Pirkt.se öppnar en GIF-ventil

Den här portalen har aldrig hängt med i de slalomsnabba mediala svängarna på 2010-talet.

Men sällan har den känts frånsprungen som på sistone. Den senaste månaden har varit en period då redaktionsledningens skrivbord varit helt belamrade med andra uppgifter, då den försenade årssammanfattningen sågats av såväl branschkännare som »Rolf Roller« som den Stock Photo-trynade »Kickan« och då slappa spaningar (som vanligtvis brukar saluföras med pompa och ståt) lagts i höga utkastdrivor som aldrig lär få se dagens Pirkt.se-ljus.

Inte ens den årliga sammanfattningen av Giffarnas säsong har portalen lyckats få ur sig innan 2019 års GIF-säsong haft träningspremiär.

Och ska man lyfta Resumé.se-blicken och titta mot hela det senaste årets utveckling vad gäller den här just GIF-rapportering – som får anses vara den här portalens klart mest uppskattade utgivning – så har folk formligen vallfärdat för att tillgodogöra sig GIF-nyheter i de sociala kanalerna.

Renodlade konton med innehåll om GIF Sundsvall har poppat upp som kantareller ur den bördig medelpadsk jord – och följare har formligen kastat sig huvudstupa ner mot vartenda gulaktigt sken vid granstammarna.

Det verkar finnas ett sug för, inte långa Pirkt.se-texter, utan kort och rappt innehåll om GIF Sundsvall i de sociala medierna.

Det sugröret ska vi nog lyckas klogga igen.

Jag har hur som helst skapat ett Instagram-konto som jag tänkt fylla med allt det GIF- och allsvenskt relaterade innehåll som inte kan anses vara värt ett längre Pirkt.se-inlägg.

Det heter @GifGifGifarna (som i »här var’e, här var’e«-ramsan, fast anpassad för en content-orienterad 2010-talspublik) och ni får hemskt gärna gå in och följa det om ni är en av de många Pirkt.se-läsare som framför allt uppskattar den här portalens renodlade GIF-innehåll.

Det här är ju inte innehåll för den vanliga publiken. Jag har ju inte ens sett Netflix-skräckisen »Bird Box«, hur ska jag då förvänta mig att min kärngrupp av läsare (min farmor) ska kunna relatera till denna smala meme?

Men i januaris hektiska schema finns det inte tid att lägga ens några snabba minuter på ett nytt projekt i Förhandsgransknings-verktyget utan att det ger någon konkret output, för att prata content manager-svenska.

Det om detta.

Apropå Giffarna så är ju den stora nyheten från säsongens första glåmigt Nordichallen-upplysta dagar att ordförande Johan Nikula kommer att lämna sin post vid årsmötet.

(Förutom att Anton Eriksson, hyllad Umeå FC-talang och given juniorlandslagsman, äntligen är och bekantar sig med den klubb som borde etablera sig som det givna steget för alla potentiella Petter Andersson-figurer av 2010-talsmodell.)

Jag träffade GIF-ordföranden inför succésäsongen 2018 och även om samtliga GIF-anhängare med fungerande tappar och stavar borde ha sett att det såg sportsligt bra ut inför 2018 (man behövde inte direkt skicka in Hans Blix i Nordichallen för att utreda Bataneros och Hallenius innehav av allsvenska massförstörelsevapen) så var det långt mycket svårare att se hur ekonomin skulle lösa sig.

Jag ska ärligt säga att jag inte lyckades bena ut någon särskild klarhet, trots en massa tusen tecken.

Nu verkar det mesta faktiskt vara relativt löst. Och även om den lösningen var tvungen att innefatta en alldeles för billig försäljning av den allsvenske stjärnspelaren Romain Gall så får man ge alla involverade visst beröm för att ha lyckats vända den kantrade skutan.

Det var sällan några särskilt välfyllda portföljer med pengar som Johan Nikula kunde lämpa över till Urban Hagblom för värvningar…

… och stundtals var han – i egenskap av ordförande för ett allsvenskt bottenlag – kanske lite väl offensiv i sin argumentation vad gäller vad tyska Bundesliga-tvåa kan och inte kan göra med sin största stjärna:

Men trots det så lämnar Johan Nikula GIF Sundsvall i ett läge där det ekonomiska bokslutet inte lyser rött, där klubben äntligen börjat kunna hålla kvar i allsvenska toppspelare och där den imponerat så pass stort spelmässigt att självaste IFK Göteborg plötsligt satsar allt på en livegen stackars katalansk assistent.

Han lämnar, sett till hur det talas och skrivs om laget och om dess företrädare, GIF Sundsvall i ett bättre läge än jag fått uppleva under mina decennium som supporter.

Han har gjort det utan att använda sig av några luftfakturor och ångermanländska skalbolag – utan med hårt jobb och de raka rör som nästan bara en Word-standardinställning med Calibri, 48 punkter, kan förmedla:

Pirkt.se-året 2018:

Det gångna året får faktiskt summeras som ett av de roligare jag haft i vuxen ålder. Därför får det tyvärr också summeras som ett av Pirkt.se:s svagare i mannaminne (mammaminne?).

För jag är av den fasta övertygelsen att slappa spaningar kring irriterande fenomen i samtiden bör författas i de sorgsna stunder då man står i valet mellan att försöka skriva av sig eländet eller sätta sig på knä framför spisen och doppa näbben i en ungsfast form med kasslergratäng.

Och dessa stunder har varit för få.

Men här har ni den ändå, sammanfattningen av det bästa från det totalt sett habila Pirkt.se-året 2018.

2018 års….

… minst satsiga jubileumsbakelse:

Vad var 2018 för ett år? För den stolte medelpadingen var det förstås först och främst året då »Skvadern« – detta kända medelpadska sagoväsen där en hare korsbefruktat en tjäder – fyllde 100 år.

Hundra år sedan den första fysiska avbildningen av konservatorn Rudolf Granberg , 1918! Tresiffrigt! Jubileum!

Det är ju en milstolpe som självklart måste firas med pompa och med ståt och…

… bevisligen också med den minst satsiga jubileumsbakelse jag någonsin tvingats vila ögonen på.

I ett helt sekel har det alltså funnits en fysisk förlaga att studera för Medelpads yttersta elit av bagare. Flera generationer av stadens bästa konditordynastier måste ha givit sina allra bästa försök att efterlikna det lokala sagoväsenet – men det här är alltså det kolasmakande slutresultatet. Någon som böjt och bänt på en pepparkaksform till dess att den liknar en hare, lagt ett hallonsmakande strössel som öga och slappt duttat dit lite blockchoklad på svansen.

Om det nu är Sundsvalls Kommun som på något sätt är involverade i denna kakmässiga styggelse så är det nog det allra största PR-fiaskot sedan kommunen tappade titeln »Norrlands Huvudstad« till Umeå.

… sundhetstecken:

Det finns gränser för hur långt man kan dra det fria skolvalet. Dagens ungdomar kan till mycket – men inte till att vilja tillbringa sin gymnasietid med att lajva 42-årig mediemellanchef.

… SD-beställning:

Tänk er att man har en partiledare på besök. Man ska bjuda på mat, man är lite nervös och så ställer man till slut fram en rykande het och smakstark vegetarisk lasagne på bordet.

Håller det här för en statsminister-potentat, tänker man? Man ser hur Åkessons nuna lutar sig över tallriken för att nagelfara den kvadrat han fått tilldelad sig: hur han hittar getost, »hmm«:ar lite oroligt, hittar spenat, kanske någon soltorkad tomat, möjligtvis ett par pinjenötter, varpå hans krafsande med gaffeln börjar intensifieras samtidigt som han för ner trynet nästan hela vägen ner i den rykande kvadraten för att inspektera noggrannare. Man blir förstås orolig: vad är det nu? Är det någon allergi man glömt att ta hänsyn till?

Nej, då tar partiledaren för Sveriges tredje största parti till orda:

»Jag hittar inget… kött?«

Jag kan inte svara för exakt hur lasagne-bjudaren hade uppfattat en situation där hen tvingats springa till skafferiet och hämta någon gammal ölkorv i något skrymsle för att sedan luta sig över partiledarens tallrik och klippa av några trötta korvslantar som strösslas ner över lasagnestycket.

Men det värsta är förstås att jag förstår att det är ett opinionsmässigt bra drag för Åkesson, att komma ut som ölkorvsströsslare.

… starkaste gif:

Har du en kompis som är för online? Då tycker jag att gifarna som jag smällde ihop på mannen som ett kort tag blev känd som »världens mest uppkopplade man«, Chris Dancy, fungerar bra som smädelser:

Ett av mina nyårslöften inför 2019 är att ta en dag då jag går helt off-the-grid vad gäller chattgrupper, sociala medier och dylikt – delvis för att undkomma dessa gif-smädelser.

… minst down-with-the-kidsiga fråga:

Härom året erkände jag att jag länge trott att Lorentz sjöng »går över snabbt före«, som vore han på en hajk på snöskor över skaren, i en av hans refränger. Jag har tidigare också erkänt att jag i min ungdom trott att samme Lorentz, tillsammans med sin bror Zacharias, sjöng »du vet att det blir mejl hem« istället för »mayhem«, då min elevrådsordförande-persona tänkte att mejl hem, från en rektor eller lärare, var något av det värre en kunde råka ut för vid begånget otyg.

Tanken är ju att jag ska bli gymnasielärare och därigenom interagera med ungdomar. Nå ut, om ni vill. Tala deras språk, kanske. Men då jag knappt kunde hänga med ens i min egen ungdomskultur så hyser jag en viss oro för att jag ska bli ertappad som Steve Buscemi-komiskt »how do you do, fellow kids?«-avslöjad ute i gymnasieskolornas klassrum och korridorer under karriären.

Den har knappast helt avtagit efter höstens praktikperiod (även om jag tror att de riktigt grova klavertrampen undveks), men under året har jag åtminstone lugnats av att vi kommer vara fler lärare med »Music Band«-t-shirts där ute.

För i somras fick jag det här meddelandet från en klasskamrat som också planerar att arbeta med att interagera med ungdomar:

Och det kändes skönt att veta att det kan finnas fler där ute, som i klassrumsmiljöer råkar snubbla in i en diskussion på Kaliffas låt »Helt seriöst« med eleverna och som därefter, apropå textraden »vad gör du med din göt«, trasslar in sig i en diskussion om havre, linfrön och egenslungad hallonsylt.

… instruktionsmanual:

Den som flygbolagen, väl medvetna om hur illa sedd deras miljöförstörande verksamhet är i progressiva kretsar, lagt in i stolsfickan framför en.

»Hur du gör om du ser en vänstervän i mittgången och verkligen inte vill bli sedd i en flygstol:«

Jag tror inte att det spelar någon större roll ifall planet är i luften eller om det stannat: det där är vägen för den som är på väg att bli avslöjad som klimathycklare.

… vanliga snubbe:

Jean-Claude Arnault.

Jag vet inte exakt vad som var hans försvarsadvokat Björn Hurtigs idé med det här uttalandet, men kanske ville han förändra den mediala diskursen; få den att mindre handla om sexuellt våld och istället mer om snubbighet? Att rätten skulle fokusera på vad som är vanlig snubbighet – den som jag, du och Björn Hurtig och Kulturprofilen verkar dela – så att åtalen mot hans klient till slut skulle handla om en helt ny brottsrubricering, som kanske »Otillbörlig snubbighet«?

Tillbörlig snubbighet: kolla på hockey, dricka öl, high-fivea hårt, tycka att det är »najs« att »han som gjorde Sons of Anarchy har gjort en ny serie på Netflix«.

Otillbörlig snubbighet: våldta.

… nyskapande snubbighet:

När jag intervjuades av TV4 om pensionsfrågor för lärare och – som ett led i att verka mer snubbigt mansplainigt säker i en fråga där jag egentligen vevade i blindo – anammade den nyskapande» stående manspreaden«:

… mest träffande meme:

Pirkt.se-profilen Putto, som redaktionsledningen länge velat knyta till portalen men som istället fokuserar på lanseringen av den konkurrerande Puttoportalen.se, lyckades få in ett ordentligt meme-njurslag när han såg att jag intressemarkerat en luddig »Bob Hund-hyllning« på Debaser:

… rappaste chattsvar:

Jag skulle på dejt mitt i midvintern och frågade mina vänner om de kunde rekommendera något ställe att slå sig ner på:

Man vill ju nämligen ogärna stövla in och utstråla den nivå av glåmighet som Håkan Hemlin själv måste ha känt av här, då han valde att ställa sig halvt mjuggdold i skuggorna på sitt eget skivomslag:

Hur som helst: Putto svarade inom halvminuten, som jag minns det.

Det var som att han gått och sparat den potentiella smädelsen i urklippsfunktionen på sin PC i månader och nu drog den som ur ett hölster när jag till slut lät min inneboende Nordman-ängslan sippra ut.

… beställning: 

Den när jag kravlade mig upp över den fraktfria 500-kronors-gränsen på Matsmart.se genom att ställa mig på en trave ihopbyggd av otjänlig lättglögg, missriktade golfnötter och finska kex.

… säkerhetsanordning:

En utexploderad Hövding-hjälm:

Jag fick en ny, då den exploderat i helt fel läge, men ett tag trodde jag att den kraftiga smällen – som gjort att jag därefter cyklat runt försiktigt och stelopererat, som smällrädd hund på nyårsafton – givit mig någon typ av whiplash-skada som skulle kunna göra mig till först att Jackie Chiles-stämma skiten ur de svenska airbag-entreprenörerna:

… dystraste brevmottagning:

Det finns få saker jag hatar lika mycket som att få ett brev. Det kommer aldrig någonting roligt eller positivt besked i ett fysiskt brev: det är alltid räkningar eller meddelanden om hyreshöjningar och jag – som ser mig som en dålig mottagare av dåliga nyheter – har en tendens att skjuta upp allt brevöppnande in i det sista. Vi pratar stundtals Lyxfällan-artade högar av brev som tornar upp sig och under året försummade jag brevöppnande så till den milda grad att jag höll på att få ett bankkonto stängt och mitt körkort tillbakadraget.

Allt löste sig, men jag tror det var ett rekorduselt år för mitt brevöppnande. Jag tycker dock att jag har att skylla på, det här året – då jag tidigt under 2018 uppmärksammades på den här nyheten av min gode vän Sinan:

Dystert för Kjell Steinar förstås, att brevledes bli informerad om att han kolat vippen, men skrämmande för oss som redan hade svårt för konceptet brev – att till och med ens egna dödsbud kan lura bakom varje oöppnat stycke kuvertpapp.

… kokgubbe: 

Den www-bevandrade vet att emojin i ovanstående fondtapet säkert är tänkt att utstråla glädje, men att hen har ett synnerligen falskt »allt är lugnt!«-flin över näbben, som inte alls lyckas dölja den pågående kokning som bubblar för fulla spjäll innanför den tomma blicken.

Årets bästa kokgubbe?

Talmannen Andreas Norlén. Jag har knappast någonsin sett någon så forcerat vilja påskina att allt är lugnt och i sin ordning, men man vet att när folk börjar »ringa in« regeringsbildningar, vilket Löfven och Kristersson började göra när de inte längre orkade släpa sig in för menlösa fysiska möten (där de dessutom tvingas stirra in i en min som förkunnar en kokning så kraftig att topplocket kan smälla av precis när som helst!), så går det inte särskilt bra i ens sonderande.

… singelstad: 

Sundsvall.

En singelstad så het att inte ens grillandet lyckas hålla jämna steg.

… längsta lista:

»Listan skulle kunna göras ännu längre« är ju ett uttryck som man hör då och då.

Men sällan har jag blivit mer sugen på att höra den nedkortade listans fortsättning som när en arg präst i Dalarna skrev insändare till Dalademokraten, apropå hur RFSL pressar dagens unga ut på en sexuell upptäcksfärd av sällan skådat slag:

Vilka olika typer av sex lämnas ute på en lista där exempelvis »genomsex« och »gräddsex« nyper en plats på två sex-femmor???

… separatistiska baksida:

Jag tycker på intet sätt att det är fel med slutna och separatistiska rum, såsom Facebook-gruppen «Växtgäris« för botanik-intresserade kvinnor och icke-binära. Men jag ville bara peka på den hårda och kalla och machoartade verklighet som vi utestängda tvingas leva i här utanför, där vi står med näsryggen mot den immiga glasskivan och förvägras inträde:

Jag jobbar verkligen på min botanikperson, men trots att jag har trädgårdsmästarblod i ådrorna så kan jag ofta känna exakt samma uppgivenhet som Youtube-kommentarsfälts-botanikern Ike Drones:

… mest tvärtomspråkigt översatta rubrikcitat: 

… Stefan Sauk-gif:

Det här är ju en gammal favorit, från när Stefan Sauk försökte sig på en fist bump med Claire Wikholm härom året:

Men i år tyckte jag att den här nya Stefan Sauk-gif, från när han inför-val-vevade mot Miljöpartiet på sin egen Facebook-kanal, var…

… märkligt stark? Tyvärr är gifen nog också ett identitetspolitiskt bakslag för den flintifierade rörelsen, då Sauk i förvridningen ser ut som något slags ont sagoväsen som gärna fäster sig i bakhuvuden på anonyma magilärare i turban.

… arv:

Det bortglömda re-gifting-arvet från Hans Rosling. Oavsett hur många upplagor man må ha fått av välmenande vänner och släktingar så vågar ingen lämna igen hans »Factfulness«-bok. Detta då man tvingas utstå den här »är du en faktaresistent ›fake news‹-vevare???«-blicken från kassören i Akademibokhandelns kassa:

… organiserade liga:

Den eventuella äggkastarligan som kan ha hållit till strax innan macken i Krokom:

… idrottsupplevelse:

Jag undrar om inte det var när jag spelade innebandy med lärarkollegiet på den skola där jag gjorde praktik.

Jag stod verkligen och gapade över scenerna som utspelade sig, vilket redogjordes för i den här upplagan av Fredagsveven™, där jag försökte slå fast att Skolinspektionen inte ska komma ut och »inspektera« manliga lärare i klassrum – där de är förberedda och som bäst – utan under ett pass innebandy med kollegorna.

På innebandyplanen kommer inspektören antagligen – utifrån mina erfarenheter – att få se hur lärarens välpolerade och ämnesdidaktiskt skickliga yta skalas av, lager för lager, som en lök, till dess att bara en stenhårt dragskottssnärtande icke-bytare finns kvar; en sådan som unnar sig NHL-stjärnbacks-långa byten men knappt hinner hoppa över sargen innan det rappas ljudligt med klubban:

… bortklippning: 

Jag hade så stora förväntningar på mitt statisframträdande i Första Dejten: tänkte att kameran skulle svepa över min och min klasskamrat Oskars uppenbara +++++-samtal mest hela tiden och att folk skulle ropa »MEN STANNA UPP OCH VISA DET DÄR SUPERHÄRLIGA GAYPARET NU!!!« tills de blev alldeles hesa hemma i tevesofforna.

Men till slut klipptes min frejdiga tretimmarsinsats ner till ett snabbt förbiflimrande bakhuvud, som förvisso fångades mitt i en yvig banka-fast-en-spaning-i-bordet-vev:

Min vän Oskar upptäckte också den här portalen under året och klargjorde då att det var »väldigt mycket text…« och att det hela kändes »lite rättshaveristiskt«. 

(Och när till och med min egen mor vid årets julebord bekände att hon »skummar« stora partier av portalens innehåll så får man nog lov att ge Oskar rätt angående både textmängd och rättshaveristvibbar.)

Och bevisligen näv-hamrar jag fast muntliga spaningar på samma rättshaveristiska sätt som jag knackar ner tiotusentals olästa tecken med tangenterna. Det finns det SVT-klipp på.

… rimligaste brist på »pådrag«:

När jag var hemma i Sundsvall över jul tvingades jag ta en enorm omväg när jag skulle korsa Selångersån. Istället för att som brukligt bara lomma över, rakt fram, så fick man nu gå hundra meter i sidled för att sedan sick-sacka sig över ett fuskbygge till provisorisk bro med smala trottoarer och ett myller av bilar som blivit omledda till trafikstockande förbannelse. Jag mumlade »vilken jävla pissbro« och »vad fan har de gjort med stan???« under hela promenaden, samtidigt som jag försökte undvika att bli nerstänkt i snömodd av någon av alla irriterade bilister som inte heller verkade njuta av den nya kringelkrokiga omvägen.

Det var en rutten upplevelse, en usel omdragning, ett otyg till provisorisk bro som måste väck så fort som möjligt.

Så jag är inte förvånad över att det inte var mer pådrag vid öppningen, klockan 05.00 en gråkulen oktobermorgon.

… klimatvänner: 

Redaktionsmedlemmarna på SvenskJakt.se, som genom snirklig argumentation ville åberopa klimatvänlighet som incitament för att få sänka ännu fler vargar med sina (klimatvänliga) bössor:

Samma kringsurfning på denna contentgruva gav också årets starkaste rubrik, vad gällande kullkastandet av ens mentala strukturer:

… vän av gentrifiering:

När jag gick runt gatorna i St. Pauli i Hamburg i somras så beklagade sig vår värd över att till och med denna anarkistiska stadsdel – där ockuperingar och annat hållit gentrifieringen stången – höll på att bli medelklassig och dyr. Jag hummade med, mumlade väl dystert något om att det var förjävligt, men innerst inne är jag ju den här mannen:

… minst oväntade: 

Att det till slut också skulle dyka upp ett par holländare som skulle sko sig på det till synes aldrig sinande pengautflödet i Karolinska-affären:

Jag känner inte Melvin Samsom, men bara av namnet att döma så tänker jag att han hela vägen nedifrån Utrecht känt doften av en potentiell bluffaffär på svenska skattebetalares bekostnad. Att hans näsa tränats i att känna igen svindlarmöjligheter på samma sätt som en tecknad hund betingats att snoka sig till doften av ett mört märgben:

… mest användbara lexikon: 

Det nyutgivna flerspråkiga där man hunnit justera den svenska översättningen av begreppet »korruption«:

Franskala corruption. 

Spanska: corrupción.

Tyska: korruption. 

Nederländska: corruptie.

Svenska: Moderaterna styr Stockholms Läns Landsting.

… vev:

Matrix-veven.

… inkomstkälla:

Åter igen tjänade jag mina enklaste pengar på den årliga Popaganda-vadslagningen »är det där TV4-filmrecensenten Ronny Svensson?«.

Människor i min närhet verkar tro att det går runt en armada av väldigt stora och rakade män i hawaii-skjortor på svenska gator och torg; att man måste sålla Ronny Svensson-agnarna från Ronny Svensson-look-a-like-vetet via något finkornigt guldvaskar-kit.

Icke.

Tumregel: ser det ut som Ronny Svensson så är det Ronny Svensson.

Lär er det, kära vänner, annars kommer jag vara tvungen att skaffa F-skattesedel för mitt Ronny Svensson-igenkännande inför sommaren 2019.

… sovjetiska företagare:

Barbara Bergström, ägare av Engelska skolan.

Att lyckas tälja guld värt 700 miljoner kronor av en skattefinansierad skolpeng är en noterbar bedrift i alla lägen – att lyckas göra det under (vad hon och hennes man, medgrundaren Hans Bergström, kallar för) »ett kommunistvälde« är synnerligen imponerande.