4K

Imorse vaknade jag upp till att min trotjänare till teve kastat in handduken. Nog för att »Gomorron Sverige« tänkt nylansera hela sitt koncept (för att hitta en annan målgrupp än sin nuvarande: folk över 55 och då och då också 27-årige Erik Löfgren), men jag tror inte att en av nymodigheterna är att programmet ska spelas in med värmekamera.

Det såg det plötsligt ut att ha gjorts imorse, tack vare att min teve fått kontrastkopplat hjärtflimmer. Det var som att hela den bildmässiga aortan brustit: allting brann, hela skärmen, varenda grått ansikte (inga ansikten upplevs så gråa som i en Gomorron Sverige-sändning) var plötsligt illrött.

Anna Kindberg Batra såg, på min eldflammiga skärm, ut att vara topp tunnor brinnandes när hon förkunnade sin avgång (till sist: efter att ha läst upp »Politisk gärning«-fliken av sin Wikipedia-artikel i omkring sju minuter) och det kanske var rättvisande.

Som vore jag en stor cineast för vilken hemmabiosystemet är centralt uppstudshyrde jag en bil på det som tidigare hette Statoil men som nu heter Cirkle K (vilket är förvirrande bortom rimlighetens gränser då en CIRKEL och bokstaven K är precis vad värsta konkurrenten OK heter) och åkte för att köpa mig en ny.

Det är ju, om inte annat, GIF-match igen på söndag och kanske kan Jonathan Morsays aktioner se lite krispigare ut i 4K-kvalitet.

Jo, det blev hela 4K – jag tror knappt att man säljer enheter med färre K:n, åtminstone skrivs det i så fall inte ut – och jag tror att det ligger i framkant, även om det var en förvirrande timme på Elgiganten, där jag vallades mellan ett koppel olika nasare (en från själva varuhuset, en från ett kinesiskt märke som jag aldrig hört talas om och en från en kabeloperatör) och där jag mest gick runt med den här frågeställningen:

first you got th e 3d tv. now you got the 4k. whats next. 5

— wint (@dril) December 23, 2016

Jag var där med min far – bland mina vänner titulerad med ett  »IT-«-prefix till sitt förnamn (tänk er »IT-Leif«, fast ett förnamn ännu bättre lämpat: det är min fortsatt anonymiserade far), för sitt stora intresse för i stort sett allt som det går att dra el till, inte minst ljud och bild – och det var förstås en stor trygghet, här och nu, men framför allt kände jag en framtida tacksamhet till att jag har en far som, även när han blir äldre, kommer att kunna sköta sig själv när det gäller det tekniska och aldrig någonsin lär behöva min hjälp med telefoner som har »för små knappar«.

I butiken gick nämligen en kvinna i medelåldern omkring med ett föräldrapar i åttioårsåldern som också skulle köpa en ny teveapparat. Det hördes på långt håll att det gamla parets hörsel inte höll allra yttersta klass, då det gastades ordentligt från både det ena och det andra hållet. Till sist – när någon detalj om teven skulle gås igenom och det verkade extra viktigt att budskapet gick fram – så höjde den medelålders kvinnan rösten ytterligare, i vad som närmast får beskrivas som ett lättare skrik.

»JAG HAR INGA PROBLEM MED HÖRSELN!!!«, gastade gubben tillbaka, ännu högre.

»NEJ«, svarade den medelålders kvinnan som tydligt hade försökt rikta det första skriket mot tantens öra, »MEN HON HAR!!!«, skrek hon för full hals ner i samma tant-öra.

En dylik framtida uppgift, där man måste väga varje tonfall på guldvåg för att tillgodose två svaga – men marginellt olika svaga! – hörselsystem, kommer jag förhoppningsvis att slippa. Åtminstone i tv-butiker.

Det blev en 4K-teve, visst, men en i det billigare spektrat. Jag gick runt bland de riktiga dyrgriparna och förfasades. Aldrig någonsin att jag skulle investera i en dylik bild. Inte främst för att det är en dålig investering (5:an kommer så småningom!) utan för att det finns en fara i att ha alldeles för krispig bild. Vi går mot en septembermånad som ser ut att bli allt annat än krispig, utan grå och kall och grynig – har man då en alldeles för krispig teve hemmavid så kommer livet utanför ytterdörren förstås te sig än gråare och än mer kontrastlöst. Riktiga dyrgripar till teve-apparater, vars bild ser ut att överträffa även de häftigaste naturfenomen i det verkliga livet, borde förses med varningstexter om att den kan medföra en förlamande ovilja att ge sig ut i den gråbleka vardagen.