Fredagsveven™: Sälj alla era Stockholms-baserade aktier

Jag trodde att jag engagerade mig i Lärarförbundet för att få stå på barrikaderna och veva mot det New Public Management-styre som håller på att köra hela den svenska välfärdsmodellen in i en bergvägg, genom att hantera skolan som vore det en fabrik för tillverkning av keso.

(Jag skrev förresten en text om det i veckan: om det nya läraravtalet, om Jonas Sjöstedts fascination för tillverkningen av keso och om en stackars kommunikatör på Friskolornas Riksförbund som sträckte upp sitt fuktade friskolefinger i en veritabel skitstorm.)

Men kanske hade den egentliga, undermedvetna anledningen till att jag valde den fackliga banan en mycket mer specifik målbild: att göra läraryrket så pass slappt att alla lärare om fredagseftermiddagarna skulle få tid att slå sig ner och fila på en yvig vev på sina respektive webbportaler.

Dit är det långt. Sveriges lärarkår tvingas fortfarande upp i den lediga lördagsottan för att bjuda sina närstående släktingar på de spaningar som är så slappa att de inte är värda att ringa hem till Sundsvall för att dela med sig av. I den mån de nu gör det.

Men apropå att kliva upp i ottan så ska veckans stora spaning – den som kan få efterdyningar så stora att den spräcker hela den svenska belåningsbubblan – handla om just att kliva upp i ottan.

För det är nämligen så att nästan inga stockholmare gör det.

Nu har jag bara tagit mig ut till Sollentuna om morgnarna vid tre tillfällen, så empirin får sägas vara bristfällig, men jag har då lämnat ytterdörren omkring 07.20 och mötts av gator som varit allt annat än fulla av liv. Mitt i den vanligtvis tvåmiljonerstutande svenska huvudstaden så har det varit lugnt, stilla, ja, nästan öde. Detta vid en tidpunkt då gemene arbetsför stockholmare borde vara i full färd att ta sig till jobbet, om det nu vore så att det börjar arbeta vid 08.00.

Men det gör de inte.

Jag har en god vän från Sundsvall som jobbar som ingenjör och han har också länge gått och burit på denna spaning. Han är själv minutiöst noggrann med både rutinerna och stämpelklockan och är ofta på jobbet timmar innan kollegorna, så till den milda grad att han säkert skulle kunna ta ett sabbatsår av »flextimmar«. Även han har länge vittnat om att hans stockholmska kollegor i regel släntrar in vid nio, kanske halv tio.  Samtidigt som de åker hem från jobben som om de började vid 08.

Det är ingen rusning efter 18-rycket i Stockholm, den värsta rusningen sker mellan 16–18, precis som i vilken vi-börjar-klockan-åtta-stad som helst – men vid 07.30, 07.40 och 07.50 om morgnarna är det stilla och öde längsmed gatorna och på bussarna.

Det borde inte gå ihop.

Det här ska inte utvecklas till någon tvåtimmars The Big Short-historia, men vi kan väl summera det som så att den stockholmska ekonomin är en bubbla som oundvikligen kommer att spricka.

Jag tänkte på det här på fredagsmorgonen, jobbade en heldag (08.00 till 17.00!) och när jag skulle ta bussen hem från Odenplan – ett område jag får för mig rymmer väldigt många uppblåsta låtsasföretag som sysslar med typ »sökordsoptimering« – så såg jag tecknen tydliga framför mig.

På väg till Systembolaget såg jag två olika föräldrar gå och bära på färdiguppblåsta ballonger i varsina kassar. Jag vet inte hur man tydligare ska kunna märka att en ekonomi är uppblåst än när det handlas med faktiskt uppblåsta ballonger, som någon ägnat arbetstid åt att blåsa upp åt den stressade barnkalasplanerande föräldern.

Vem? Säkert nån jeppe.

Kanske en av de faktiska Yeppar som nu, på denna postmoderna arbetsmarknad, går att Yepstr-hyra för de sysslor som lämpar sig för unga och nyanlända, där jag antar att ballongblåsning ingår.

Väl inne på Systembolaget, dit jag fått kryssa mig mellan påsarna med färdiguppblåsta ballonger, så fann jag en öl som – såvitt jag förstod – var bryggd med hallon och som kostade 109 kronor för 33 centiliter.

Hyllan var rätt urplockad.

Och folk är inte på jobben vid 08.

Jag vill egentligen inte The Big Short-skrika så att alla Stockholms kontorsområden faller ihop som ett Fight Club-korthus, men:

Sälj alla era aktier i Stockholmsbolag!!!

Förra fredagen var jag på Grimsta IP och såg Giffarna besegra BP i regnet och vid uppladdningen på den lokala pizzerian så träffade jag på flera gamla vänner från Sundsvall som jag inte träffat på väldigt länge.

En uttryckte att han »inte trodde att jag skulle trivas i Stockholm« och jag förklarade att jag faktiskt gjorde det, men att det självklart fanns mycket att störa sig på i Stockholm.

Något av det värsta är förstås när stockholmare i grupp fått dille på någon ny trend. I år är det tydligen att plocka ner äpplena från sina dignande äppelträd och ta dessa till ett musteri för att få ut flaskor med egenodlad äppelmust.

Och det är väl helt okej, mina föräldrar i Sundsvall hade tydligen varit och mustat på ett lokalt musteri, men… det finns ju en gränslöshet i det stockholmska trendföljandet som jag tyckte att den här DN-artikeln tydliggjorde på bästa sätt:

Och kaos låter verkligen inte som någon överdrift, när Malin får utveckla kring hur äppelmustsugna stockholmare beter sig för att inte bli utan den gyllne flytande saften:

När man är så sugen på must att man går över Terry Evans-gränsen och börjar åberopa släktskap på andra sidan, då tycker jag att man gått för långt.

1–1: Att tackla oväntade njurslag

Här, i ett litet hörn i ett gigantiskt kommunalt 70-tals-komplex, satt jag och blickade ut i det avmätta septemberduggandet. Det är något av det grådaskigare jag fångat på bild på sistone (en gång i tiden hade jag mobilkameran i ett hölster och Lucky Luke-drog så fort jag anade grånad), men det gjorde mig alldeles nervpillrande entusiastisk att sitta där.

För jag satt nämligen där och lade de sista tangentbordsvalsande fingrarna vid planeringen inför morgondagens undervisning för en gymnasieklass. Och jag räknar med att jag under den närmaste månaden kommer att göra av med ett par liter handsvett, att jag kommer vara stressad på en Pirkt.se-försakande nivå och att jag kommer stå för min beskärda del av »how do you do, fellow kids?«-meme-kompatibla kommentarer, i mina naiva försök att »bånda« med eleverna (»vad tycker ni om den här flåssen då, ungdomar?«) – men jag tror verkligen det kommer att bli så väldigt roligt.

Imorgon är första lektionen och jag ska inleda ett nytt moment med klassen.

Och om onsdagskvällen gav mig ett sista tips inför min praktikpremiär imorgon så var det att om det nu flyter på väldigt bra under lektionens första tjugo minuter – om jag presterar på absolut topp och det går så pass bra som det nästan aldrig gjort förr – så ska jag inte komma av mig.

Oavsett vad som händer.

Även om det dyker upp något som sabbar rytmen. Om en elev från absolut ingenstans plötsligt, säg, får ur sig en stark smädelse om mitt reträtterande hårfäste – ett klassiskt sånt nedrigt njurslag som överrumplar en – så kommer jag förstås att vackla till, komma temporärt ur fas, men ska jag inte tappa tron på det jag håller på med.

Om man chockas från ingenstans så måste man fortsätta på den inslagna vägen och tro på att det kommer lösa sig. Inte tveka, inte bli räddhågsen, inte komma av sig.

För det är så trist när det händer.

Ser ni vad jag försöker göra här??? Det är klart ni gör, för jag skriver ju med den stilistiska snirkligheten hos någon vars caps lock-tangent fastnat i intryckt läge.

Giffarna började så otroligt fint under första tjugo mot Djurgården. Kanske finare än jag nästan nånsin sett laget öppna på hemmaplan mot ett storlag. Efter åtta spelade matchminuter hade jag trollbundits av ett GIF-anfall (det där Linus Hallenius till slut nicktvingade fram en stark Isaksson-räddning) som kändes som att det hade hållit på i fem minuter. Varje gång Djurgården försökte lyfta upp sin press så väggade hemmalaget sig igenom en lagdel, till dess att Dif-spelarna tvingades krypa tillbaka i en skyttegravsliknande formation runt eget straffområde.

Men Andreas Isaksson gjorde ett flertal fina ingripanden och när wingback Myrestam (som forsade fram som vore det 2012 under första tjugo) skyttekungsvände på en femöring och krutade på så visade det sig att Marcus Danielsson spelar fotboll med skottsäker väst:

Trots fem-sex skott mot mål, tämligen konstant press och säkert nära åttioprocentigt bollinnehav under matchens första tjugo minuter så ville bollen inte in.

Och när njurslaget kom så vacklade hade hemmalaget inte nog med lugn och trygghet nog för att bara mala vidare. Rytmen förstördes, det blev hafsigt, oroligt, svajigt.

Det blev en poäng till slut, när Linus Hallenius grävde fram ett friläge åt Maic Sema och där Oliver Berg till slut fick visa upp sin funktionella teknik när han tvåtouchade in ribbreturen.

Och det var väl välförtjänt, någonstans, sett till hur lite Djurgården skapade och ägde – men det kändes lite som att det snöpliga 0–1-målet berövade alla GIF-sympatisörer en potentiell kalaskväll. Inledningen öppnade ju upp för en av det här Cedergrenska byggets mest epokgörande insatser (Premier League-proffset Jonas Olsson och landslagsveteranen Isaksson bombarderades ju av några andradivisionsspanjorer), men nu blev det lågintensivt, lite småsegt och stundtals väldigt frustrerat (Juanjo skulle allra minst ha samlat ihop till en utvisning).

Jag får inte komma av mig vid oväntat njurslag imorgon. Det blir så tråkigt då.

Fredagsveven: Var Per Bohman någonsin i Sundsvall?

Ibland kan man få ett meddelande där allting bara stannar upp, det liksom tystnar runtomkring en och jorden tycks liksom sluta rotera runt sin egen axel, och så känner man en ilning genom hela det centrala nervsystemet.

Det hände mig i veckan, då jag helt oförhappandes fick syn på det här meddelandet i min Messenger-inkorg:

En kall kår forsade som en springflod genom kroppen, ut i yttersta kapilär.

Skulle Per Bohman, min gode vän och en av de jag håller allra högst vad gäller allsvenska långintervjuer, bara ha påstått sig åkt upp till Sundsvall för att intervjua Joel Cedergren? Kunde det vara så att han i stället mjuggsuttit kvar hemma i Stockholm för att i godan ro —medelst hörlurar och ett sol-och-vårar-nöjt smil över näbben — tillgodogöra sig samtliga Joel-utläggningar i Mittmedia-framdukad poddform?

Nej!, tänkte jag instinktivt, och blev förnärmad över att frågan ens ställdes. Det var ju inte bara ett indirekt misstroendevotum mot journalisten Per Bohman — det var ju också en förlängnings-indirekt anklagelse mot att jag skulle ha brustit i omdöme gått i god för och salufört en ren bluffmakares knyckta alster inför en köpstark krets av GIF-intresserade släktingar och löst bekanta.

Och jag visste ju att Bohman faktiskt hade varit i Sundsvall. Och jag visste att Joel Cedergren skickat honom ett uppskattande mejl efteråt där han tyckt att han blivit rättmätigt porträtterad som nyfrälst Ekkono-missionär. Och jag vet att Bohmans intervju gjordes innan GIF-poddens avsnitt med GIF-tränaren släpptes.

Så jag vidarebefordrade inte ens frågan till Per Bohman.

Men.

Sedan tänkte jag till.

Jag tänkte på vad jag egentligen hade för bevisning kring att Per Bohman, som alltså påstod sig vara uppe i Sundsvall härom veckan, verkligen besökt det som en gång titulerades »Norrlands Huvudstad« (innan kommunens PR-lobbyister till slut gav upp den långdragna och infekterade kampen mot sina kollegor i Umeås kommunhus).

Och så såddes ett litet frö av tvivel; ja, ett fruset frökorn som sakta men säkert växte ut till ett iskallt spett som lade sig längsmed hela ryggraden. De isande kalla kårarna var tillbaka, för nu började jag så sakteliga gå igenom vad Per Bohman har sagt om staden Sundsvall genom åren.

Per Bohman (med emfas): »Jag var uppe i Sundsvall i veckan och träffade Joel Cedergren.«

Också Per Bohman (vid annat tillfälle): »Sundsvall [utsedd av arkitektupproret till Sveriges finaste stad] är en ful stad.«

Per Bohman (lite forcerat, ungefär så som att den som vill bevisa något brukar kunna prata): »Uppe i Sundsvall var jag i veckan, och träffade Joel Cedergren gjorde jag.«

Också Per Bohman (vid annat tillfälle): »Restaurangen Apa [en hipp hamburgerbar i centrala Sundsvall, vars affärsmodell är byggd kring högrev och dyr hipsteröl: den typ av restaurang som fortfarande är inne i Stockholms innerstad och som därför per definition är en mycket bra restaurang och där jag bland annat sett en julledig Emil Forsberg hålla hov under en juldagskväll, reds anm] var inte en bra restaurang.«

Jag vet inte vad man ska tro.

Jag har i alla fall sagt upp min Plus-prenumeration efter det att mitt enkronas-abonnemang löpt ut. Man kan inte vara nog säker kring folk som far med osanning om medelpadska stadskärnor och högrevsburgare.

Pirkt.se kan här ha snubblat över den största härvan som rör kvällstidningen Aftonbladet och GIF Sundsvall sedan dåvarande GIF-anfallaren Stefan Silva felaktigt hängdes ut i den fejkade rårisskandal som skakade allsvenskan under hösten 2016.

Riktigt trogna läsare av den här portalen vet att jag sedan länge har en viss aversion gentemot nederländska affärsmän, efter att min ungdoms Gatufest-upplevelser till viss del smolkats på grund av den ständiga närvaron av en flamländsk köpman i dobbelindustrin. Den skrupellöse nasaren kom varje sommar dragandes på en stor vagn med ett tillhörande chokladhjul, där man sades kunna vinna allsköns godsaker i hutlösa mängder — om det inte hade varit för att den Schengen-shanghajande världsmedborgaren hade mixtrat med mekaniken.

Mannen, som hos den spelsugna men ganska snabbt snopna barnaskaran gick under namnet »Choko-Dutch«, bröt alltid upp i ett hånfullt smil som spann mellan örlob och örlob så fort det ropades om fusk efter förlorad guldpeng och med sin juridiska järnkoll på den flamländska chokladspelbranschens alla riktlinjer så lyckades han alltid insinuera att hans hjul i själva verket var riggat — men utan att fullt ut någonsin erkänna det, av rädsla för inspelningar och repressalier.

Det var länge sedan jag tänkte på de otaliga dusterna med »Choko-Dutch« och när han väl kommer på skrift så börjar man förstås fundera på vilka vägar livet hade kunnat ta sig om man inte hade stått där vid chokladhjulet och frustat om att »även nederländska gycklare torde ha någon sorts hederskodex«, utan i stället kanske befunnit sig på samma festivals skumdisco-dansgolv, där man gjort upp med sina jämnåriga i det kondomregn som av någon anledning alltid stod i centrum på alla medelpadska mellanstadiedisco-tillställningar.

Nåväl.

Jag kom att tänka på denne flamländske ruffel-och-båg-magnat då jag i veckan såg en annan holländare avslöjas för att ha bluffat till sig betydligt större belopp:

När man som barn ropade att »hjulet funkar inte som det ska!!!« efter att man blivit berövad ytterligare en guldtia hos »Choko-Dutch« så kunde han på sin höjd undslippa sig att hjulet »faktiskt funkar precis som det ska« och ge ifrån sig ett gultandat vargaflin, vilket förstås på ett halvtaffligt dolt sätt indikerade att hjulet faktiskt var riggat för att inget barn någonsin skulle få sätta tänderna i en kexchoklad av jumbostorlek.

Men inte ens »Choko-Dutch« skulle någonsin vågat svara så där arrogant om nu någon journalist* lagt korten på bordet framför honom och pekat på det uppenbara fifflandet.

*= Var det de första tecknen på Mittmedias neddragningar: att Sundsvalls Tidnings redaktion aldrig hade resurserna att gå till botten med det flamländskt registrerade chokladhjulet? Tur att Dagens Nyheter fortfarande har resurser.

Och man kan kanske ifrågasätta den medelpadska chokladlotteri-inspektionen som år efter år gav »Choko-Dutch« tillstånd att operera på området — men man kan inte ifrågasätta hela Gatufesten. Man kan dock både ifrågasätta varför en holländsk man vid det misstänkt luddiga namnet Melvin Samsom släpps i närheten av miljonfakturor på ett svenskt sjukhus — och man kan i samma veva ifrågasätta exakt hela miljardbygget av Nya Karolinska i Solna.

Den här nyheten kom också tidigare i veckan, då det verkar Dagens Nyheter bara behöver snegla åt Solna-hållet för att uppdaga en ny skandal i hundramiljonersklassen:

Jag unnar mig att ta fram ett litet internationellt gångbart lexikon på ämnet:

Franskala corruption. 

Spanska: corrupción.

Tyska: korruption. 

Nederländska: corruptie.

Svenska: Moderaterna styr Stockholms Läns Landsting.

Kulturprofilen (vars hela historia finns att lyssna på i denna eminenta P1-dokumentär) är anklagad för våldtäkt och nu är fallet uppe i tingsrätten.

Rättegången pågår, men i någon paus ville hans försvarsadvokat Björn Hurtig sticka ut näbben och ha följande fört till den journalistiska rapporteringen:

Det är inget monster det handlar om. Det är vanlig snubbe. Som dig och mig.

Jag vet inte vad advokaten vill få ut av det utspelet, men jag är rätt säker på att hans genomgående mål med hela rättegången är att hans klient inte ska dömas för våldtäkt. Jag har inte hårfästet för att vara en Mårten Schultz-expert, men jag tror att han gärna skulle acceptera en omskrivning till vilken annan typ av förmildrande brottsrubricering som helst och… är det kanske så att han för fram en sådan potentiell ny rubricering på dagordningen här?

Att han vill förändra diskursen från att handla om sexuellt våld till att handla om snubbighet och att rätten ska fokusera på vad som är vanlig snubbighet – den som jag, du och Björn Hurtig och Kulturprofilen verkar dela – så att hans klient, i egenskap av först och främst snubbe och först sedan brottsmisstänkt, till slut bara döms för en helt ny brottsrubricering, som kanske »Otillbörlig snubbighet«?

Tillbörlig snubbighet: kolla på hockey, dricka öl, high-fivea hårt, tycka att det är »najs« att »han som gjorde Sons of Anarchy har gjort en ny serie på Netflix«.

Otillbörlig snubbighet: våldta.

[Här skulle det egentligen ha varit en gråtskrattande radbrytare, men ämnet är för tungt.]

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av att sätta mig ner och författa en allomfattande vev om veckosluten. Ibland är det att få en vän (som den ifrågasatte Per Bohman) på kokning, ibland är det att lyfta upp en +++-skärmdump från dess undangömda position på min dators skrivbord och in i det strålkastarljus där både min farmor och ett par farbröder som ses på Grimsta IP om de kulna fredagskvällarna kan få syn på dem.

Jag skulle förstås vilja kunna skriva rappt och kvickt och roligt, så pass roligt att man skulle kunna lämna läsningen med mungiporna fixerade i en gråtskrattande emoji-position.

Men ofta blir det ju bara halvdant; spaningarna blir hafsiga och halvtaffligt underbyggda och istället tänker jag att man ofta lämnar en genomläsning av Fredagsveven™ med uttrycket av den kokande smilfinken (redogjord för i en tidigare upplaga av denna fredagstradition) över näbbpartiet.

Jag har länge tänkt att Messenger (ofrivilligt) perfekterat den inombords-kokande smilfinken med sin själlösa :)-emoji, men länge har jag gått och burit på vetskapen att där finns en institution som lyckats än bättre i sin utformning.

Och självklart är det inom den svenska byråkratin som behovet av att få uttrycka sin inomboende men samtidigt illa dolda ilska varit som allra störst och där IT-teknikerna därför jobbat dag och natt för att hitta en uttrycksform.

I en älskvärt svagproducerad film från ett lokalt kontor inom Skatteverket skymtade nämligen denne lille figur förbi:

Figuren är hämtad ifrån en sån digital »Är du nöjd med ditt besök hos oss idag?«-tavla och är tänkt att illustrera att en person är nöjd, men vad de snillrika IT-teknikerna på Skatteverket förstått är att människor aldrig är riktigt nöjda utan alltid går omkring med en inneboende kokning när de tvingas besöka ett skattekontor och prata moms eller redovisningar. Och den där gröne lille filuren tycker jag på ett så perfekt sätt utstrålar den typen av inneboende kokning som bara hjälpligt döljs under en fernissa av påklistrat mjuggleende.

(Det är heller inte tråkigt i videon att tanten – vars flyktiga näve man ser i stillbilden – formligen slänger sig på knappen, som om hon rättmätigt känner att »ja, exakt så där känner jag mig efter detta besök!«.)

Det är ett leende som uttrycker »allt är bra«, men som bara en medicinskt ansiktsblind människa riktigt kan tro på.

Jag vill inte utge mig för att vara någon Linn Hed-figur här, men stöter ni på den här typen av leenden i er relation:

Ja, då är det dags att ta sig för tinningarna och fundera över framtiden.

Nu har inte Pirkt.se samma IT-budget som Skatteverket, men om jag bara finge anställa en IT-tekniker för en dag så skulle allt krut läggas på att få avsluta inläggen med en motsvarande digital skylt, som läsare kunnat slänga sig över för att uttrycka den typ av högst relativa semi-nöjdhet som man känner efter att ha läst en hafsigt ihoprafsad vev.

Att undslippa tuberken

Det var ju trist att det krockade. Min goda vän, som känner mig och som känner min brinnande och kanske årsgamla längtan att få gå och se en balettföreställning, hade i somras köpt biljetter till Törnrosa åt mig, en lördag i september månad.

Och det var ju trist att det krockade med GIF-matchen mot Örebro SK.

Lite trist.

Men vad som var konkret deppigt med den krocken var att jag – utan tillstymmelse till ironi i rösten – kunde utbrista »men du hade ju ett intresse att kolla om det krockade med!« och syfta på att jag är en 28-årig individ vars långtidsschema enkom begränsas av hur ett halvdant allsvenskt lags schema i allsvenskan ser ut. En 28-åring med ett enda konkret intresse: att slå sig ner framför teven och kvida högljutt för sig själv när Peter Wilson och Linus Hallenius inte får in bollar från varsin halvmeter.

Först: Törnrosa var fantastisk. Jag fick höra efteråt att jag bara suttit och skakat på huvudet när ballerinorna och balettdansöserna svävat iväg i flygaktioner över scenen (»vilket häng!«, ville jag utbrista med min gamla Billy Landsdowne-stämma) eller vänt ut och in på sig själva medan de balanserade på sin ena tåspets (vilket fick det att bulta av sekundärsmärta i min gamla portvinstå), men det var verkligen fascinerande att se vad människokroppen är kapabel till, bara man tränar så hårt att hela ens underkropp till slut ser ut att tillhöra en kentaur.

(Jag är rätt säker på att han som spelade prinsen hade kunnat balansera ett glas vatten på bakdelen även när han stått rakt upp-och-ner.)

Sedan: jag flygplanslägade matchen, denna postmoderna term för att slå på flygplansläget på telefonen och avskärma sig från samtidens live-resultatsidor och chattgrupper till dess att matchen är sedd i efterhand, och ja… jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Det är så mycket som är nytt i den här situationen, som GIF-anhängare. Jag skällde på Per Bohman innan matchen, när det såg ut som att hans hyllningsepos till Joel Cedergren gett GIF-tränaren – som petade mittbacken Eric Björkander för att få in ännu en offensiv spelare i Oliver Berg – den gamle 4-2-4-hybrisen som man känner igen från tio säsonger in på en lyckad FM-save, när man blivit överlägset allt motstånd och kan pyssla med lite vad man vill.

Nu blev det inte riktigt så. Taktiken var inte naiv, Giffarna gick i allra högsta grad ut och gjorde jobbet från start, spelade ut Örebro och 1–0-ledningen borde ha utvecklats till både en 2– och 3–0-ledning, men slarvades, ja, nästan skänktes bort till ett närmast orealistiskt håglöst hemmalag som måste fått säkra den utdelade trepoängare i årets allsvenska som krävt allra minst motprestation.

Och det känns väldigt konstigt att säga att Giffarna borde ligga femma i allsvenskan (vilket de gjort om de vunnit borta mot ÖSK), men… vi kan väl summera det som så att det faktiskt borde skilja minst nio poäng mellan lördagens GIF Sundsvall och lördagens ÖSK (vilket det gjort om de hållit i ledningen och vunnit).

Det om detta.

I söndags var jag ledig och försökte ta tillvara på det genom att ge mig ut och vandra i de stadsnära skogsområden som trots allt finns i Stockholm.

Döm då av min förvåning när jag under mitt planlösa flanerande i Hagaparken möts av ett storskaligt joggar-jippo där musiken dånar och fruktsockerstinna parvlar prövar på parkour i något av alla de oräkneliga tält som smälts upp för att förfula parkbilden, vilket måste fått minst en Hagasessa att överväga att begå Ulf Lundell-debattartikel.

Jag stannade (förstås) till för att göra innehåll av faktumet att min tysta och meditativa skogspromenad saboterades av detta högljudda spektakel – när en kvinna i medelåldern springer fram till mig och vrålar »FLYTTA PÅ DIG DET ÄR TÄVLING!!!«, varpå en liten tolvåring joggar förbi på någon av de tjugo övriga meterna som fanns tillgängliga i bredd, innan skogssträckan bakom mig blir helt öde igen.

Kanske blev jag irriterad på att den hurtiga balunsen förstörde min rekreationsstund, men mer troligt så kanske min irritation någonstans grundade sig i att jag tvingades gå igenom hela det friluftsfrämjande »Kaboom«-evenemanget och bli avundsjuk på de barn som fick springa och hoppa omkring och testa nya idrotter till dess att svetten lackade.

(Parkour-gänget var klart populärast bland barnen, men min spaning är att sporten är stark hos just barn och ungdomar och att det kanske egentligen inte är någonting för vuxna människor att hålla på med; ett case som inte blev svagare av att de hade en banner med hashtaggen #Vuxenparkour på.

Slut på parantes.)

För i ett par veckor har jag känt mig oförmögen att röra på mig, vilket alltid får mig att känna att hela min kognition mixas ihop till en trögflytande sörja med för mycket densitet för att där ska kunna sugas upp någonting vettigt.

Först grundade sig rörelseförhindringen i en förkylning och sedan på grund av att jag – som trodde mig ha fått lära känna alla småkrämpor man kan tänkas kunna ha i ett par ben – drabbats av ett par ihärdiga knölar i ljumsken, som smärtat och som bland annat gjort att jag knappt kunnat sträcka hjälpligt på högerbenet.

Jag tänkte först, efter snabb konsultering av diverse internetkällor, att det handlade om svullna lymfkörtlar, men när de inte minskade – utan tvärtom ökade! – i storlek efter att förkylningen helt hade lagt sig så scrollade jag mig längre ner i nätdoktormyllan och fann ett buffébord där det dukats upp såväl ljumskbråck som harpest – ja, till och med den gamla tuberken gjorde comeback i spalterna.

Så igår ringde jag vårdguiden, där sjuksköterskan alls inte kunde utesluta vare sig harpest eller tuberkulos över telefon. Så imorse ringde jag min vårdcentral vid åtta, fick en tid vid niorycket och vid halv tio så fick jag livet åter.

Det var inte tuberken, inte harpesten och inte ens ett litet ljumskbråck.

Det var bara svullna lymfkörtlar. Jag kommer att överleva.

Sedan dess har jag – som uppfylld av att få livet åter, som återuppstånden från de potentiellt dödssjukas dal – hunnit med en givande tur till biblioteket, haft tid och ork att återuppta mitt »Wrap Life«—

—och tillverka lunchknyten som vore mitt trånga kök en öppen Tomtens Julverkstad-lokal, där kikärtor och grönsaker och såser liksom målats på tortillabröden i realtid.

Jag har också hunnit sätta mig och läsa ut en bok om marknader som jag helt sonika plockade med mig från bibliotekets bortskänkes-hylla på förmiddagen:

Jag har slängt ihop en pasta så som avslappnat kontinentala människor slänger ihop en pasta och så – vid halv åtta-rycket, när solen gått ner och dagen egentligen var slut – så bara fann jag mig själv greppa efter ett par Ulf Kristerssonska löpartajts och snöra på mig mina gympaskor.

Så lycklig var jag över att ha fått livet och snart också ljumskarna åter – att jag gick ut och sprang.

Jag sprang till Gärdet och jag nedslogs inte av att där var helt kolsvart och inte alls fanns så gulligt upplysta spår som jag tänkt mig utan fortsatte ner mot vattnet, Strandvägen, upp Skeppargatan, längsmed Linnégatan, förbi Konsthögskolan, tillbaka vägen upp till Karlaplan och sen hela vägen hem i ett och samma metodiska och lugna tempo.

Mobilen hade jag lämnat hemma, ingen löpar-apps robotröst rapporterade om hur långt efter mitt egentliga kilometer-mål jag låg, utan jag bara joggade på i mitt eget tempo, lärde känna nya gator, nya vägar och när jag såg mig själv i skuggan under gatlyktorna så reagerade jag kanske initialt på hur otymplig jag såg ut (min putande bakdel gör att jag – även med lymfkörtlar vid sunda vätskor – liksom vaggar fram som en and) men jag brydde mig inte utan fortsatte bara lufsa på.

Jag tänkte på hur roligt det ska bli att gå ut på praktik igen i slutet av månaden, hur skoj det ändå är att plugga och hur fritt och härligt det ibland (men långt ifrån alltid) kan kännas att kunna sitta och läsa igenom en bok på en gråblek måndag. Jag tänkte på hur sjukt det är att jag fick byta min lägenhet mot en som ligger precis intill universitetet, tänkte vidare på hur bisarrt det ens var att jag fick den förra lägenheten i förstaläget; på vilken osannolik tur jag haft, på hur bra allt ordnat sig.

Jag tänkte inför hösten att världen är mitt ostron. Och att jag nu ska låta uppslurpandet av det ostronet reagera riktigt uselt med mitt utskrivna penicillin.

Fredagsveven: Rekordsmala hotet efter EU-beslutet

I vilken ände ska vi börja.

Jag påbörjade en kurs i kreativt skrivande i somras, men avslutade den aldrig, eftersom min vämjelse inför mina egna alster växte för varje gång jag skickade in någonting i distanskursens webbforum.

(En utbildningspolitisk åtgärd som gjort skillnad om man nu verkligen vill få fler i utbildning vore att se över distanskurserna och deras webbplatser. Även den mest stresstålige mångsysslare hade kunnat stressa sig huvudstupa in i väggen på grund av de ideliga mejlnotifikationerna om att det nu publicerats ännu ett nytt inlägg i ännu en ny forumtråd. Det tog aldrig slut. Varje gång man loggade in i den gamla Passagen-portalen från tidigt 2000-tal så hade man ett trettiotal nya notifikationer som pockade på ens uppmärksamhet. Hela intranätet var en outsinlig källa av förvirrade pensionärskommentarer om var man skulle placera sina texter.)

Om jag hade slutfört den kursen hade jag säkert lärt mig hur man tar den mängd lösa trådar som jag har liggande framför mig och spinner ihop dessa till ett yvigt garn i fredagsvevande anda.

Jag tror hur som helst att vi måste börja i onsdagskvällens fotbollsträning, där korplaget Gruesome FourFourTwosome (en referens så pass ämnad för finkännarna att en majoritet i laget inte ens förstår den) nötte anfallsspel på en målförsedd gräsplätt i Sundbyberg. Det var välbehövlig nötning, då det stundtals fint bollrullande kollektivet har en resultatrad som man knappast behöver någon avancerad AI-teknik för att avläsa, då det i princip räcker med det gamla hederliga binära talsystemet. Det är 1–0 hit, 0–1 dit och totalt har vårt uddlösa gäng gjort osannolikt låga 14 mål på 10 fyrtio minuter långa sjumannamatcher i (den förvisso erkänt tuffa) serien »Division 7 Södra Vardag«. Vad som är än mer osannolikt är att vi trots detta hänger med i seriens absoluta toppstrid.

Det var hårda tag fram till solnedgången och vid ett tillfälle skallade jag ihop med en motståndare vid en hörnsituation, vilket kan ses som en olyckshändelse, men jag vill – ur ett identitetspolitiskt perspektiv – lyfta det oetiskt fula i att gå in i en skallningsduell med just en flintifierad individ.

Jag har nu en nätt bula på ena sidan av huvudet och nu skriver jag de läsare som är vana att arbeta med ett intersektionellt perspektiv (kön, etnicitet, klass, sexualitet, hår) på näsan – men det krävs ju så lite för att ett helt kalt huvud ska bli vanställt. Det behöver liksom inte upp på elefantmanna-nivåer; den deformerade djävulen finns i detaljerna och i dagarna har jag därför sett mer vanställd ut än Stefan Sauk lyckades göra i förra veckans minst virala gif, som publicerades på den här portalen:

Jag vill hävda att det är en stark Stefan Sauk-gif, men att det är ännu starkare av mig som Stefan Sauk-gif-skapare att det här inte är min bästa Stefan Sauk-gif. Den allra starkaste är givetvis den från härom året, där Stefan Sauk gick utanför den sociala medelålders-boxen och försökte sig på en fistbump med Claire Wikholm:

Jag skallade ihop med en lagkamrat, vilket gav bestående men, men det som gjorde allra ondast var de oräkneliga gånger då andra lagkamrater helt sonika tog av mig bollen. Lagkamrater som förvisso kan kategoriseras in under »noll spelade minuter i superettan«, precis som jag, men som kanske – till skillnad från mig, som harvade på långt efter det att talangen egentligen skrikit stopp – lagt av med fotbollen i Råneå IF:s P92:or för femton år sedan eller som aldrig ens börjat spelat organiserat.

Jag tog mig inte förbi en kotte. Mina fötter lydde inte i det tungsprungna gräset, benen orkade inte.

Och när det var som allra värst, när tröttheten förlamade mitt hela rörelsemönster och jag fläkte mig tanklöst för att täcka en passning, så slog en liten spenslig spjuver bollen mellan mina ben och försvann iväg som en iller, men inte utan att han hann lämna ett litet meddelande:

»Heddå«, sa han.

Det finns, som ni alla vet, en särskild plats i helvetet för fotbollskillar som säger hejdå utan att uttala j-ljudet när de sparkar iväg en ograciös tunnel.

Den individen var Sportbladets allsvenske skribent Per Bohman.

Som tur var för denne osympatiske tunnlare så har han uppvägt för detta beteende (som borgar för ett efterliv i en skärseld där otaliga Stockholmare i »Elitlägret i Halmstad 2003«-overalltröjor går runt och berättar om hur de »skulle ha åkt iväg och provtränat med Aston Villa precis när de drog korsbandet« i all evighet) genom att skriva det hittills bästa jag någonsin läst om GIF Sundsvalls succétränare Joel Cedergren:

Om ni någonsin tycker att den här portalen levererat en bra text om GIF Sundsvall så finns inte mycket annat att göra än att dra på smilbanden och hoppas att det tids nog kommer en till.

Men när Sportbladet, Sveriges största sportsajt, skriver en Plus-låst och djuplodande artikel om GIF Sundsvall så vet jag precis vad man måste göra för att det ska komma en till framgent. Man måste klicka sig in i artikeln och skaffa Plus för en krona. Sedan måste man få sin sportintresserade medelpadska kompis att göra det, kanske sin GIF-intresserade granne.

Det här är inte branded content i samarbete med Aftonbladet, det är bara det att jag vet att det enda som tidningen tar hänsyn till när de har skrivit en Plus-artikel är hur många som skaffat Plus på grund av just den artikeln. Och den enda anledningen till att Per Bohman fått åka upp och gräva ner sig i Joel Cedergrens kollektivistiska tankegångar är att så pass många GIF-intressenter faktiskt köpte Plus när Bohman var uppe och bedrev Adla Urban-kampanj för drygt två år sedan.

Och jag tänker verkligen inte gå i god för resterande Plus-innehåll på Aftonbladets sajt – det är säkert jättebra att ha om man ska skriva en C-uppsats i hur olika barnskådespelares karriärer utvecklat sig – utan bara rekommendera er att, precis som jag, nypa åt er ett för statistiken viktigt 1-kronas-abonnemang som man sedan omgående kan se till att säga upp.

Det är texten verkligen värd.

Han må vara en lumpen »heddå«-sägare på själva fotbollsplanen, Bohman, men bakom tangenterna är han onekligen mycket vass.

Min upplevda tyngd i fötter och ben under onsdagens fotbollsträning blev inte mindre påtaglig kvällen därpå, då jag – med denna nya självinsikt i bakhuvudet – såg Cameron Carpenter på Konserthuset.

Vem?

Jo, »Orgelvärldens rockstjärna«: en 37-årig amerikansk organist som revolutionerat vad man kan kräma ut ur en orgel. Han turnerar omkring med en specialdesignad jätteorgel som han byggt ihop själv och det var verkligen sinnesvidgande att se honom sitta och veva med fingrarna på fyra olika klaviatur (heter det så?) på en och samma gång – samtidigt som han satt och steppdansade på vad som måste ha varit ett femtiotal olika kombinationer nere vid tassarna.

Han måste verkligen tänja på de rent fysiologiska gränserna för vad som är motoriskt möjligt för en människa; en simultanförmåga som bara matchas av den överintelligenta individ som inte kan fördöma rena nazister utan att också peka på Vänsterpartiets historia.

Ibland släppte Carpenter nävarna från klaviaturet utan istället tog tag i stolens undersida och tryckte till i ett rejält och mäktigt steppdans-solo med fötterna. Då var man inte kaxig, när man kvällen därpå misslyckats med att sätta i fötterna någorlunda korrekt för att kunna kroppsfinta sig förbi en civilingenjör från Sweco.

Det allra bästa var dock när han långsamt trappade upp trycket i sina långa Bach-tolkningar och till slut tryckte till för allt han var värd. Jag har ingen bild från spektaklet. Detta då det var förbjudet att fota under tillställningen, vilket man brukar kunna ta med en nypa salt, men intill mig och mitt sällskap satt en gammal monokel-kompatibel gubbe faktiskt (obs: sant) och tog fram sin långa käpp, sträckte ut sin gamla kropp maximalt och tryckte till en medelålders kvinna som försökte läsa programmet med minimal ljusstyrka, fem-sex stolsrader bort.

Så det var… inte läge.

Men det var svårt att inte reagera över hur fysiskt ansträngande det verkade att spela orgel på hans gastkramande sätt. Det var svårt att inte fascineras över hur »Orgel, 45 minuter« skulle kunna fungera som ett utmärkt bålpass på valfritt gym och svårt – för en som tänker i virala bilder – att inte föreställa sig den här memen, då Cameron Carpenter tryckte ned tangenterna med maximal kraft under alla bitars crescendon:

(Det är befriande med en konsertupplevelse som slukar en, för stundtals kan man gå helt upp i det som pågår. Men vad som är nästan lika härligt är att man ibland kan skena iväg i stickspår, som när jag helt plötsligt kom att tänka på hur besviken en tidig sexpartner till geniet Cameron Carpenter kan ha blivit.

Tänk er att under skoluppvisning efter skoluppvisning ha sett den unge Cameron låta sina flinka fingrar flytande vandra över fem klaviatur samtidigt, utan att sätta ett enda finger fel, där varenda knapp han trycker på ger ifrån sig ett alldeles fantastiskt ljud som i sin tur ger utlopp för en känsla man kanske inte visste att man kunde känna; tänk att ha sett honom bygga upp en alldeles magisk stämning och till slut trycka till ett ordentligt klimax med sina bara fingrar.

Och så kanske någon lyckades bli tillsammans med honom i den ålder då det brukar bli dags att för att fingra penetrerande på varandra för första gången.

Jag tänker mig att den personen i så fall hade vissa förväntningar på vad Camerons fingrar skulle kunna åstadkomma. Vilka knappar han skulle kunna trycka på.

Och nu säger jag inte att det var så – den bisexuelle Cameron Carpenter var säkert en alldeles fantastiskt lyhörd och flink talang även på den fronten – men jag säger bara att det är en rolig tanke på den monumentala besvikelsen som kan ha uppstått när denna hypotetiska partner helt plötsligt bara kände ett torrt pekfinger veva runt lite planlöst. Att man känner att det bara görar runt där nere, ungefär som Leif Boork kände när han ätit en mjukglass härom året.)

Trodde ni att min sammanfogade bild på ven-i-skallen-killen och Cameron Carpenter var världens första orgel-meme? Tänk igen.

I veckan röstade ju EU igenom det till synes idiotiska förslaget om att filtrera den europeiska www-floran, i syfte att ge innehavare av upphovsrätter pengar när deras material används.

Många är de som ropat sig hesa över hur detta kan komma att förstöra den internetbaserade satiren och att det nu kommer bli mycket svårare att publicera rörliga gifar och semi-knyckta memes på fristående portaler som Pirkt.se.

Och jag tyckte att detta var oroväckande nog som det var – men så accelererades oron betänkligt när jag googlade runt efter Cameron Carpenter-biljetter. Jag visste att jag sett affischer med hans nuna och titeln »orgelvärldens rockstjärna« på stan och visst hittade jag till slut biljetter – men det var, den stora kulturupplevelsen till trots, ändå inte det bästa jag snubblade över vid googlingen efter orgel-relaterade webbsidor.

Jag snubblade nämligen över den här Facebook-sidan:

Orgelmemes!!! Memes enbart avsedda för organister!!!

Som ägare till en bredare (det måste finnas fler GIF-supportrar än faktiska organister i Sverige) men samtidigt mindre populär och långt mindre viral portal så borde jag kanske lobba för att sidor som Orgelmemes släcks ner, men nej: jag har nog aldrig varit mer anti-EU.

Varenda svensk EU-parlamentariker som röstat igenom den här lagen borde behöva se Orgelmemes-skaparen i ögonen när han får beskedet att han inte längre får klippa in en pizzaslice i näven på en besvikelse till bälgpumpare.

Svart på vitt

Den medelpadska elitidrotten på 2010-talet har kännetecknats av tre saker: skakiga publikunderlag, ekonomiska bekymmer – och gammaldags grafik vid förkunnandet av dessa ekonomiska bekymmer.

Vi minns alla den moderna klassikern från förra hösten, när GIF Sundsvall skulle redovisa sin ekonomiska knipa för investerare, intressenter och lokaltidning.

Ordförande Johan Nikula stod framför en powerpoint som var rent genialt simpel.

Vi behöver låna 5 Mkr. Svart på vitt.

Det var en powerpoint-slide som verkligen lyckades uttrycka hur pass vingligt klubben balanserade på den ekonomiska ruinkanten; en bild av att »här har vi en organisation så slimmad att den kommunikationsansvarige inte ens har haft tid att ändra typsnittet i mallrubriken från det förinställda Calibri, 32 punkter«.

Det sände ut signaler om att Giffarna inte bedrivit någon typ av överdimensionerad verksamhet, där någon grafisk designer fått sitta på GIF-avlönad kontorstid och fluffa till siffrorna med färgglada figurer eller smäckra diagram, utan att de redan sytt in den organisatoriska kostymen så pass mycket att kommunikationsavdelningen inte längre hade tid till toabesök eller typsnittsändringar.

Och till slut rullade lånepengarna också in och den svart på vitt uttryckt katastrofala ekonomin kunde räddas tillfälligt.

Nu verkar Giffarnas succé med anti-grafisk design ha spridit sig till Medelpads andra stora elitidrottsförening. Det ska inte handla om några konkreta ekonomiska bekymmer som ligger bakom utspelet, men idag lanserade Timrå IK nyheten att man nu kan köpa in sig i b-aktier i klubben för en summa på nära två tusen kronor.

På det här sättet hoppas klubben få in minst sex miljoner kronor från välvilliga supportrar, men kanske hela sexton miljoner om det vill sig väl och folk lättar på sina respektive läderpungar.

Hur som helst: det lanserades på ett sätt som får en att misstänka att Timrå IK sneglat mot lokalkollegan GIF Sundsvall, vad gäller presentationer om det ekonomiska. Men att Timrå IK vågat ta den grafiska presentationen ytterligare ett stort steg åt det lågmält folkliga hållet:

Nykomlingen i den påkostade och amerikaniserade Swedish Hockey League, högstaligan i den svenska idrott som mer än någon annan idrott osar lukrativt loge-leverne, lanserade alltså sin stora satsning på nyemission – genom att skriva ett luddigt domännamn en whiteboardtavla.

Inte ens Calibri, 32 punkter, på en simpelt mallad Powerpoint – utan en medelålders man med ++-handstil som stått och muttrat »we-we-we« för sig själv samtidigt som han stånkat på med whiteboardpennan i en oergonomisk rörelse med axeln, på en whiteboard vars sidor dessutom var täckta av gamla o-utsuddade alster om wifi-lösenord och andra »Låt Stå!«-skyddade texter.

Jag ska inte säga att det är tur att alla andra medelpadska klubbar på motsvarande elitnivå har tvingats lägga ner (av just ekonomiska skäl), men jag säger att det hade blivit ett i längden omöjligt race to the bottom vad gäller grafiska designlösningar ifall det funnits ett, säg, Sundsvall Dragons som skulle försöka toppa detta:

Valveven: Min nya primära inkomstkälla

Valveven inleds med en svag gif – gjord på fel dator, med hjälp av en kantig utklippning i min gamla Macbooks förhandsgranskare – men nog fyller den sin illustrativa funktion, trots allt:

Ulf Kristersson slänger ut ytterligare skattesänkningar i ett läge där de som arbetar inom välfärden springer sig in i väggen på grund av för få kollegor och NPM-tidspressade scheman. Och jag tänker mig att vettigt folk, som inser att man inte kan sänka skatterna för de rika och satsa på välfärden samtidigt, aktar sig så som folk på ett torg i en småstad gör när någon gynnare kastar hårda gräddkolor från en bankomats tak.

Nåväl.

Uffe har rätt i en sak: det är bra att arbeta och försörja sig. Jag och han och även Stefan Löfven som gått i samma fälla skiljer oss dock åt vad gäller en sak: de säger att »alla som kan jobba ska jobba«. När Ulf intervjuades i Nyhetsmorgon tidigare under valrörelsen så hade de satt ihop ett klipp på ett framtida moderat drömsamhälle där sluttampen såg ut så här, där en svensk kärnfamilj – där båda föräldrarna hade bra men stressiga jobb – kunde få ihop livspusslet genom att någon stackars sate Über Eats:ade hem deras middag:

Och Uffe bara mös. Så ska vi ha det! Mer låglönejobb!

Jag säger å min sida att vi ska ha ett starkt skyddsnät för den som för tillfället står utanför jobb – a-kassa, möjligheter till utbildning, med mera – för att vi inte ska få ett samhälle där arbetstagare tvingas gå med på hur låga villkor som helst och där arbetsgivare hela tiden kan pressa priserna eller avskeda folk godtyckligt.

Man ska jobba – till rätt arbetsvillkor och en skälig lön.

Och vet ni? Jag extrajobbar ju en del, skriver lite texter och så, men nu har jag verkligen hittat mitt jobb, vad gäller lönevillkor.

För ett drygt år sedan var jag på Popaganda tillsammans med mina goda vänner Bohman och Putto. I publikhavet till en spelning ser jag en väldig gestalt med lätt valkförsedd nacke, rakat huvud och hawaiiskjorta. Från sidan kan man också skönja ett par illröda glasögonbågar.

»Där är Ronny Svensson, TV4-filmgynnaren!«, utbrister jag, stensäker.

De vägrar tro mig. Det är inte han, slår de fast. Till sist tar jag i hand med Bohman om ett vad: är det Ronny så dricker jag gratis resten av kvällen, är det inte Ronny så betalar jag för hans dryckjom.

När konserten är slut så vänder sig den färgglade bjässen om: det är självklart Ronny Svensson. »Du hade sett de röda bågarna i teve!!!«, skrek både Bohman och Putto i kör, rosenrasande och i färd att upphäva det ingångna avtalet.

Det hade jag inte. Jag hade bara kommit till följande insikt om livet: om man ser en jättelik man i hawaiiskjorta som ser ut att vara TV4-recensenten Ronny Svensson – då är det i regel Ronny Svensson.

I slutet av augusti i år stod jag framför en Popaganda-scen igen, när Metronomy spelade, och det konstiga var inte att Putto stod intill mig igen.

Det konstiga var inte ens att vi båda såg den här röda hawaiiskjortsprydda gestalten framför oss och framför scenen. Det konstiga var inte att historien upprepade sig.

Det konstiga var att Putto – som borde lärt sig av att ha bevittnat Bohmans fjolårsdebacle – direkt sa »nej!!!« när jag på nytt påtalade att »där står Ronny Svensson, TV4-filmgynnaren« (lugnt denna gång: lugnet hos någon som vant sig vid denna åsyn i precis detta läge).

Vi slog vad igen, en öl denna gång, och den här gången kunde Putto själv inse sig besegrad ens innan Ronny vände sig om, då han snabbt letade sig in på Instagram-kontot och noterade att kontot Ronnys_Rullar lagt upp en riktigt svag konsertbild från exakt den platsen för bara någon minut sedan.

Jag drack min segeröl med andakt, men kunde ändå inte bli av med den gnagande känslan att mina vänner – som båda är välbetalda heltidsarbetare – kanske använde denna Ronny Svensson-lek för att mjuggsponsra min studentikosa ekonomi. Att det var ett sätt för dem att vara snälla på ett sätt som både stärkte min privatekonomi för stunden, men också mitt självförtroende vad gäller att känna igen väldiga TV4-nackar bakifrån.

Men nej.

Igår gav jag mina fåtaliga Instagram-följare chansen att träna sig i Ronny Svensson-igenkänning – och resultatet var ögonöppnande:

En majoritet verkar går igenom livet utan att besitta den enkla kunskapen att »om det ser ut att vara Ronny Svensson så är det Ronny Svensson«.

För det där var förstås Ronny Svensson. Det är ju alltid det.

Människor verkar tro att det går runt en armada av väldiga rakade män i hawaii-skjortor på svenska gator och torg; att man måste sålla Ronny Svensson-agnarna från Ronny Svensson-look-a-like-vetet via något finkornigt guldvaskar-kit.

Kanske är det frågan om en glaset-halvtomt-inställning som vanliga människor besitter och att jag istället ser glaset som Ronny Svensson-halvfullt: att jag möter varje människa med inställningen att »det här är nog Ronny Svensson« och att jag sedan sakta men säkert utesluter möjligheterna att det är Ronny Svensson, medan andra går in till varje nytt människomöte tvärtom: med en inställning att det inte är Ronny Svensson de möter.

Hur som helst: det här, att vadslå om huruvida det är Ronny Svenssons bakhuvud man ser eller inte, kan nog bli min nya primära inkomstkälla, om det ska fortsätta vara så här lukrativt.

Kanske kommer jag i framtiden dock behöva Uncle Phil:a vänner och bekanta, för att kunna fortsätta göra mig en vettig inkomst per Ronny-span. Jag tänker att jag först låtsas göra en riktigt svag Ronny Svensson-spaning: pekar på en tanig 70-kilosrygg med krans (Ronny kör alltid helrakat) och slår vad om en liten summa – för att sedan, när de tror att jag ser Ronny Svenssons överallt, lugga dem på stora belopp vid åsynen av den lättigenkännlige TV4-profilen.

Det här kom upp i mitt Twitter-flöde och jag tänkte »haha, ja, det var en personkampanj så fult grafiskt utformad att den var värd att drivas med av någon kvicktänkt vänsterperson!«:

Och så var det bara Patte Krupa själv som sponsrat in den i flödet. Och nåväl, det blev ingen kvicktänkt vänsterperson som gjorde det, men nu får den anses driven med.

Jaha du, Jan Björklund.

Mer EU, säger du?

Vad sägs om att innan vi tar hand om mer EU så måste vi kunna ta hand om de till synes oönskade EU-cyklar som vi redan har?

Den där högen av EU-cyklar fann jag utanför Stockholms Universitet och jag har också funnit väldigt många usla valplakat (inte Patte Krupa-usla kanske, men väl usla), men jag har varit för dålig på att stanna och fotografera dem.

Den här har jag studsat till på ett par gånger dock:

Varför ligger den texten över en utsiktsblick över Stockholm och inte över denna bild?

Det där är ju definitionen av den nya moderna våren på dina villkor. Inte lika villkor, nej, utan dina villkor.

Croissant-krasslig, är det ett nyord i svenska sjukvårdslexikon?

Jag bor ju numera på Östermalm: ett område som inte ens den mest ihärdige fan-på-väggen-målaren kan försöka måla ut som någon sorts »no-go-zon«.

Ändå möttes jag av den här åsynen, några hundra meter från min bostad:

Det är ungefär sex meter emellan de två valplakaten. En trygghetskamera där och en där. Och jag har sett dessa utplacerade över hela stan, lite huller om buller: trygghetskameror här och där, ja, nästan överallt.

Dessutom har jag sett otaliga affischer där Ulf Kristersson är ute och joggar. Pirkt.se har tidigare skrivit om Kristerssons oerhörda vilja att utstråla »international business masculinity« och själv talar han gärna om hur mycket han springer, om hur långt han springer och hur snabbt hans tajta 55-åringskropp kan ta sig fram (i löparspåren, inte lika gärna om hur snabbt han tar sig fram i bostadsköer avsedda för sjuka och hemlösa).

I en pamflett jag fick hem från Nya Moderaterna så stod också joggingen som nummer två, vad gäller skäl till att vi behöver ökad trygghet i landet.

Folk ska inte behöva jogga på löpband. Det sliter på menisken. Det vet alla. Sverige ska jogga i joggingspår!

Och jag tänker mig att det moderata drömsamhället kanske är ett enda stort Gröna Lund för joggare, där joggingrundan ute i det fria blir som en kommersiell berg-och-dalbana-upplevelse. Man ger sig ut på en joggingrunda och var femte meter så smilar man upp sig mot en kamera som tar ens bilder i farten – och när man är färdiglöpt så kan man bara gå upp i en butik (»enkelt jobb»: sälja joggingbilder i en hytt ute i skogen) och köpa sig en rolig bild där man grimaserar i en uppförsbacke.

Att inte driva svenska löparspår enligt nöjesfältsmodell utan som trist och okomersiell skog är ju ett konkret slöseri på potentiellt företagande.

Jag vet inte med er, men jag tycker den här valrörelsen har varit obehaglig.

Igår pratade Jimmie Åkesson om att utlandsfödda men svenska medborgare inte är svenskar. SVT gick ut och tog avstånd. Jimmie och Annie Lööf ska därför mötas ikväll i en slutgiltig match i Niklas Svenssons Expressen TV-sändande oktagon.

Äsch. Jag har svårt att sätta det obehagliga i ord, men jag tycker att det är talande att det här – som sker när Stefan Sauk vloggledes ska uttrycka hur dåliga Miljöpartiet är på miljöpolitik – inte är det klart mest obehagliga vi sett under valrörelsen:

Jag står ju ofta på barrikaderna för de flintifierades sak, men här börjar även jag vackla. Så där ska man nog inte få göra med sitt kala huvud.

Imorgon är det val och en till stora delar hemsk valrörelse är över.

Det finns mycket att varna för inför valet, tycker jag, men att i det läget välja att skrika sig hes över att Jonas Sjöstedt kan bli vice statsminister – som Ulf Kristersson och Jan Björklund gjorde igår – känns väldigt märkligt.

Att få en vice statsminister som verkligen värnar stärkt välfärd, ökad jämlikhet och ett svenskt samhälle som håller ihop och är solidariskt… jag vet inte jag.

Jag tycker det är den enda tanken kring den här valrörelsen som känns lite gullig.

Uppmaning inför och efter ödesvalet

»(V) Direkt: vad kan jag hjälpa till med?«

»Ökad ojämlikhet i samhället, säger du? Rasism som breder ut sig? En välfärd som ständigt urholkas? Testa lägga tre röstsedlar från Vänsterpartiet i valurnan på valdagen den nionde september, så ska du se att det blir lite bättre.«

Jag hade tänkt lägga ut något skoj om det här engagemanget för länge sedan, så att Pirkt.se-läsare som värnar jämlikhet och feminism och allmän humanism (ni är inte lika frekventa i kommentarsfältet, men jag vet att ni finns) hade hunnit bli uppmuntrade att sätta sig i ringstugan på Kungsgatan 84 eller sugna på att ställa sig i en valstuga för att samtala med väljare.

För det har – handen på det röda, vänstersittande hjärtat – varit det enda som gjort att jag inte krupit ihop och lagt i en kronisk fosterställning, denna den sista veckan innan ödesvalet.

För det har varit konkret hoppingivande att ringa runt till folk eller prata med människor på stan. Inte utifrån synvinkeln att just Vänsterpartiet kan ha fått sig en eller ett par extra röster, utan utifrån att man blivit varse att människor i regel inte är så dumma eller konstiga som man kan få intryck av.

Att samtiden inte är så otroligt förtappad som man lätt kan få för sig när man lyssnar på debatten i teve, när man följer Twitter-drev eller ser rabiata utspel från tyckare mot sakkunniga forskare.

Folk är öppna för att lyssna. Även folk som börjar veva om afghanska män har jag ibland till slut fått ur ett »ja«, ett »jo« och kanske ett »det ligger någonting i det«.

När man pratat nedmonterad välfärd eller skenande ojämlikhet eller andra strukturella problem i samhället.

Jag förstår helt och fullt att jag inte vänder någon från att rösta högerextremt till att rösta på ett vänsterparti, inte där och då, men det har varit ögonöppnande och hoppingivande att inse att det finns någon typ av gemensam grund, någonstans.

Jag har suttit och ringt till potentiella väljare i Stockholmsområdet fyra-fem gånger, stått och delat ut flygblad och pratat med förbipasserande vid både Stockholms Universitet och Odenplan: varje gång har jag lämnat med något slags nyvunnet hopp om demokratin.

Och jag menar verkligen att jag tycker att oavsett vilket håll man vill att samhället ska dras åt – så länge det inte är direkt rasistiskt eller anti-feministiskt (en paragraf som utesluter ett parti) – så kan jag rekommendera att engagera sig och försöka dra någon typ av strå till den demokratiska stacken.

Jag tycker att det har varit väldigt enkelt att prata för den vänsterpartistiska saken,  eftersom vi verkligen vill förändra saker och ting, investera tungt i de välfärdsluckor som människor oroar sig över och tvinga exempelvis miljardärer att vara med och bidra (jag har ringt få faktiska miljardärer som reagerat med ett »men vänta nu!«). Men det går säkert att ringa runt och få folk tända på typ sänkta löner för de redan fattigaste också.

Det är nu bara två heldagar kvar till valet och allt jag gjort är att gynnat bort allt mitt engagemang genom att endast basunera ut det i form av svagt innehåll i diverse flyktiga Instagram-storys:

Men nu, kära Pirkt.se-läsare, har ni er till slut en kort och koncis uppmaning:

Ta er ur den krumma fosterställningen! Räta på den demokratiska ryggraden! Ut och engagera dig i det du tror på!

Inte SD 2018

När jag tågluffade mig runt i Europa i augusti så svängde jag i ett par dagar förbi Budapest. Trots att det tog emot.

För Ungern är ju, som alla vet, Europas föregångsland vad gäller fascism. Alla fascistoida figurer med självaktning har ett gott öga till Ungern, imponeras av deras utveckling med stängsel och hatretorik mot flyktingar, med nedsläckta tidningsredaktioner och demokrati-urholkande grundlagsändringar. De riktiga fascisterna, som verkligen viger sina liv åt att försöka göra hederlig gammal fascism inne igen, tar ofta sitt pick och pack och flyttar dit.

Som Daniel Friberg, en av de ledande »nyfascister« som porträtterades i onsdagens avsnitt av Uppdrag Granskning.

När jag kom hem försökte jag skriva en text om Ungern och om Sverige och den blev förstås rätt platt och simpel eftersom jag är rätt platt och simpel som människa och skribent och politisk analytiker, men i min sista text för Länstidningen Östersund innan valet så kunde jag inte förmå mig att göra annat än att uppmana till det som kändes allra viktigast inför den nionde september: att vanligt folk, som inte är faktiska fascister, lägger sin röst på något annat alternativ än Sverigedemokraterna.

Rösta för partier som brinner för införande av marknadshyror och lagstiftat sänkta löner eller »mer EU« om ni nu tror att »det kommer förbättra för vanligt folk som mig!«, men rösta – snälla, kära ni – inte på ett parti som har sina rötter i den faktiska nazismen. Rösta heller inte på ett parti som är villiga att ge detta gamla vit makt-parti ett enda uns av makt.

Jag vill gärna att alla tittar på Uppdrag Granskning-inslaget och ställer sig denna enkla fråga: vill jag att de här människorna, med den här rent rasideologiska grundsynen på samhället, ska ta steg framåt eller vill jag inte det?

Att ens överväga att ge inflytande till ett gäng rasister för att de tagit på sig kostymer och chinos känns lite som om en kassör på Systembolaget skulle sälja starksprit till ett litet pojknylle som tittar ut genom en bisarrt lång trenchcoat i vilken han uppenbarligen står och vinglar på en likaledes meterlång kamrats axlar.

Uppdrag Granskning-reportaget om den uttalade fascisthögern var hemskt jobbigt att se. För åsikterna de helt öppet uttryckte framför kamerorna, för rågen de uppenbarligen kände i sina rasistryggar och för scener som dessa, när de skålade efter en svensk VM-seger:

Och för att de här människorna, i den här rörelsen, står ett svenskt riksdagsparti så väldigt nära.

De här människorna – nazisterna, rasideologerna, vit makt-människorna – håller alla tummar och jobbar stenhårt för att Sverigedemokraterna ska bli största parti i det svenska valet.

För att det skulle göra så mycket för deras sak: att det ytterligare skulle flytta gränserna för vad man kan säga i svensk offentlighet och för hur mycket man skulle kunna hata på ensamkommande, på journalister och på oliktänkande.

Skulle Sverigedemokraterna få inflytande i en regering skulle det med stormsteg ta oss mot Ungerns fascistoida läge.

Turister som har humanism kvar i blodomloppet skulle gå runt och slås av hur vackert Stockholm kan vara i somrig solnedgång, men samtidigt gå runt med samma ringande brasklappar som jag lufsade runt med i Budapest: »fan att de har röstat fram fascister för att styra över allt det här fina«.

Och då är ändå inte Fidesz, som gått allra mest extremlångt högerut i Europa, inte sprunget ur nazismen. I det partiets inre kärna finns konservatism och lite liberalism, inte nazism: ändå har de lyckats förflytta Ungern så extremlångt högerut.

SD:s rötter finns i nazismen, i vit makt-rörelsen. Det var därför partiet bildades och det går inte att komma ifrån eller blunda för.

Christoffer Dulny var Sverigedemokraternas förstanamn i Stockholm (en rätt så stor svensk stad) så sent som 2014 (en rätt nylig svensk valrörelse) – nu sitter han och pratar raskrig och ett drömsamhälle som är etniskt vitt.

Och det är… förstås inte konstigt. Det är ju det man brinner för som rasist. Och det är förstås det denne Dulny alltid brunnit för politiskt: i sin gamla SD-skrud och nu i svensköversatt alt right-miljö, där han envetet lobbar för att alla till slut ska känna sig bekväma i att prata med termer som »folkförrädare«. Han vet mycket väl vad han håller på med nu, han visste mycket väl vad han höll på med då, bara forumen skiljer sig åt.

Alla som någonsin engagerat sig i Sverigedemokraterna har ju gjort det för att man ogillat invandrare. Man har inte ens behövt bläddra i partiprogrammet: har man vetat om att man verkligen ogillat invandrare och icke-vita så har man sedan slutet av 80-talet vetat om att Sverigedemokraterna är partiet för ens engagemang.

Nu gillar knappt något parti i Sverige begreppet invandrare. Sverige har – jämfört med hur det såg ut innan – stängt gränserna: den ohållbara toppen på 162 877 asylsökande under 2015 – när bara Sverige och Tyskland i hela EU stod upp för asylrätten – har blivit 25 666 under 2017, enligt prognosen ännu lägre i år.

Tre år efter att bilderna på treårige Alan Kurdis uppspolade kropp nådde oss så har vi beslutsamt sett till att det blivit ännu svårare att ta sig över Medelhavet, vilket gjort att färre försöker – men ännu fler dör.

Tre år efter att det drunknade pojkliket skärrade oss så har många i Sverige bestämt ropat »mer av denna död, tack – men gärna också kompletterat med en kulturpolitik som värnar nordisk mytologi och asatro!«.

För stödet för SD verkar av allt att döma växa. Mer än var femte svensk sägs kunna lägga sin röst på det här partiet i september, i ett läge där Sverige redan lagt sig på EU:s miniminivå vad gäller flyktingmottagande, där vi redan splittrar barnfamiljer och där vi – i en symbolpolitisk gest för att säga att »här är ni egentligen inte välkomna« – delar ut tillfälliga uppehållstillstånd.

Trots att migrationen kommer att förbli otroligt stram oavsett om Moderaterna eller Socialdemokraterna bildar regering så väljer vanligt folk att rösta på ett rent rasistiskt parti som saknar trovärdigt budgetförslag och som saknar andra politiska hjärtefrågor än att de inte tycker att man är riktig svensk om man heter Zlatan i förnamn eller om man skulle sticka ut i en nyinspelning av »Barnen i Bullerbyn«.

Det här gör mig förlamande hopplös. Jag ska försöka återkomma till saker i valrörelsen som gjort mig mindre hopplös, ja, rentav hoppfull – men denna den sista veckan innan ödesvalet så måste jag börja med en enkel vädjan:

Snälla, rara Pirkt.se-läsare, oavsett om du kommit hit för att läsa om fotboll eller för att ta del av svaga och oregelbunda vardagsspaningar:

Jag råder dig inte att rösta vänster, för höjda skatter för de rika eller för stärkt välfärd – men jag vädjar till dig att du inte ska rösta rent anti-humanistiskt. 

I’ve got five thousand tre hundred and twenty eight problems but Sirius ain’t one

Slutminuter vid ledning ska ju – ska ju!!! – präglas av nervdaller och ett oroligt sorl som, från den åttionde minuten och framåt, mullrar igång som en Hesa Fredrik-signal över det norra stadsberget.

Men ur led är GIF-tiden.

För i början av september 2018 satt jag bara och skrattade, rakt ut, när Linus Hallenius snärjde sig runt en Sirius-försvarare, drog sig förbi en annan och lättade sig förbi en tredje innan han skyttekungsplacerade dit 4–0 i nittioförsta minuten.

Hans sjätte på de fem senaste. Hans trettonde totalt i år.

Hela seriens just nu allra bästa fotbollsspelare, alla kategorier!, kan kanske komma från Sundsvall. Jag vet inte, jag ser för lite annan allsvensk fotboll för att säga det säkert, men titta på de fem senaste insatserna och jag tror att du hittar få andra spelare (Paulinho?) som har samma ratio på extremt lyckade aktioner per bollberöring. Idag driver han fram situationen som skapar 1–0-målet, springer dit 2–0 och virkar in 4–0, men ändå är hans allra bästa aktion den där han höll på att snurra sig till ett ledningsmål i första halvlek, innan extern Sirius-försvarare hann dit. Det är det man inte ser om man bara ser höjdpunkterna från Giffarnas matcher: att Hallenius är farlig i nästan varenda bollberöring.

Det är sjukt.

Men han spelar också i ett GIF-lag som på en högst halvdan eftermiddag, där spelet inte riktigt stämmer särskilt bra alls, till slut ändå näst intill storklubbsstädar bort bottenlaget Sirius med fyra bollar. Precis som de gjorde med BP, precis som de – spel- och målchansmässigt (det här var innan Linus Hallenius återfunnit sitt gamla medelpadska P89-självförtroende) – borde ha gjort med Trelleborg.

Det är ännu sjukare.

Den här seriens bottenskikt är ju i år så pass dåligt att jag skulle rösta för en stadgeändring som gör att fyra lag (BP, Trelleborg, Sirius och Dalkurd) tvångsnedflyttas med omedelbar verkan.

(Det hade väl varit något: om typ Åke Andreasson, mitt i en kallfrusen ödesmatch mellan BP och Sirius i oktober, bara fattar pipan och blåser av och gör ett nytt tecken för tvångsnedflyttning, typ någon halvtimme in i en chanstom tillställning.)

IFK Göteborg och Elfsborgs båda »spännande« tränare borde tilldelas varsin hedersmedalj för att de lyckas nästla in sina dyra trupper i den akuta bottenstriden under 2018.

Giffarna tippades av vissa alltså sist av alla dessa olycksbyggen, men har skenat iväg upp till en sjätteplats i tabellen: före storklubben Djurgården, en poäng bakom vårvinterns Arsenal-kombattant Östersunds FK.

Jag kan den medelpadska fotbollshistorien alldeles för dåligt för att slå fast saker – men jag har svårt att se att den allsvenska tillvaron någonsin varit bekvämare för 115-åriga GIF Sundsvall.

Man har seriens kanske bästa innermittfältspar, passar bollen efter marken i både i sidled och djup och Sundsvallsregionens största talang i generationen leder laget som en mellannorrländsk Markus Rosenberg-symbol och nu kom 5 328 åskådare för att i en och samma entrébiljett fira klubbens 115-årsjubileum, hylla laget som vände och vann derbyt och som gör klubbens bästa allsvenska säsong genom tiderna. Allt i strålande sensommarsol.

Och man blev liksom glad. Det såg ut att vara mycket folk på läktarna, tydligt fler än vad man var van vid. Femtusentrehundratjugoåtta: lägre än vad man budgeterat som snitt ifjol, långt under vad gråbleka gäng som Kalmar och Örebro har i snitt under deras trasslande mellansäsonger.

Det är – det kommer man inte ifrån – sjukast av allt. Att det är vår »storpublik«, vår allsvenska »folkfest«; att det är en siffra att spontant glädjas över.

Mitt i allt glatt firande så är det väldigt dystert.

Giffarna är sexa i hemmatabellen, sjua i bortatabellen, men fast förankrat i bottenskiktet vad gäller publiksnittet.

Precis allt talar för att den här säsongen blir historiskt fin, men om klubben inte förmår locka över sex tusen Sundsvallsbor ens en sån här celeber jubileumsdag – när solen skiner, Giffarna strålar och traktens ungdomar är bjudna – så vet jag faktiskt inte hur man någonsin ska kunna göra det.