Den perfekta sista pusselbiten

På Giffarnas enda problemposition inför den allsvenska säsongen 2019 byts Dennis Olsson ut mot Pa Konate.

Nyp mig i armen.

Hårdare. 

Vad är det som händer.

Han har vunnit U21-EM med Sverige, tagit SM-guld med Malmö FF och fått Juventus-stjärnan Stephan Lichsteiner att frustrerat greppa efter hans pungkulor under en stormatch i Champions League.

Och visst har han haft en fraktur i foten sedan dess och visst har hans utlandsäventyr mynnat ut i noll spelade Serie A-minuter och visst verkar hans avtryck i Spal (som åkte ur högstaligan ifjol) mest vara förevigat i ett gäng osmickrande memes från det halvdana kontot Spalmemes, där värvningen av honom hängs ut som roten till allt ont (»där började besväret/det leendet/det jävla leendet!«).

Men Pa Konate – ja, den Pa Konate, tvingas man nästan lägga till när det handlar om en U21-EM-mästare som är klar för Giffarna – är 24 år gammal. Han är i det läget i karriären då han behöver vända hem för att ta avstamp uppåt igen — och det känns faktiskt helt overkligt att han ska göra det i GIF Sundsvall.

Jag antar att Urban Hagblom fortfarande kan vakna med ett ryck, kallsvettig och andfådd, efter ännu en mardröm om att en Öyvind Storflor eller en Nahir Besara slunkit honom ur näven efter ett mediaavslöjande och jag antar att han därför hållit detta Pa Konate-ess rekordomslutet i bröstfickan genom vårvintern. Men faktum måste ju vara att Pa Konate verkligen vill ta ny allsvensk sats i just GIF Sundsvall och ingenstans.

För om Konates agent Nima Modyr (känd från den Modyr Management-producerade webb-teve-serien »I huvudet på Nima«) hade velat placera Konate ien större klubb i allsvenskan så hade det nog räckt att kasta iväg ett mejl med ämnesraden »Pa Konate är tillgänglig« till »info@« och valfri allsvensk förening för att få samtliga klubbars kanslister att omgående trycka på den stora larmknappen som får Jesper Jansson och Sonny Karlsson och allt vad de heter att släppa allt de har för händerna.

Men det gjorde han inte. Han smög en 24-årig, hungrigt omstartande och Champions League-gruppspelskompatibel vänsterback till Giffarna, helt under radarn.

Det kan säkerligen vara ett bra steg för Pa Konate. Det är ju bara bara på vilket assistmässigt guld Joel Cedergrens passningsmaskineri täljde av den inledningsvis tafatte J-Södra-reserven Jonathan Tamimi under fjolåret.

Det är hur som helst garanterat ett alldeles perfekt drag för GIF Sundsvall, som hade ett enda litet orosmoln kvar i 2019 års lagbygge: vänstervingen.

That face you make när du är klar med truppen i februari och sista pusselbiten är en Champions League-meriterad U21-EM-mästare.

Giffarna slutade åtta i allsvenskan trots att laget satsade på att Dennis Olsson – padelhallsägaren som under 2017 petats av den felfotade arbetshästen Sebastian Rajalakso – skulle få en pånyttfödelse och kunna ta hand om hela vänstersidan under 2018. Den pånyttfödelsen uteblev ju helt utan Olsson vågade stundtals näppeligen närma sig mittlinjen med bollen, än mindre flyga fram och slunga in inlägg och inspel mot seriens näst bäste målskytt.

Med flyfotade Pa Konate löpande längs vänsterflanken får David Batanero ännu ett par rappt löpande fötter att sikta på, den vänstra ytterforwarden (Omar Eddhari, Maic Sema, Oliver Berg, Chidi Omeje eller Peter Wilson eller vad han nu må heta) kan ges än tydligare mandat att röra sig inåt för kombinationer med Linus Hallenius som i år kommer att kunna matas med bollar från båda kanterna.

Den här portalen gallskrek »Adla Urban!« redan under våren 2016, när hyggligt intressanta namn som Kristinn Steindorsson, Stefan Silva och Robin Tranberg skrev på för vår luspanka förening.

Sedan dess har jag förvisso Gall-skrikit om en alldeles för billig stjärnförsäljning, men nu när det verkligen är dags att rentav flyglarmstjuta om adling av Urban Hagblom så sitter jag bara och gapar.

Giffarna behövde en vänsterback och tog in Pa Konate.

Det är nästan svårt att ta in.

Per Bohman har varit i Qatar

Döm av min förvåning när jag passerade Olof Palmes Torg och såg att en av stadens optiker i »Sveriges optikerhuvudstad™« fått vika in bågarna. Nordlanders Optik, alternativt Klarsynt, har fått slå igen verksamheten.

Och i princip vägg i vägg med den tomma lokalen ligger hamburgerrestaurangen »Apa«. Det är ett etablissemang som serverar kvalitativa högrevsburgare samtidigt som de brygger sitt eget öl. Om detta kan man ha vilka åsikter som helst (man kan absolut se det som ett närmast övertydligt störigt exempel på hur Sundsvall i vissa avseenden vill vara alldeles precis som Stockholm), men om ens utlåtande ska vara med sanningen överensstämmande får man nog inte slänga ur sig att det är »uselt«.

Jag har själv inte varit där, så jag kan inte komma med något förstahandsutlåtande, men tittar man på all tillgänglig fakta så kan det inte vara just uselt. »Apa« har nämligen överlevt i ett halvt decennium i Sundsvalls stenstad, där fastighetsskötare får ha spikpistolen i ett Lucky Luke-hölster för att tillräckligt snabbt kunna plywooda igen fönster till igenslagna butiker. Dessutom har »Apa« överlevt i det erkänt svåra »Waynes Coffee«-hörnet, som till slut till och med blev för svårt för självaste Waynes Coffee. Och runtom »Apa« viftar nu till och med optikerna, Sundsvalls hittills mest välmående kollektiv av butiksägare, igen sina verksamheter.

Upptäckten att till och med optikerna vinkar med sina vita glasrengörande dukar skänker åtminstone den här skribenten ytterligare vatten på sin kvarn, vad gäller frågan om Per Bohman någonsin satt sin fot i Sundsvalls innerstad. Frågan aktualiserades i somras, när en missljudande djungeltrumma spred rykten om att Aftonbladets allsvenske skjutjärnsreporter helt sonika ljugit om att han rest upp till Sundsvall för att träffa Joel Cedergren, när han i själva verket suttit hemma i sin snurrstol och plockat russinen ur Mittmedias timslånga poddkaka till sin text.

Ett av de främsta frågetecknen som den här portalen lyfte då, under det drevet, var Per Bohmans sågning av just »Apa«: ett påstående som bara en individ som aldrig satt sin fot i Sundsvalls innerstad kan yppat vid sunda vätskor. 

Högrevsburgare är ju gott, hembryggd öl är ju långt trendigare än bortabryggd öl och när länets fotbollsmiljonärer dukar Jesu-långbord till jul så är det »Apa« de bokar. Och som om vi behövde fler bevis för Per Bohmans lögnaktiga utsago så står det nu också klart att »Apa« är ett etablissemang som står när optikerna faller, vilket är det yttersta kvalitetsbeviset i Sundsvalls stad.

Så i frågan huruvida Per Bohman någonsin var i Sundsvall när han kokade ihop sin lovprisade intervju med Joel Cedergren (eller om han slängde ihop den från överblivna slattar ur GIF-podden-flaskan) har jag om möjligt blivit än mer tveksam, efter att i dag funnit att Nordlanders Optik nasat iväg sitt sista par ögonräta läsglasögon.

Jag vettefaktisktfan om Per Bohman, som oinsatt riktat yviga sågningar mot såväl stadens arkitektur som stadens burgarhak, har satt sin fot i själva kärnan av det vi nu kallar »The Pearl on Mid Swedens East Coast«.

Men.

Per Bohman har varit i Qatar, tillsammans med Niklas Larsson (allmänt känd som en väldigt skicklig sportfotograf, men för en väldigt snäv krets av medelpadingar [i regel med efternamnet Löfgren] mer specifikt känd som fotografen jag gjorde ett Offside-reportage om Giffarna med).

Per Bohman har verkligen varit i Qatar. Jag vill hävda att han har varit där bättre än någon annan svensk journalist har varit där, vilket ni kan läsa resultatet av i det här (ännu inte Plus-inlåsta) reportaget.

Det var så märkligt att följa själva skrivprocessen. För han var ju egentligen där för att bevaka det svenska januarilandslaget och han gjorde långintervjuer med Jonathan Levi-figurer och skrev rent Muamer Tankovic-citat hela dagarna, och nästan varenda kväll satte han sig till rätta på sitt hotellrum för att vika upp sin Football Manager-dator för att spela mot mig och vår vän Putto.

Och så helt plötsligt kommer han hem med material till en 40 000 tecken lång granskning om arbetsvillkor och dödssiffror, där han vänt på varenda sten till dess att byggdammet och ökensanden yrt i diktaturen.

Han har å ena sidan blivit Kim Källström-vallad runt i ring av PR-propagandister av Yale-skarpa modeller och han har å andra sidan kollat upp allt med företrädare för internationella fackförbund. Han har fått presenterat för sig VM-arbetare som varit glada och mätta på såväl näringsrik mat som pingisspelande och han har letat upp hemliga fackliga aktivister vars organisering är strängeligen förbjuden av regimen.

Och om kvällarna har han sin vana trogen lett i mjugg framför skärmen när han plockat hem svenska utlandsproffs till sin ekonomiskt dopade Football Manager-upplaga av Malmö FF, utan att yppa så mycket som ett ord om sin pågående jättegranskning i chatten.

Han är en i många avseenden hemsk FM-spelare, Per Bohman, då han trots sitt enorma MFF-försprång bland annat har etablerat en auto-buds-taktik där han cyniskt direkt-matchar alla bud som han ser att mitt luspanka Norrköping lägger på för honom helt okända serber och ivorianer — bara för att jag inte ska kunna göra ett enda fynd. Han är också rent svåröverträffad vad gäller att sprida giftig stämning när det går tungt och att i en handvändning snurra hundraåttio grader för att direkt gotta sig i ett slutminutsmål.

Hemsk, säger jag.

Men han är nog en ännu bättre sportjournalist.

Man vill ju någonstans ha tydligt skyhöga dödssiffror att peka på vad gäller skurkstaten Qatars mutköpta vinter-VM: jag vill det, du vill det, hela fotbollsvärlden vill det. Och att ens öppna upp för en nyansering av den sedan länge grundmurade bilden – av att arenabyggjobbare som dör som flugor – är onekligen att balansera på en journalistisk knivsegg, där lynchmobben står redo att trä ditt tryne på spettplatsen ovanför Kim Källströms.

Min gode vän Per Bohman står stadigt på den där knivseggen, just för att han är understödd av så otroligt många olika röster och infallsvinklar. Han ringer, mejlar, söker upp och ger sig inte förrän han fått svar överallt ifrån, och så till slut får han ihop en fungerande helhet; en röd tråd som löper genom alla delar.

Han verkar inte lägga så stor vikt vid att han nu är en av de mer kända fotbollsnunorna på Sveriges största sporttidning och jag är rätt säker på att han irriterar sig på branschens utveckling på ganska precis samma sätt som jag gör, men ändå verkar han orka göra sitt absolut bästa i precis varenda uppgift: grävstor som notisliten.

Han är helt enkelt en av de allra skickligaste yrkesutövare jag känner och i sportjournalistiska tider som dessa vill jag ha det sagt.

Som jag gör

Jag köpte en Huawei-telefon i vintras, efter att min tåliga gamla trotjänare till iPhone slutligen vikt in årorna efter vad som måste varit det tvåhundrade höghöjdstappet.

(För en sekund funderade jag på vad som är motsatsen till ett måndags-ex, men så kom jag på att de kongolesiska barnarbetarna som brutit kobolten till våra mobilers laddningssystem kanske inte unnar sig att ha det där serieteckningsgulliga Katten Gustav-fokuset på vilka veckodagar som är bra eller dåliga.)

Då jag köpte min nya mobiltelefon uppgraderade jag kamera med ett antal pixlar och jag tänkte att »det här ska jag utnyttja«. Och sättet jag framför allt tänkt nyttja det på var väl framför allt att bildsätta de vanligtvis så texttunga inläggen på den här vanligtvis så välfyllda portalen.

Det har dock blivit väldigt lite bilder, väldigt få inlägg. Bilden ovan är tagen för någon tisdag sedan, då jag klev upp i ottan för att i rask takt promenera (jag vet inte exakt var gränsen för powerwalkande dras, men jag tror att det är vid användandet av syntetkläder) till gymmet innan såväl frukost som skola.

Och det var ju väldigt härligt, det är ju nästan alltid det när man känner att man tryckt ner ett sugrör i morgonens märgben och tagit sig ett ohyfsat bioslurp – men det är helt omöjligt att inte samtidigt känna sig som den här människan:

(Man gillar ju den lilla sidledsförflyttningen, efter hörlursuttagningen, och hur man kan läsa in att det står någon PR-person bakom kameran och mimar »du joggar ur bild, Ulf«.)

Så det blir inte så många krispiga morgonbilder i Pirkt.se-flödet. Rädslan för att själv bli en Ulf Kristersson, så att jag inte längre skulle kunna gif- och meme-driva med honom, är för stor. Det vore förargligt. När mitt tentaskrivande gick i stå under förra veckan skulle jag inte ha kunnat avreagera mig genom att tillverka den här förklarande bilden:

[Syntolkning: Exakt alla andra sysslor i hela världen kom emellan och drog iväg mig, så fort jag stod öga mot öga med tentan – precis så som Ulf fördes bort av en pressekreterare när han fick obekväma frågor om sina bostadsfynd från »avsedda för svårt sjuka och hemlösa«-fyndlådan.]

Nej, mitt nya kinesiska mobilköp har väl i stort sett bara lett till att den kinesiska staten nu har järnkoll på mina internetvanor och att de kan se exakt på sekunden hur mycket tid jag slängt bort på att planlöst glåmscrolla Tradera-appen.

Men om den kinesiska staten tänkt direktöverföra min Tradera-historik in i deras social credits-system så vill jag ändå passa på att höja ett varningens finger för att summera min person genom att följa min yviga Tradera-tumme. När jag loggade in på datorn nu så möttes jag nämligen av det här smörgåsbordet av favoriter som blivit algoritm-handplockade just för mig:

På de två första platserna hittar vi alltså möblemang till dockskåp, på den tredje ett par knähöga läderboots i fel storlek och som god fyra, som en växtrikets Sven Nylander, har vi en fröpåse med petunior.

Det är nästan så att jag vill ringa ner till de kinesiska myndigheterna och berätta att jag faktiskt inte är en 28-årig man som bor på 25 kvadratmeter men som trots denna brist på utrymme valt att inlemma ett dockskåp (fullt utrustat med tvättstuga, för den som inte får nog av att sortera strumpor och dosera sköljmedel i verkliga livet).

Alla hjärtans dag har passerat och om jag inte vore så besluten att försöka att inte flyga under 2019 (jag trodde att jag inte gjorde det under 2018 heller, fram till i slutet av förra året då jag – efter bland annat en sommar av tågluffande – kom på att jag faktiskt hade åkt till Holland i januari) så hade jag väl åkt ner och hängt med det här gänget:

Nog hade »Revolutionary Alliance of Unpopular Men« varit ett sjusärdeles bandnamn för ett par år sedan, när bilden av den opopulära singelmannen fortfarande var den här:

Och inte någon med skolskjutarmörker som smattrar tusentals genusvetenskapshatande tecken i ett webbforum, om sin egentligt evolutionära rätt att ligga för att han bäddat sängen.

Jag blev faktiskt bortbjuden på alla hjärtans dag-kvällen, på en enklare middag, och plockade upp en synnerligen simpel gå-bort-blombukett på närmsta närbutik. Och vid en extremt tvåsamhetsnormativ dag som alla hjärtans dag kan det ibland kännas som att alla ser att man går runt själv; att alla ser att man inte har någon andra hälft som man planerar att göra ett riktigt naivt lägenhetsköp med. Det är lätt att känna sig uttittad, även om man med all säkerhet inte är det. Men om du verkligen vill bli uttittad på alla hjärtans dag? Köp då en lika simpel tulpankvast som jag gjorde, till mina middagsbjudande vänner, och strosa runt med den som ett Lucia-ljus framför dig:

Folk ser inte ensamhet på det sätt man ibland inbillar sig (samma lördag gick jag själv på en fest där jag i princip bara kände den ena festarrangören och samma sak gäller där: om man bara är tillräckligt teatraliskt skolad kan man gå runt och låtsas leta efter en kapsylöppnare i närmast eviga cirklar, så kommer ingen att se din ensamhet). Men är det någonting folk ser så är det en riktigt lumpen 25-kronors-tulipan från T-Jarlen på alla hjärtanes-kvällen.

Rådet är alltså att om du inte vill riskera att bli uttittad på grund av ensamhet – köp då en uppenbart billig liten blomsterkvast av närbutiksmärke och säkerställ att alla kommer att tänka på dig som att »där går en riktigt halvdan partner«.

Om vi hänger kvar vid alla hjärtans dag så kom jag den kvällen att tänka på ett par textrader som jag alltid tyckt varit väldigt fina och talande för vilken känsla det är jag tror att man vill åt i en relation. Jag tog på mig hörlurarna och klickade igång Nord & Syds »Inte idag«, som målar upp den sanna men karga bilden av att vi alla ska dö en dag och att naturen är grym och enkel och högst osentimental kring denna punkt.

Fåglar sjunger likadant/

Oavsett om du finns kvar/

Räven stryker likadant/

Mot sin egen lilla grav/

Dom behöver inte dig/

Dom behöver inte dig/

Som jag gör/

Ett mänskligt subjekt träder fram! Någon behöver någon! Någonting går utanför det räviga strykandet och det fågliga kvittrandet. Mening uppstår, i detta vårt enda jordiska liv, när någon behöver någon. Och som det sjungs fram.

Jag har alltid tyckt att det är en fantastisk fin bit, har skrålat »SOM JAG GÖR/SOM JAG GÖR/SOM JAG GÖÖÖÖR« tills att det dånat av grannarnas kvastslag i elementen.

Det här var på torsdagen, den fjortonde, och dagen därpå så snubblade jag av en slump över ett Facebook-event där Linn Koch-Emmery skulle spela på Debaser, med…

… Nord & Syd som förband!!!

Ibland är det faktiskt bra tacknämligt att bo i Stockholm. Eller, nej, rättelse: för mig är det i princip alltid tacknämligt att bo i Stockholm, då alla de större klagomål jag har på staden – främst den bisarra bostadssituationen och de långa pendlingsavstånden – är sådant jag lyckats undslippa, genom att tömma hela min livslånga turkvot i förstahandskontrakterandet av en lägenhet på promenadavstånd från universitetet.

(För en månad sedan – när snön smälte och slasket var som värst och istapparna gled av stuprännorna – så gick jag alltid med ett minst fem meter långt säkerhetsavstånd till husväggarna. Detta då jag sedan lång tid tillbaka räknar med att världsalltet planerat att låta mig sona för min tur genom att skicka en fallande istapp genom mitt kranium, om jag ger det chansen.)

Men i två raka veckor ska jag nu avsäga mig den lovprisade stockholmska vardagen för att åka upp till Sundsvall och läsa en metodkurs, inför att jag ska skriva en C-uppsats. Sent ska syndare och journaliststudenter som bara ville fortsätta jobba efter praktiken vakna, men nu – drygt fem år efter att jag egentligen skulle ha skrivit en uppsats i journalistik – ska jag försöka slutföra min utbildning och ta min examen.

Eftersom jag snitslat ihop mitt C-uppsatsskrivande schema helt på egen hand så kommer jag att få läsa metodkursen tillsammans med de som läser programmet »Info och PR«. Och jag vet förstås ingenting om den klass jag ska valsa in i, men kanske kan någon av de blivande PR-gynnarna vara geniet som givit Sundsvalls slogan denna internationella prägel, efter flera års infekterad och misslyckad strid mot Umeå om »Norrlands Huvudstad«-titeln:

Jag ska alltså till pärlan på mitt-Sveriges östra kust. Jag ska vara där i två raka veckor, vilket kan vara det längsta jag tillbringat i Sundsvall i sträck sedan jag flyttade till Stockholm 2014.

Jag ska verkligen försöka skriva lite, eller i bästa fall mycket, om Giffarna – men jag ska också försöka komma igång med den typ av vardagligt menlösa text som ni just tvingat er igenom.

Hopp om det tvåsamt lyckliga slutet

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Och jag tänker mig att vi är några stycken som vaknar upp till denna tvåsamhetsnormens stora bemärkelsedag i en säng som är lite för bred och som därför lite väl utstuderat har fyllts med kuddar till ganska precis hälften, som för att fylla ett tydligt sambo-mallat tomrum. Några som också muttrande lommar förbi kärlekskranka par på gatorna, som skiner upp till sms-ljud som bara visar sig förkunna massutskick från Clas Ohlsons kundklubb och som avslutar kvällen med att bläddra fram ett recept ur Puck Janssons »Mat i mikrovågsugn för små hushåll«, för att sedan ofrivilligt addera extra sälta i den uppvärmda men inte särskilt tillagade blomkålslådan, genom att råka ge tårkanalerna fri lejd över tallriken.

Det kan vara lätt att tappa hoppet. Om att träffa någon. Om att den personen verkligen ska vilja vara med en. Om att den inte ska hitta fel, tacka nej, hitta något bättre och försvinna iväg och lämna en ensam kvar: utblottad och ensam med vetskapen om att ha blivit bortvald.

Men, kära vänner i detta tvåsamhetens prekariat: vi kan titta mot gårdagen och känna visst hopp. Vi kan titta mot Sundsvall, mot den allsvenska fotbollen.

Sällan har någon så tydligt ställt in siktet på en tilltänkt partner som Giffarnas sportchef Urban Hagblom gjort vad gäller den avige kreatören Omar Eddahri.

Under förra vintern fick jag meddelat till mig att mittfältaren, som stod för åtta allsvenska mål i ett uruselt AFC Eskilstuna 2017, skulle vara klar för Giffarna.

Urban hjärta Omar. Omar mindre än-tecken-plus-trea Urban.

Men så plötsligt, när partnerskapet skulle ingås, när Urban skramlat och skramlat i sina trasiga gamla fickor efter något som kunde glänsa som en guldring och satt sig ner på knä för att blotta sitt hjärta – ja, då vände Omar Eddahri på klacken, lämnade Urban vid altaret, och sade sig behöva resa iväg till andra sidan jorden.

Han sades vara klar för en australiensisk klubb, men dök sedan upp i Uppsala iförd Sirius-tröja. Klart var i alla fall att han inte valt Urban, som lämnats vid det sportchefiska altaret.

Det här ska vara en ganska träffsäker gestaltning av hur det ska ha sett ut och låtit på Urban Hagbloms kontor, vårvintern 2018:

Men Urban reste sig upp, sopade av kostymbyxans ena knä, samlade ihop bitarna av sitt splittrade sportchefshjärta, och lyckades hämta hem Maic Sema från indiska ligan istället.

Och det hade varit en fullt förståelig reaktion ifall Urban Hagblom suttit och myst under våren 2018, då hans Giffarna tog allsvenskan med storm samtidigt som Omar Eddahri lufsade runt halvskadad och poänglös i ett begränsat brunkande Kim Bergstrand-kollektiv.

Men inte Urban. När Eddahris kontrakt med Sirius bröts, efter bara två startade matcher och vad som ter sig som en relativt ihopbrakad relation med tränarduon, och hans utlandsflytt till Marocko skitit sig på grund av personliga skäl – vem tror ni stod där med blomkvast i hand och väntade?

Urban sträckte åter fram sin bukett, fick rätt initiala signaler, väntade och tänkte att denna gång: denna gång blir det vi.

Bara för att till slut få se övergångsfönstrets brutalitet klappa tulpanerna i tu. Igen.

För om det sades vara nära att bli klart under vårvintern 2018 så ska det, som jag förstod det, i princip ha varit klart under sommaren 2018. Omar Eddahri skulle nu skriva på för Giffarna. Ringen ska ha varit halvvägs upp över den lilla utbuktningen på fingerleden när Eddahri nu i elfte timmen valde att skriva på för Djurgården istället.

Men i februari 2019 – efter två brutala nobbar, efter dubbla hjärtesvek – så blev det till slut Omar och Urban.

Och jag såg Omar Eddahri för lite under 2017 för att bedöma exakt hur bra 28-åringen snurrade på ett division 1-tomt Tunavallen i en närmast rekordluddig miljö utan föreningsdemokrati men med Taye Taiwo. Men det här måste vara en helt perfekt värvning.

Den rent fotbollsmässige strategen Joel Cedergren måste vara hundra procent övertygad om att Omar Eddahri är länken som ska ge Linus Hallenius en ännu mer renodlad striker-roll, som kommer avlasta David Batanero som kreatör och som på egen hand kommer kunna vika in en balja när spelet gått i stå.

Det är det enda som kan förklara hur Urban Hagblom orkat ge sig ut på en tredje charmoffensiv riktad mot Omar Eddahri.

Klart är att Giffarna aldrig någonsin tidigare kan ha ställt upp med ett mer målmässigt beprövat anfall. Maic Sema har gjort åtta mål under en och samma allsvenska säsong (och sju i fjol), Omar Eddahri har också stått för åtta och Linus Hallenius – ledaren, härföraren, femårskontraktsskrivaren – gjorde nitton ifjol.

Att ha David Bataneros ögon riktade mot en sådan trio (med djupledslöparen Peter Wilson och mångsidige Oliver Berg som närmast unnigt fina reserver) är en lyx som hade varit svår att föreställa sig för ett par år sedan.

Och för alla oss som adderar mer sälta än Puck Jansson föreskrivit i vår mikromat ikväll skänker den här utdragna parningsleken hopp.

(Det här får förstås absolut inte tolkas som att ett nej inte är ett nej – titta istället på hur föredömligt lyhört Urban Hagblom lyssnat till Omar Eddahris varje nyck och vilja för att tålmodigt vänta tills att han känt sig helt redo för penn- och pappersmässig älskog.)

Vi som mallbäddar med kuddar och mikrar portionsskålar ikväll måste se det som ett exempel på att när man väl vet vem man vill ha, när man insett vem som är alldeles rätt för just en själv, då får man helt enkelt inte ge upp. Oavsett vad som händer, hur omöjligt det kan verka och hur mycket stolthet man eventuellt kan behöva svälja så kan det leda till ett tvåsamt lyckligt slut.

Kry-man i pottmjugg och herdens formdipp

Jag säger inte att det här är ett universellt knep för att veta ifall man som student varit inne i en relativt intensiv pluggperiod, men för min del så kan jag konstatera att jag varit relativt begraven i kurslitteratur på sistone när det dyker upp en gammal tysk-engelsk barocktonsättare i Spotify-listan »Release Radar«. Och förra veckan dök gamle Georg Friedrich Händel upp bland de »nya heta släpp« som Spotifys finkänsliga algoritmer tyckt borde vara högaktuella för just mina öron.

Bland all modern 2019-pop dök plötsligt någon käck österrikisk pianist upp med sin nya Händel-tolkning, då Georg själv legat jordiskt nerbäddad och utom räckhåll för Universals PR-människor i några sekel.

Med all rätt. Algoritmerna har mycket riktigt noterat hur pass ofta jag slentrian-slagit igång någon best of-lista med gamle Händlarn innan jag slår mig ner i soffan med en riktigt fnösketorr gammal facktext och en understrykningspenna.

För algoritmerna är ju nästan kusligt välutvecklade och finkänsliga nu för tiden. Min »Release Radar«-lista brukar vanligtvis innehålla nytt innehåll från den svenske Bromsten-rapparen Mwuana (baserat på hur Spotifys finkänsliga algoritmer uppfattat att jag tror att jag ser ut) och sedan också av Nordman (baserat på hur algoritmerna rättmätigt tolkat att jag egentligen ser ut).

Nåväl. Då och då har jag tittat upp från böckerna och slagits av en tanke.

Men det är som att den tidigare så hårfina gränsen mellan tanke och content blivit grövre på sistone. Det lilla tankegods som kanske skulle kunna ta sig över den innehållsliga gränsen har kastats iväg i ännu flyktigare medium. Som när jag läste om en rubrik om den stockholmska andrahandsmarknaden för bostäder och satte ihop en liten kvällstidnings-pluslåst lista med rubriken »SÅ HAR DET GÅTT FÖR YRKENA DU KÄNNER IGEN FRÅN BIBELN«.

Jag tänkte mig en lista där man skulle ha typ »Herde«, följt av en sån sluttande orange form-pil nedåt som man känner igen från en inför-Stryktipset-sammanställning:

 

Kanske »snickrare« följt av en intetsägande gul pil i sidled, som om hela snickaryrket ägnat drygt två tusen år åt att spela oavgjort mot Bolton hemma:

 

Och så till slut, det klassiska yrket »ockrare« – med illgrön formpil uppåt:

Är det innehåll? Nej, det är väl bara så det måste vara, säger den nationalekonomiskt bevandrade. Det verkar ju vara en naturlag för 2000-talets europeiska storstäder, det här med en kroniskt akut bostadsbrist som driver på en andrahandsmarknad där folk kan leva gott bara på att i princip bara inte bo i sin lägenhet.

(Men kanske finns det faktiskt alternativ.)

(Även om det kommer från erkänt kommunistiska Österrike, där man inte överlämnat den mänskliga rättigheten »bostad« till den fria marknaden utan där kooperativa byggbolag och subventioner driver på ett massivt byggande.)

Frågan kring vad man egentligen ska skriva om och lyfta fram ur detta sitt enda liv har som sagt gäckat mig på sistone. Vad är innehåll? För vem? Varför? Den typen av frågor.

Kanske är det nischat identitetspolitiskt man måste skriva för att ens portal ska ha ett existensberättigande under 2019.

När jag gick i en mataffär härom veckan så kom jag att tänka på hur min gode vän Sinan Akdag klivit ner från de ensamståendes barrikad och släppt sitt engagemang i den långa och envetna kampen mot den osunda tvåsamhetsnorm som omgärdar fettisdagen. Så fort han själv blev med flickvän så slutade han tvärt att agitera på gator och torg om sin affärsidé Singlan™: den butiksköpta semlan som skulle säljas i en-pack, istället för det tvåsamhetsnormativa dubbelpack som alltid trycker dit en liten törn i hjärtat på den ensamstående så här i början av februari månad:

Kanske är det Sinans fallna mantel jag ska plocka upp framöver, som singel-aktivisten som öppnar det destruktiva tvåpacket och helt sonika lassar upp en handplockad och ensam lösvikts-semla på kassabandet och kräver min rätt att inte bli 1) diskriminerad och 2) tvinga i mig en dubbelsemla i bitter singular under en blanktisdag i februari.

Jag vet inte. Jag vet bara att Sinan har slagit upp sig i det fint skirade P1-smöret (härom veckan var han med i Nordegren och Epstein!) i sin roll som digital expert på Sveriges Konsumenter, där han bland annat försöker lyfta fram risker med att privata företag tillskansar sig enorma mängder användardata från oss gratis-app-användare.

Och apropå det – och apropå personligt riktad reklam – så känns det som att dejtingappen Tinder har lyckats samla data så pass noggrant att de känner till exakt hur jag är, ut i minsta hårsäck: