Som jag gör

Jag köpte en Huawei-telefon i vintras, efter att min tåliga gamla trotjänare till iPhone slutligen vikt in årorna efter vad som måste varit det tvåhundrade höghöjdstappet.

(För en sekund funderade jag på vad som är motsatsen till ett måndags-ex, men så kom jag på att de kongolesiska barnarbetarna som brutit kobolten till våra mobilers laddningssystem kanske inte unnar sig att ha det där serieteckningsgulliga Katten Gustav-fokuset på vilka veckodagar som är bra eller dåliga.)

Då jag köpte min nya mobiltelefon uppgraderade jag kamera med ett antal pixlar och jag tänkte att »det här ska jag utnyttja«. Och sättet jag framför allt tänkt nyttja det på var väl framför allt att bildsätta de vanligtvis så texttunga inläggen på den här vanligtvis så välfyllda portalen.

Det har dock blivit väldigt lite bilder, väldigt få inlägg. Bilden ovan är tagen för någon tisdag sedan, då jag klev upp i ottan för att i rask takt promenera (jag vet inte exakt var gränsen för powerwalkande dras, men jag tror att det är vid användandet av syntetkläder) till gymmet innan såväl frukost som skola.

Och det var ju väldigt härligt, det är ju nästan alltid det när man känner att man tryckt ner ett sugrör i morgonens märgben och tagit sig ett ohyfsat bioslurp – men det är helt omöjligt att inte samtidigt känna sig som den här människan:

(Man gillar ju den lilla sidledsförflyttningen, efter hörlursuttagningen, och hur man kan läsa in att det står någon PR-person bakom kameran och mimar »du joggar ur bild, Ulf«.)

Så det blir inte så många krispiga morgonbilder i Pirkt.se-flödet. Rädslan för att själv bli en Ulf Kristersson, så att jag inte längre skulle kunna gif- och meme-driva med honom, är för stor. Det vore förargligt. När mitt tentaskrivande gick i stå under förra veckan skulle jag inte ha kunnat avreagera mig genom att tillverka den här förklarande bilden:

[Syntolkning: Exakt alla andra sysslor i hela världen kom emellan och drog iväg mig, så fort jag stod öga mot öga med tentan – precis så som Ulf fördes bort av en pressekreterare när han fick obekväma frågor om sina bostadsfynd från »avsedda för svårt sjuka och hemlösa«-fyndlådan.]

Nej, mitt nya kinesiska mobilköp har väl i stort sett bara lett till att den kinesiska staten nu har järnkoll på mina internetvanor och att de kan se exakt på sekunden hur mycket tid jag slängt bort på att planlöst glåmscrolla Tradera-appen.

Men om den kinesiska staten tänkt direktöverföra min Tradera-historik in i deras social credits-system så vill jag ändå passa på att höja ett varningens finger för att summera min person genom att följa min yviga Tradera-tumme. När jag loggade in på datorn nu så möttes jag nämligen av det här smörgåsbordet av favoriter som blivit algoritm-handplockade just för mig:

På de två första platserna hittar vi alltså möblemang till dockskåp, på den tredje ett par knähöga läderboots i fel storlek och som god fyra, som en växtrikets Sven Nylander, har vi en fröpåse med petunior.

Det är nästan så att jag vill ringa ner till de kinesiska myndigheterna och berätta att jag faktiskt inte är en 28-årig man som bor på 25 kvadratmeter men som trots denna brist på utrymme valt att inlemma ett dockskåp (fullt utrustat med tvättstuga, för den som inte får nog av att sortera strumpor och dosera sköljmedel i verkliga livet).

Alla hjärtans dag har passerat och om jag inte vore så besluten att försöka att inte flyga under 2019 (jag trodde att jag inte gjorde det under 2018 heller, fram till i slutet av förra året då jag – efter bland annat en sommar av tågluffande – kom på att jag faktiskt hade åkt till Holland i januari) så hade jag väl åkt ner och hängt med det här gänget:

Nog hade »Revolutionary Alliance of Unpopular Men« varit ett sjusärdeles bandnamn för ett par år sedan, när bilden av den opopulära singelmannen fortfarande var den här:

Och inte någon med skolskjutarmörker som smattrar tusentals genusvetenskapshatande tecken i ett webbforum, om sin egentligt evolutionära rätt att ligga för att han bäddat sängen.

Jag blev faktiskt bortbjuden på alla hjärtans dag-kvällen, på en enklare middag, och plockade upp en synnerligen simpel gå-bort-blombukett på närmsta närbutik. Och vid en extremt tvåsamhetsnormativ dag som alla hjärtans dag kan det ibland kännas som att alla ser att man går runt själv; att alla ser att man inte har någon andra hälft som man planerar att göra ett riktigt naivt lägenhetsköp med. Det är lätt att känna sig uttittad, även om man med all säkerhet inte är det. Men om du verkligen vill bli uttittad på alla hjärtans dag? Köp då en lika simpel tulpankvast som jag gjorde, till mina middagsbjudande vänner, och strosa runt med den som ett Lucia-ljus framför dig:

Folk ser inte ensamhet på det sätt man ibland inbillar sig (samma lördag gick jag själv på en fest där jag i princip bara kände den ena festarrangören och samma sak gäller där: om man bara är tillräckligt teatraliskt skolad kan man gå runt och låtsas leta efter en kapsylöppnare i närmast eviga cirklar, så kommer ingen att se din ensamhet). Men är det någonting folk ser så är det en riktigt lumpen 25-kronors-tulipan från T-Jarlen på alla hjärtanes-kvällen.

Rådet är alltså att om du inte vill riskera att bli uttittad på grund av ensamhet – köp då en uppenbart billig liten blomsterkvast av närbutiksmärke och säkerställ att alla kommer att tänka på dig som att »där går en riktigt halvdan partner«.

Om vi hänger kvar vid alla hjärtans dag så kom jag den kvällen att tänka på ett par textrader som jag alltid tyckt varit väldigt fina och talande för vilken känsla det är jag tror att man vill åt i en relation. Jag tog på mig hörlurarna och klickade igång Nord & Syds »Inte idag«, som målar upp den sanna men karga bilden av att vi alla ska dö en dag och att naturen är grym och enkel och högst osentimental kring denna punkt.

Fåglar sjunger likadant/

Oavsett om du finns kvar/

Räven stryker likadant/

Mot sin egen lilla grav/

Dom behöver inte dig/

Dom behöver inte dig/

Som jag gör/

Ett mänskligt subjekt träder fram! Någon behöver någon! Någonting går utanför det räviga strykandet och det fågliga kvittrandet. Mening uppstår, i detta vårt enda jordiska liv, när någon behöver någon. Och som det sjungs fram.

Jag har alltid tyckt att det är en fantastisk fin bit, har skrålat »SOM JAG GÖR/SOM JAG GÖR/SOM JAG GÖÖÖÖR« tills att det dånat av grannarnas kvastslag i elementen.

Det här var på torsdagen, den fjortonde, och dagen därpå så snubblade jag av en slump över ett Facebook-event där Linn Koch-Emmery skulle spela på Debaser, med…

… Nord & Syd som förband!!!

Ibland är det faktiskt bra tacknämligt att bo i Stockholm. Eller, nej, rättelse: för mig är det i princip alltid tacknämligt att bo i Stockholm, då alla de större klagomål jag har på staden – främst den bisarra bostadssituationen och de långa pendlingsavstånden – är sådant jag lyckats undslippa, genom att tömma hela min livslånga turkvot i förstahandskontrakterandet av en lägenhet på promenadavstånd från universitetet.

(För en månad sedan – när snön smälte och slasket var som värst och istapparna gled av stuprännorna – så gick jag alltid med ett minst fem meter långt säkerhetsavstånd till husväggarna. Detta då jag sedan lång tid tillbaka räknar med att världsalltet planerat att låta mig sona för min tur genom att skicka en fallande istapp genom mitt kranium, om jag ger det chansen.)

Men i två raka veckor ska jag nu avsäga mig den lovprisade stockholmska vardagen för att åka upp till Sundsvall och läsa en metodkurs, inför att jag ska skriva en C-uppsats. Sent ska syndare och journaliststudenter som bara ville fortsätta jobba efter praktiken vakna, men nu – drygt fem år efter att jag egentligen skulle ha skrivit en uppsats i journalistik – ska jag försöka slutföra min utbildning och ta min examen.

Eftersom jag snitslat ihop mitt C-uppsatsskrivande schema helt på egen hand så kommer jag att få läsa metodkursen tillsammans med de som läser programmet »Info och PR«. Och jag vet förstås ingenting om den klass jag ska valsa in i, men kanske kan någon av de blivande PR-gynnarna vara geniet som givit Sundsvalls slogan denna internationella prägel, efter flera års infekterad och misslyckad strid mot Umeå om »Norrlands Huvudstad«-titeln:

Jag ska alltså till pärlan på mitt-Sveriges östra kust. Jag ska vara där i två raka veckor, vilket kan vara det längsta jag tillbringat i Sundsvall i sträck sedan jag flyttade till Stockholm 2014.

Jag ska verkligen försöka skriva lite, eller i bästa fall mycket, om Giffarna – men jag ska också försöka komma igång med den typ av vardagligt menlösa text som ni just tvingat er igenom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *