Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

AIK–GIF: 20 fina minuter, »Kvisslebys Kaká« och millenniebuggen

Det blev till slut väldigt kallt på Skytteholms IP i eftermiddags (min vän Putto kommer att tvingas amputera ett par tår för att han dumdristigt försökte behålla gymnasiecoolheten i sina sneakers), men under matchens första tjugo minuter höll man utan problem värmen. Jag misstänker att mycket berodde på att jag hade ett litet värmeverk under mössan, då min hjärna alstrade oerhörda mängder energi genom att försöka lösa följande tankenöt:

»Om Giffarna äger så här mycket boll mot den helt ordinarie seriesegraren, med Paya Pichkah och Tobbe Eriksson på innermittfältet…

… hur mycket bollinnehav ska de då ha med Juanjo och Batanero centralt, mot helt vanligt allsvenskt motstånd?«

Rikard Norling är tränare för en svensk mästarklubb som säljer spelare för fyrtiotals miljoner och som siktar på Champions League-gruppspel – men han är bevisligen fortfarande en tränare som hyser stor respekt för GIF Sundsvall och deras spelidé. Väldigt stor respekt.

Hans guldvinnande a-lag lade sig omgående lågt, lät Giffarna äga boll och fokuserade ganska precis allting på att ligga rätt och flytta blocken med storstjärnor för att kunna minska effekten av gästernas evinnerliga bollrullande.

Tittar man bara på repriserna, som man kan göra på Fotbollskanalen, så ger det sken av att det var ett turligt utsparks-kontrande Giffarna som tog ledningen – men det var mer en följd av att i princip allt som rullades eller skyfflades fram mot Linus Hallenius under de första tjugo minuterna kändes farligt.

Om GIF-kaptenen känt minsta mättnad efter att ha fått sina fem framtida år tryggade i GIF-blått så visade han absolut ingenting av det under matchinledningen. 29-åringen såg snarare ursvulten ut efter att inte ha fått äta upp allsvenska försvar på ett par månader.

Målet var en följd av just det, att en fortsatt het Hallenius ganska bokstavligen sprang ner Per Karlsson, men speldominansen under matchinledningen var sprungen ur flera fina faktorer:

Delvis att grundformationen, 3-4-3-uppställningen med de högt liggande wingbackarna (Jonathan Tamimi och provspelande Simon Marklund från start) och de kringflytande yttrarna, verkar sitta i GIF-ryggmärgen efter två hela säsonger med detta ambitiösa Joel Cedergren-projekt. Rörelsen utan boll fanns där initialt, viljan att visa sig i alla lägen likaså, och Giffarna hittade tämligen sömlöst in i det där dominanta bollinnehavandet som alla AIK:are känner igen från matchen i Sundsvall i fjol.

Det var tålamod, uppluckring och djupledshot i en fin variation – samtidigt som den stjärnspäckade men återhållna AIK-formationen mest joggade omkring i något pressmässigt limbo.

Och på innermittfältet imponerade Paya Pichkah, född år 2000!, storligen till en början.

Jag har länge letat efter en anledning att mynta smeknamnet »Kvisslebys Kaká« om den gänglige och fint flytande Njurunda-sonen och jag tycker att hans första tjugo minuter mot AIK äntligen ger mig både chansen och rätten. 18-åringen höll i boll, rullade moget och tog initiativ framåt – bland annat med en fin djupledslyftning på den ständigt hotande Hallenius.

Intill sig hade han den femton år äldre Tobias Eriksson, som också ska ha sig en släng av den berömmande sleven, speciellt då hans reprismässiga eftermäle kommer att vara att han (tillsammans med en dumdristigt väggpassande Alexander Blomqvist) bjöd på 1–1-målet.

Under de första tjugo minuterna, när Giffarna rullade både runt och förbi och igenom de svenska mästarna, så tyckte jag den snart 34-årige hemvändaren ändå visade kvaliteter som kan bli viktiga för ett lag som vill rulla boll även i matcher där någon av Juanjo eller David Batanero saknas. På ett annat sätt än, säg, Kim Skoglund kan Tobias Eriksson fortfarande gå in och imitera katalanskt kortpassningsspel.

Det blev förstås väldigt fel på målet, men där blir han ju elakt fastspelad av Alexander Blomqvist och tvingas medelst fläkning till en synnerligen svår räddningsaktion.

Och just det 1–1-målet kom symptomatiskt av flera anledningar. Dels för att AIK precis hade börjat hitta rätt i presspelet på ett helt annat sätt – men dels också för att det knappast var första gången i matchen som GIF-backlinjen spelade med försvinnande små marginaler.

Jag hade sett William Eskelinen, nye Alexander Blomqvist och den fortsatt yvige Pol Moreno kamikaze-rulla sig ur otroligt trängda situationer runt eget straffområde både en, två och tre gånger dessförinnan. Jag muttrade till mina bänkgrannar om att det omöjligen borde kunna löna sig – rent statistiskt, utslaget över en säsong – att slå den eller den femtio-femtio-passningen runt egen straffområdeslinje, utan att det måste straffa sig med baklängesmål för många gånger för att det ska kunna vara värt det ur konstruktiv synvinkel.

Kanske ingår just den statistiken bara i det luxuösa premiumpaket som IFK Göteborg köpt från Soccer Service och inte i det billigare paket som heller inte innehåller någon livegen katalansk andratränare.

Nåväl. När AIK väl kvitterat och samtidigt lyckats komma åt GIF-rullandet på ett bättre sätt så tog den svenska mästaren helt klart över matchbilden. Inte totalt, men tydligt. Misstagen blev fler, upprullningarna betydligt färre, och det började synas att Enoch Kofi Adu och Sebastian Larsson gjort ett oräkneligt antal fler minuter än Paya Pichkah på elitnivå.

I paus pratade jag lite med Urban Hagblom, som förstås var mycket nöjd över hur hans lagbygge tryckte tillbaka AIK i matchinledningen, över att Linus fortsatt ser ut som en allsvensk skyttekungskombattant och att Paya Pichkah tog för sig så mot guldglänsande motstånd. Inför den andra halvleken var han främst väldigt spänd på att få se Albin Ekström hoppa in istället för Jonathan Tamimi på höger wingbackplats.

(Det blev jag också, då Ekström visade sig vara född 2001, vilket bara det är ett spännande faktum i sig. Jag tror att det är min hjärnas egen högst personliga millenniebugg: att försöka greppa att allsvenskt aktuella spelare kan vara födda efter sekelskiftet. Det går inte in.)

Och jag tycker verkligen att 18-årige Ekströms fyrtiofem minuter till höger lovade väldigt gott.

Ett tag hade en flinkare www-skribent kunnat göra en »get you a wingback who can do both«-meme, då Ekström under ena minuten var fri och testade Linnér med en yttersida – och andra minuten vräkte ner en framstormande Heradi Rashidi som siste-man i försvaret.

Även provspelande Simon Marklund, 19, höjde sig efter paus och vågade betydligt mer än i den första halvleken, då den unge norrbottningen hade lite väl stor rulla-hem-och-gör-det-enkelt-respekt för motståndet. I andra kom han flera gånger i djupled och växeldrog offensivt med sin kantkollega, även om det ofta blev tydligt varför Urban Hagblom fortfarande lär leta efter en just vänsterfotad vänsterwingback.

Det var de två insatserna man tog med sig från den andra halvleken: provspelande Marklunds kvalitetsmässiga höjning och Ekströms lovande inhopp. I övrigt dog matchen efter dryga timmen, när landslagsmän som Henok Goitom, Tarik Elyounoussi och Robin Jansson klev av och det kändes som att Solna Gymnasiums samhälle/idrotts-klass släpptes in.

David Haro, spanjoren som paus-ersatte Linus Hallenius för att få in lite tyngd i GIF-anfallet, fick chansen att ta en amerikansk straff mot AIK-målet; en AIK-yngling som inte såg ut att få köpa energidryck utan att legga sköt i insidan av stolpen av GIF-målet.

Mycket mer var inte värt att rapportera om.

Det slutade 1–1 och i slutet, när både AIK och Giffarna slängt in så många ynglingar att klubbarna måste ha riskerat viten för systematiserat barnarbete, var det mest intressant att se ifall spelare som Kim Skoglund och Panos Dimitriadis skulle få plötsligt galloperande ålderskriser mitt på plan.

Eller, nej, okej: en sak till var intressant. Att den här memen är som gjord för de storklubbssupportrar som gallskriker okvädesord efter domaren i 83:e matchminuten mellan vad som i stora drag är två U19-lag som träningsmatchar i januari månad:

Det är så här det måste vara i november och december, innan de äntligen får skrika att Glenn Nyberg säljer sex mot betalning för att han inte tog en frispark på mittplan.

Men det är inte Giffarnas problem.

Giffarnas problem verkar vara få. Juanjo Ciercoles knä strular och David Batanero har problem med ett lår, men att döma av säsongens inledande nittio matchminuter har laget både grundspel och reserver nog för att klara av att spela jämnt mot de regerande mästarnas a-lag.

2 kommentarer

  1. Ber Ber 28 januari 2019

    Mycket bra.

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 29 januari 2019

      Stora tack, Ber.

Lämna ett svar till Ber Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.