Pirkt.se om Uppdrag Gransknings uthängande: »Ett pressetiskt haveri«

Med anledning av Uppdrag Gransknings reportage om Östersunds FK har SVT tagit beslutet att publicera känsligt innehåll rörande Pirkt.se:s redaktionella ledning.

Tisdagen den 19 mars blev programmet tillgängligt på SVT Play och ikväll, 20.00, sänds det på SVT 1. Östersunds FK har redan publicerat en kommentar på klubbens webbplats och då även den profilerade Pirkt.se-skribenten Erik Löfgren berörs av granskningen vill portalen därför skriftligen bemöta ett antal påståenden.

Här nedan visar vi innehållet i centrala delar av vår försvarsskrift för att var och en ska kunna bilda sin egen uppfattning om vad som är sant.

Pirkt.se har under den aktuella perioden inte beviljat Uppdrag Granskning rättigheter till personliga trauman och heller inte godkänt tillgång till gamla Mittnytt-klipp från division 1-matcher.

Pirkt.se har valt att inte delta i bandade tv-intervjuer, främst eftersom portalens medarbetare inte blivit tillfrågade under en journalistisk process där det genomgående varit tydligt att Uppdrag Granskning inte haft för avsikt att följa god pressetisk praxis och höra båda sidor av berättelsen om hemåtnicken mot Vasalund i den avslutande division 1-omgången 2010.

Dessutom visar påståenden, rörligt material och skärmdumpar vi har tagit del av på en rad sakfel.

I det reportage som presenterats av Uppdrag Granskning finns faktafel som Pirkt.se bemöter nedan. Inte ett enda av sakfelen har Uppdrag Granskning själv valt att plocka bort från programmet innan publicering utan allting har de – utan förvarning – behållit och således låtit en fortsatt skör 28-åring återuppleva traumatiska minnen – helt oförhappandes, tillbakalutad hemma i sin tv-soffa.

Uppdrag Granskning påstår följande: Knappt sju minuter in i programmet slår SVT fast att »när Daniel Kindberg tar över som ordförande 2010 är ÖFK i fritt fall.«

Pirkt.se:s kommentar: Östersunds FK hade kvart-i-tre-dansat taffligt runt nedflyttningsstrecket runt stängningsdags under varenda division 1-säsong i flera år. Nog hade Daniel Kindberg-förvärv av den lettiske »pojklandslagsmannen« Alexander Gramovitj och den skotske pubspelaren Damon Gray sparkat fullkomligt bakut, men under säsongen 2010 hade lokala spelare från ett av Sveriges historiskt sett allra svagaste fotbollsdistrikt trots allt givit laget chansen att klara sig kvar i serien inför den sista omgången. Ante Björkebaum var hela seriens nickstarkaste anfallare, Christoffer Fryklund växte ut till en jätte i mittförsvaret och en viss Dennis Widgren var uppe och tränade med a-laget i vad som måste varit de tidiga tonåren. Som ett slutgiltigt bevis på den jämtländska talangproduktionens närmast rekordartat fina läge under senhösten 2010 så fick påläggskalven Daniel »Knosen« Anderssons färdigheter uppflyttade Västerås SK att lätta på lädret och värva den Garrincha-avige pjäsen efter säsongen. Att som Uppdrag Granskning påstå att det traditionslösa jämtländska hopkoket – som under hela 00-talets andra hälft lindansat sig kvar i division 1 – skulle ha befunnit sig »i fritt fall« är ett ytterst subjektivt påstående som saknar saklig grund.

Uppdrag Granskning påstår följande:

Som exempel på hur pass fritt fallet för ÖFK var denna nådens höst 2010 använder SVT av en kontextlös exemplifiering: »Inte ens en bakåtpassning till målvakten går rätt«, säger berättarrösten samtidigt som det känsliga bildmaterialet visar hur den från GIF Sundsvall inlånade mittbacken Erik Löfgren, i tröja nummer 17, väljer att nicka hem bollen mot det egna målet i tron om att målvakten står kvar på sin mållinje. Bollen rullar försmädligt in vid den första stolpen och betyder 2–1 för Vasalunds IF i slutminuterna.

Pirkt.se:s kommentar: Detta är bilder som den i dag 28-årige Pirkt.se-medarbetaren Erik Löfgren aktivt har försökt förtränga under mer än åtta års tid. Detta är en faktor som den hänsynslöse grävreportern Jesper Henke – en man så hjärtlös att han varken beärats med ett moders- eller  fadersnamn utan två förnamn – valt att åsidosätta i sin desperata jakt på starka tv-scener till sitt reportage.

Nog har vi sett många unga människors ve och väl offras på den nya klickonomins altare, men att som Jesper Henke söka med ljus och lykta igenom hela Mittnytt-arkiven för att till slut lyckas hänga ut en stackars 20-årig mittback som ensamt exempel på det bottenlösa fallet för Östersunds FK vittnar om en blodtörst saknar motstycke i svensk presshistoria.

Vad vet Jesper Henke om hur det är när en tusenhövdad publik av lovikavantesklappande jämtar tystnar vid rörelsen av din pannlob?

Hade icke Jesper Henkes hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna hur den från Superettan utlånade 20-åringen suttit kvar på Jämtkraft Arenas läktare och bara stirrat tomt framför sig i någon halvtimme efter matchen, i rädsla för att möta blicken från de jämtländska lagkamrater han kände att han nickat ner i det slukhål som är Division II Norrland?

Vad vet Jesper Henke om hur det är att smyga igenom Östersunds centrum om söndagskvällen i hopp om att slippa bli utsatt för något hatbrott med klyktattar-rasistiska förtecken, för att till slut modfällt väsa ur sig ett »jag tror jag ska ha ett rum här« till receptionisten på Pensionat Björnen?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Ingen gång under sina månader av ÖFK-granskande – ett arbete fyllt till bredden av journalistiska och publicistiska överväganden – stannade Jesper Henke till och funderade över dessa frågor.

Bara denna publicistiska cynism, där man gladeligen kastar unga mittbackar åt de jämtländska Twitter-vargarna för chansen att kunna räkna in ytterligare några SVT Play-klick, gör detta till ett pressetiskt haveri av stora mått.

Då har vi inte ens börjat kommentera objektiva fakta som hundratusentals tv-tittare berövas på hemma i tevesofforna. Visst är tv-formatet ofta kort och kompakt och nog tvingar det ibland fram förenklingar av verkligheten, men faktum är att Jesper Henkes avslöjande kunde ha klippts ner till omkring tio minuter om någon redigerare bara klippt bort omkring fyrtiofem-femtio minuter av klippbilder (alla bestående av antingen drönarmaterial från olika snöiga delar av Östersund eller rörliga bilder på när Jesper Henke lommar runt en barack bakom Jämtkraft Arena). Om SVT:s produktionsledning gjort dessa andra publicistiska prioriteringar hade detta frigjort tid i reportaget för att hinna ge en mer rättvisande bild av det »avgörande« misstag som – enligt Uppdrag Gransknings manus – på egen hand pekas ut som orsaken till Östersunds FK:s fria fall.

För man är ju nästan aldrig ensam om en svag bakåtnick. Det finns inget jag i hemåtpassning.

Hade Jesper Henke bara gjort sitt journalistiska grundarbete hade han enkelt kunnat ta reda på att målvakten som fullkomligt ljudlöst tassar ut bakom ryggen på Erik Löfgren – och framför den framrusande motståndaranfallaren – inte alls var den ordinarie och likaledes GIF Sundsvall-utlånade burväktaren Alexander Hysén. Nej, och i skadade Hyséns frånvaro fanns heller inte reservmålvakten tillgänglig utan målet vaktades i stället av en tredje målvakt, som inte tränat med laget under det halvår Erik Löfgren tillbringat i klubben – utan som till vardags utan istället tjänstgjort som vaktmästare på Jämtkraft Arena.

Pirkt.se har, till skillnad från SVT, gjort det publicistiska avvägandet att inte namnge denne tredjemålvakt, som säkerligen också är fortsatt traumatiserad av händelsen som utspelade sig för drygt åtta år sedan. Men målvakten vars fullkomligt ljudlösa utlufsning ur målet – inte ett rop!, inte ett rafsande i konstgräset!, som om han smugit ut med vaktis-gympadojorna på sig! – fick vår medarbetare att tro att målvakten fortfarande stod kvar på sin mållinje och var tillgänglig för att enkelt skopa upp en hemåtnick. Hade den egenkäre Jesper Henke inte känt sig nödgad att sprida sina manus-förnumstigheter över det hjärtskärande klippet så hade tittarna själva fått bedöma hur målvaktens tysta tassande helt försvunnit in i lovikavantarnas klappande sorl.

Det råder ingen tvekan om att Erik Löfgren borde ha orienterat sig bättre och att han med ett rappt vrid på huvudet självklart hade kunnat släppa bollen till den utrusande målvakten – detta är en linje som Pirkt.se drivit såväl internt som externt under alla år – men det råder heller ingen tvekan om att Erik Löfgren allena fått bära det jämtländska hundhuvudet för detta debacle i ett snart decennium.

När bilderna nu ska kablas ut inför hundratusentals tv-tittare hade det varit tacknämligt om Jesper Henke åtminstone hade lag någon halvminut på att sätta saker och ting i sin tids- och resultatmässiga kontext, när han bevisligen hade omkring fyrtio händelselösa minuter att lägga på drönarfilm på snötäckta vidder samt bilder på sig själv när han knackar på någon övervärderad lada.

Hade Erik Löfgren nickat mot själva målet (och den tilltänkte Mållgan-vännen på mållinjen) om det inte vore så att matchklockan tickade upp mot den 88:e matchminuten och ett desperat ÖFK behövt få chansen att utsparks-skicka upp bollen mot motståndarmålet igen, för att kanske kunna göra det segermål som hade behövts för att hålla klubben kvar i division 1?

Hade Erik Löfgren försökt med den svåra – ja, fullkomligt dumdristiga – hemåtnicken om rådande 1–1-resultat hade hållit Jämtlands då tämligen begränsade fotbollsstolthet till klubb kvar i division 1-serien?

Självklart inte. Då vågar vi lova att det enkla mittbacksintellekt som Erik Löfgren satt på vid tillfället hade fattat beslutet att nicka bollen utåt, till hörna för Vasalund.

Resultaten 1–1 eller 1–2 eller 1–3, som det till slut hann bli, hade i sig inte gjort någon skillnad: Östersunds FK hade åkt ner i division 2 alldeles oavsett. Detta är förstås ett faktum som Jesper Henke är fullt medveten om, efter att ha grävt tills fingrarna vitnat i Mittnytt-arkiven i sin jakt på snaskiga klipp som skulle kunna väcka avsomnade jämtländska lynchmobbar till liv.

Var är de rörliga bilderna på de andra sekvenser då nedflyttningen i minst lika hög grad orkestrerades?

Var är bilderna på den inlånade letten Alexander Gramovitjs straffmiss vid oavgjort hemma mot ett uselt Boden, i en nyckelmatch där de grönvita norrbottningarna istället lyckades snubblade in ett segermål och sedermera också hålla sig kvar i serien? Den idag 29-årige Gramovitj fotbollskarriär verkar – att döma av den research som portalens initierade Facebook-vänskap tillåter – ha avslutat sin fotbollskarriär och mestadels ägna sig åt saluförande av sin frus bröllopsfoto-ateljé. En uthängning av honom i ett av Sveriges mest sedda samhällsprogram skulle inte alls leda till samma sveda och värk hos familj, släkt och närstående som Pirkt.se:s medarbetare tvingats uthärda under det senaste dygnet.

Den hemåtnickande 20-åringen Erik Löfgren som SVT hänger ut är idag, efter att under lång tid arbetat aktivt med bortträngning av minnesbilderna, en fungerande samhällsmedborgare som lämnat såväl Jämtland, Östersunds FK och hela fotbollsvärlden långt bakom sig. Han studerar till gymnasielärare och försöker leva ett normalt liv, även om han i möjligaste mån försöker att undvika större folksamlingar i en vintrig kontext som kan tänkas innefatta lovikavantar och applåder och många är redaktionsmedlemmarna hos Pirkt.se som kan vittna om hur vår kollega fortfarande kan frysa till is om man tassar upp bakom honom i ett par gympadojor med förhållandevis ljudlös sula.

Att SVT och Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Ulf Johansson låtit skicka ut den hänsynslöse vinthunden Jesper Henke till Jämtland i total avsaknad av pressetisk manual i innerfickan är den värsta skandalen gällande vad gäller hänsynslöst upprivande av bortträngda minnen sedan likhunden Zampo tilläts galoppera fritt i Thomas Quick-utredningen.

Maybe baldness will catch on

I två veckors tid var jag i Sundsvall för att läsa en C-uppsats-förberedande kurs på Mittuniversitetet.

Och kan man vara besviken på att man inte blivit galen? Kan man känna oro över att man inte tappat sitt förstånd?

Det är hur någonting som gnagt i mig, sedan jag kom tillbaka till Stockholm: faktumet att jag inte blev spritt språngande galen under mina två veckor då jag alltså – som 28-årig man – bodde i mitt gamla pojkrum, tillsammans med mina föräldrar.

Tolka mig rätt: jag har de trevligaste och bästa föräldrar som man någonsin skulle kunna lasso-kasta sig till med en navelsträng.

Men jag har – sedan jag flyttade hemifrån – tyckt att ett antal dagar i rad brukar gå riktigt bra, uppemot en julevecka helt okej, men att man i slutet av en fem-sex-dagars-period ändå brukar skönja en märklig dynamik. Kanske att det knorras om att man inte plockat ur diskmaskinen när man »varit hemma hela dagen« och man vrålar av gammal gymnasial ryggmärgsreflex tillbaka att »JAG HAR FAKTISKT PLUGGAT JAG!!!« och mitt i allt kommer kanske ens far med sin årliga anklagelse om att man knyckt det ICA-kort som han påstår varit borta i sju-åtta år och som vars kundklubbspoäng han misstänker att man levt den livsmedelsmässiga Stockholms-loppan för i ett snart decennium.

Man brukar märka att man liksom är lite för stor. Lite för mycket i vägen. Man brukar märka att någonting ganska snart börjar skava.

Och nu skulle jag vara hemma – hemma-hemma, i mitt pojkrum – i två veckor i sträck.

»Jag kommer bli galen«, sa jag till folk.

»Du kommer bli galen«, sa folk till mig.

Men jag blev inte galen. Tiden bara rann iväg. Två veckor i mina föräldrars sällskap bara susade förbi, i stort sett utan blessyrer.

Jag hann åka längdskidor i ett så habilt tempo och med så pass funktionell teknik – utvecklad från en bångstyrd och spårskenande Mattias Thorsell-stil till ett taktfast och bara stundtals galopperande Mikael Åskoogh-älgande – att jag för några sekunder faktiskt övervägde en Vasaloppsatsning inför 2020.

(Det ser ju så härligt ut, Vasaloppet, och alla som SVT-reportrarna träffar på i spåren ser ut som så hurtigt och folkligt Friskis-glada människor. Men man får också komma ihåg att en stor majoritet av de tävlande vid något tillfälle under vintern säkerligen har ställt sig vid den där sinnesrubbat tråkiga stak-maskinen på sitt lokala gym, vilket bara en kliniskt debil människa borde klara av att utsätta sig för.

Så Vasaloppet lär nog också präglas av att någon psykopat som räknar in några pseudolandskamper i fotboll på meritlistan, eftersom han »garanterat spelat i Premier League nu om han »inte dragit knät vid femton«, trampar en på skidorna i sin jakt på en personlig topptid. )

Jag hann såga iförd reflexjacka. När jag kom hem satt den tillkapade IKEA-hyllan som en absolut smäck längsmed skafferiväggen och jag är ingen särskilt vidskeplig person, bara en som är ganska övertygad om att material kan känna av om de tillkapats i fackmannamässig reflexjacka.

Jag hann finna ett bevis på att jag trots allt – trots att mina föräldrar nu kommer att göra miljonvinster när de säljer mitt barndomshem – kommer från relativt påvra förhållanden. När jag var liten fick man bläckmåla sitt eget kartongrör ifall man ville att ens rör med POGS skulle vara blåfärgat och ville man fylla ut röret så fick man skapa sig egna »slammers« genom att klippa i well-papp.

(OBS: Tråkigt att ett svagt hårfäste ska behöva borga för det här tillägget, men det är alltså inte en svastika på wellpapp-poggen.)

Jag fick börja nästan varenda skoldag med en krispig morgonpromenad från det som numera heter Sidsjöhöjden™ (en del av »The Pearl on Mid Sweden’s East Coast«™) ner till Mittuniversitetet.

Jag blev bortskämd med mat av både mina föräldrar…

… som av min farmor.

Jag hade ynnesten att två gånger om få träna fotboll med ett lokalt division fem-lag. Först inomhus i Sporthallens b-hall, iförd ändamålsenliga inomhusfotbollsskor, och sedan utomhus, pulsandes i decimetertjockt snötäcke på IP i ett par lånade Copa Mundial vars skinn hölls ihop av en hårt lindad eltejp under träningens första halva, till dess att tejpen lossnade och jag plufsade runt med halva tåuppsättningen i snön.

Men jäklar så man saknat att tillhöra ett organiserat fotbollslag i en stad där inte alla 32-åringar har självbilden hos en landslagsstjärna med knäproblematik, utan där några år efter år finner sig i att vara högerbacksreserver och gladeligen gör nittio minuter av vattenpåfyllning och påhejning mot Holms SK borta.

Jag har också fått chansen att socialisera med familjens gamla strävsamma huskatt under vad som måste vara hennes livs absoluta senhöst. Hon hör ingenting, verkar se ytterst grumligt – som starrdrabbad mullvad – och gnolar på i ett närmast konstant jamande, så till den milda grad att man då och då får skyffla ut henne genom ytterdörren med en brysk ordningsvaktsuppmaning om att »ta ett varv runt huset« innan hon får komma tillbaka in i värmen igen.

Jag har, inte kort sagt utan långt sammanfattat, haft det väldigt bra. Oroväckande bra, sett till att jag är tänkt att vara en självständig 28-åring.

Matchklockan gick inte – men varningsklockan ringde för fullt

En GIF-supporter får inte glömma bort att vara orolig.

Det var mycket som inte riktigt stämde runt Giffarnas träningsmatch på Skytteholms IP. Bara faktumet att ett småländskt och ett medelpadskt lag möttes i Solna skavde förstås, men även vid själva matchstarten krånglade en hel del. GIF-laget släntrade ut en kvart sent till matchstart, där fanns ingen speaker som kunde ropa upp startuppställningarna (vilket alltid är uppskattat, speciellt under en försäsong där allt man hört från småländskt håll är yviga värvningar av nigerianska Messi-figurer och potentiella göteborgska ICA-handlare) och någon fungerande matchklocka hade Solna Kommuns låga kommunalskatt inte lyckats finansiera.

Det var väldigt lite som osade allsvenskt över den här lördagseftermiddagen. Men allra minst allsvenskt osade det nog om GIF Sundsvall under matchens första halvlek.

Matchklockan fungerade som sagt inte, men varningsklockorna ringde för full bjällra.

Jag satt ner med Joel Cedergren i förra veckan (en intervju som tids nog ska publiceras på den här eftersatta portalen) och han pratade en hel del faktumet om hur lag kommer vara mycket mer förberedda på Giffarnas spelmodell och fotbollsidé under 2019.

Hur man ska tackla att motståndarna försöker låsa David Batanero i uppspelsfasen eller hur man som lag ska lösa situationer när motståndarna väljer att »spegla« Giffarnas uppställning i pressen – och skicka ut tre forwards som står på Giffarnas tre mittbackar.

Ingenting tyder på att Kalmars nya tränare Magnus Pehrsson är seriens allra vassaste taktiker – vi pratar om en tränare som gjorde ett rekorddyrt Malmö FF till ett mittenlag under 2018 – men han hade vett nog att prova allt det där från start i lördags.

Då gällde det att Giffarna hade lösningar, förkunnade Joel Cedergren för mig. Att man snabbt kunde skifta om, tänka nytt, hitta lediga ytor på andra delar av planen.

Jo, tjena.

Med två veckor kvar till den allsvenska premiären fanns absolut ingen plan för hur GIF Sundsvall skulle lösa Kalmar FF:s höga press. Inte en tillstymmelse till B-plan när bollrullandet gick i baklås och de farliga bolltappen, centralt i banan, staplades på hög.

Kalmar sjönk ner i en 5-4-1-formation när Giffarna väl fick grepp om bollen, men innan Giffarna tillåtits ta över initiativet så ställde KFF ut tre högt pressande gubbar på varsin mittback. Och i Eric Björkanders frånvaro (märkligt att han – som i mina ögon borde vara mest given i den tuffa konkurrensen – inte spelade i detta semi-allsvenska genrep) kunde mitt-mittbacken Alexander Blomqvist varken växelspela med innermittfältet på samma trygga sätt eller driva fram boll när det behövdes.

Ibland vinklade William Eskelinen utsparken nittio grader, ut mot hörnflaggan, varifrån Alexander Blomqvist skulle börja projektet att spela sig igenom hundra längdmeter av fotbollsplan fram till motståndarmålet. Det gick inte. Det gick inte alls.

Ofta tog det stopp redan vid halva halvplan, där aggressiva på-tå-taggade rödtröjor knyckte bollen av hälstående blåklädda.

David Batanero ser inte direkt ut att brinna för att spela allsvenska försäsongsmatcher i nollgradigt och när även Juanjo var slarvig och duttig under första halvtimmen så blev det inget annat än pannkaka av precis allting.

Och inte fanns det någon plan att vända på pannkakan, hundraåttio grader. Joel Cedergren – som i den kommande intervjun pratar mycket om hur han jobbar på att utvecklas som matchcoach – bara stod där med stekspaden i hand och såg sitt lag mer eller mindre köras över av ett Kalmar som frånsett det allsvenska universalgeniet Rasmus Elm mest såg… gammaldags allsvenskt rejält ut.

De hade gjort sin hemläxa, jämfört med när de rullades ut på IP i höstas, och det är det som är farhågan:

Alla kommer göra den hemläxan. Precis alla lag.

De kommer låsa mittbackar, de kommer göra allt för att stänga av passningsvägen till Batanero och när Giffarna väl får grepp om bollen och rullar runt så lär de göra precis som Kalmar (och tidigare Västerås SK) gjorde: sjunka jättedjupt.

Och visst: det blev marginellt bättre i den andra halvleken, när Giffarna på ett annat sätt fick ta hand om bollen och spelet. Vid någon sekvens var det nog hela fem minuters obrutet bollrullande där KFF fick flytta runt defensivt.

Men det ledde inte till någonting. Och så fort Kalmar vann bollen så ångade de i djupled och fixade fram en hörna: på tjugo sekunder hade de åstadkommit mer än på de där fem minuterna. Det går absolut att hävda att det är jobbigt i längden för motståndare att jaga boll, men när de ligger så lågt och kompakt blir det dels inte så långa och många löpningar – och dels tror jag att den känsla som infinner sig hos en motståndare när den till slut tålmodigt tvingat Giffarna att rulla tillbaka till egen målvakt inte ska underskattas.

Kalmar lyfte laget, till tonerna av ett gemensamt vrål – Giffarna fick, efter en slankan hit– en slankan dit, börja om från bakplan med en ohörbar men ändå tydlig kollektiv suck.

Det påminde inte så lite om 2017 års ineffektiva bolltrillande och en kan ju hoppas att hela den likheten berodde på att 18-målsmannen Linus Hallenius saknades och att han ersatts av en vilsen och försiktig Peter Wilson, som absolut kan vara ett bra hot i djupled från en kant, men som inte kan hålla upp en hel anfallslinje som ensam anfallare mot stora stygga försvarspjäser som Viktor Elm.

En kan ju hoppas på det, men hade jag varit Joel Cedergren hade jag börjat fila på en spelmässig B-plan. För Linus Hallenius hade löst mycket, men han hade inte kunnat löst upp knutarna som uppstod mitt i banan på egen tredjedel. Han hade kunnat sysselsätta KFF:s försvarslinje på ett bättre sätt, men inte hindrat en frustrerad Omar Eddhari att springa ner och hämta boll i försvarslinjen som någon typ av inverterad vänsterback.

Det blir en märklig säsong, det här. Urban Hagblom har handplockat ihop ett »Dream Team« och GIF Sundsvall kommer till allsvensk seriestart som hela fotbollsallsvenskans spelmässiga gunstlingar och allsvenskans kanske näst minsta ekonomi förväntas plötsligt rulla ut lag som Kalmar, Örebro och ja, fan tro’t om det inte kommer muttras om de inte dominerar bollinnehavet mot Elfsborg.

Mot Kalmar FF blev kreatörerna i »Dream Team« – med Batanero, med Juanjo, med Pa Konate och med Omar Eddhari – överkört av ett lag som jobbade hårda, sprang mer och som satte det defensivt fotbollstaktiska på ett helt annat sätt. Det var verklig klasskillnad vad gäller presspel och aggressivitet.

Alla lag kommer inte ha Rasmus Elm-figurer som sätter varenda krossboll och hörna på kvadratmetern eller som borrar upp frisparkar i krysset – men precis alla lag i allsvenskan kommer nog försöka spela presspel ungefär som Kalmar gjorde.

Giffarna borde fundera en och två gånger på hur de ska hantera det i trettio omgångar.

Och hos alla GIF-supportrar, som dansat sig igenom en svag och förryckt försäsong med huvudet uppe bland de Intertoto-cup-kvaldrömmande molnen, bör en viss dos av den där sedvanliga pre-allsvenska oron infinna sig.

Hagblom om uteblivna intresset: »Överraskad«

David Batanero charmade hela allsvenskan förra säsongen, men något eko på den globala fotbollsscenen – där mångmiljonbeloppen rullar – verkar spanjorens succésäsong inte gjort.

För att sälja en 30-årig mittfältsvirtous krävs nämligen kontakter.

Kontakter Urban Hagblom ännu inte har.

– Det kan vara förvånande för många, men vi har haft ett större intresse på Peter Wilson, vad gäller försäljning, än vad vi haft runt David Batanero, säger Giffarnas sportchef. 

Det är fredag, arenarestaurangen på NP3 Arena myllrar av helgsugna medelpadingar och om några timmar ska Pa Konate debutera för GIF Sundsvall på konstgräset utanför fönstret, i en träningsmatch mot Västerås SK. En Champions League-meriterad 24-åring som hunnit med att vinna både U21-EM-guld och SM-guld blev den sista pusselbiten i lagbygget inför 2019 års allsvenska säsong.

Pusslaren Urban Hagblom erkänner att han sovit dåligt ett par nätter före övergången gick i lås, på grund av rädslan att andra allsvenska klubbar skulle nosa sig till Konates kontraktssituation (»nog vaknade jag ett par gånger om natten«), men nu skiner Urban Hagblom ikapp med solen, lassar på både bufférisotto och buffékyckling efter rekommendation från kökspersonalen (»det är gott att blanda«) innan han slår sig ner och låter entusiasmen flöda ut.

Ungdomsverksamheten har aldrig någonsin sett så lovande ut, då GIF-juniorer försvinner iväg på landslagsläger i tid och otid, och runt a-laget har inte bara spelartruppen perfekterats sedan förra årets succésäsong (Alexander Blomqvist, Omar Eddhari, Tobias Eriksson, Pa Konate in) utan även ledarsidan har blivit ännu starkare (Ferran Sibilla ut, Andreas Pettersson in), menar han.

– Under mina år i Giffarna så… nu ska jag väl vara lite försiktig, men på förhand har det aldrig sett så bra ut som det gör inför 2019, säger Urban Hagblom samtidigt som han låter sig väl smaka av buffétallriken. 

Man kan med god vilja hävda att det är en tallrik med det bästa av två världar han har plockat åt sig. Varför välja? Risotto är gott, kyckling är gott. Lite samma resonemang skulle kunna appliceras på hans närmast orimligt starka GIF-trupp inför 2019. Varför sälja? David Batanero är bra, Pa Konate är bra.

Men under en vinter där Urban Hagblom rättmätigt hyllats för att ha lyckas förlänga kontrakten med härföraren Linus Hallenius, succéspringaren Jonathan Tamimi och mittbacksklippan Eric Björkander — kontraktsförlängningar som inte kan ha slutat i lägre löner för respektive spelare — och förstärkt namnstarkt så är det nästan så att man börjar undra hur allt ska gå ihop ekonomiskt.

Allsvenskan är ju en säljande liga. Knappt en allsvensk förening går runt ekonomiskt utan spelarförsäljningar. Giffarnas förra ekonomiska kalenderår räddades till stor del av en försäljning av Romain Gall; ett år som dessutom inleddes med att klubben bad fotbollsförbundet om uppskov för att kunna klara elitlicensen, efter att ha haft drygt sex miljoner kronor i negativt eget kapital.

– Någonting som vi måste utveckla och bli mycket, mycket bättre på är ju vår försäljning av våra fina produkter och spelare, säger Urban Hagblom.

Och i spelartruppen sitter två omskrivna stjärnor på kontrakt som bara sträcker sig över 2019 och där spelarna ännu inte velat förlänga med klubben. Det handlar om den 22-årige målvakten William Eskelinen, som nästan på egen hand höll på att döda AIK:s gulddrömmar i höstas, och David Batanero, seriens klart mest lovprisade passningsspelare — två spelare som många tycker att Giffarna borde kunna tjänat miljoner på i vinter.

Om det nu hade kommit några konkreta bud.

– Det har varit intresse på spelarna, men inte så gigantiskt stort. Det har det inte varit, säger Urban Hagblom.

GIF-sportchefen hamnar i en längre utläggning om hur branschen förändrats och tar som exempel hur Djurgårdens 21-årige anfallare Aliou Badji går till Österrike för 20 miljoner kronor, samtidigt som Häckens 32-årige Paulinho inte röner minsta intresse, trots att han gjorde mer än dubbelt så många mål under 2018 års allsvenska.

– Här ser man ett exempel på hur businessen förändras, där klubbarna själva måste bli skickligare på att sälja. Där går det att titta på Djurgården som ett exempel, där Bosse (Andersson, sportchef) gjort ett jättejobb. De har ju sålt spelare för över 200 miljoner de senaste fyra åren.  Tidigare var det bara spelarnas kvalitet du sålde, men så är det inte längre i den här branschen.  Men jag är ändå ganska överraskad, för jag trodde att det skulle vara ett större intresse runt David Batanero.

Hur litet intresset har varit? Kanske inte noll, men mindre än för en egen produkt som gjort sju allsvenska mål på de senaste två säsongerna.

– Det kan vara förvånande för många, men vi har haft ett större intresse på Peter Wilson, vad gäller försäljning, än vad vi haft runt David Batanero. För Peter finns det konkreta förfrågningar på. Det har inte kommit något konkret bud, men det har varit ett tydligare intresse.  

Urban Hagblom har tidigare gått ut och sagt att ingen klubb i allsvenskan har råd att köpa loss David Batanero, utan att han i så fall ska gå utomlands. Men för en 30-årig spansk innermittfältare som sett läcker ut i Europas 22:a bästa liga lär de stora europeiska ligornas klubbar knappast stå på kö, utan även Urban Hagblom är på det klara med att en försäljning antagligen skulle ske till någon liga i den rikare men kvalitetsmässigt sämre delen av den nya fotbollsvärlden.

Men därifrån har buden alltså varit noll och inga.

Kan man vara orolig då att det inte kommer bud på Batanero: om man vill vara en klubb som är skicklig på att sälja? 

Nu har ju inte vi tagit hit Batanero för att sälja, utan för att han ska leverera i GIF Sundsvall. Men det blir ju väldigt tydligt att det handlar mycket om ålder och vilken position spelare spelar på, säger Hagblom och återvänder igen till att peka på sin vän och sportchefskollega Bosse Andersson i Djurgården.

Djurgårdens sportchef Bosse Andersson, tvåa från vänster, inför det allsvenska mötet med Giffarna 2017. Foto: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

För Bosse Andersson har inte bara sålt Aliou Badji till Rapid Wien för dyra pengar. Nej, försäljningen av den långe senegalesen är bara den senaste i raden av stora försäljningar som Djurgården gjort och inte sällan har det handlat om spelare som inte hunnit visa upp några monstruösa siffror i de allsvenska statistikkolumnerna. Det har i regel handlat om unga afrikanska spelare och ofta (som i fallen Sam Johnson och Michael Olunga, som båda inbringade tiotals miljoner kronor i övergångssummor) har dessa talanger lyckats dra åt sig intresse från den nyrika kinesiska marknaden.

Men 2014 räddades Djurgårdens räkenskapsår av att de lånade ut den då 26-årige svenske anfallaren Erton Fejzullahu till Kina. Och så sent som förra året uppgavs en annan Stockholmsklubb, Hammarby, ha fått tio miljoner kronor för att sälja ex-Giffaren Pa Dibba, 31, till samma lands andraliga.

Så det går bevisligen att sälja även äldre allsvenska kvalitetsspelare till denna nya och penningstinna marknad.

– Det handlar om hur man säljer produkten, hur man bygger relationer och kontakter, i en bransch som är oerhört global. Fotbollsbranschen har ju blivit det. För det är inte så att du bara säljer till Europa längre. Nu säljer du till hela världen: det är asiatiska länder, det händer i Indien, i Thailand, i Sydkorea, du har de arabiska länderna som blir ekonomiskt starkare. Och du har en marknad i MLS som kommer att växa. 

– Det enda vi inte säljer spelare till är väl den sydamerikanska marknaden. 

Men då pratar du om ett »vi« som i »vi europeiska sportchefer«. Men du säljer ju inte till de här marknaderna än.

– Så är det. Men det börjar bli intresse även för klubbar som GIF Sundsvall, när det gäller spelare. Och då kan det röra sig om asiatiska eller arabiska länder.  

Måste man ha kontakter i de länderna för att ha en chans att sälja honom dit?

– Det måste du. Annars är du chanslös.

Jobbar du på det? 

– Ja, säger Urban Hagblom varpå mungiporna faller ut i ett lurigt leende som övergår i ett rejält skratt.

Det är förstås en process man skulle vilja få insyn i, hur det går till när en 53-årig man från Ljungaverk försöker nå ut i en värld av shejkar och sultaner och asiatiska agentspringpojkar, men när den ska förklaras är Urban Hagblom tillbaka i det skandinaviska sportchefspråk han talar så flytande.

– Det är ett väldigt långsiktigt arbete. Men det handlar om förtroenden utifrån personliga relationer du bygger upp. Men det gäller att bygga upp personliga relationer, inte bara professionella. 

Men det är vissa agenter som man behöver ha bra kontakt med?

– Ja, men det finns många som har ingångar och många som har gjort det bra i just Kina.

Jag betonar hur Pa Dibba såldes till just Kina under förra säsongen och att den ett år yngre David Batanero borde ha en ännu bättre sammanfattning av Youtube-highlights att visa upp i den »oerhört globala« delen av fotbollsvärlden. Bara de fem video-sekunderna där han vänder upp och blindlyfter en sextiometersboll på Romain Galls vrist, vid målet hemma mot Elfsborg, borde få honom såld på en grisblink, resonerar jag.

– Det kan man tycka och det är väl det som gör mig lite överraskad över att det inte varit större intresse runt Batanero. Det är någonting som vi som klubb måste bli mer medvetna om och jobba mer efter.

Att såväl David Batanero som William Eskelinen sitter på utgående avtal inför 2019 är ingen nyhet. Det visste Urban Hagblom när domaren blåste i pipan hemma mot Dalkurd den elfte november och satte punkt för en totalt sett succéartad säsong. Så frågan är hur man går in i vintern, som förhållandevis fattig och ekonomiskt lindansande sportchef i en säljande liga som allsvenskan (»du behöver sälja spelare varje år för att du ska ha en okej ekonomi«, konstaterar Hagblom).

När du satte dig ner för att lägga upp taktiken inför vintern: kände du då att »nu ska jag försöka sälja spelare«? 

– Nej. För vi jobbade efter att behålla den spelargrupp vi önskade behålla, vilket vi lyckats med. Vi ser 2019 som ett viktigt år där vi ska fortsätta prestera och prestera ännu bättre. Däremot har vi ju varit öppna för att om det skulle komma konkret intresse, då skulle vi ha den dialogen. Men vi har inte jobbat offensivt för att sälja spelare. Och då har det inte blivit någon såld heller.

Urban Hagblom pekar på en svår avvägning som han har att göra. Dels vill han förstås behålla hajpen som byggts upp runt klubben, runt spelartruppen men allra mest kring den bolltrillande och vägvinnande fotboll som klubben spelar – en fotboll som i hög utsträckning bygger på David Bataneros förmåga att luckra upp motståndarförsvar med sin vänsterfot. Och dels vill han förstås hålla ekonomin i balans.

Och som sportchef vill han förstås också locka till sig ännu bättre spelare, vilket han lyckats med — mycket på grund av att en spelare som David Batanero blivit kvar i klubben.

– Oavsett om det handlat om Alexander Blomqvist eller Omar Eddhari eller Pa Konate så har det varit en fördel att vi har behållit vår trupp, för att kunna fortsätta spela den fotbollen vi gör. Och eftersom vi kanske inte har pengar att slåss med så har det varit en viktig faktor kring varför de valt Sundsvall.

Och som om ekvationen mellan supporterhajp, sportsliga framgång och ekonomiska resurser inte vore nog svår så måste Hagblom räkna in vikten av att vara kvar i serien när de nya sponsormiljonerna delas ut till de allsvenska klubbarna under 2020, då det nya sponsoravtalet träder i kraft.

– Det är en tuff balansgång. För 2019 är ett djävulskt viktigt år. Att du presterar och att du…

… inte åker ur.

– Nej. Du får inte åka ur. Det är klart att GIF Sundsvall skulle överleva det, men förutsättningarna förbättras så oerhört av att vi spelar allsvenskt även 2020, för det blir ju så många fler fina miljoner till klubbarna.

För GIF Sundsvalls del så räknar man med att få 15 extra miljoner, rakt in i omsättningen i en klubb som omsätter omkring 50 i dag. Och de femton miljonerna, som klubben då får tilldelad sig utan större motprestation än att vara ett av sexton allsvenska lag under 2020, motsvarar ju i sig ett antal riktigt stora GIF-försäljningar. 

Jag säger att det måste vara mycket att hålla i huvudet och undrar ifall han har ett Excel-ark där hemma för att hålla koll på alla dessa variabler. Urban Hagblom skrattar.

– Nej, inte av den anledningen, men jag har faktiskt ett par Excel-ark. Men av lång erfarenhet har man väl de flesta av bilderna klara för sig.