Analys: Rövgala

Det här Football Manager-relaterade vittnesmålet från min vän, som vi bevisligen fortfarnade kallar Den Bilburne Befruktaren (trots att det är länge sedan han slog till med en dubbel och skaffade barn och körkort i samma veva, säger väl det mesta. Han skriver det i ångorna efter att den CPU-styrde Urban Hagblom kallat in honom i baracken bakom IP för att ge honom sparken från sitt dataspels-uppdrag. När Linus Hallenius försvann från hans virtuella GIF-upplaga så rasade plötsligt hans Joel Cedergren-ärvda tiki-taka-bygge ihop fullständigt.

Och det är väl en gammal sanning att man inte ska ta till sig av vad folk tycker när det gäller tyckargrupperna fyllon, näthatare och prisutdelare på »galor« som spelas in i vad som ser ut som en gymnastiksal inför trettio avmätt skylt-applåderande personer.

Men.

Att den i princip förväntade skyttekungen Paulinho får pris som årets mest värdefulla spelare i ett totalt sett underpresterande Häcken är ju svårt att inte reagera på.

Samtidigt som en flerfaldigt utdömd 29-åring tar på sig en egensnickrad ambassadörsroll i sin hemstad, läxläser med stadens ungdom, bär upp en hel stads fotbollsförväntningar på sina axlar och sedan går ut och löser ganska precis hela den problematik som Joel Cedergrens målfattiga kortpassningsprojekt levt med under fjolåret – genom att göra arton mål och sex assist i ett lag som tippats åka ur.

Rövgala, som Den Bilburne Befruktaren hade uttryckt det.

Apropå Linus Hallenius så hade jag ju gärna suttit ner och pratat med honom om vad som måste vara ett av de svårare besluten i hans liv, men tvåhundraprocentiga studier* under läsårets sluttamp har omöjliggjort det mesta i Pirkt.se-skrivande väg på sistone.

Men som tur är för alla GIF-intresserade så har faktiskt Sundsvalls Tidnings Lukas Sahlin suttit ner och gjort precis det: samtalat med Linus Hallenius om den oklara framtiden.

Och för en portal som gjort sig känd som skarpt och konsekvent Mittmedia-kritisk (mer om det snart igen!) så måste jag säga att det gjordes väldigt bra och intressant.

*= Oroa er inte: att läsa humaniora i dubbel hastighet verkar, åtminstone fram till den annalkande tentaperioden, motsvara ungefär sjuttio procent av pluggmängden som KTH-studerande ingenjörsvänner uthärdar veckovis och en mer strukturerad individ** hade kunnat skapa sig tid även till portalvevande.

**= Kanske är det dock delvis det som är kännetecknande för strukturerade och effektiva individer att de inte ägnar sin tid åt att just veva på olästa portaler.

Säg åt alla som tränar med rullväskor på löpbandet

Jag har använt det bildspråket förut, men ibland är det som att de rör som slussar ut oönskat ++-content kloggar igen – som i den där gamla starka hjärt- och lungfondsreklamen där ett milkshake-sörplande genom ett suggrör plötsligt stannar upp och det börjar dunka i hela systemet.

Dessa kloggningar uppstår ofta i samband med att jag ser en GIF-händelse och känner – ända in i den Pirkt.se-publicistiska märgen – att jag borde veva ut ett tämligen specifikt inlägg. Som efter säsongsavslutningen mot Dalkurd i helgen.

Nej, matchen i sig förtjänade förstås sannerligen inga djupare analyser – men någonting säsongssammanfattande och samtidigt framåtblickande borde ju ha sammanställts nu när den bästa GIF-säsongen i mannaminne är till ända.

Någonting om hur viktigt det är att Linus Hallenius väljer bort de gissningsvis asiatiska mångmiljonerna och blir kvar i den klubb som faktiskt gav honom chansen att till slut – när det övriga intresset verkade stendött och pensionen knackade på dörren – blomma ut som en av svensk fotbolls allra främsta målskyttar. Någonting om hur mycket pengar som borde krävas för att Giffarna ska släppa iväg allsvenskans finaste passningsfot, någonting om hur man gärna fått en inblick i 22-årige Eric Björkanders kontraktsklurande hjärna – ja, någonting om att »det är nu Urban Hagbloms säsong börjar«.

Men allt känns så fullständigt självklart att det inte behöver skrivas.

Och samtidigt är allt så fullständigt oklart att det knappt ens går att spekulera, ens på portaler flaggade på pressetiskt internationellt vatten.

Härom vintern startade jag ett spel med GIF Sundsvall på Football Manager där jag tänkte att jag skulle vara Urban Hagblom i mitt lagbyggande. Inte bara ta hans plats som truppbyggare i GIF Sundsvall utan verkligen vara honom: försöka tänka som Urban, ta samma beslut som Urban, använda mig av det jag trodde var Urbans spelarmässiga sökspann.

Jag kan ha berättat om det här, men det blev till slut ett av de tråkigare spel jag spelat. Jag plockade hem Mikael Dahlberg, satsade tungt för att håva in Tobias Eriksson och försökte få sprutt på Sandviken-talangen Rafael Yorks luddiga karriär så till den milda grad att han kunde fylla det allsvenska forwardstomrum som Peter Wilson lämnat efter sig då jag sålt honom för underpris till belgiska Mechelen. Hela den diskbänksrealistiska kasslerrätten toppades med några ananasskivlingar i form av någon högst oscoutad brasilianare och någon finländsk wingback från Vasabåtens hittegodslåda.

Jag trodde jag visste vad Urban Hagblom-sportchefskap gick ut på; tänkte att spelet kanske blev tråkigt för att jag snabbt ut-Urbat Urban; att jag kort och gott varvat det Urban Hagblomska sportchefsspelet.

Men något år senare får vi kullkasta allt vad vi trodde att vi visste om just det sportchefskapet. Jag vet inte alls vilka ramverk jag satt upp för ett motsvarande Football Manager-parti den här vintern.

Urban har skaffat sig unikt tillstånd att plocka från det undre lagret i de spanska divisionernas chokladask, han har stekheta skyttekungar att försöka hålla hårt i och han borde ha telefonen full med miljonbud från diverse lynniga internationella agentfigurer.

Han har inte bara ett hårt jobb framför sig, Urban:

Han har ett delvis nytt jobb, med flera nya arbetsuppgifter.

Och jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Jag kan bara hoppas att Batanero blir kvar, att Hallenius väljer att stanna och bli en klubbikon och att en back som fått chansen, utvecklats och till slut vuxit ut till en allsvensk toppspelare i GIF-dressen för en gångs skull väljer att vara lojal och inte lämna klubben helt gratis.

Jag såg att GIF-truppen tränade padeltennis i dagarna och jag skulle – även om det är långt till nästa tävlingsmatch – mer än någonsin vilja ha kontinuerliga uppdateringar om hur laget tränar nu i slutet av november. Inte för att initierat kunna analysera pressövningar eller bedöma någon Robin Strömberg-provspelares form – utan bara för att se till att inte Hallenius, Batanero eller någon annan tränar just så här:

Att de inte tränar på att så snabbt som möjligt kunna ta första bästa plan till miljonerna.

Att bli näbbdragen av ens rika sommarjag

Jag tyckte jag var riktigt smart i somras, då mitt soliga och förhållandevis rika och heltidsarbetande sommar-jag stannade upp och tänkte till och tänkte framåt.

Mitt i den svenska rekordsommaren hade jag – trots veckor av relativ insomnia på grund av tryckande lägenhetsvärme – tankekraft nog att tänka på att det kommer att följa en ny upplaga av mig framöver.

Jag tänkte på hur mitt höst-jag skulle sitta där i en gråkall novembermånad och vara utan både heltidslön och somrig lyster – och på hur glad denne ekonomiskt handikappade och emotionellt fragila individ om det helt oförhappandes skulle dyka ner ett paket, som sänt från ovan, som en sån låda som föll till marken i det gamla PC-spelet Worms och som man glatt fick åla sig fram till för att hämta.

Så mitt soliga, heltidsarbetande och förhållandevis rika sommar-jag unnade därför mitt kommande höst-jag biljetter till Lykke Li i Annexet den tionde november.

En nära nog genial idé – om det inte vore för risken att det kunde dyka upp andra planer just den tionde november, under de månader som skulle passera. Och nu har just detta inträffat. En god vän och underskattad contentskapare, flitigt nämnde och Pirkt.se-hyllade Putto, ska fira att han fyller 30 år*.

Därför kan det bli så att mitt rika och soliga och härliga sommar-jag i princip stjäl en tusenlapp från det höst-jag som hittills lyckats vara ännu glåmigare och novemberdaskigt grå än jag vågat föreställa mig, om jag nu inte kan få de två 450-kronors-biljetterna sålda innan lördagen.

Och det är kanske ett märkligt forum att vända sig till det här, då jag bara med säkerhet vet att den här portalen läses av min farmor, min mor (som då och då frekventerar kommentarsfältet under vår gamla huskatts pseudonym) och några närstående vänner: men om någon skulle vara intresserad av två biljetter till Lykke Li på Annexet i Stockholm, nu på lördag, så är den varmt välkomna att höra av sig.

De går till högstbudande och jag vågar åtminstone lova att ni slipper betala den obegripliga »serviceavgift« som alla bokningssajter tar ut när man gör precis allt arbetet själv.

(Två vänner initierade en gång ett politiskt parti vars enda kärnfråga var att motarbeta de obegripliga serviceavgifterna i den svenska ekonomin. Jag tyckte verkligen att den idén hade något.)

*= Jag hyser som sagt den största respekt för contentmästaren Putto och hans val här i livet, vilket gjorde mig överraskad att han valt att inkorporera »maskerad« i sin 30-årsfest. Och när vi ändå har Blocket.se-ifierat den här portalen så kan jag lika gärna slänga ur mig ytterligare en förfrågan: ifall någon i Stockholms-området sitter på en gammal grå särk, lämplig för den som vill gestalta Skalle-Per (mest för att ingen annan på festen ska göra det, så att inte Puttos fest spårar ur i ett vilt slagsmål över att någon intersektionellt skolad analytiker anklagat en hårmässigt stark individ för att ha approprierat den flintifierade kulturen genom att bald-cappa sig till en Skalle-Per-utklädnad).

Upprinnelsen till Första Dejten-veven

I vårvintras skulle jag på en födelsedagsfest och kvällen innan satt jag och drack öl med två vänner som också skulle på samma fest. Vi kom fram till att man förstås, enligt gängse presentkutym, behövde ha med sig någon symbolisk gåva till den årsfyllande festarrangören. Idéerna var allt annat än nyskapande utan som hämtade från ett kristdemokratiskt partiprogram gällande presentvett och -etikett: det var »kanske en blomma?« hit, »roligare med en lättskött planta?« dit, någon snabbt nerskjuten biobiljettsidé. Beslutsprocess saknade helt entusiasm och idérikedom och hade antagligen till slut autopilot-landat på Systembolagets breda landningsbana.

Om inte.

Plötsligt tittar en av vännerna upp från sin mobiltelefon, som hon suttit och mjuggscrollat under det lågintensiva present-brainstormandet. »Det här då!«, utbrister hon.

»Var statist på Första Dejten!«

Hon börjar förklara man kan anmäla sig till att sitta med som statist i SVT-dejtingserien »Första Dejten«, realityserien jag föll så pladask för under förra året, och hon har mig redan såld vid »trerätters lunch ute på en restaurang i Vaxholm för 120 kronor«.

Det är den perfekta presenten. Inte bara för att det är ett alldeles ypperligt pris eller för att det ger en chansen att synas i SVT – utan för att presenten, till skillnad från en krukväxt eller en flaska bubbel, besitter en alldeles perfekt mängd yvighet.

Jag känner inte den födelsedagsfirande festarrangören särskilt bra, egentligen: jag gillar honom och tycker han är mycket trevlig, men vi har aldrig någonsin setts på tu man hand, alltid bara i grupp, och inte under särskilt lång tid heller.

Vänskapsrelationen känns som att den håller på att stadgas på just den träffas-i-grupp-nivån och det är ju en i sanning trevlig nivå att vara på och en vi skulle kunna stannat på i åratal.

Men.

För den som vill att ens person ska omgärdas av en viss yvighet och oberäknelighet är ju just detta läge, när vänskapsrelationen håller på att stadgas, perfekt för att skaka om saker och ting.

Precis när ens halvnya vän börjar känna sig trygg och landa i relationen, när den börjar veta precis var vi står och var vi är eller inte är på väg – då vill man komma med ett oannonserat njurslag som skakar om hela den relationella tillvaron.

Pang, bara! Här får du som födelsedagspresent: en inbjudan till trerätters lunch ute på Vaxholm, på tu man hand, en blanktisdag i snöslaskets marsmånad. Allt du trodde om vår stadgade ses-ute-bland-vänner-och-dricka-öl-relation omkullkastat med ett enda ClipArt-tätt presentkort.

För maximal yvighet berättade jag förstås inte om SVT-inspelningen och upplägget, utan bara att det var en trerätters lunch ute på Vaxholm, en tisdag om ett antal – ja, till och med rätt många – veckor.

Döm av min besvikelse när denne individ en dag innan inspelningen ställer in den sedan länge planerade lyxlunchen, på grund av att han inte tagit tillräcklig höjd för en fyra-timmars-sittning ute i Vaxholm i sitt jobbschema.

Scenerna när min vän ovetandes valsade in till riggade tevekameror och fullt public service-pådrag uteblev alltså.

Det blev till slut inte den perfekt lynniga födelsedagspresenten, men i egenskap av humaniorastudent utan tillräckligt med sysslor att fylla ut vardagen (se: tusentals skrivna Pirkt.se-tecken) så vägrade jag bli näbbdragen på min trerätterslunch, så jag kastade ut ett snabbt nät och vid vittjandet sprattlade min likaledes understimulerade klasskompis Oscar villigt i maskorna.

Och vilken upplevelse det var. SVT-skjuts ut till Vaxholm i minibussar med andra förväntansfulla statist-dejtare och väl på plats var jag bevisligen på så pass helspänn att jag sms-spred fake news till mina Första Dejten-intresserade vänner, då jag – trots det tystnadslöfte jag skrivit under – inte kunde undgå att caps lock-veva ut att »DET ÄR EN BLIND JÄTTEGULLIG GUBBE MED!!!« när jag såg en äldre silverräv ledas omkring i ett par blindglasögon (det senare visade sig strax därpå att alla fullt seende deltagare vallades runt på samma sätt, innan inspelning, för att undvika riskerna att de skulle få syn på sin kommande dejtpartner inför det teveinspelade mötet).

Gubben var inte blind, men han var jättegullig. Och det kunde jag och Oscar se redan på plats i restauranglokalen, då vi satt på bordet bredvid – men det fick tevetittarna också se i måndags, då programmet sändes.

Och jag ska inte säga att jag är besviken över air timen, men nog hade jag tänkt att jag och Oscar – som formligen skrattade oss igenom ett par bra timmar av engagerade samtal – skulle få figurera på några fler svepningar med kameran, så att folk framför tevesofforna skulle få chansen att utbrista »VARFÖR VISAR DOM INTE MER AV DET DÄR KARISMATISKA GAYPARET SOM VERKAR HA SÅ ROLIGT???«, på samma sätt som jag gjorde under förra säsongen, då jag inte förstod att vissa restaurangbesökare bara var statister.

Vid ett enda tillfälle blev det konkret inzoomning vid vårt bord, i ett par sekunder bara!, och man skulle förstås kunna vara besviken över faktumet att en teve-klippare väljer att bara ta med ens bakhuvud i bild.

Men för en som såg sig själv i profil ett par gånger och insåg att han var oroväckande lik dejtprogramsprofilen som sa »tjänna« häromsistens (en referens för anti-finsmakarna) så är jag dels tacksam över att inte ha blivit inklippt framifrån – och också mycket glad över att kameran fångade mig mitt i vad som ser ut att vara en yvig bords-bankning:

Jag antar att vi får döpa denna gest för »Första Dejten-veven« och den är säkert undermedvetet tänkt som en desperat signal till teve-teamet om att »filma här!, för titta så engagerande och kontinentalt bordsbankande samtal vi för!«, ivägskickad från en ängslig man som vitt och brett utlovat för hela bekantskapskretsen att han kommer att synas i teve och som väl på plats noterat hur de många kamerorna inte alls panorerat oss i tillräcklig utsträckning under sittningen.

(Hitta förresten någon som tittar på dig som Oscar tittar på min bordsbankande person.)

Programmet går att ses i sin helhet här och vi syns uteslutande när det äldre paret är i bild (hade jag vetat att min vänstra profil skulle bli så exponerad hade jag satt på mig en Pirkt.se-sponsrad kaptensbindel). Men jag tror att det borde kunna vara så att vi även ses i något kommande avsnitt, då jag vill minnas att vi hann sitta igenom även en annan tv-dejt på bordet intill.

Den herren var dock, likt mig, av flintifierad natur – och sett till hur ovilligt inställda SVT:s klippare verkar vara mot oss i vår samhällsgrupp (en enda inzoomning bakifrån, med fokus riktat mot bordets hårfagre!) så kanske den stackars mannens dejt helt klippts bort.

Njutningen i att få vara en festförstörare

Foto: Jesper Zerman, Bildbyrån.

Jag var på fest i lördags kväll.

Jag var kvar ganska länge, dansade och gjorde mitt bästa för att socialisera, precis som vanligt. För jag vill se mig själv som en trevlig person att ha med på en fest.. Jag gillar ju fest, har jag alltid tänkt, precis som alla andra. Jag har alltid sett mig som en medgörlig festperson: sjunger med i födelsedagssånger, följer presentkutym, allt sånt.

Jag tänkte, vid 28 års ålder, att jag visste hur jag ställer mig till fest: att jag gillar fest, att jag gärna går på fest, att jag gärna deltar i festligheter, att jag simmar i festarrangörens utpekade riktning.

Men söndagskvällen fick mig att börja revidera den självbilden. Jag är ju en individ som uppenbarligen älskar när fester förstörs. Tydligen kickar jag igång på alla cylindrar när jag har chansen att få känna mig delaktig i att ha sabbat en festlighet för jättemånga människor. När folk är klädda och redo för firande och när feststämningen är på absolut topp – då njuter jag något oerhört av att bli destruktiv och långsamt och mödosamt kväsa all glädje till dess att den löses upp och folk får lomma hem.

Det var konstigt. Giffarna behövde ju egentligen inte poäng borta mot AIK igår. Men när jag stod på Friends Arenas bortaläktare under söndagskvällen kändes det som om den poäng som laget försvarade så heroiskt var tidernas viktigaste. Jag har varit än brukligt när jag suttit och tv-tittat igenom förluster mot Elfsborg och Hammarby nu på sistone och hur fantastiskt trevligt det varit att ha säkrat nytt allsvenskt kontrakt med flera månader kvar att spela så har jag – och säkert många med mig – känt en viss tomhet i bröstet under den här GIF-hösten, då hjärtat inte haft för vana att på veckovis basis vilja bulta sig ur bröstkorgen av kvalstrecksframkallad nervositet.

Men i söndags kväll, på en fullsmockad nationalarena, var en ny helt typ av nervositet där.

Möjligheten att sabba för 50 000 AIK:are-nervositeten.

Hösten 2013 satt jag på ett nästan lika fullsatt Friends för att se Sveriges kvalavgörande mot Portugal, där Cristiano Ronaldo till slut sprang in ett hattrick mot det Erik Hamrénskt naiva försvaret och tog portugiserna till VM. Och det där med att kliva ut och förstöra en fotbollsfest inför över 50 000 åskådare brukar ju vara förbehållet stora världsartister och internationella stjärnor. Inte ett bottentippat och urfattigt fotbollslag från Norrland, fyllt med spanska division 3-spelare, medelpadska ex-talanger och en ung målvakt som nyss stod för Enskede IK i norrettan.

Joel Cedergren har all rätt att vara väldigt missnöjd med sitt lags spel under söndagen. Det tog ganska precis två inledande bollmottagningar från Pol Moreno (som sammanlagt blev omkring fyra meter långa) för att slå fast att alla Sabadell-meriterade spanjorer inte kan spela innermittfältsspel som saknade David Batanero. Det stod väldigt tidigt klart att det skulle bli helt omöjligt att rulla ut 2018 års hittills bästa svenska fotbollslag på samma sätt som de faktiskt – därom vittnar även alla AIK-spelare – gjorde på IP:s konstgräs i somras, vilket förstås borde fått bortalaget att ändra om en aning.

Nu tappade Giffarna istället mycket boll på egen planhalva, de fortsatte med nätta lyftningar från bakplan istället för rejäla ivägsparkningar och vägrade konsekvent att bara vinst-och-förlust-chippa in bollar bakom den högt stående AIK-backlinjen för seriens hetaste svensk att springa på (en felaktigt avblåst Linus Hallenius höll på att springa in 1–0 på den nära nog enda djupledslöpningen i första). Jag säger inte att det hade gett mål eller ens chanser, men när man är så pass tillbakatryckta som Giffarna var under långa sekvenser är en absolut nyckel att bara få ner bollen på motståndarnas planhalva, för att få vila, omgruppera, ladda om försvarsmaskinen.

Men nej: istället våg på våg på våg på våg.

Guldvittrande AIK slog an tonen direkt, då de efter bara någon minut forsade fram en högoktanig chanskavalkad, men William Eskelinen klev ut och gjorde den första av vad som skulle bli ett närmast oräkneligt antal räddningar. Och fem-sex svartgula bjässar och femtio tusen röster försökte stånga respektive skrika in varenda en av de perfekt slagna Kristoffer Olsson-hörnorna, matchen igenom.

Varenda gång en AIK:are fick vända upp med fart så kändes det farligt, nästan vartenda inspel osade av flera hundra olika kattraser samtidigt och varje gång en hemmaspelare tog sin in i straffområdet var känslan att domaren hade pipan i munnen och lungorna samtidigt sprängfyllda av utandningsluft.

Larsson testade tidigt, Goitom både nickade och sköt, Sundgren träffade stolpen, Rashidi rammade ribban. Jansson, Milosevic, Stefanelli, Elyounoussi, Lindqvist: det fanns knappt en AIK-spelare som inte var framme och testade. Men hela tiden Eskelinen, Eskelinen, Eskelinen.

Det är svårt att få den uppmärksamhet man förtjänar när man spelar i GIF Sundsvall (fråga Eric Larsson), men med hela fotbolls-Sveriges blickar vända mot ett utsålt Friends Arena så bara måste 22-årige Eskelinen ha räddat sig in i det svenska landslagets januariturné.

Efter nittio spelade minuter måste »Expected Goals«-räknaren varit så förvirrad av sin insamlade data att den råkat ut för någon typ av millenniebugg och självdött. Kanske var det den som small redan halvvägs in i den andra halvleken (men eftersom det handlar om Stockholmslag på utsålda arenor gissar jag att det var ett knallskott kastat av någon fullblodsidiot).

Tolv–noll i skott, fjorton–noll i hörnor, men noll-noll på tavlan och uteblivet guldfirande för AIK.

Giffarna höll på ett helt osannolikt sätt undan, med hjälp av rappa och aggressiva Björkander-fötter, Gracia-pannben och, tja, ganska precis hela William Eskelinens kroppsyta var väl involverad vid någon räddningsaktion.

Några hundra Giffare i ena hörnet av den utsålda arenan fick stå kvar och jubla medan 50 000 – femtio tusen!!! – svartgula molokna fick lunka hemåt.

Det var inte vackert, det var inte särdeles spanskinfluerat och det var på inget sätt en särskild talande insats för det här Joel Cedergren-projektet (vilket gjorde honom nästan i överkant besviken) – men för den som vuxit upp med enkla drömmar om att då och då få lugga allsvenska storlag på oförtjänta poänger var det en alldeles berusande känsla att få sabba den här uppdukade guldfesten genom hårt slit, gnetande och en orimligt stor portion tur.

Jag vet inte om jag vid nästa festbjudning kommer ragla in stupfull, sno med mig en uppsättning bordssilver eller ställa till en scen genom att aggressivt skälla ut värdparet för att ha köpt dillchips. Men jag är lite orolig.

För jag har märkt att riktigt förstöra en fest kan vara fantastiskt roligt.