Norrlands bästa fotbollslag är just nu från Sundsvall

Dennis Olsson kommer nog aldrig att nå de nivåer man tänkte att han var ämnad för när han tonåringstassade sig förbi längs superettans vänsterkanter för fyra-fem år sedan, men han kan bevisligen knyta den medelpadska näven och göra precis allt för att slå Östersunds FK.

Att han hade det drömma-mardrömar-tufft mot Hosam Aiesh på IP i våras var en inte obetydlig faktor bakom ÖFK-segern då och på Jämtkraft Arena inleddes det på precis samma sätt, då den rappe ÖFK-yttern tog sig förbi gång på gång längs Olssons högerkant.

Och nog kändes det som att Aiesh var steget före under nästan hela matchen, så som det nästan borde se ut när seriens kanske vassaste ytter attackerar Giffarnas kanske svagaste punkt – men i slutändan så hann en vilt kämpande Olsson nästan alltid tillbaka för att precis avvärja det farliga.

Ibland med en tröjdragande arm, ofta med en maximalt utsträckt glidtackling; alltid med ett 24-årigt bultande GIF-hjärta.

Han fick dessutom väldigt god hjälp av den likaledes egenfostrade Peter Wilson och den från Umeå tidigt adopterade David Myrestam. Och det var fint att se en så välsynkroniserad medelpadsk brandkår hoppa ner för ledstången och rycka ut för att släcka ner det i princip enda eldhärjade området, så fort hete Aiesh fick bollen längs kanten.

För i övrigt brann det nästan inte alls. I tidigare allsvenska derbyn minns jag det som att det ljudit sirener hela tiden, i en nittio minuters kakafoni av larm och tjut, och att Giffarna – hur dominant trygga de än kan ha sett ut i matcherna inför derbyt – i regel alltid kastats in i en tombola av Ghoddos-skott, Sema-räder och snabbt ÖFK-bollrull.

Och visst har Giffarna kommit ut segrande tidigare, men aldrig på det här sättet.

Jag minns en detalj efter 5–0-segern på Idrottsparken i maj 2016: hur Joel Cedergren höll kvar den förlorande ÖFK-tränaren Graham Potter en stund i pressrummet, efter presskonferensen var slut. Han hade just tagit sin överlägset största skalp som tränare, givit sin klubb en av tidernas finaste segrar, men nu ville han kolla hur ÖFK-tränare Potter hade det under sommaruppehållet. Han, 5–0-segraren, ville nämligen komma upp till Östersund för att se och lära av 0–5-förloraren. För visst hade precis allt fallit på plats den där magiska lördagseftermiddagen, men cykelsparkarna och chipparna och folkfesten hade varit en konkret följd av att Pa Dibba kontrat in det extremt viktiga förstamålet mot en då fortfarande lite jag-svag och till slut ihopfallande lillebror till allsvensk nykomling.

Fram till det Dibba-målet hade Östersund styrt matchbilden, haft kontrollen, ja, i praktiken dominerat. Och Joel Cedergren är inte den som låter sig svepas med i blindo, utan även i 5–0-yran var han nykter nog att inse att Giffarnas kortpassningsprojekt hade en bit kvar till att kunna matcha ÖFK:s dito.

Nu, mina medelpadska damer och herrar, är vi där. I den nittonde allsvenska omgången 2018 var det för första gången inget snack, inte ens enligt de (jättetrevliga) ÖFK-supportrar jag mötte på Östersunds gator efteråt:

Giffarna spelade den klart bästa fotbollen i Norrlandsderbyt.

David Batanero och Juanjo kopplade direkt greppet om mittfältet, saktade ner tempot och ägde boll när det behövdes, letade offensiva luckor när det passade och framför allt Juanjo löste flera trängda situationer med sådana där internationella två-touch-aktioner som man storögt fått se Fouad Bachirou eller Brwa Nouri göra i tidigare derbyn.

Det höll på att gå åt helvete ändå, då Aiesh turträffade GIF-muren för att få in ett närmast objektivt orättvist ledningsmål med första halvlekens sista spark. Och när ÖFK lade sig lägre (med Ludvig Fritzson som toppforward redan efter paus) och Giffarna fick allt svårare att rulla sig fram till konkreta chanser så kändes det som att chansen att ens få med sig en poäng höll på att rinna ut i sanden.

Och när Peter Wilson, som verkar ingått en pakt med anfallardjävulen om att få bli stark och skicklig i mottagningsspelet i utbyte mot att säga upp alla känselspröt i sin tidigare så känsliga målnäsa, tjongade iväg en veritabel straffspark mot halvöppet mål med kvarten kvar – ja, då dog nästan alla mina förhoppningar.

Sånt ska man inte ha råd med, om man vill ta sina första bortapoäng på Jämtkraft Arena i modern tid.

Men Joel Cedergren – vanligtvis skicklig lagbyggare, nästan lika oskicklig matchcoach – stod inte med händerna i fickorna den här gången. Den avslutsallergiske Wilson fick lomma direkt från jättemissen till avbytarbänken, en heroiskt kämpande men offensivt begränsad och slutkörd Dennis Olsson likaså, och in kom Pol Moreno som central mittbacks– och mittfältshybrid – och in kom framför allt David Haro.

Skulle man lagt upp Giffarnas historiebok på en medelhög piedestal hade han knappt nått upp för att krita dit en enda bokstav, men med sitt Iniesta-osande inhopp under slutkvarten mot ÖFK har den korte spanjoren för alltid skrivit in sig i GIF-historien.

Först trippade han förbi en ÖFK:are och lade upp bollen för David Batanero som tömde den rättvisemärkta reflektionspott som Aiesh styrda frispark fyllt upp i första. Någon minut senare drev han förbi och prickade nätets utsida: en rasslande påminnelse om att ÖFK lämnat över allt initiativ och att Giffarna – som aldrig ens tagit poäng på Jämtkraft Arena – skulle gå för tre.

Och i den åttionionde minuten så sög Linus Hallenius in Europa League-backen Ronald Mukiibi i det kraftfält där han vann precis varenda en-mot-en-duell under hela matchen, bara stegade förbi på yttersidan och skyttekungssköt in ett inlägg mot bortre.

David Haro kan faktiskt ha lutat sig offside (jag tror dock att domarna är tillsagda att hellre fria än fälla när det handlar om en så liten och nätt bröstkorg) men inte ens Mohammed Al-Hakim kunde beröva oss den euforiska glädje som bröt ut när spanjoren satte bredsidan till.

GIF Sundsvall hade vänt underläge till seger. GIF Sundsvall hade rättvist besegrat Östersunds FK på bortaplan.

Giffarna från Sundsvall, vi som öppnade upp norra Sverige för allsvensk fotboll innan Daniel Kindberg med bestämd officersnäve styrt upp sin egen födsel, hade äntligen fått vinna ett allsvenskt Norrlandsderby på bortaplan på 2000-talet.

Det krävdes förstås att chefsideolog Potter (som lyckades Lilla VM-punktmarkera sig till en sista derbyseger i våras) försvunnit, att Sema dragit till Premier League och kanske framför allt att VM-stjärnan Ghoddos precis lämnat klubben.

För det ska sägas: ÖFK var inte samma utan Samman. De saknade väldigt tydligt en centralgestalt som tog tag i offensiven och som stod för det där extra på sista tredjedelen.

Men ÖFK har istället mellan fyrtio och sextio nya miljoner kronor på banken (eller ja: kanske ligger nåt på något företagskonto i Sollefteå, nåt på en mjuggfaktura från PEAB och fan vet jag, det är svårt för mig och ekobrottsmyndigheten att hänga med ibland). Laget har dessutom alla förutsättningar att jaga en Europaplats i höst och klubben hade fullsatt i söndags; inte bara en klack som kastar rätt typ av konfetti utan även en lojal storpublik av patriotiska jämtar där kanske inte varenda en kan offside-regeln men där varenda en av dem verkligen verkar älska sitt nyblivna jämtländska landslag. Ja, de har fortfarande mycket som en GIF-supporter kan vara avundsjuk på, där i Jämtland.

Men just nu spelar GIF Sundsvall bäst fotboll i Norrland.

Spanska GIF Sundsvall, visst: men när den historiska segern skulle firas tillsammans med vilt vevande och sjungande supportrar så var det Linus Hallenius och Dennis Olsson och Peter Wilson och David Myrestam och Joel Cedergren som jag såg längst fram, allra lyckligast. Fyra norrländska startspelare och en av Giffarnas största kämpar i modern tid som chefsideolog som äntligen fick jubla.

Dennis Olsson blev aldrig seriens bästa vänsterback, men han fick till slut slå Östersunds FK i ett derby. Linus Hallenius höll på att lägga av för ett och ett halvt år sedan; nu är han inte bara lagkapten, härförare och indirekt derbydräpare i sitt Giffarna – utan också allsvenskans klart bäste svenske anfallare. Och Joel Cedergren lydde inga banderoller ifjol; han fortsatte tro på det han tror på och har nu byggt ihop ett lag som spelar ut serieledare och vänder på derbyn och som hela det svenska fotbollsetablissemanget uttrycker sin beundran inför.

Jag vet inte hur länge vi stod och sjöng, hur många gånger spelarna vände tillbaka och bjöd på nya ramsor, men jag vet att jag fick bengalrök i plytet tills ögonen tårades inför matchen och att jag Papphamar-föll handlöst nedför en stolsrad i tumultet efter slutsignalen och att jag är öm lite här och där efter gårdagen – men att det inte är någonting mot den ömhet jag känner för det här laget den här säsongen.

Ibland undrar jag varför man ägnar semestertimmar på kontinenten åt att sätta sig och glåma på en gråblek mellan-tillställning som den mot Häcken senast, varför man binder upp helgdagar åt bortamatcher, varför man barrikaderar sig och sitter och fräser och svär åt teven. Ibland fumlar jag med svaret, skruvar på mig, skäms lite över att ha blivit fast i en ungdomskärlek utan att ha blivit vuxen nog att slita sig.

Men att få uppleva dagar som gårdagen är svaret. Att få hoppa och sjunga och skrika av glädje tillsammans med hundratals andra som man i regel inte har ett enda dugg gemensamt med utöver det faktum att man är från samma tråkiga lilla stad i det norrländska mellanförskapsområdet, där varenda nattklubbar stänger igen, där stadskärnans butiksdörrar spikas igen med plywood och där det alltid tycks blåsa snålt över det öde torget.

Och utöver att man älskar stadens stolthet och, åtminstone igår, Norrlands bästa fotbollslag: GIF Sundsvall.

Korv och nazister och ledartexter

Jag tyckte det var en ganska talande good news/bad news-situation det här, för valhösten 2018:

Good news: korvgubben äntligen tillbaka!

Bad news: även den stöveltrampande mördarideologin är tillbaka i den svenska huvudstadens kärna.

Jag satt och slet med en text imorse, den sista jag skulle lämna till Länstidningen i Östersund innan valet, ödesvalet!!!, och jag blev verkligen nedstämd. Av att bara tänka på det stundande valet, det blir jag alltid, men också av att det fanns så mycket viktigt som det borde påminnas om innan den nionde september; så mycket att varna för, bara vad gäller den aggressiva borgarpolitiken (marknadshyrorna!!! lönesänkningarna!!! LAS-reglerna!!!). Och där satt jag med fyra tusen ynka tecken till mitt förfogande, en penna ur textform och med en text som kändes som om den skrivits tusen gånger om, bara rakare och skarpare och bättre.

Nåväl. Jag skrev klart den, skickade in den, nu är den lämnad: det var inte min bästa, den var inte stark eller viktig men det var det jag allra mest ville ha sagt innan den nionde, tror jag.

Och då kändes det lite, lite bättre. Jag gör inte mycket, plaskar ogärna runt i den pissfyllda damm som känns som svensk valrörelse av 2018, men där tog jag väl ändå fram pipetten och försökte droppa ner en klar droppe.

Hur som helst: i samma veva kom jag på att den här allmänt avsomnade portalen (jag tänkte verkligen att jag skulle ha oceaner av tid att skriva nere på kontinenten, men så blev det inte) har varit oförsvarligt dålig på att veva ut de politiska alster jag med stor möda krystar ur mig varannan vecka.

Härom veckan tyckte jag att jag lyckades helt okej, om målet med en politiskt laddad text om klimatet är att få in ett kåseri om hur man som barn växte upp som en Mowgli bland olika medelpadska logopeder.

Och veckan innan det så gjorde jag något sällsynt som verkligen försökte, när jag försökte skriva om en bok som jag håller mycket kär av en författare som jag håller allra närmast texthjärtat: »Övriga frågor« av Torgny Lindgren.

Jag råkade låta ett stavfel ligga kvar genom min egen korrekturläsning, ett d ändrades aldrig till ett t, så jag delade den aldrig ens till de människor jag brukar låta läsa allt – men i övrigt tyckte jag att det inte blev helt hemskt.

Och så har jag skrivit om välfärdens finansiering, om att någon borde försöka koppla upp det strypgrepp som det fabriksutformade NPM-systemet har kopplat om den svenska offentliga sektorn, och jag har skrivit om prästost i en text där jag bildsattes som vore jag en mejeri-recensent på NMR:s bloggportal, men nej: det enkla skämtet vill jag bestämt minnas att jag Pirkt.se-luftat tidigare. Det var senast jag länkade till mina LTZ-kåserier.

Det har sedan dess alltså publicerats tre texter av den typ där jag verkligen lägger ner tid och försöker skriva bra, som jag inte alls skyltat med i detta mitt enda egentliga forum.

Och det är mycket som försummats på den här portalen på sistone, när jag varit på resande och närmast konstant turistflanerande fot och inte haft en WordPress-app som velat samarbeta med min gamla telefon. Giffarna har förlorat mot både Häcken och Nyköping, för vilket de förtjänat ganska precis två sågningar (ungefär 0,25 för Häcken-förlusten och 1,75 sågning för det genomusla respasset mot division ett-gänget i cupkvalet), länder har passerats, vyer har beskådats.

Men att jag inte ens länkat till de politiska texter där jag verkligen lagt kraft och energi för att dra mitt lilla, lilla strå till den jämtländska vänsterstacken inför detta – jag säger det igen!!! – ödesval, det är det värsta.

Nu är det åtgärdat.

(Jag lämnar som alltid kommentarsfältet fritt för påpekanden om Venezuelas rådande läge och om stalinism.)

Slut på bläck i hyllningspennan

I den allra sista omgången av den allsvenska säsongen 2008 hade Giffarna från Sundsvall chansen att klara sig kvar i allsvenskan vid seger borta mot ett Malmö FF som inte hade någonting alls att spela för.

De åkte – om uttrycket ursäktas – istället på sex i röven. 0–6, i en avgörande match där allt stod på spel, där Giffarna behövde maxprestera och MFF kunde lunka omkring. Jag minns bland annat att Ola Toivonen sköt ett löst skott som studsade på en stor tuva och flög i en liten dråplig båge över en liggande Fredrik Sundfors.

Allt var pinsamt, jobbigt, chanslöst. Giffarna åkte ner till Skåne och pulveriserades. De skulle inte se allsvenskt ljus på tre och ett halvt år.

Och jag vet inte vad Joel Cedergren tänkte här, när han stod med händerna över knäna och flämtade efter att hans GIF-lag skickats ur med pinsamt mycket dunder och brak på Malmö Stadion; kanske tänkte han att nu får det fan vara nog, nu lägger jag av, nu gör jag något annat.

Kanske hade han redan börjat prata med klubben om en chans att ta över det Tipselit-lag som brutit sig ut och kuskat runt i Division 3 Södra Norrland.

Jag vet bara att jag är rätt säker på att inte heller han – varken där och då eller nästan nånsin senare – kan ha trott på att Giffarna från Sundsvall, jojo-gänget som fått gneta till sig nästan varenda allsvensk seger som tagits på 2000-talet, någonsin skulle kunna åka ner till den södra landsänden och göra sex mål på ett skånskt motstånd i allsvenskan. 

Och visst har laget åkt ner och slagit självaste Malmö FF på bortaplan sedan dess, men att se Giffarna beslutsamt gå ut på Vångavallens gräs och sex-måls-krossa Trelleborg var någonting annat. 

Jag såg matchen på ett tåg mellan Prag och Bratislava och i hytten pågick en rigorös ölprovning av medhavda tjeckiska burköl. Jag hade hörlurar på mig och mina reskamrater reagerade på att jag ibland tjöt rakt ut (som vid Jonathan Tamimis historiska 1–0-mål), ibland knöt näven med bestämdhet (som när Peter Wilson stångade in det viktiga 2–1-målet) och ibland till och med skrattade.

För skratta till var i stunder allt man kunde göra.

Detta borta mot Trelleborg, på Vångvallen: denna gudsförgätna plats av konstant 19.00-mörker där mitt starkaste minne är hur Fredrik Jensen – den bökande svinhybriden – lyckades besegra en grimaserande Magnus Powell med ungefär tjugo meter i en trettio meter lång löpduell, i en av alla förlustmatcher under det där hemska 2008-år som avslutades med 0–6-sorti på Malmö Stadion.

Skratta till, för att det var helt befängt hur bra det spelades ibland, framför allt när Juanjo (bäst på planen, även om Tamimi gjorde fyra poäng och Hallenius gjorde hattrick) och Batanero löste mittplanssituationer som om det aldrig någonsin studsat en snedstuds på Vångavallens gräsmatta.

Det var ett GIF-lag som gick ut och gjorde en så där fantastiskt beslutsam bortainsats som alla allsvenska lag drömmer om att göra mot ett krånglande bortalag – och som dessutom, dess-u-tom, bjöd på ett stundtals alldeles bländande kombinationsspel mot ett TFF-försvar som fullkomligt föll isär av starkt GIF-framtvingade orsaker.

Jag hade aldrig någonsin trott att man som GIF-supporter skulle kunna få uppleva både och: resolut och rejäl kampvilja och bländande passningsspel.

Då blir det fantastiskt fina 6–1 borta mot en usel jumbo i allsvenskan.

Linus Hallenius första allsvenska hattrick förtjänar så klart ett eget inlägg, men honom har jag redan försökt hylla för en vecka sedan.

Jag har druckit några öl idag också – internet är en häftig grej, fick jag känna på: när man sitter i Bratislava och dricker öl till lunch och mottar lite jämtländskt (rättmätigt men försenat) näthat för en åtta år gammal hemåtnick – så jag är vid semester-osunda vätskor även nu, men någonting känner man sig ju ett osunt tvång att få fram.

Men det börjar faktiskt ta slut på bläck i den hyllningskrönikerande pennan. Jag har aldrig varit så pass förutseende att jag köpt 6–1-mycket.

En av mina reskamrater frågade mig dock en sak efter matchen, när hela mitt minspel visade precis hur mycket jag myste i kupén. »Nu önskar du att du vore i Sundsvall, va?«, frågade hen, som om staden måste ha exploderat i en folkfest på gator och torg.

Och jag önskar mig verkligen ingenting mer av den här GIF-upplagan än det de visade upp mot Trelleborg i måndags, men jag önskar att Sundsvallspubliken sluter upp bakom det här laget så till den milda grad att man vid framtida storsegrar kan svara ja på den frågan.

Staden Berlin

Det var varit en svettig sommar. Milt uttryckt. Jag har duschat innan i princip varenda arbetspass (jag har hört mycket gott om fackklubben på TT, men min rätt att mjuggdra omkring med pärlor av svett på pannan ska de inte behöva stå på barrikaderna för), jag har varit nära att lova bort min framtida förstfödde för en bordsfläkt och vid ett tillfälle när jag hade öppnat en skakad Ramlösa-flaska och blött ner mig så tänkte jag att det var tur att fläckarna formade sig ungefär efter ryggsäckens axelband, »så att det ser ut som att det bara är svett«, så att det inte synts att jag varit klantig.

Så svettig har den varit, den här sommaren: att man (nej: jag) blivit så van vid svett att man (jag) ser svett som något sorts naturtillstånd som kan dölja en från annat.

Ändå var natten mot fredagen, på nattåget till Berlin, någonting alldeles extra. Kupén var stundtals så varm att min överslaf måste blivit så nedblött av svett att fysiska vattendroppar kan känt sig tvungna att lämna den genomvåta madrassen och droppa — dripp, dropp, som från en smältande istapp — ner på den stackars underliggande holländaren.

Men vi kom fram till slut. Och jag kom upp. Jag hade tänkt att jag skulle ställa alarm, att det fanns en chans att jag skulle missa kliva av tåget under den halvtimme det stannade i Berlin, men då hade jag inte tagit i beaktning att det var Tyskland vi åkte till.

Ett »Achtung« och man var klarvaken vid 06-rycket.

Och sedan dess har jag varit igång.

Och gått och gått och gått.

Och sett och sett och sett.

I socialismens felanvända namn må det ha gjorts viss orätt genom åren — jag vågar nästan lova att det här inläggets kommentarsfält kommer vara fyllt av exempel! — men ingen borde kunna ha synpunkter på den arkitektoniska maffighet som Frankfurter Tor och dess efterföljande Karl Marx-allé bjuder på.

Längst bort stod en stenreplika av Marx själv och ryktet hade sagt mig att om man gned bysten – så som man gnider en ande-bebodd lampa – och lutade örat emot så skulle Marx viska uppslag till ens nästa sossiga ledare i Länstidningen Östersund.

Det hände inte, så därför fick jag göra som den moderne vänstergynnaren gör: tar ett gammalt Pirkt.se-utkast till Fredagsveven™ och använder det som grund till en ledarkrönika.

Staden Helsingborg

Jag har fått mig en guidad tur och övernattning i Helsingborg i dagarna.

Och när man strosade runt Helsingborgs IF:s anläggningar runtom jättearenan Olympia så var det verkligen svårt att ta in att den här monstruösa klubben spelar i Superettan samtidigt som GIF Sundsvall, som hyr in sig på en enda kommunal konstgräsplan som även alla socknens ungdomar och division 4-spelare får ploga sönder år ut och år in, har lyckats tillhöra allsvenskan i snart fyra raka säsonger.

Jag tror att jag räknade det till åtta eller nio fullstora elvamannaplaner utomhus och ett par olika inomhushallar. Det var verkligt mäktiga faciliteter av internationellt snitt.

Något som inte var precis lika mäktigt var den här installationen till ära av HIF-hemvändaren Andreas Granqvist:

Jag förstod det som att supportrarna fått skriva välkomstmeddelanden och att dessa satts upp på den fiktiva granen, men de såg inte särskilt mäktigt många ut.

Under den eminenta guidningen av min vän Kristin så fick jag också veta att »Granen« givetvis inte kunnat hålla sina rika proffsfingrar ifrån det lokala näringslivet utan förstås gjort sitt bästa för att sabotera det oklanderliga och älskvärda varumärke han byggt upp under det senaste året.

På Piren Mat & Bar, där han gått in som investerare, har VM-hjälten låtit sitt varumärke pryda en kycklingröra:

Tankarna går osökt till Fredrik Ljungberg: den londonskt hippa och metrosexuella modeikonen som kunde bära upp mössor långa som damasker och som man trodde var ämnad för post-karriäristiska stordåd utanför fotbollsplanerna, men som ganska strax efter sitt utdragna karriärslut satte sitt namn på den Harrys-utmanande hamburgersyltan »Freddies« i Halmstad.

Generellt verkar Helsingborg som stad svaga vad gäller att hylla sina stora fotbollshjältar. På den internationellt osande strandpromenaden stod en gammal farbror med den krumma hållningen hos en vars knän och höfter ilar av ålderskopplad ischias:

Det var Henrik Larsson, idag 46. Han var dessutom bara 40 år gammal när statyn avtäcktes 2011, vilket i sin tur var sex år tidigare än den här ambitiösa sajten vågat lobba för:

Folk i Helsingborgsområdet kanske köpte Bridgestone-däck utav bara helvete.

Mitt intryck av Helsingborg var att det var en stad för rika människor. Den bilden präglas förstås till stor del av att vi bara rörde oss i väldigt fina villakvarter (där Andreas Granqvist köpt sig ett riktigt fotbollsproffsigt hus), men jag tror att den är relativt rättvisande. Det var en helt annan stämning än i Malmö. Väldigt många såg österlenskt dyra ut. Många män såg väldigt mycket ut som Björn Ranelid. Flera kvinnor också.

Och Helsingborgs IF för sig också, trots att klubben skakats av oerhörda ekonomiska bekymmer under flera säsonger, med en påkostad svansföring.

I sommar har de hämtat hem Andreas Granqvist, Rasmus Jönsson och Wanderson till en redan väldigt dyr trupp i Superettan. Och igår fick jag syn på den här bilden: 

Marcus Holgersson, 33, vänder också hem till Helsingborgs IF, från den spanska andraligan. Och HIF-representanten till höger är nästan för meme-vänlig.

När man supit till på kansli-AW:n, glömt bort att hela klubben är black och vaknar till och finner sig själv presenterandes en ny dyrgrip på ett treårsavtal: 

Det om detta. Nu ska jag åka till Berlin.

Giffarnas bäste allsvenska målskytt genom tiderna

Jag vet inte med vilken del av foten han lyckades suga ner den där bollen.

Jag vet bara att jag är väldigt glad att Linus Hallenius är Giffarnas främste allsvenske målskytt genom tiderna.

»Allstabäcken!«, utbrast den hårdkokte juniortränaren Conny Sjödin med uppspelt förvåning.

Jag minns det, delvis för att jag tyckte det var konstigt, men också talande, att min tränare sedan säkert ett år tillbaka verkade tro att jag – som hämtats in till GIF Sundsvall från bonnaklubben Medskogsbrons BK – bodde borta i Allsta, långt utanför stan. Att han verkade tro det med en sådan övertygelse att när han nu, i den spontana förvåningen, försökte mynta mig ett nytt smeknamn så greppade hans synapser efter den bäck som rinner igenom Allsta.

Jag var en försynt 13-åring som haltat in i Giffarnas proffsiga juniorverksamhet med några decimeters höjdskillnad mellan höftkulorna och en knut av slatter under knät och som omgående älgat mig ner i 89:ornas reservlag.

Det var inte konstigt att min tränare inte visste att jag bodde i stan; det var snarare talande för vilket icke-intryck jag hade gjort sedan min ankomst.

Delvis därför minns jag Conny Sjödins plötsliga utbristande, men den primära anledningen till att det lagts på mitt minne är själva upphovet till utropet.

Jag, den anonyme och skevhöftade bonnasonen från Allsta, hade lyckats snurrfinta bort Linus Hallenius i en spelövning.

Självaste Linus Hallenius.

Vi besegrade IFK Sundsvalls 89:or i Lilla VM-finalen i Matfors 1998, men det var egentligen Linus Hallenius vi besegrade. Jag minns hur han rev sina skor i tu i vredesmod efter finalen, hur det kändes extra bra att just han fick se sig besegrad.

Han som redan vid nio års ålder var så överlägset mycket bättre än alla andra.

Det fanns de som vuxit sig starka som P12-oxar och vars bästa fint var att bara springa rakt fram med bollen, för att alla försvarare kvar i pojkfysiken var nödgade att fly ur vägen av rädsla för liv och lem. Det fanns de som hade benmuskulatur nog att tjonga iväg en långboll i en februarifrusen grusmatch, de som var väldigt snabba, de som var exceptionellt långa.

Det är så mycket kroppsligt som står i fokus under de där åren, som gör att vissa tar fart och drar ifrån och andra står kvar, att vissa till och med går bakåt.

Men så som jag minns hela den medelpadska pojk- och juniorfotbollen så var Linus Hallenius alltid bara bäst.

Inte störst, inte snabbast, inte starkast i någon av de pojkkroppsliga konjunktursvängningarna — men bara alltid bäst.

Det var som att den medelpadska ungdomsfotbollen inte riktigt visste hur den skulle hantera en sådan talang. Han försvann iväg till Sunds 88:or en period och han var kronjuvelen i ett stjärnspäckat Kuben (som bland annat innehöll en viss Robert Lundström), men när han till slut föll i GIF Sundsvalls ägor så kändes det som att manegen hela tiden var rättmätigt krattad för juniorlandslagsstjärnan.

Jag minns hur jag satt på läktaren och såg honom göra slarvsylta av det framtida Holland-proffset Marcus Nilsson i ett Tipselit-slutspel mot Helsingborg – som underårig, minns hur han hyllades under sin debutsäsong i allsvenskan som 19-åring.

När som helst mellan åren 1998 och 2008 hade någon kunnat peka på Linus Hallenius och sagt att »den där killen kommer göra flest mål i Giffarnas allsvenska historia« och jag hade mottagit förutsägelsen med samma respons som om någon kommit med spaningen att vatten fortsatt kommer vara vått.

Tio år efter det allsvenska genombrottet 2008 är vi där.

Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenske målskytt genom tiderna. Det krävdes bråk, strul, luddiga lånesejourer i Arnau, tvivel, skador och så till sist alla nedtagningars medelpadska moder — men när han nådde dit han alltid sågs predestinerad att nå så var det finare än jag vågat föreställa mig.

En minut efter att Conny Sjödin ropat »Allstabäcken« på Westhagens konstgräs hade jag slarvat bort bollen i den mentala kakofoni som uppstått efter min lyckade snurrfintat, varpå Linus Hallenius hade tagit bollen, aktivt sökt upp mig, tunnlat mig i en ren hämndaktion och sedan gjort mål.

Beslutsamt hade han bara använt all sin fotbollsbegåvning för att återställa ordningen.

Linus Hallenius-ledda GIF Sundsvall av 2018 års modell är ett fint spelande fotbollslag som äger boll och bygger anfall av snårigt katalansk modell, men av detta syntes ingenting mot IFK Norrköping.

I David Batanero och Juanjo Ciercoles frånvaro fanns nästan ingenting av det som kännetecknat laget under säsongen kvar. Anfallen blev korta, långbollarna många och planlösa och 3-4-3-formationen blev menlös i offensiven och avigt hängande i defensiven.

Rätt många, med sundsvallska mått mätt, hade tagit sig till IP och de fick tyvärr se dagens Giffarna från sin sämsta sida: ett havererat passningsspel, passivt presspel och en allmän känsla av att laget inte slet allt vad de hade för en kvittering.

Och på bänken stod Joel Cedergren och visade att han fortfarande är minst lika svag som matchcoach som han är stark som långsiktig lagbyggare och idémakare.

Matchotränade Pol Moreno måste haft konstant maxpuls från matchminut 55 och framåt, »byt till 4-4-2!«-lampan lyste tydlig som oljelampan på bilens instrumentpanel och Norrköping ledde och låg på för en punktering — men först efter att matchklockan visat på 80 så fick GIF-spelare dra av sig överdragskläderna.

På topp sprang en frustrerad Linus Hallenius och fick ut noll och ingenting, förutom till slut en frispark i duell med Jon Gudni Fjoluson, när han föll i en duell och den förre GIF-backen hånflinande verkade anklaga den uttalade anti-filmaren Hallenius för filmning.

GIF-kaptenen brusade upp, blev märkbart arg och bestämde sig bevisligen för hämnd.

Ett par minuter senare kom den långa, chansartade bollen från egen backlinje och jag vet fortfarande inte hur det gick till — men klart är att Linus Hallenius använde precis all sin fotbollstekniska begåvning för att med ett enda tillslag med yttersidan suga ner bollen bakom ryggen och Dennis Bergkamp-ordna fram ett friläge ur intet.

Tusentals Sundsvallsbor var på väg att gå och varmköra bilen efter att ett försvagat GIF-lag stått för hela säsongens svagaste insats, men då klev en hämndlysten lagkapten dem säsongens finaste GIF-mål och tveklöst ett av klubbens allra finaste i den allsvenska historien.

Joel Cedergren verkade göra sitt yttersta för att det ändå skulle leda till noll och intet (Jonathan Morsay in som vänsterback för att försvara en poäng mot en dittills överlägsen motståndare var, ehm, vågat), men en felkalibrerad Kalle Holmberg-skalle gjorde att konstmålet fick räcka till en fin poäng mot topplaget.

Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenska målskytt genom tiderna. Det krävdes strul och trassel och tvivel och en i sanning o-medelpadsk yttersida — men nu har den störste fotbollstalang jag sett växa upp i närområdet skrivit in sig i sin hemstads fotbollshistoria.

Han gör det som 29-årig lagkapten och härförare, i en självpåtagen ambassadörsroll i GIF Sundsvall; en sån typ av spelare som inte ger upp bara för att det katalanska passningsspelet gett upp; som när de vanliga löparbenen inte räcker till tar till hittills okända delar i yttersidans anatomi för att ge Sundsvalls-publiken vad de vill ha.

För oss som varit tvungna att förhålla oss till hans fotbollsmässiga storhet sedan barnsben finns det någonting väldigt fint i det.