Fredagsveven: Hur jag förstörde Lilian Thurams föreläsning

I torsdags var jag på en föreläsning. Stockholms Universitets hedersdoktor Lilian Thuram var på plats på SU för att föreläsa för lärarstudenter om hur man kan arbeta med anti-rasism med ungdomar.

Och det var väldigt intressant: en timme med den franske gamle VM-hjälten gav mig fler konkreta tips kring hur man kan undervisa i rasistiska strukturer än vad snart två och ett halvt år av studier har gett mig.

Thuram föreläste om rasistiska strukturer så pass engagerande och berörande att man blev smärtsamt medveten om sin vithet under föreläsningens gång; ja, närmast på ett så kraftfullt sätt att det kändes som att även rent fysiskt blev vitare när man satt och lyssnade.

Jag ska inte återge övningarna och idéerna i detalj, men en sak som Thuram gjorde för att få igång diskussioner hos ungdomar var att fråga »vilka här är vita?«, varpå alla icke-rasifierade barn höll upp sina händer – för att sedan ta upp ett kritvitt A4-papper och visa upp för gruppen.

»Det här är färgen vit«, sa Thuram. »Är er hudfärg den här färgen?«

Nej, mumlade vi som satt med uppräckta händer och skruvade lite på oss och man förstod att det var ett enkelt och intresseväckande sätt att få eleverna att börja fundera över konstruktionen vithet och svarthet och vad de innefattar.

För ingen är ju så vit. Alla skruvade ju på sig. Jag med. Vi hade räckt upp handen – och Thuram hade satt dit oss på en teknikalitet. Det kändes lite nesligt, men användbart. Jag krafsade ner övningen i anteckningsblocket, »vithet, vitt papper, ingen är så vit«, och tänkte att den där ska jag använda framöver.

Efter föreläsningen så ville jag gå fram och tacka Lilian Thuram för den fina föreläsningen.

(Jag hade faktiskt träffat honom en gång tidigare: som utsänd från Aftonbladet när tv-hajpen nådde sin kulmen och jag – som inte pratar franska – skulle försöka få en intervju med den fransktalande Thuram, när han besökte ett bibliotek i Stockholm. Jag skickades ut med en tv-fotograf som dock var tvungen att åka iväg på annat uppdrag mitt under föreläsningen, vilket lämnade mig kvar med en stor jätte-filmkamera som jag skulle försöka balansera på axeln samtidigt som jag skulle försöka göra mig förstådd med någon dum fråga om Thurams gamla lagkamrat Zlatan. Det blev, som jag minns det, inte bra alls. Kanske blev det ingenting.)

Och han var jättetrevlig och så – men det var ändå så att mötet krossade lite av hans glans. Jag hade ju trott att allt han sagt var sanningsenligt och användbart – inklusive övningen med det vita pappret och vitheten. Jag tänkte ju att jag skulle kunna gå ut i skolor och använda den, med vetskapen om att ingen människa kommer kunna säga att »jag är lika vit som ett A4-ark!«.

Men så bad jag någon närvarande tredjetjomme om en bild tillsammans med den gamle VM-guldmedaljören. Killen tog en snabb bild och lämnade tillbaka mobiltelefonen.

Och övningen med det vita pappret förstördes.

Det finns ju bevisligen människor som är vita som A4-ark. Jag vet inte om det faktiskt var så att min vithet accelererats under föreläsningen, om kroppen medvetandegjorts om min vikten av min priviligierade vithet och skickat ut någon kroppslig motsvarighet till vittvättmedel ut i artärerna, men jag vet att det är helt omöjligt för det mänskliga ögat att urskilja var min vita panna slutar och den vita tavlan i bakgrunden börjar på bilden nedan:

Det var en potentiellt bra övning i sjön.

Men jag som lärare kan ju inte försöka mig på den i klassrummet. Frågar jag »är någon här inne vit som det här pappret?« så skulle ju eleverna inte komma till insikt om saker och ting, inte alls – de skulle ju bara rynka på pannan, säga »eh, ja?« och peka på mitt oktoberbleka anlete.

Den här portalen har ofta ställt sig kritisk till hur lite som händer i staden Sundsvall och dessutom till hur svårt det verkar vara att mobilisera Sundsvallsborna till att komma när det väl händer någonting. Det är något slags moment 22 som bland annat gör det svårt att bedriva elitidrottsverksamhet i staden och som gör att staden nu (sedan Oscars klappat igen) i princip står helt utan en nattklubb som saknar känslan av saloon.

Och sällan har faktumet att det händer rätt lite i staden accentuerats så väl som av den här nyheten från Sundsvalls Tidning:

Det handlar alltså om öppningen av en provisorisk bro som öppnar för trafik och jag brukar vara kritisk till hur svårt Sundsvallsbor i gemen har att resa sig upp och stötta saker som händer, men vi får bara inte hänfalla åt att sortera in ett provisoriskt broöppnande under kategorin saker som händer. Karin och Volgan – som båda klev upp vid halv fem för att vara först över den (åter igen) provisoriska bron – har förstås rätt att tycka som de vill, men jag kan inte instämma i deras kritik mot staden Sundsvall och dess invånare i det här fallet.

Det hade faktiskt varit ännu deppigare ifall det varit »pådrag« i den arla ottan på grund av att en ny provisorisk bro öppnats på en fredagsmorgon.

Men jag måste säga att artikeln i fråga var prov på en mycket ambitiös journalistisk bevakning av Mittmedia, vad gäller den provisoriska bron, då de hade journalist på plats vid 05.00-rycket under fredagsmorgonen, vilket möjliggjorde inte bara syrliga pikar från Karin och Volgan mot Sundsvalls alltför passiva bro-publik – utan även den här nyheten:

Det var välkommet att se, för den som värnar lokaljournalistiken. För under de senaste åren har ju Mittmedia-koncernen sagt upp 450 anställda – däribland en vd som fick 12 miljoner kronor för besväret att lämna sitt omöjliga uppdrag (att handbromsa sig ur en alpint brant uppförsbacke) – men de har, det måste sägas, samtidigt lyckats stå för rejäla satsningar: gamla trötta grepp som nyhetsartiklar där journalister sållar och kokar ner innehållet till kärnfulla artiklar har i hög grad ersatts av nya digitalt pigga lösningar som evighetslånga webb-teve-klipp, där journalistens roll är att ställa upp kameran på ett stativ och sträcka fram en mikrofon, för att sedan låta tittaren själv ha makten att dra i tidsreglaget och försöka leta sig fram till matnyttig information mellan alla tomrum och pauser.

Nu genomför Mittmedia ytterligare en runda med besparingar, där bland annat ett tjugotal anställda på bemanningsföretaget ska sägas upp, och i veckan fick även jag – som skriver ledarkrönikor i Länstidningen Östersund varannan lördag – det trista beskedet att mitt avtal sägs upp på uppstuds.

Kanske har koncernen lyckats sammanställa en Erik Löfgren-robot som – på samma sätt som den eminente sport-roboten som skriver de lokala fotbollsnotiserna – kan ersätta mina låghalta politiska spaningar (jag tänker mig att det kräver på sin höjd sen 90-tals-AI-teknik för att sammansätta en robot som pluggat in någon sorts grundkurs i marxism, som överanvänder ordet »näbb« och som givits AI-ekvivalenten av ett svagt hårfäste för att få till den där rätta mjuggnervösa tonen genom texterna). Kanske finns det helt enkelt inte pengar att lägga på krönikor som läses av en medelpadsk farmor och några korrekturläsande vänner.

Klart är att detta faktiskt kan ses som en satsning av Mittmedia – men på den oberoende portalen Pirkt.se. Inte i pengar eller resurser, förstås, men i tid. Tid att lägga på att skriva texter avsedda för den här avsomnade portalen, som kanske kan få se allt fler av de slappa politiska spaningar som tidigare gått under Länstidningens Östersunds flagg hamna under den här adressen.

Jag har inte samma tillgång till besöksstatistik och data om delningar och lästid som de stora mediehusen – men jag kan, av läsarresponsen att döma, tänka mig att det vore att skrika om eldsvåda och se de GIF-intresserade papporna ta sats mot utgången:

Fotnot: Farmodern på gifen har inget att göra med den farmor som driver runt stora delar av den här portalens besökstrafik.

Republicering

Kan inte pirkt göra ett reportage med våra nya supportergrenar som har föryngrat och förbättrat patronerna kraftigt senaste året?

Jonte

Denne portalägare är just nu ute på en fem veckor lång praktikperiod, vilket betyder att han inte har tid att åka upp till Sundsvall, inte tid att träna, inte tid att skriva, inte ha tid till mycket annat än att vara i skolan och se till att man är pigg nog på morgonen för att ta sig till skolan (nyckeln är verkligen att ha alarmet i andra änden av lägenheten, så att man omöjliggör den typ av auto-snooze som lätt inträffar när man klivit in i det typ av trötthetstöcken som jag ramlade trynstupa in i under den första veckan). Jag har egentligen bara tid till att konstant gå och gno över hur människor som är inneslutna i detta system med åtta timmars arbetsdag och fyrtio timmars arbetsvecka inte varje morgon och kväll kan känna ett starkt behov av att engagera sig i rörelser som jobbar för arbetstidsförkortning.

(När jag kom med min Fredagsveven™-spaning härom veckan, om att stockholmare inte kliver upp i ottan utan mjugg-arbetstidsförkortar sina reklamar-dagar, så fick jag – som i samma veva betonade hur tidigt jag själv klev upp (06.15) och åkte hemifrån (07.10) – direkt en rättmätig  »give this man a medal!!!«-smädelse från vännen och den digitala contentmästaren Putto.)

Men i våras läste jag på lärarutbildningen på universitetet och hade följaktligen tid att åka upp till Sundsvall och skriva en del texter inför den – som det kändes, till skillnad från 2017 – spännande GIF-säsongen 2018.

Däribland ett reportage om den nya supporterfraktionen Sektion Norr.

Det kan ni väl läsa så länge, om ni inte redan gjort det.

Jag vill dock ha fört till Pirkt.se-protokollet att den »Bella Ciao«-ramsa (text här!) som rullade genom hela den andra halvleken lät som något av det bättre jag hört på väldigt länge. Och även om det är trist att se att bara dryga 4000 tar sig till IP under en höst när laget spelar bättre och mer vägvinnande fotboll än någonsin i klubbens historia så är det någonstans hoppingivande att se en simultan föryngring och utvidgning av själva klacken.

Om nu inte medelpadingar tycker att det räcker med fin fotboll, segrar eller besök av allsvenskt toppmotstånd så kanske bra stämning på läktarna™ kan vara tungan på vågen som får marginalåskådaren att besluta sig för att trotsa oktoberkylan 2019.

Han är här i tre år till

Jag hann aldrig skriva någonting efter den urstarka poängen som Giffarna slet med sig hem från Skåne efter att ha hållit mångmiljonbygget Malmö FF mållöst i förra veckan. Det var en poäng som krävde att GIF-spelarna lade salsadressarna åt sidan för att istället dra på sig de gamla avlagda arbetsställen, som nästan blivit lite korta i ärmarna sen sist, och en poäng som lär ha krävt permanenta inbuktningar i Carlos Moros Gracias panna, efter alla inlägg han nickade undan.

Det var, heroiskt nog, en poäng som Giffarna tog utan Juanjo Ciércoles på planen.

Och jag tror verkligen att han inte bara hade gått in och bidragit till kämpainsatsen, till ytstängandet och till löpmetrarna, om han funnits tillgänglig – nej, Juanjo Ciércoles är av den kalibern att jag tror att hela matchen mot det närmast bisarrt stjärnspäckade MFF-laget hade kunnat se konkret annorlunda ut med honom på planen.

För nu såg matchen mot Malmö ut ungefär så här:

David Batanero stod med bollen och letade korta avlastningsalternativ – varpå Bonke Innocent flög på honom som en vanvårdad kamphund. Det blev frisparkar, det blev bolltapp, det borde blivit ett par Bonke Innocent-kort, men det blev i det stora hela en totalkvaddad GIF-rytm, vilket gjorde att laget i princip fick sluta spela fotboll med fötterna och börja spela med pannor och hörntänder.

För David Batanero behöver Juanjo Ciércoles för att fungera fullt ut. Och Giffarnas bollägande behöver Juanjo Ciércoles för att fungera. Ibland kan det se närmast överdrivet ut när de två spanjorerna småduttar bollen fram och tillbaka till varandra på mitten, som om det var okynnespassningar avsedda enkom för passningsstatistiken, men för att Batanero ska få nog med tid för sin vänsterfot och sin blick vid ett par nyckeltillfällen per match så är det där ständiga duttandet centralt.

Vet man att det bara är Batanero som kan få snurr på bollrullandet så kan man Bonke-bonka honom gul och blå, sätta konstant press och bara låta honom ha bollen bara i rena quarterback-ytor långt ner på egen planhalva. Vågar Batanero inte släppa bollen på två tillslag hela tiden till någon närstående som han vet att han får tillbaka den av, då blir det helt klart möjligt att stänga ner Giffarnas rullande.

Alla såg att David Batanero hade en magisk vänsterfot och blick redan under förra sommaren, men bara nån typ av jobbigt forcerad hipstertyp skulle påstå att hen redan under fjolhösten såg att spanjoren var en av seriens bättre mittfältare.

För det var han inte. Intill en habil Kristinn Steindorsson-figur, när Giffarnas högst begränsade mittfält var tvunget att stundtals spela rätt jäkla vanlig allsvensk fotboll, så kunde han blixtra till och slå en genial djupledsboll från intet – men över nittio minuter lyste hans defensiva brister och fysiska tillkortakommanden (hans beslut att lättjelufsa till sig ett andra gult kort mot ÖSK förra hösten höll på att skicka laget ner i superettan) nästan lika starkt.

I år behöver han inte ägna sig åt defensiv, inte täcka upp ytor, inte spela vanlig allsvenskt mittfältsspel.

I år kan han rulla Sverige-unik boll tillsammans med seriens kanske allra mest kompletta spelare.

Mot Kalmar var Juanjo tillbaka i spel, efter att ha kritat på ett nytt treårskontrakt med klubben. Det kan låta konstigt när det handlar om en 30-åring som man rätt nyss plockat in från den spanska tredjeligan – men jag tror att det kan vara en av klubbens bästa kontraktsförlängningar någonsin.

Och mot Henrik Rydströms gråbleka Kalmar visade han genast varför.

Det allra mest imponerande med dagens seger var nog att den kunde vara så urbota kassaskåpssäker, trots att spelet inte stämde till någon särskild fullo alls i den första halvleken. Trots att Kalmars press lyckades störa GIF-rytmen tidigt och trots att hemmaanfallen saknade visst tempo initialt så stod en uppgiven Henrik Rydström där efter matchen och berättade att hans lag inte varit så utspelat ens av Malmö på bortaplan; erkände utan omsvep att det var långt närmre 3–0 än 2–1.

Hans lag fick inte skjuta ett enda skott på mål på hela matchen.

Den skottmängden hade kunnat räckt till en 0–0-poäng på IP och hade det gjort det så hade många defensiva allsvenska mittfältare säkert sett den mållösa insatsen som helt okej.

Inte Juanjo Ciércoles.

Med en öppnande djupledslyftning mot David Myrestam ordnar han fram det isbrytande 1–0-målet i första. Med en lika läcker bredsidelyftning i andra serverar han Jonathan Tamimi öppen gata för att servera David Haro för tvåan.

De två hockeyassisten kanske inte går till Svenska Fotbollförbundets historieböcker, men i den medelpadska historieskrivningen bör framgå att tidernas första allsvenska hemmaseger över Kalmar FF ordnades fram av Juanjo Ciércoles.

David Batanero var förstås också fin och gjorde mål framför vad som sades vara ett antal långväga scouter (franska Lille ska ha varit på plats, så om Peter Wilson bara satt sina två jättelägen hade han kanske kunnat Emra Tahirovic-bluffa sig till Ligue 1). Han har ännu inte skrivit på ett nytt kontrakt och risken finns förstås fortfarande att han försvinner iväg i vinter.

Men hur tråkigt det än skulle vara (han har den absolut finaste fot som spelat på medelpadskt konstgräs) så måste det sägas att Joel Cedergrens bollinnehavsfotboll tidigare har fått en spelare som Smajl Suljevic att plötsligt se ut som ett passningsgeni ämnat för danska toppklubbar. Kanske kan det hittas andra typer av offensiva mittfältsstrateger, om David Batanero någon gång lämnar.

Men det som är nästan helt omöjligt att hitta för en klubb med Giffarnas resurser är någon som kan allt, som Juanjo Ciércoles verkar kunna; spelare som kan hålla ihop ett helt lag, vara konstant extremjobbig för motståndarna och samtidigt – när det behövs – kliva in och avgöra fotbollsmatcher med sin offensiva kvalitet.

Och han ska vara här i tre år till.

Fredagsveven: Jag vill bara inte tituleras med WC-prefix

Den här fredagen är det Världslärardagen och i år sammanfaller den med att jag varit på praktik på en svensk gymnasieskola i en dryg vecka. Det har varit väldigt roligt att hålla i lektioner och att testa olika övningar på eleverna och jag har en alldeles ypperlig handledare, men i själva planeringsmomenten så sitter jag mig ofta och gnuggar mig om tinningarna.

Parallellt med praktiken så läser vi en kurs i »betyg och bedömning« och lär oss om hur minutiöst noggrann man bör vara när man planerar ett moment i den svenska skolan; varenda liten rynkning på pannan under en föreläsning bör vara avsedd att leda eleverna mot de uppsatta lärandemålen och göra den målstyrda fårskocken bättre på att klara av kunskapskraven.

Man har på en månads tid matats med en mängd nya teorier som man vill förverkliga till fullo, och så slår man igen dörren till sitt arbetsrum, har ett par timmar av planering framför sig och inser plötsligt att man sitter där med flera olika böcker, ett par matriser, kunskapskrav och Skolverket-utgivet materiel till förbannelse.

Och att man ska koka ner denna akademiska soppa till en en praktiskt vacker röd tråd som löper igenom hela ens moment. Och att man förväntas göra det med nära noll verklig erfarenhet av att stå i ett klassrum eller planera lektioner.

Det känns litegrann som att bli tilldelad en Penske-fil, men utan att besitta George Costanzas oambitiösa sinnelag. Så man sitter och håller sig för tinningarna till slut, som för att hindra stressen ifrån att bubbla hela vägen ut ur topplocket:

Jag vet inte vad jag vill ha sagt (kanske bara flika in att det är bisarrt hur lite praktisk träning i att vara lärare och utföra lärarsysslor vi får på Stockholms Universitet), men kanske vill jag mjuggföra fram att jag bär på stora ambitioner med min blivande lärargärning.

Varje gång jag står framför eleverna och inte har planerat så mycket mer än en icke-interaktiv PowerPoint-genomgång, där de mest får sitta och lyssna, så känner jag mig ganska precis så här:

Ambitionerna finns att eleverna ska engageras!!! Att diskussionsövningar och interaktivitet ska få dem att inse att samhällskunskapen berör dem!!! Att det är deras livsvärld vi pratar om!!!

Och ändå är min största ambition under min praktik en helt annan.

Att undvika att eleverna ska ge mig det gamla WC-prefixet.

Jag är väldigt noggrann med att varje lektion ska vara välplanerad från minuten eleverna kliver in i klassrummet – men jag är än mer noggrann med att jag ska stå där vid katetern och välkomna dem med alla invärtes vätskor under kontrollerade nivåer.

När jag gick i grundskolan hade vi nämligen en lärare som hette Peter, men vars namn snabbt och närmast organiskt blev till »WC-Pete«, i takt med att hans konstanta toalettbesök under lektionerna uppmärksammades. Det var inte en gång han pep iväg efter att hafsat ut någon glos-stencil till oss elever, inte två, utan det var mer regel än undantag att »WC-Pete« unnade sig en långsittning under lektionstid; som om han tolkat sitt lärarschemas uttryckta »förtroendetid« som att han kunde lämna eleverna mol allena för att sätta sig och läsa en vältummad »91:an Karlsson«-samling.

»WC-Pete« är ett namn som sitter så grundmurat starkt i mitt medvetande att det till och med spiller över på andra Peter som jag stött på helt andra sammanhang. Eller, andra och andra: alla andra Peter.

Introducera en ny bekant som heter, säg, Peter Olsson för mig och det dröjer inte länge – vi pratar kanske halvtimmar – innan jag kan råka slänga ur mig ett »var tog WC-Pete Olsson vägen?«.

Denne lärar-Peters överdådigt frekventa toalettbestyr »WC-Pete« så karaktäristiskt och etablerat att det smeknamnet i sig kortades ner till det minst sagt korta och konkreta »WC«. Till slut förkroppsligade denne stencilutdelande långsittare helt sonika hela den anglosaxiska förkortningen för vattenklosett.

Och än i dag kan mitt enkla och i högsta grad underutvecklade intellekt – som kanske är svårt hämmat av att ha haft lärare som ägnade mer tid åt porslinsstolar än elever – alltså inte särskilja det relativt vanliga svenska namnet Peter ifrån fäblessen för att sätta sig och långtidsbjörna på en toalettstol under lektionstid.

Så jag ser alltid till att komma med vätskor och tarmflora i balans till lektionsstart och skulle det ändå trycka över blåspartiet så skulle jag knipa igen. Jag lämnar inte klassrummet. Inte en enda gång.

Jag ska inte bli »WC-Ecke«. Framför allt för min egen del, men när jag tänker på hur WC-epitetet för mig spillt över på samtliga Peter-figurer jag stöter på så känner jag förstås också ett visst ansvar att inte besudla ett så pass välanvänt namn som Erik. Det gamla konungsliga namnet ska inte behöva dras in i denna lika citrusdoftsprajdoftande som onda spiral som namnet Peter svepts med i för min del.

Jag inledde med att klaga på hur få praktiska verktyg som vi lärarstudenter får med oss från Stockholms Universitet; ett faktum som redan under tredje terminen gjorde mig så pass kokande (»I’m up to here!« utbrast jag på ett seminarium och vevade med näven högt över hjässan) att jag valde att engagera mig i Lärarförbundet för att åstadkomma någon typ av förbättring.

Man kan verkligen tycka vad man vill om hur lärarfacken lyckats med sitt arbete under de senaste decennierna, men jag tycker verkligen att det finns någonting i deras paroll »Allt börjar med en bra lärare«. Just den delen av det lärarfackliga arbetet tycker jag inte har behövt förbättras. Jag har ju länge haft ambitionen att bli just en bra lärare och sliter dagligen hårt för att anses vara Penske-material under praktiken, men just praktiken har ju delvis fått mig att tänka om vad gäller mina professionella prioriteringar. Toalettvägran först, kvalitativ undervisning sedan.

Och jag säger inte att det är en universellt bättre slogan, men jag lyfter bara att den här kanske också skulle fungera:

»Allt börjar med en lärare som inte går iväg på toa.«