Fredagsveven: Världens mest uppkopplade

På torsdagskvällen gick jag på ett yogapass på Friskis och Svettis, för att — som jag uttryckte det för en av de få läsarna av denna medie-Sveriges mest ouppskattade tradition – försöka »hitta mig själv inför Fredagsveven«.

Och det var ett mycket bra pass för att hitta sig själv. Det var lugnt, avslappnat och hade det där »fokuset på andningen« som man faktiskt kan uppskatta efter ett tag, när man tvingats acceptera faktumet att man djupandas ljudligt och rossligt som en kolsjuk valross. Det avslutades med en sån där tjugo minuter lång viloperiod där man bara ligger på rygg, omstoppad med en filt, och vaggas till sömns av en berättarröst som får en att bli märkligt medveten om kroppens tyngd och som gör en känslig för hur varenda kroppsdel som rör vid golvet faktiskt rör vid golvet. Närvarande i tröttheten, skulle man kunna säga.

Samma sak slår mig varje gång jag reser mig upp från en sådan avslutning på ett kvällspass yoga (nu låter det som att jag gör det väldigt ofta, men så är det inte, för då hade jag inte haft en höftmobilitet i klass med Tommy Söderbergs): så här skulle man avsluta varje kväll.

Varje gång jag lämnar en yogasal om kvällen med den där känslan av att vara helt uppe i avslappningen – både psykiskt fri från ångest och fysiskt lealös, som om någon hällt kaustiksoda i både ens kropp och själ – så bestämmer jag mig.

Hädanefter ska jag alltid koppla ner på vardagskvällarna, bestämmer jag. Efter klockan 20.00 ska jag aldrig bära ett enda klädesplagg som inte är gjort av vallmo eller hampa, tänker jag, och efter klockan 21.00 ska det inte få förekomma ett enda mobil-pling, teve-skrän eller podcast-skrattande i en enda hörlur. Nej, när klockan slår nio så ska ingenting få ljuda i min lägenhet förutom tonerna från valsång, ursprungsbefolknings-flöjtmusik köpt på CD-rom eller ljudet av en yogainstruktör som – med den lugna stämman hos någon som man hör gillar ett riktigt grönt te – berättar om hur ens lemmar en efter en domnar bort.

Notifikationerna ska stängas av, den själsliga närvaron ska slås på och varje natt ska jag falla i den avgrundsdjupt kvalitativa sömn som gör att man vaknar av sig själv i den arla gryningen, som en pensionär eller som en ny människa.

Så tänker jag. Så tänkte jag senast idag, vid 21.00.

Sedan går det lite tid. Nu har det gått ett par timmar.

Och nu är klockan halv tolv, det är läggdags – och det här är jag:

Världens mest uppkopplade människa.

De rörliga bilderna har jag lånat från en Youtube-video som Chris Dancy, mannen som ett tag blev känd som just »världens mest uppkopplade människa«, frivilligt har försett den vida webben med. Jag vet inte om gräddan av internets meme-makare redan har gjort sig lustiga till leda över denne stolte Google Glass-bärare (brill-blippet på den andra gifen är för starkt!), men det finns en del som tyder på att denne Dancy kan bli en framtida favorit på den här portalen.

Att havremjölkslobbyn är stark i Sverige är ingen nyhet. Att bo i Stockholm är som att bo i tredjehand i en lägenhet där ägaren tagit det enhälliga beslutet om att varannan vägg ska vara täckta av fondtapeter med text om havremjölkens överlägsenhet över komjölken.

Men trots alla de miljoner som Oatly måste plöja ner i sin PR-budget så har de missat sin allra bästa chans till att en gång för alla sänka kossornas vita guld.

Den chansen finns på ICA Maxi Lindhagen, där jag hittade denna mjölkmaskin ståendes rakt upp och ner i mejerigången:

För vill man en gång för alla visa på hur skev svenskarnas inställning till att bälja i sig enorma mängder mjölk är (jag har själv skrivit en stark uppväxtskildring, där jag i princip låg i en Matrix-tank full av mellanmjölk) så borde man ta en närbild på den här maskinen, som alltså ska bistå mjölksugna med ett glas kall mjölk under storhandlingen.

För visst, bara det, att den tjänsten finns (att någon skulle kånka sig fram, släppa sina tunga bärkassar och stanna till, ignorera barnaskrik och stress för en stund och unna sig lite läskande gårdsmjölk) säger antagligen något om den märkliga mjölkfixeringen i det här landet, men riktigt starkt blir det först när man tar en närmre titt på mjölkmaskinen:

Den har en nödstopp-knapp.

Visst står det någonting om att man ska stoppa in en hel och ren mjölkflaska i luckan där mjölken forsar ner (kanske förväntas man i mjölklandet Sverige alltid bära med sig en egen sån, i en svängrem om halsen), men det är svårt att inte föreställa sig att nödknappen antagligen kommit dit av att mjölkfanatiska svenskar valt ett snabbare färdmedel för mjölken att leta sig ner i kistan.

Jag syftar förstås på att ett antal människor helt sonika måste ha placerat näbben under spenen och sedan pumpat sig själva så fulla i gårdsmjölk att de åkt på mejerimässiga överdoser.

Jag kan bara tänka mig hur det skulle kunna se ut när en rejäl bondson – med axelbredden hos en individ som får gå sidledes genom en balkongdörr och med självförtroendet hos någon uppvuxen i en svensk grundskola där mjölkmaskinernas spenar sprutade ur sig mjölk med en kraft och frekvens att de borde åkt på prostatabekymmer – bestämmer sig för att luta in i luckan med näbben först för att »testa sig själv«. Han skulle pressa ner »Start«-knappen med ett rejält tumtryck och mjölken skulle pumpa ner i strupen till dess att varenda laktosnedbrytande enzym var upptagen och varenda en av kroppens celler hade fått sina mejerireceptorer fyllda. Mjölk skulle sippra upp genom näsväggarna, antagligen ner i lungorna och leda till en total kortslutning i hela svalgsystemet.

Bondsonen själv skulle, mitt i den lamslagna paniken, inte kunna förmå sin tumme att släppa det rejäla trycket mot »Start«-knappen utan skulle vara sekunder ifrån en ofrivillig självdrunkning när någon i butikspersonalen skulle rusa dit och med båda tummarna pressa in den röda nödstoppsknappen.

Bilden av en rejäl bondson som faller till marken, chippandes efter andan med pipande lungor fulla i laktosstinn vätska, samtidigt som en myndig butiksanställd står med handen på nödstoppsknappen och skakar på huvudet — det är den som Oatly-reklamarna borde försöka få in i folkmedvetandet.

Hela världen: Nu kan det väl inte finnas så mycket mer man kan göra för att ytterligare utveckla dagens mobiltelefoner.

Thomas Ravelli: Håll min lilla Audioline Champion-fotboll i din målvaktshandske.

Sverige har fått internationellt toppbesök. Och visst är det tänkt att samtalen ska fungera som någon sorts Sverige-neutral medling mellan USA och Nordkorea, som jag förstått det, men det är svårt att tänka sig att Margot Wallström inte passar på att ta upp en annan grej med sin nordkoreanske utrikesministerkollega.

Faktumet att Nordkorea är skyldig den svenska staten ganska rejält med pengar.

Tidigare har vi aldrig varit i närheten att kunna kräva in pengarna av den kommunistiska diktaturen. Och även om vi fortfarande räknar på räntan och har skulden uppskriven på en liten lapp så har de flesta på utrikesdepartementet säkerligen sedan länge gett upp hoppet om att få tillbaka pengarna och accepterat att vi blivit näbbdragna på någon miljard.

Men nu har vi ett vapen som vi aldrig tidigare haft tillgång till. Ett mäktigt vapen, ja, något som får liknas vid ett kärnvapen för svensk indrivar-industri.

Vi har ju Klarna-grabbarna. Kajsa Ekis Ekman skrev veckans bästa text om det Kronofogds-stödda skuldimperium som den gamle rikskupongsförfalskaren Niklas Adalberth och hans vänner från Handels har dragit igång och spritt som en indrivande löpeld över Europa.

Jag tror inte ens någon som försöker stå helt utanför det kapitalistiska samhället är helt immun mot skräcken att åka på en betalningsanmärkning.

Syntolkning: Klarna-grundaren Niklas Adalberth ankelskakar Nordkoreas utrikesminister Ri Yong-ho i hopp om att nordkoreanska småmynt ska falla ur fickorna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *