Kokning pågår

Man kan säga mycket om Gamla Stan, men jag tycker att grändens polkagrisförsäljare ofta har fingret på den samhälleliga pulsen.

När omvärlden ter sig som allra mest irriterande så kan man nämligen räkna med att snasknasaren ställer ut den här skylten utanför etablissemanget, som en liten samhällskommentar smidd i trä:

Jag skulle själv vilja slöjda mig en mindre replika i nättare furu, för att kunna hänga runt halsen i tider som dessa.

För jo: kokning pågår.

Att jag sedan ett år tillbaka är vald till ordförande i Lärarförbundet Student i Stockholm är ett faktum som i det närmaste undangömts i dessa Pirkt.se-sammanhang. Oklart varför: kanske känner jag som 28-åring precis samma behov av att tona ner min elevrådskompatibla personlighet som jag gjorde för en halv levnadstid sedan, kanske vill jag inte bli sedd som en smöruppslungad fackpamp som glömt sina rötter och nu bara fokuserar på nätverkande med Almega-mellanchefer – eller kanske vill jag bara överhuvudtaget inte förknippas med det totala misslyckandet som är svensk skolpolitik av idag.

Jag vet inte hur mycket ni tar del av vad gäller svensk skolpolitik, men jag gissar att många missat att OECD i förra veckan kom med en rapport där de uppmanar Sverige att ta tag i den skenande ojämlikheten i skolan. De vill bland annat se en uppstramning av det fria skolvalet, strängare prövningar vid etablering av nya friskolor och att man slopar kösystemet till förmån för ett system där socioekonomiskt svaga hem får förtur till en viss del av platserna.

OECD:s rapporter brukar vara tunga – landa som en dunsande tjock lunta på debattbordet – men den här gången dämpades smällen helt.

För politik är att vilja – skolpolitik är nu för tiden att vilja förvilla folket bort från det som verkligen är viktigt att ta i tu med.

Entré: förslaget om ordningsbetyg.

Svensk skola har blivit en synnerligen välfungerande ojämlikhetsmaskin – det är som att 90-talssossar och liberaler uppfunnit en potentiell Spinning Jenny för ett framtida superklassamhälle – men det politikerna vill prata om är att farfars gamla gaggande om »stora A i ordning« ska bli mer lättförstått.

Det sitter knivar i ryggen på tjuren!!! De har suttit där i decennier nu: en kniv för marknadifieringen, en för de helt fria vinstuttagen för aktiebolag, en för det fria skolvalet och… fan, memen haltar: där borde sitta långt fler knivar.

Men nu har svensk skola och dess debatt istället sprungit rakt upp mot det rött lockande ordningsbetygs-skynke som Jan Björklund viftat med, lägligt nog precis i samma veva som OECD-rapporten damp ner i journalisternas inkorgar.

Det är ett skickligt orkestrerat fäktande och kanske lyckas riksdagspolitikerna – dessa folkliga folkföreträdare som tar ledigt med fullt betalt när de ertappats med att lura till sig skattepengar via snirkliga lägenhetsupplägg – sätta ytterligare ett litet mjugghugg i ryggen på de lärare som bär upp med den underfinansierade svenska skolan på sina axlar, genom att ge dem ökad administrativ börda i form av ytterligare skriftliga omdömen.

Och jag gillar utbildningsminister Anna Ekström: jag tror säkert att hon har väldigt vettiga idéer för svensk skola – framför allt om man skalar av henne C+L+MP-tvångskavajen, plockar bort S-nålen från skjortslaget och får henne att från hjärtat – men det är lite svårt att se att hon ska kunna uträtta någonting.

Det börjar faktiskt bli lite svårt att se att någon ska kunna uträtta något.

Jag brukar slänga iväg mycket svagt och illa redakterat material i Instagrams story-funktion och härom kvällen kom jag att tänka på en karaktär som hade kunnat varit rolig: »Den väldigt inomparlamentariska supportern«. En figur som sitter i soffan framför Agenda om söndagskvällen och ropar »heja Per!!!« när Per Bolund, finansmarkandsministern, säger att han ska »prata med Swedbank« efter att banken tjänat miljarder och gjort precis varenda aktieägare glad genom att skumraska och pengatvätta sig igenom ett decennium. En Camp Sweden-figur klädd i socialdemokratisk heldräkt som ropar »jaaaa!!!« och med knuten näve vrålar »nu vänder vi det här!!!« när Anna Ekström uttrycker att hon »blir allt mer kritisk till kötid som urvalsregel« för vinstdrivande friskolor.

Riktigt slutminutsseger-glad blir »Den väldigt inomparlamentariska supportern« när han får höra om hur hårt civilminister Ardalan Shekarabi planerar att ta de utländska spelbolagens ägare i örat om de inte slutar göra reklam som tyder på att de vill locka problemspelare att spela bort sina och sedermera massa sms-lånade pengar på just deras förlustriggade casinomaskin:

Det är en behjärtansvärd karaktär, denne inomparlementariske hejarklacksledare, som fortfarande tror att liberalen Jan Björklund talar om vissa problem i svensk skola (bristen på farfars gamla ordningsbetyg) och inte andra (att vi skapat en veritabel ojämlikhetsapparat där elever är lärare och rektorers kunder) för att han verkligen tycker att dessa utvalda problem är själva grund problemen mot den likvärdiga och alla-ska-få-samma-chans-i-livet-vurmande skola han som liberal borde vilja ha.

Man avundas denna supporter en aning, när man genom sina cyniska glasögonlinser ser att Björklund krattat sig en liten väg fram till en stol i någon av de välbetalda styrelser som verkar för att upprätthålla valfrihetssystemet i vård och skola och liv.

Jag vill verkligen bli färdig med mina studier så att jag kan komma ut i läraryrket så fort som möjligt. Båda de praktikperioder jag varit ute på – en på högstadiet, en på gymnasiet – har nämligen skvallrat om att det är ett otroligt givande yrke, bara man får rätt förutsättningar och en rimlig arbetsmängd.

Och jag engagerade mig fackligt i Lärarförbundet Student för att jag 1) visste att lärare inte fick detta, i en tid av ständiga kommunala neddragningar och New Public Management-tänk, och 2) för att jag ville vara med och försöka förändra denna utveckling och 3) för att jag verkligen trodde på att ett  samhälle verkligen var tvungen att förr eller senare ta tag i problemet när det gäller något så samhälleligt centralt som skolan: att det liksom inte skulle kunna för politiker att fortsätta springa rakt fram på den inslagna vägen med skygglapparna på och blunda för alla instanser som skriker »stanna!«, »vänd om!« och »gå tillbaka!«.

Nu är jag omvald på ett år till som ordförande och om allt går som det ska – jag har försökt snirkla mig en egen studievägledar-ledd väg genom den evighetslånga utbildningen – så tar ordförandeskapet slut i anslutning till att jag är någorlunda utexaminerad samhällskunskapslärare.

Vi är bara ett litet glatt gäng som träffas och fikar på mötena, men på pappret har jag ungefär fyra tusen medlemmar bakom mig och min styrelse i Lärarförbundet Student Stockholm – och jag ska verkligen försöka använda detta förtroende för att göra lärarstudenternas röst hörd i debatten.

För vi ska ut i det här – och jag är lika delar glad inför möjligheten att jobba med ungdomar som jag är livrädd för riskerna runtikring.

För lärare bränner ut sig, går in i väggen och utförsäkras med systematik när de försöker bära upp en svensk skola som är så monumentalt och grundligt felstyrd av marknadsideologi att den helt håller på att kantra. Den svenska skoltjuren stapplar fram, någon har satt multipla knivar i dess rygg, och allt politikerna gör är att fortsätta luras med röda skynken framför mjuggdolkar.

Folket – vi, jag, du, inte minst lärarfacken: alla vi som ser vad som håller på att hända – på läktaren borde verkligen skrika i högan sky.

Och jag tycker faktiskt att det utomparlamentariska folkrörelsearbete som Greta Thunberg stått för runt miljöfrågan verkar ha resulterat i ringar på vattnet.

För precis på samma sätt som man bör rikta ilska mot de styrande för hur de håller på att köra den fysiska jorden i sank (jag är ingen naturvetare utan samhällsvetare, men jag har fått för mig att det är viktigt för mänskligheten att ha en jord) så känner jag att folk börjar rikta ilska mot hur politikerna låter skolan och vården och det offentliga tillåts styras.

Jag känner att vi – den stora massan – äntligen börjar röra på oss, så sakteliga.

Tankesmedjan Balans får äntligen riksgenomslag för sina envetna granskningar av nedskärningarna i välfärden och texter om farorna med NPM-dogmen. Jag har ju mer eller mindre följt dem sedan starten och även om jag – likt en creddig poprecensent – ofta tvingas muttra att »jag gillade deras tidiga rapporter ännu mer« när folk kommer länkandes med någon ny Marcus Larsson-rant på Twitter så är jag väldigt glad över att två eldsjälar lyckats bjuda upp till kamp om dagordningen med de Timbro-krafter som pungar ut miljoners miljoner för att status quo kaos ska få fortsätta råda i välfärden.

Och även inne i systemet, högt uppe!, börjar det sättas emot nu: härom dagen skolchefen i Hässleholm som vägrade gå med på att spara in 49 miljoner kronor på skolbudgeten och samtidigt försöka öka kvaliteten på kommunens skolverksamhet. Det gick liksom inte, utan att lägga x antal sönderstressade skolarbetares hjärnor och kroppar på sitt skolchefssamvete. Så hon sa nej.

Hon fick förstås sparken av politikerna, men jag tror att hon har både matematikerna, Excel-smattrarna och inte minst folket bakom sitt beslut.

Det anordnas en marsch mot nedskärningarna i skolan den 18 maj i flera svenska städer och rent allmänt tycker jag att det börjar bubbla bland vanligt folk. På ett bra sätt. 

Högerextremisterna har ju i det närmaste haft patent på den bubblande ilskan – men nu tycker jag verkligen att en på allvar folklig rörelse har alla chanser i världen att verkligen folkröra sig mot bättring tillsammans. Det finns en rättmätig ilska – och det finns rättmätiga och tydliga mål att rikta den mot.

Det är som att någon lånat skylten från karamellkokaren i Gamla Stan och ställt den framför den allmänna skoldebatten. Det kokar. Till slut måste politikerna lyssna. Jag vägrar sluta tro på det.

Ingen vill ha det så här som vi har det i välfärden, frånsett det fåtal som tjänar stora pengar på att det ser ut så här – och de som är uttalat eller outtalat lierade med dessa individer.

Alla vill ha behöriga lärare i sina barns skolor och sjuksköterskor som har möjligheter att göra ett bra jobb på sina sjukhus och vårdcentraler.

Det måste  att ordna.

2 thoughts on “Kokning pågår

  1. Din text ger hopp om framtiden. Tack för att du skriver både insiktsfullt och underhållande. Hoppas aldrig du hamnar i ett jobb där du måste börja tumma på integriteten och humorn :)

    • Det var fina ord, Matias. Tack. Jag hoppas ju att läraryrket ska kunna vara det jobbet, men som det verkar vara för väldigt många lärare just nu så är det väl så att man inte har en sekund över – på hela dygnet! – att tänka ut lustigheter. Vi får försöka ändra på det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *