Hopp om det tvåsamt lyckliga slutet

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Och jag tänker mig att vi är några stycken som vaknar upp till denna tvåsamhetsnormens stora bemärkelsedag i en säng som är lite för bred och som därför lite väl utstuderat har fyllts med kuddar till ganska precis hälften, som för att fylla ett tydligt sambo-mallat tomrum. Några som också muttrande lommar förbi kärlekskranka par på gatorna, som skiner upp till sms-ljud som bara visar sig förkunna massutskick från Clas Ohlsons kundklubb och som avslutar kvällen med att bläddra fram ett recept ur Puck Janssons »Mat i mikrovågsugn för små hushåll«, för att sedan ofrivilligt addera extra sälta i den uppvärmda men inte särskilt tillagade blomkålslådan, genom att råka ge tårkanalerna fri lejd över tallriken.

Det kan vara lätt att tappa hoppet. Om att träffa någon. Om att den personen verkligen ska vilja vara med en. Om att den inte ska hitta fel, tacka nej, hitta något bättre och försvinna iväg och lämna en ensam kvar: utblottad och ensam med vetskapen om att ha blivit bortvald.

Men, kära vänner i detta tvåsamhetens prekariat: vi kan titta mot gårdagen och känna visst hopp. Vi kan titta mot Sundsvall, mot den allsvenska fotbollen.

Sällan har någon så tydligt ställt in siktet på en tilltänkt partner som Giffarnas sportchef Urban Hagblom gjort vad gäller den avige kreatören Omar Eddahri.

Under förra vintern fick jag meddelat till mig att mittfältaren, som stod för åtta allsvenska mål i ett uruselt AFC Eskilstuna 2017, skulle vara klar för Giffarna.

Urban hjärta Omar. Omar mindre än-tecken-plus-trea Urban.

Men så plötsligt, när partnerskapet skulle ingås, när Urban skramlat och skramlat i sina trasiga gamla fickor efter något som kunde glänsa som en guldring och satt sig ner på knä för att blotta sitt hjärta – ja, då vände Omar Eddahri på klacken, lämnade Urban vid altaret, och sade sig behöva resa iväg till andra sidan jorden.

Han sades vara klar för en australiensisk klubb, men dök sedan upp i Uppsala iförd Sirius-tröja. Klart var i alla fall att han inte valt Urban, som lämnats vid det sportchefiska altaret.

Det här ska vara en ganska träffsäker gestaltning av hur det ska ha sett ut och låtit på Urban Hagbloms kontor, vårvintern 2018:

Men Urban reste sig upp, sopade av kostymbyxans ena knä, samlade ihop bitarna av sitt splittrade sportchefshjärta, och lyckades hämta hem Maic Sema från indiska ligan istället.

Och det hade varit en fullt förståelig reaktion ifall Urban Hagblom suttit och myst under våren 2018, då hans Giffarna tog allsvenskan med storm samtidigt som Omar Eddahri lufsade runt halvskadad och poänglös i ett begränsat brunkande Kim Bergstrand-kollektiv.

Men inte Urban. När Eddahris kontrakt med Sirius bröts, efter bara två startade matcher och vad som ter sig som en relativt ihopbrakad relation med tränarduon, och hans utlandsflytt till Marocko skitit sig på grund av personliga skäl – vem tror ni stod där med blomkvast i hand och väntade?

Urban sträckte åter fram sin bukett, fick rätt initiala signaler, väntade och tänkte att denna gång: denna gång blir det vi.

Bara för att till slut få se övergångsfönstrets brutalitet klappa tulpanerna i tu. Igen.

För om det sades vara nära att bli klart under vårvintern 2018 så ska det, som jag förstod det, i princip ha varit klart under sommaren 2018. Omar Eddahri skulle nu skriva på för Giffarna. Ringen ska ha varit halvvägs upp över den lilla utbuktningen på fingerleden när Eddahri nu i elfte timmen valde att skriva på för Djurgården istället.

Men i februari 2019 – efter två brutala nobbar, efter dubbla hjärtesvek – så blev det till slut Omar och Urban.

Och jag såg Omar Eddahri för lite under 2017 för att bedöma exakt hur bra 28-åringen snurrade på ett division 1-tomt Tunavallen i en närmast rekordluddig miljö utan föreningsdemokrati men med Taye Taiwo. Men det här måste vara en helt perfekt värvning.

Den rent fotbollsmässige strategen Joel Cedergren måste vara hundra procent övertygad om att Omar Eddahri är länken som ska ge Linus Hallenius en ännu mer renodlad striker-roll, som kommer avlasta David Batanero som kreatör och som på egen hand kommer kunna vika in en balja när spelet gått i stå.

Det är det enda som kan förklara hur Urban Hagblom orkat ge sig ut på en tredje charmoffensiv riktad mot Omar Eddahri.

Klart är att Giffarna aldrig någonsin tidigare kan ha ställt upp med ett mer målmässigt beprövat anfall. Maic Sema har gjort åtta mål under en och samma allsvenska säsong (och sju i fjol), Omar Eddahri har också stått för åtta och Linus Hallenius – ledaren, härföraren, femårskontraktsskrivaren – gjorde nitton ifjol.

Att ha David Bataneros ögon riktade mot en sådan trio (med djupledslöparen Peter Wilson och mångsidige Oliver Berg som närmast unnigt fina reserver) är en lyx som hade varit svår att föreställa sig för ett par år sedan.

Och för alla oss som adderar mer sälta än Puck Jansson föreskrivit i vår mikromat ikväll skänker den här utdragna parningsleken hopp.

(Det här får förstås absolut inte tolkas som att ett nej inte är ett nej – titta istället på hur föredömligt lyhört Urban Hagblom lyssnat till Omar Eddahris varje nyck och vilja för att tålmodigt vänta tills att han känt sig helt redo för penn- och pappersmässig älskog.)

Vi som mallbäddar med kuddar och mikrar portionsskålar ikväll måste se det som ett exempel på att när man väl vet vem man vill ha, när man insett vem som är alldeles rätt för just en själv, då får man helt enkelt inte ge upp. Oavsett vad som händer, hur omöjligt det kan verka och hur mycket stolthet man eventuellt kan behöva svälja så kan det leda till ett tvåsamt lyckligt slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *