Hopp om det tvåsamt lyckliga slutet

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Och jag tänker mig att vi är några stycken som vaknar upp till denna tvåsamhetsnormens stora bemärkelsedag i en säng som är lite för bred och som därför lite väl utstuderat har fyllts med kuddar till ganska precis hälften, som för att fylla ett tydligt sambo-mallat tomrum. Några som också muttrande lommar förbi kärlekskranka par på gatorna, som skiner upp till sms-ljud som bara visar sig förkunna massutskick från Clas Ohlsons kundklubb och som avslutar kvällen med att bläddra fram ett recept ur Puck Janssons »Mat i mikrovågsugn för små hushåll«, för att sedan ofrivilligt addera extra sälta i den uppvärmda men inte särskilt tillagade blomkålslådan, genom att råka ge tårkanalerna fri lejd över tallriken.

Det kan vara lätt att tappa hoppet. Om att träffa någon. Om att den personen verkligen ska vilja vara med en. Om att den inte ska hitta fel, tacka nej, hitta något bättre och försvinna iväg och lämna en ensam kvar: utblottad och ensam med vetskapen om att ha blivit bortvald.

Men, kära vänner i detta tvåsamhetens prekariat: vi kan titta mot gårdagen och känna visst hopp. Vi kan titta mot Sundsvall, mot den allsvenska fotbollen.

Sällan har någon så tydligt ställt in siktet på en tilltänkt partner som Giffarnas sportchef Urban Hagblom gjort vad gäller den avige kreatören Omar Eddahri.

Under förra vintern fick jag meddelat till mig att mittfältaren, som stod för åtta allsvenska mål i ett uruselt AFC Eskilstuna 2017, skulle vara klar för Giffarna.

Urban hjärta Omar. Omar mindre än-tecken-plus-trea Urban.

Men så plötsligt, när partnerskapet skulle ingås, när Urban skramlat och skramlat i sina trasiga gamla fickor efter något som kunde glänsa som en guldring och satt sig ner på knä för att blotta sitt hjärta – ja, då vände Omar Eddahri på klacken, lämnade Urban vid altaret, och sade sig behöva resa iväg till andra sidan jorden.

Han sades vara klar för en australiensisk klubb, men dök sedan upp i Uppsala iförd Sirius-tröja. Klart var i alla fall att han inte valt Urban, som lämnats vid det sportchefiska altaret.

Det här ska vara en ganska träffsäker gestaltning av hur det ska ha sett ut och låtit på Urban Hagbloms kontor, vårvintern 2018:

Men Urban reste sig upp, sopade av kostymbyxans ena knä, samlade ihop bitarna av sitt splittrade sportchefshjärta, och lyckades hämta hem Maic Sema från indiska ligan istället.

Och det hade varit en fullt förståelig reaktion ifall Urban Hagblom suttit och myst under våren 2018, då hans Giffarna tog allsvenskan med storm samtidigt som Omar Eddahri lufsade runt halvskadad och poänglös i ett begränsat brunkande Kim Bergstrand-kollektiv.

Men inte Urban. När Eddahris kontrakt med Sirius bröts, efter bara två startade matcher och vad som ter sig som en relativt ihopbrakad relation med tränarduon, och hans utlandsflytt till Marocko skitit sig på grund av personliga skäl – vem tror ni stod där med blomkvast i hand och väntade?

Urban sträckte åter fram sin bukett, fick rätt initiala signaler, väntade och tänkte att denna gång: denna gång blir det vi.

Bara för att till slut få se övergångsfönstrets brutalitet klappa tulpanerna i tu. Igen.

För om det sades vara nära att bli klart under vårvintern 2018 så ska det, som jag förstod det, i princip ha varit klart under sommaren 2018. Omar Eddahri skulle nu skriva på för Giffarna. Ringen ska ha varit halvvägs upp över den lilla utbuktningen på fingerleden när Eddahri nu i elfte timmen valde att skriva på för Djurgården istället.

Men i februari 2019 – efter två brutala nobbar, efter dubbla hjärtesvek – så blev det till slut Omar och Urban.

Och jag såg Omar Eddahri för lite under 2017 för att bedöma exakt hur bra 28-åringen snurrade på ett division 1-tomt Tunavallen i en närmast rekordluddig miljö utan föreningsdemokrati men med Taye Taiwo. Men det här måste vara en helt perfekt värvning.

Den rent fotbollsmässige strategen Joel Cedergren måste vara hundra procent övertygad om att Omar Eddahri är länken som ska ge Linus Hallenius en ännu mer renodlad striker-roll, som kommer avlasta David Batanero som kreatör och som på egen hand kommer kunna vika in en balja när spelet gått i stå.

Det är det enda som kan förklara hur Urban Hagblom orkat ge sig ut på en tredje charmoffensiv riktad mot Omar Eddahri.

Klart är att Giffarna aldrig någonsin tidigare kan ha ställt upp med ett mer målmässigt beprövat anfall. Maic Sema har gjort åtta mål under en och samma allsvenska säsong (och sju i fjol), Omar Eddahri har också stått för åtta och Linus Hallenius – ledaren, härföraren, femårskontraktsskrivaren – gjorde nitton ifjol.

Att ha David Bataneros ögon riktade mot en sådan trio (med djupledslöparen Peter Wilson och mångsidige Oliver Berg som närmast unnigt fina reserver) är en lyx som hade varit svår att föreställa sig för ett par år sedan.

Och för alla oss som adderar mer sälta än Puck Jansson föreskrivit i vår mikromat ikväll skänker den här utdragna parningsleken hopp.

(Det här får förstås absolut inte tolkas som att ett nej inte är ett nej – titta istället på hur föredömligt lyhört Urban Hagblom lyssnat till Omar Eddahris varje nyck och vilja för att tålmodigt vänta tills att han känt sig helt redo för penn- och pappersmässig älskog.)

Vi som mallbäddar med kuddar och mikrar portionsskålar ikväll måste se det som ett exempel på att när man väl vet vem man vill ha, när man insett vem som är alldeles rätt för just en själv, då får man helt enkelt inte ge upp. Oavsett vad som händer, hur omöjligt det kan verka och hur mycket stolthet man eventuellt kan behöva svälja så kan det leda till ett tvåsamt lyckligt slut.

Kry-man i pottmjugg och herdens formdipp

Jag säger inte att det här är ett universellt knep för att veta ifall man som student varit inne i en relativt intensiv pluggperiod, men för min del så kan jag konstatera att jag varit relativt begraven i kurslitteratur på sistone när det dyker upp en gammal tysk-engelsk barocktonsättare i Spotify-listan »Release Radar«. Och förra veckan dök gamle Georg Friedrich Händel upp bland de »nya heta släpp« som Spotifys finkänsliga algoritmer tyckt borde vara högaktuella för just mina öron.

Bland all modern 2019-pop dök plötsligt någon käck österrikisk pianist upp med sin nya Händel-tolkning, då Georg själv legat jordiskt nerbäddad och utom räckhåll för Universals PR-människor i några sekel.

Med all rätt. Algoritmerna har mycket riktigt noterat hur pass ofta jag slentrian-slagit igång någon best of-lista med gamle Händlarn innan jag slår mig ner i soffan med en riktigt fnösketorr gammal facktext och en understrykningspenna.

För algoritmerna är ju nästan kusligt välutvecklade och finkänsliga nu för tiden. Min »Release Radar«-lista brukar vanligtvis innehålla nytt innehåll från den svenske Bromsten-rapparen Mwuana (baserat på hur Spotifys finkänsliga algoritmer uppfattat att jag tror att jag ser ut) och sedan också av Nordman (baserat på hur algoritmerna rättmätigt tolkat att jag egentligen ser ut).

Nåväl. Då och då har jag tittat upp från böckerna och slagits av en tanke.

Men det är som att den tidigare så hårfina gränsen mellan tanke och content blivit grövre på sistone. Det lilla tankegods som kanske skulle kunna ta sig över den innehållsliga gränsen har kastats iväg i ännu flyktigare medium. Som när jag läste om en rubrik om den stockholmska andrahandsmarknaden för bostäder och satte ihop en liten kvällstidnings-pluslåst lista med rubriken »SÅ HAR DET GÅTT FÖR YRKENA DU KÄNNER IGEN FRÅN BIBELN«.

Jag tänkte mig en lista där man skulle ha typ »Herde«, följt av en sån sluttande orange form-pil nedåt som man känner igen från en inför-Stryktipset-sammanställning:

 

Kanske »snickrare« följt av en intetsägande gul pil i sidled, som om hela snickaryrket ägnat drygt två tusen år åt att spela oavgjort mot Bolton hemma:

 

Och så till slut, det klassiska yrket »ockrare« – med illgrön formpil uppåt:

Är det innehåll? Nej, det är väl bara så det måste vara, säger den nationalekonomiskt bevandrade. Det verkar ju vara en naturlag för 2000-talets europeiska storstäder, det här med en kroniskt akut bostadsbrist som driver på en andrahandsmarknad där folk kan leva gott bara på att i princip bara inte bo i sin lägenhet.

(Men kanske finns det faktiskt alternativ.)

(Även om det kommer från erkänt kommunistiska Österrike, där man inte överlämnat den mänskliga rättigheten »bostad« till den fria marknaden utan där kooperativa byggbolag och subventioner driver på ett massivt byggande.)

Frågan kring vad man egentligen ska skriva om och lyfta fram ur detta sitt enda liv har som sagt gäckat mig på sistone. Vad är innehåll? För vem? Varför? Den typen av frågor.

Kanske är det nischat identitetspolitiskt man måste skriva för att ens portal ska ha ett existensberättigande under 2019.

När jag gick i en mataffär härom veckan så kom jag att tänka på hur min gode vän Sinan Akdag klivit ner från de ensamståendes barrikad och släppt sitt engagemang i den långa och envetna kampen mot den osunda tvåsamhetsnorm som omgärdar fettisdagen. Så fort han själv blev med flickvän så slutade han tvärt att agitera på gator och torg om sin affärsidé Singlan™: den butiksköpta semlan som skulle säljas i en-pack, istället för det tvåsamhetsnormativa dubbelpack som alltid trycker dit en liten törn i hjärtat på den ensamstående så här i början av februari månad:

Kanske är det Sinans fallna mantel jag ska plocka upp framöver, som singel-aktivisten som öppnar det destruktiva tvåpacket och helt sonika lassar upp en handplockad och ensam lösvikts-semla på kassabandet och kräver min rätt att inte bli 1) diskriminerad och 2) tvinga i mig en dubbelsemla i bitter singular under en blanktisdag i februari.

Jag vet inte. Jag vet bara att Sinan har slagit upp sig i det fint skirade P1-smöret (härom veckan var han med i Nordegren och Epstein!) i sin roll som digital expert på Sveriges Konsumenter, där han bland annat försöker lyfta fram risker med att privata företag tillskansar sig enorma mängder användardata från oss gratis-app-användare.

Och apropå det – och apropå personligt riktad reklam – så känns det som att dejtingappen Tinder har lyckats samla data så pass noggrant att de känner till exakt hur jag är, ut i minsta hårsäck: