vad gäller mitt skrivande om GIF Sundsvalls allsvenska matcher. I stället för att sätta mig ner och krysta fram något hastigt och alltid mindre lustigt direkt efter matchen så går jag ut och tar mig en liten lov, kanske till fots eller till cykel, och försöker fundera på någonting annat en stund.

För om nu inte video killed the radio star så tycker jag verkligen att det är så att slutsignalstycket killed the sportkrönikörsyrke. Vi pratar närmast bokstavligen om ett par sportjournalister som för inte alltför länge sedan visade att de mirakulöst nog kan pressa fram välfunna formuleringar och infoga dessa i välstrukturerade texter under pågående match och i princip ha publicerbara alster klara till dess att slutsignalen ljuder. Och nu förväntas plötsligt varenda kotte som masat sig igenom en slapp treårig journalistlinje helt plötsligt kunna utföra samma konstform.

Icke, säger redaktionsledningen hos Pirkt.se. Denna utveckling ska motarbetas med full kraft.

Bra texter måste nämligen ges tid för att bli bra texter, genom att de tillåts skrivas i lugn och ro. Och riktigt svaga texter, av det slag som återfinns på den här portalen, behöver  ännu längre tid på sig och ska under inga omständigheter behöva krystas fram utan att man först fått sig en nypa frisk luft.

Ikväll tog jag därför cykeln till växtvaruhuset Plantagen. Jag skulle bland annat köpa blomjord och när jag precis lyft upp en femton liter stor påse av deras främsta »premiumjord« – där jag räknar med att varenda mask som bökat omkring har haft kollektivavtal – så noterade jag att det på lastpallen intill fanns en långt mycket större påse av samma modell.

Det visade sig att för bara ytterligare tjugo kronor – 99 kronor istället för 79 kronor – så kunde jag kånka hem hela fyrtio liter jord istället för femton. 40! Förti!!!

Jag gillar ju nämligen ett bra fynd.

(Tidigare under dagen hade jag varit på »världens största bakluckeloppis« på Solvalla och när klockan blivit en bra bit över två hade jag hunnit med en lov runt travbanan och tittat ut ett antal fynd som jag skulle försöka köpa. Det var bara det att jag nu skulle behöva ta mig runt hela banan igen, i ett osannolikt skyndsamt tempo för att hinna köpa attiraljerna och samtidigt hinna hem till matchstart mellan Giffarna och Häcken.

Och jag tror att jag måste ha hållit Prix d’Amerique-fart hela det sista varvet runt banan. Jag kunde höra en travkommentator ropa »häääääär kommer’om« i öronen när jag passerade en tant i andrapar utvändigt och funderade som bäst på om jag skulle ta av mig skorna och gå barfota runtom för att ännu snabbare kunna plocka på mig loppisfynd från de krimskramsnasande knallarna under slutvarvet.)

Fyrtio liter för 99 kronor är så mycket billigare än femton för 79 att det vore rent oansvarigt att inte slå till på den större påsen, tänkte jag. Matematiskt var det en studentikos självklarhet.

Det var förstås bara det att fyrtioliterspåsen skulle fraktas hem också. Fyrtio liter är väldigt mycket jord. Det är mer jord än vad som är tänkt att få plats på en cykels pakethållare; långt mycket mer än vad som är tänkt att lugnt och säkert kunna fraktas hem i ett enda stycke.

När jag ändå trotsade en och annan tyngd- och cykelsäkerhetslag och applicerade det väldiga stycket på cykelns bakända så såg det förstås inte riktigt klokt ut. Det avlånga och tätt sammanpressade jordpaketet låg närmast dubbelvikt över bakdäcket och jag tänkte att det inte skulle finnas en chans att det tunna plasthöljet skulle kunna klara sig från slitningar och håligheter under flera kilometer av guppigt cykelledande. Jag tänkte att det helt självklart skulle bli så att någonting vasst på cykeln skulle sticka ett litet hål i plasten, att jord skulle börja sippra ut i strid ström och att jag därmed skulle lämna efter mig något som skulle se ut som ett litet och väldigt nischat Hans & Greta-utlagt spår avsett för TV4:s Bo Rappne.

Den kroknande cykeln såg, tänkte jag, ut som ett bildligt skolboksexempel på det sedelärande talesättet »den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket«.

Och så tänkte jag på Giffarna.

Att försöka sig på att vinna mot Häcken, en av allsvenskans guldfavoriter, genom att lugnt och metodiskt spela ut dem från bakplan på deras bortaplan hade med enkelhet kunnat liknas vid att Joel Cedergren tagit sig ett rejält överdimensionerat bett.

Jag vet inte om ni också gör det ibland: höra er egen röst säga någonting och störa er på hur förutsägbart och mallat det låter. Jag kan i alla fall verkligen höra hur det hade låtit när min i GIF-sammanhang myndiga Pirkt.se-stämma berättat om att Joel Cedergren gjort fel som varit så naivt offensiv borta mot ett lag som år efter år – oavsett om det varit en mycket bra eller väldigt dålig GIF-säsong – alltid har visat sig numret större, starkare, kvalitativt bättre.

Hur jag med råg i ryggen hade berättat för en person som arbetar heltid och övertid med att analysera fotboll att han gjort fel, med referens till en sägen om en hund som tappat en köttbit i ån.

Jag är väldigt tacksam över att slippa skriva den texten.

För Joel Cedergren gjorde rätt. Ett tryggt och invant 3-4-3-GIF spelade fotboll från de allra bakersta leden, rullade sig upp via målvakt och felvända mittfältare vid straffområdsgränser, trillade sig lugnt och metodiskt fram och tillbaka — och GIF Sundsvall var klart bättre än BK Häcken.

Det kunde ha stått 2–0 efter tio minuters spel om inte Peter Abrahamsson i Häcken-målet stått på sitt landslagsmeriterade huvud och över fyrtiofem minuters bollrullande på Bravida Arena hade inte bara Giffarna fått dominera bollinnehavet utan dessutom skapat alla farliga chanser.

Detta trots att seriens bästa passningsspelare fått kliva av skadad efter tjugo minuters spel, lämnandes Juanjo Ciércoles som ensam måltavla för Alexander Faltsetas. Så här såg det ut förra säsongen, vid 0–2-förlusten på IP, efter 27 minuters spel:

Och det är bevisligen så att man kan ställa klockan efter Alexander Faltsetas »markeringar« mot seriens bästa innermittfältsduo, för så här såg det ut efter 28 minuter igår:

Det var som att han visste att han låg en minut efter tidsschemat, för jäklar i min låda vad han springer — 25 meter i maxfart — för att kunna genomföra den bollbefriade kapningen:

Det blev ingen varning den här gången heller: allsvenska domare har tydligen kommit överens om att spanska virtouser ska tåla en fradgande göteborgsk galning i knähöjd om det sker innan halvtimmen är spelad.

(Förra året ledde det till att Häcken-mittfältaren hade råd med det här, bara tio minuter senare. Det underlättar onekligen att vara »jobbig innermittfältare« om man har råd med två sådana aktioner per match.)

I en yvig dagen-efter-text som denna har vi plats med en snabb meme:

Någon på en allsvensk fotbollsplan: H—

Alexander Faltsetas:

Det hade gått att ägna en hel efter-match-text åt hur störig Alexander Faltsetas är på en fotbollsplan (ja, jag fattar också att jag antagligen hade älskat honom om han tillhört Giffarna) och det fanns en stor risk att det faktiskt hade behövt bli analysen efteråt: hur enkelt en av seriens allra jobbigaste press- och fulspelare kunde skärma av en ensamt kreativ Juanjo när Batanero fick kasta in handduken på grund av knäbekymmer.

Men Juanjo låter sig inte avskärmas. Han tillåter sig inte bli av med bollen, vägrar låta sig själv bli bortmarkerad och verkar hellre dö av för låg puls än att någonsin stressa upp sig.

Ja: just nu, i början av maj månad, vill jag hävda att 30-åringen löser alla typer av uppgifter som ingår i mittfältsuppdraget bättre än någon annan i serien. Det blev så otroligt tydligt när den habile vikarien Tobias Eriksson kom in och precis allt Häckens fokus med ens flyttades till den enda kvarvarande spanjoren.

Han borstade bara av sig Faltsetas-kapningen, gav igen med ett luftburet tjuvnyp, och joggade vidare och var överlägset bäst på planen under resterande sjuttio minuter.

Foto: Bildbyrån/Michael Enchser.

Men det blev förlust ändå. Efter en väldigt imponerande förstahalvlek sjönk Giffarna tillbaka och tappade initiativet i andra, Jonathan Tamimi bjöd på (ännu) en straff och det räckte inte ens med att William Eskelinen räddade ännu en (två av tre nu) — för när Rasmus Lindgren var så pressad att allt han kunde göra var att lyfta iväg bollen så stod GIF-försvaret och sov.

Det var omöjligt att på tevebilderna avgöra vem som står och upphäver den offside som flera av GIF-backarna ropade efter (det ser ju spontant ut som Carlos Moros Gracia, men målskytten Alexander Jeremejeff berättade för CMore att han sett en ytterback stå bakom sig), men helt klart är ju att det är för dåligt om man vill ta poäng av topptippade Häcken på Hisingen (där laget till och med börjat få stöttning av sjungande supportrar som verkar ha hittat ett käckt gammalt notblad från 50-talet).

Men jag tycker verkligen att GIF Sundsvall, som ju av hävd aldrig slår just Häcken (detta var femte raka allsvenska förlusten), får kånka med sig känslan från den här spelmässiga insatsen.

Ungefär som jag till slut, helt utan spill!, fick med mig hela jätteförpackningen med jord hem från Plantagen på min stackars hårt ansatta cykel.

För spelmässiga insatser som den borta mot Häcken kommer att betala av sig i rikligt med poäng. En djupledsansvarig Eric Björkander i speldugligt skick och en mindre storartad vaktning av motståndarmålet hade räckt för att den här matchen vunnits rättvist.

Det är en jäkla premiumjord han har att så med, Joel Cedergren. Och det må se otympligt och krångligt ut ibland, men ingen borde längre ifrågasätta att han baxar på sin jättepåse på den underdimensionerade pakethållaren. Det håller ju.

Och han kommer få skörda så småningom.

Två memes om skatt

Jag, när jag till slut skickade in min deklaration, innehållandes resultaträkningen från mitt företag:

Jag, någon vecka efter att Skatteverket meddelat att de vill titta lite närmre på min bokföring:

Nej, få innehavare av en F-skattsedel kan väl vara så välvilligt laglydiga och samtidigt ha en sådan konstant ångest över att någonting ska råka bli fel. Jag har ju i princip bara ett fåtal fakturor från min textförsäljning till Länstidningen Östersund att bokföra, och på utgiftssidan ståtar framför allt den årliga avgiften för att rädda kvar domännamnet Pirkt.se i den stenhårda konkurrensen ute på den vida webben – men ändå: rädslan att väckas mitt i natten av att Skatteverkets insatsstyrka trampar in igenom min papier maché-dörr och begär att få se kvittoasken är påtaglig.

För den som inte är tillräckligt It’s Always Sunny-bevandrad för att förstå den första memen bjuds det här på ytterligare en meme för att förklara min känsla.

Polisen, när någon banks styrelse svindlat bort miljarder skattekronor eller hjälpt till att tvätta ryska mordpengar i åratal:

Polisen, när jag inte riktigt kan förklara varför jag har 342 kronor i »Anläggningstillgångar« som legat och släpat från 2014: