Miljoner skäl till oro

Jag hade fel.

Man vill ju inte vara den som drar för stora växlar i onödan. Så jag trotsade den initiala euforin, väntade till och med ut den efterföljande lyckan – den som fick mig att titta ner på min hemstad som genom nya ögon – och till sist ifrågasatte jag mina kvarvarande känslor från alla tänkbara håll och kanter.

Men jo. Ett par dagar senare, när jag satte mig ner för att sammanfatta det jag kände, så trodde jag verkligen fortfarande på det: att 5–0-segern hemma mot den nya rivalen Östersunds FK förra sommaren hade gjort mitt GIF Sundsvall till min stads lag.

Att den osannolika utskåpningen av de kaxiga jämtarna (med deras rekord-okaxiga klack) hade väckt stadens slumrande GIF-sympati; den som jag kände fanns där i början av 2000-talet men som sakta men säkert eroderat bort över tid. Att den matchen, den upplevelsen!, i sig skulle föda en ny generation av GIF-supportrar eller åtminstone av medelpadska biljettköpare.

Staden Sundsvall har ju på senare år blivit omsprungen i invånarantal av Gävle och stadens en gång så grandiosa självbild har, i takt med att Umeå växer och får Ikea-hus, nötts ner så till den milda grad att de till och med släppt ifrån sig »Norrlands Huvudstad«-varumärkesskyddet. Men den där lördagen förra försommaren så var det Medelpad mot Jämtland, det var Sundsvall mot Östersund – och det var GIF Sundsvall – ställföreträdande representant för hela staden, landskapet, länet, ja, regionen – som tvålade dit surjämtarna; skickade hem inkräktarna med en trynstöt de sent skulle glömma.

Jag var, även efter att euforin och den efterföljande lyckan släppt, helt övertygad om att det skulle göra avtryck; att det skulle kunna räknas som något av ett före och efter-datum när det gäller GIF Sundsvall och dess medelpadska folklighet.

Men jag hade alltså fel.

Folkligheten har uteblivit. Den uteblev under den lika Rúnar-lösa som hopplösa hösten ifjol och den har i sanning uteblivit i år.

Efter elva allsvenska hemmamatcher så har GIF Sundsvall ett publiksnitt på 4037 åskådare. Laget som jag funnits i sin stad sedan 1903 och som jag ifjol trodde 5–0-befäste sin position som stadens lag har ett sämre publiksnitt än ett helt nytt gäng som en gammal bussmagnat nyss flyttat till Eskilstuna av logistiska skäl.

Det är uselt, det är sorgligt, det är ganska märkligt och det är inte minst förödande.

Under den första halvan av 2000-talet kändes det ju som att själva faktumet att GIF Sundsvall skulle få möta Malmö FF eller Hammarby var skäl nog att leta sig till IP för att titta på fotboll. Det spelade inte någon större roll ifall Mats Barkemo slog fyra raka uppspel ut över sidlinjen; han gjorde det på allsvensk nivå, mot spelare som Afonso Alves och Kennedy Bakircioglü.

Storlagen i sig lockade folk. Folk var spända på att se ett lokalt och budgetbalanserat GIF Sundsvall mäta sina krafter med Sveriges allra största klubbar.

Det är de inte längre.

I år är Malmö FF nästan bättre än de någonsin varit på 2000-talet, de har en trupp som är fylld av stjärnor man imponerats av i Champions League-sändningar under de senaste åren och i försomras kom de för att möta ett GIF Sundsvall som i den senaste hemmamatchen faktiskt hade imponerat spelmässigt och fullt rättvist besegrat Halmstad.

Ändå letade sig publiksiffran mot MFF nätt och jämnt upp över fyratusenstrecket.

En hel del av ansvaret måste ligga på klubben och dess marknadsföring, kanske prissättning* men framför allt på dess synlighet.

*= Nu vet jag ingenting om prissättning och budgetar, men 280 kronor per biljett är nog dyrt för den marginalåskådare som tänker »fan, man kanske skulle gå på Giffarna idag!«, surfar in på sidan, klickar i en bra biljett under tak – och får den summan i nyllet. Bryr man sig inte på ett själsligt plan om resultatet så är det svårt att hävda att underhållningsvärdet i Halmstads BK hemma motsvarar kostnaden av två biobiljetter. Samtidigt förstår jag att det är en ond cirkel: än mindre folk gör att biljetterna måste bli än dyrare.

Synligheten, ja: GIF Sundsvall är närmast unika i allsvenskan när det gäller att ha en matcharena mitt i stadskärnan, hundra-tvåhundra meter från huvudgatan och den största gallerian. Jag är sannerligen ingen marknadsförare, men det faktumet borde ju förstås kunna utnyttjas, tycker man. Men promenerar man omkring i stenstan inför en match så märks det knappt på ett enda sätt märktes det att GIF Sundsvall snart ska spela allsvensk fotboll på en arena som ligger ett Sonko Sundberg-inkast bort.

Jo, ja, absolut, jag vet att det finns skylt. Ja, singular: skylt. En skylt där det faktiskt står information om nästa hemmamatch; den lilla skylt som sedan det tidiga 2000-talet stått i gräset intill fyrvägskorsningen vid E4:an, uppdaterad med nästa hemmamatch, för de bilister som kommer från Birsta-hållet.

Det är i princip det enda som signalerar att i den här staden finns ett allsvenskt fotbollslag som spelar matcher.

Jag är som sagt ingen marknadsförare (Pirkt.se är ju en portal med en närmast skyddad identitet), men det finns förstås saker att jobba på, saker att göra bättre, på många olika plan.

Det går liksom inte att säga annat, när det budgeterats för 5500 åskådare per match och bara 4037 dykt upp i snitt.

Det går inte att säga mycket annat, när klubben behöver låna fem miljoner innan årsskiftet för att inte gå omkull.

Jag vet inte vad Johan Nikula hänvisar till för siffror när han säger så här till Sundsvalls Tidning:

Kanske har han blivit felciterad. 2015 var i alla fall snittet, enligt fotbollsförbundets officiella statistik, 5050 åskådare. Ifjol omkring 500 färre, där inte ens en tillfällig serieledning på vårkanten kunde få publiksiffran att lyfta (Kalmar hemma, 28 april, 4028 åskådare).

Att då inför årets säsong – när laget ägnat fjolårshösten åt att förlora sig kvar med nöd och näppe – tro på den budgeterade siffran 5500 var svårare än att tro på den sportsliga målsättningen om att komma åtta i allsvenskan.

Och nu sitter GIF Sundsvall där de sitter. Det handlar om ungefär samma driftmässiga underskott som ifjol, men den här gången har det inte kunnat räddas upp av försäljningar under sommaren.

Eric Larsson är kvar, Marcus Danielsson likaså, och Smajl Suljevic skadade sig precis när danska sportchefer ska ha börjat sniffa efter hans långbollsfot.

Det går inte att bedriva föreningsverksamhet med ett årligt underskott på fem miljoner kronor. Och det riktigt sorgliga är att det heller inte går att bygga en allsvensk spelartrupp mycket billigare och mer budgetbetonat, ifall man vill ha en realistisk chans att kunna hänga kvar i serien.

Visst: vårens löner till David Batanero och Carlos Gracia – som satt och åt spanska smårätter på Udda Tapasbar när laget spelade allsvensk fotboll – var förstås onödiga, men i övrigt är 2017 års GIF-trupp nära nog så billigt man kan bygga i allsvenskan.

Och klubben har redan flyttat ut den administrativa verksamheten ur IP:s lokaler, de har sålt sina två villor intill arenan och det som på min tid – i superettan, runt 2010 – var ett anmärkningsvärt rigorös kansliavdelning, fullt av diverse säljare och andra heltidsanställda, drivs nu runt på förhållandevis få personer.

Det verkar helt enkelt inte finnas så mycket alls att dra ner på, inte så mycket att göra billigare, med bibehållen allsvensk kvalitet.

Och Norrporten finns inte mer och jag tror tyvärr inte att det finns något i de pressetiska reglerna som skulle kunna få Uppdrag Granskning-redaktionen att bli betalningsskyldig för att de uppdagat företagets vidlyftiga idrottssponsring (sedan att god journalistik kanske inte bör sparka neråt, ner på stackars Giffarna, är en mer moralistisk frågeställning). Norrlands Invest-lösningen, som säkerligen räddat ett och annat bokslut genom åren, är död och begraven.

Ekvationen går bevisligen inte ihop.

Någon som lånar ut pengar till en som sitter fem miljoner kronor ner i skiten kommer onekligen att ställa frågan kring hur ekonomin ska bli bättre i framtiden; hur samma misstag ska undvikas och hur den långsiktiga överlevnadsplanen ser ut.

Det enda svaret från GIF-håll måste vara att de ska få staden, dess folk och dess sponsrande företag, bakom sig. I skolan läser vi om »hållbar utveckling« och allt är bara floskler om vad som borde ske, nästan helt befriat från tydliga planer kring hur det faktiskt ska ske.

Precis så är det även med GIF Sundsvalls hållbara utveckling. Klubben måste få staden bakom sig, men hur man ska lyckas med det har jag ingen aning om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *