För många eventblommor

Det finns mycket reklam i Stockholm. Knappt har man hunnit dra kortet för ännu en dyrköpt månad i kollektivtrafiken och tagit sig innanför spärrarna innan man har Dolph Lundgren uppenbarelse i trynhöjd, där han över några kvadratmeter uppmanar en att skyffla in sina besparingar på ett casinokonto där man kan få mångdubbelt mer i en pollettvaluta som bara passar en väldigt specifik mynning och som måste slitas ner till oigenkännelighet innan man får växla tillbaka till svenska kronor igen.

(Jag tror inte Frank Anderssons kropp han kallna innan  onämnda casinoägare slog en signal och undrade om Dolph Lundgren kunde tänka sig att ersätta honom rakt av på alla reklamskyltar. Kanske sa han – fan, här begår jag ett stilistiskt misstag och könar casinoföretagsäga— att »ingen kommer märka något« till Dolph. Kanske hade han rätt i det.)

Det finns väldigt mycket reklam.

Det finns i princip bara en kommersiell reklamskylt som jag gillar. Det är den digitala skylt med rullande textramsa som Solna Blomhus har på sitt tak.

Där rullar en text – i illgrön text på svart 90-tals-LED-bakgrund – på vilken butiksägaren klargör att de erbjuder »KISTBLOMMOR« – »SORGBUKETTER« – »EVENTBLOMMOR«.

Och jag skrattar alltid till när jag ser saluförandet av eventblommorna rulla in där, i direkt anslutning till kistdekorationerna och de sorgsna begravningsbuketterna. Jag cyklar förbi där med jämna mellanrum – senast igår – och bilden kommer alltid till mig, varenda gång: hur blomsterhandeln är fylld med sorgsna själar, att stämningen är otroligt tryckt och dämpad när folk med sorgkrumma ryggar lufsar runt och doftar på framhållna begonier och skamset kvider fram ett prutningsförsök på en vackrare bindning. Och så tänker jag mig ljudet av en tvärnit utanför plötsligt bryter den dova ljudbilden, när en företagare i en firma-BMW fått se »EVENTBLOMMA«-texten överraskande rullas ut framför sig, mitt i all sorgsaluförning. Hur den fryntlige företagaren formligen rusar upp för den lilla trätrappen sitt stockholmska ledarskapscoachade tempo, hur han tränger bort sorgsna släktingar och begoniasniffande åldringar som rör sig med en icke-lean och ström-olinjeformad släpighet och hur han börjar gasta till trädgårdsmästaren om att någon måste ordna blommor till sitt uppkommande »event«.

Till saken: jag vill inte vara den som störtar och yrar om eventblommor hela tiden.

Jag ser Pirkt.se – och kanske framför allt den del av portalen som handlar om GIF Sundsvalls förehavanden – som ett litet skyffe dit man främst kommer för att få råd och stöd vad gäller eventuella sorgbuketter och superettansnidade kistblommor. Jag tänker mig att folk knappar sig in på denna portal med ungefär den sinnesstämningen som de flesta lunkar uppför trätrapporna till Solna Blomhus: det är lågmält, det är med den typ av nätta dysterhet som nollgradigt och snöblandat regn i mitten av april frambringar och där finns ingen förberedelse för stora yviga gester eller gallskrik som bryter den lätt sniffande tystnaden.

Men GIF Sundsvall av 2019 års modell tvingar mig bli den figuren som rusar in och skriker om eventblommor och fest och gamman. Och det är inte mig som privatperson emot – inte alls: sällan har jag mått så bra som från 2–1-målet och framåt under den nya ståplatsinvigningen mot Malmö FF i lördags – men däremot mig som portalägare.

Superlativen tar slut mycket fortare än de kritiska formuleringarna. Alla lyckliga fotbollsmatcher liknar varandra, varje olycklig fotbollsmatch är olycklig på sitt eget vis.

Det blev ingen text om den historiska GIF-segern mot Malmö FF som får räknas till en av klubbens större skalper i modern tid. Ingenting om hur premiären av »Mathildas« överträffade precis alla förväntningar, ingenting om hur det borde kunna påverka både ståplatskulturen och dragkraften till IP framöver.

Det blev en om Dolph Lundgren och eventblommor. Det var tvunget att bli det ifall produktionen någon gång skulle fortsätta och inte helt lamslås av en känsla av att vara tvungen att tycka någonting om Giffarnas succé.

Och ikväll kanske det kan genereras nytt icke-GIF-relaterat innehåll, då jag ska gå på Sharon van Ettens spelning på Kägelbanan helt själv.

Jag tror så mycket på att det är det absolut bästa man kan göra av en torsdagkväll i Stockholm att jag ignorerar faktumet att jag kommer behöva stå och låtsas snegla efter någon som är på väg tillbaka från toaletten vid varenda liten paus under kvällen (det har jag dessutom gjort förr, så prata gärna med mig om det stora vänskapslivet, om fester och bjudningar, men berätta inte för mig om ensamseglingen: jag har varit där, jag har upplevt det, jag har ganska skickligt lyckats låtsats vänta på att någon vän tar sig en riktig långsittning).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *