»Du ser lite frusen ut…«

Jag började cykla på heltid i somras. Det var ett mycket klokt beslut, ett av årets allra klokaste. Jag kände mig fri: ständigt tillgänglig och snabbfotad, lösgjord från de administrativa bojor som SL:s buss- och tunnelbanetabeller annars slår om ens lemmar.

Jag cyklar fortfarande på heltid.

Det är ett mycket dumt beslut, ett sånt beslut som människor med starkt begränsade ramar för sin privatekonomi inte tvingas in i men ändå på något sätt ofta råkar snubbla in i (ett faktum som Ebba Busch Thor-figurerna, som febrigt yrar om »gör andra val, få andra resultat!«, blundar för). Cyklandet gör mig nu allt annat än fri: varenda sträcka som är längre än den sju minuter långa cyklingen till universitetet eller den till min närmsta vettiga matbutik ter sig nära nog omöjlig när termometern letat sig ner mot nollan.

Det är en pina. Oavsett hur väl du klär dig (jag har alltid min varmaste vinterjacka, ett par långkalsonger, lovikkavantar samt en kastrullstor mössa som jag lyckats tänja runt mitt väldiga, ja, rentav opera-lämpade Birgit Nilsson-huvud och ner över båda öronen) så kommer du alltid tvingas ha näbbpartiet öppet för den nollgradiga vinden att sätta tänderna i.

(Några av de cyklister jag möter har förvisso tagit steget och dragit en till synes hemslöjdad balaklava över huvudet, men jag tänker inte ta balaklavasteget. Dels för att jag ska sluta cykla i december, men jag antar också – tydligt brännmärkt av det traumatiska väljandet av studentmössa för snart ett decennium sedan – att det inte finns balaklavor i min huvudstorlek.)

Och som den isande vinden biter tag. Likt en vanvårdad kamphund tuggar den med lätthet igenom mina tunna kinder så att det ilar i hela kraniet; lämnandes ansiktets hud fullkomligt söndersliten.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som sker med huden i mitt ansikte när det utsätts för ordentlig kyla, men där uppstår helt klart en ovälkommen frasighet.

Ibland när jag tittar på min själv i spegeln, framför allt efter en isande liten cykeltur, så tänker jag på en produkt jag brukar se och höra saluföras under tevereklamerna. Jag tänker att mitt frasigt torra anlete – med sin röda nyans mot det kritstrecksvita, med sina skov av hud-fnöske som lossnar, likt avhyvlad parmesan som man räfflat bort med det handhållna rivjärnet – skulle kunna vara ansiktet utåt för Vagisan Fuktkräm.

Jag ser på mig själv i spegeln och föreställer mig att jag ser ut ungefär som en riktigt torr slidmynning.

Den här utvecklingen ska dock få sitt slut i december, då jag ska köpa mig ett månadskort hos SL igen och därmed lösgöra mig från dessa pinor och ge mitt härdade ansikte chansen till återhämtning.

Jag vill passa på att påpeka det: att det går aldrig någon egentlig ekonomisk nöd på mig. Jag har pengar sparade sedan jag jobbade heltid, en rätt gedigen buffert, och när jag klagar på att jag har lite pengar så är det främst för att jag 1) gillar att klaga och 2) försöker hålla mig till en någorlunda bestämd budget inför varje månad – inte nalla av sparpengar bara för att, typ, kunna äta en ++-lunch på lokal. Och då blir det ofta tajt i månadssluten.

Men jag har pengar. Nu i fredags fick jag lön och studiebidrag och jag ska köpa mig ett SL-kort och lämna cyklandet därhän för december månad.

Bara dårar cyklar än. Balaklava-hemslöjdande män. Ola Skinnarmo-överlevare.

Och just det: en annan grupp.

Foodora-cyklisterna. Uber Eats-cyklisterna.

De inte sällan rasifierade män som långsamt vinglar fram, med en stor låda på ryggen och tråcklandes med att försöka läsa färdvägen på en telefon som de hjälpligt satt fast med ett sånt löparmband över underarmen – de kommer att fortsätta cykla. Vintern igenom.

Det är nollgradigt nu, parmesan hyvlas från (vissa, taffligt smörjda) ansikten i realtid när vinden biter tag, och nästan överallt – framför allt om kvällarna – ser jag cykelbud som tar sig fram långsamt och trevande och villrådigt.

Borta är, åtminstone vad jag kan se, sommarens lycraklädda leveransproffs som passade på att tjäna lite extrapengar samtidigt som de fick sig lite konditionsträning.

Kvar är de som inte verkar ha några andra alternativ. Som vingar, som letar, som stannar och tar av sig vantarna för att kunna klicka på den krånglande Google Maps-kartan inne i plastfickan på underarmen.

De som, enligt fjolårsgranskningen från Breakit, kan sitta och vänta hela dagar på T-Centralen för att få chansen att cykla iväg och leverera en tryffelburgare med karamelliserad lök till någons lägenhetsdörr.

Det finns såklart andra appar på andra områden. Nyligen hade DN en artikel om de »alternativa sophämtarna« som åker runt och hämtar folks skräp. En alt-sophämtare uttryckte det som att slavarbetet var tillbaka, varpå soptjänstens vd direkt gick i svarmål, på det sätt som Apples taltjänst »Siri« skulle kunnat göra ifall man sagt »Siri: hitta på en citatrubrik på tvärtomspråket«.

Men där åker folk åtminstone omkring i egna bilar: de syns inte lika tydligt – huttrar inte längsmed trottoarerna, blåser inte varmluft på sina frusna händer vid trafikljusen.

Jag fattar inte hur en enda människa kan se Foodora- eller Über Eats-cyklister vingla fram på gatorna i den nollgradiga kylan och beckmörkret och sedan känna sig sugen på en hemcyklad pad thai på kvällskvisten.

Men jag ser det hela tiden. Jag följer väldigt få människor som kan falla in under »influencer«-paraplyet, men jag följer ett par som jag fått för mig ska försöka vara någorlunda progressiva krafter, och då och då så ser jag Foodora-påsar eller andra tecken på att de mumsat semi-slavburet till middag, som en del i att få vardagspusslet att gå ihop.

Man borde behöva löpa socialt medie-gatlopp för minsta flyktiga skymt av en Foodora-påse i en uppdatering.

Jag gick in och kollade på Foodoras hemsida vad det kostade att beställa så att någon cyklade hem med ens mat och från vissa ställen är det alltså gratis att en stackare förfryser näbben för ditt livspussels skull:

Det måste krävas en social kompetens av stora mått för att ta emot en överräckt middagspåse vid dörröppningen och med sitt »tack«-leende lyckas uttrycka för den näbbfrusne individen att »jag hoppas verkligen att du tjänar bra trots att jag betalade noll kronor för din tjänst här!«, uttryckt enkom med hjälp av ögon och mungipa.

Men det måste erkännas: i min kritik mot cykelutkörnings-apparna så väljer jag ju medvetet att inte nämna den stora uppsidan med att gig-anställda cyklar runt med mat till människors dörrspringor. Den att dessa individer får chansen att gigga i så många olika människors dörrspringor, vilket förstås gör att det där första cykelbudsjobbet bara blir till en språngbräda in i andra yrkesroller högre upp på karriärstrappan.

Det finns ju alla chanser i världen att någon medveten medelklasspappa är uppmärksam vid överräckandet av påsen med poké bowlen; ser att överlämnaren huttrar och är röd om mulen.

»Du ser lite frusen ut…«, tänker jag att medelklasspapporna säger när de fäster blicken på den kölddarrande underläppen, »ska du ha dig en anställning med kollektivavtal?«

Nej. Så går det nog inte till. Det enda tillfälle jag verkligen kan tänka mig ett dylikt scenario är ifall den som öppnar i dörrspringan faktiskt själv är en app-entreprenör – och vill locka cykelbudet i dörrspringan till att jobba för ännu sämre villkor som gig-inhyrd hos hens nya appföretag, där buden kanske (och här realtids-snurrar jag på en jättelik mental entreprenörs-tombola) löper runt med skållheta muggar kaffe som de levererar till kontorslokaler.

Hur som helst: det är ett sånt jävla obetydligt mikromotstånd att vägra åka Uber hem från krogen och inte beställa hem hemcyklad restaurangmat. På samma sätt som det (hoppas jag) finns en miljöförstörings-skam i att avslöjas för att ha charter-flugit sin hund i en privatjet så borde det finnas en arbetsrätts-skam i att beställa hem semi-slavcyklat i november månad.

Och om du inte tror att lösningen på världens problem är att olästa portalskribenter skammar den övre medelklassen till att bojkotta app-entreprenörer?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *