Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

If it could happen once it could happen twice/right?/right?/right?

Jag räknade det häromdagen till 22 inlägg på 21 dagar på den här portalen.

Rekordmånga! Rekordtempo! Rekordvev!

Och närmast rekordstiltje.

 

Vanligtvis hade det inte rört mig i den publicistiska ryggen, då jag sedan länge utgår ifrån att texterna på den här portalen når väldigt få som inte har möjlighet att interagera med mig på andra sätt än via kommentarsfält (familj och släkt via telefon, nära vänner via diverse chattgrupper).

Men nu smyger sig faktiskt en oro på. En oro över att folk har lessnat på mig. Den fanns inte där för ett halvår sedan, men den finns sannerligen där nu. Jag visste det inte förut men jag vet det nu: det går bevisligen att lessna på mig.

Eller okej: det där om att jag inte skulle ha vetat det förut är en sanning med viss modifikation. Jag själv lessnar nämligen på mig själv mest hela tiden. Varje gång jag går tillbaka och läser någonting jag skrivit så ledsnar jag på att läsa mig själv efter två-tre rader. Jag ledsnar på formuleringar, ord som återkommer, sättet jag bygger upp meningar, på hur jag kommaterar, ännu mer på hur jag semikolonnerar; ja, ni ser ju.

Det spelar ingen roll om det är en text jag skrivit för tre år sedan, för en månad sedan eller en dag sedan: jag blir less på mig själv för att det inte är bättre, för att jag skrev så och för att jag inte gjorde så, så eller så. Ibland är jag less på att jag ens fått för mig att skriva texten. »Behövdes det en sjunde krönika om vad som fattas GIF Sundsvall i anfallsspelet 2017?«, liksom. Hur många metaforer för GIF-anfallaren Peter Wilsons tunnhet kan en människa försöka sig på att hitta?

Så ja, jo: nog visste jag att det gick att lessna på mig.

 

Jag visste bara inte att andra kunde göra det, så sakta men säkert. Jag visste inte att man lessnade på någon så smygande; att det inte skulle komma som en slägga utan som en svagt upplutande backe, som Annika Norlin sjunger i någon låt på senaste skivan.

 

Det känns allt bättre kring faktumet att just en människa ledsnat. Men samtidigt känns vetskapen om att det kan hända – folk kan ledsna! när som helst! – allt mer oroande.

För om man knappt, bara oerhört knappt, som en otroligt vag förnimmelse, kan lyckas märka när den ledsna–på–någon-processen sker hos någon som man umgås med hela tiden – hur ska man då någonsin kunna hålla koll på liknande processer hos människor man bara umgås med någon gång i veckan?

Det där är jag nu, fast inte på det självsäkra Larry David-sättet utan på ett ocharmigt nervöst sätt, där jag nagelfar varenda litet chattsvar på jakt efter tveksamheter. En inåtvänd Larry David-nedstirrning, där jag försöker se mig själv genom andra.

Och mitt i allt denna oro: den här portalen. Ännu ett ställe där folk ofta har goda skäl att lessna. Samma språk, samma ton, samma (för) personliga gnäll varvat med samma typ av slappa spaningar. Samma upplevda känsla av att jag sakta men säkert nöter ner folk.

 

Kanske börjar jag skriva i Word-dokument istället.

Kanske återkommer jag imorgon.

17 kommentarer

  1. Joakim Joakim 8 juni 2017

    Har inte kommenterat här någongång tidigare men vill bara få fram att denna portal är väldigt underhållande. Fortfarande lika intressant och roligt att läsa om framförallt Giffarna och dess framgångar och nederlag. Går in och kollar typ varje dag om nåt nytt kommit, så 21 inlägg på 22 dagar var ju bara välkommet.

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 9 juni 2017

      Vad väldigt roligt att höra. ”Typ varje dag”-frekvensen är fin att få ta del av och hjälper redaktionsledningen i prioriteringarna.

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 10 juni 2017

      Vad glad jag blir av att höra sånt. Tack.

  2. Ralle Ralle 8 juni 2017

    +1, keep up the good work!

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 9 juni 2017

      Ska bli, Rallmund! Och tack.

  3. Mats Mats 8 juni 2017

    Återkom imorgon!

  4. Linkan Linkan 9 juni 2017

    Jag gillar denna blogg!

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 9 juni 2017

      Och jag dig, LinkedIn. (Kanske blir det grejen som får den här portalens kommentarsfält att lyfta? Att alla som kommenterar tilldelas nya smeknamn som de kan använda i vardagen.)

  5. Anton Anton 9 juni 2017

    Detta är den enda blogg som jag regelbundet läser och således även den enda blogg som får mig att regelbundet dra på smilbanden och stundtals även brista ut i spontana skratt. Den förgyller min vardag extra mycket just nu då jag på mitt sommarjobb krigar mot en ständigt närvarande tristess. Med andra ord; Fortsätt skriva!

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 9 juni 2017

      Vad roligt att höra, Anton!!! Tack så mycket.

  6. Jocke Jocke 9 juni 2017

    Detta ar enda bloggen jag kikar in pa en gang per dag for att se om ett nytt inlagg har kommit, sa fortsatt garna aven om vi inte kommenterar!

    Dock sa blir jag lite oroad over inkonsekvensen mellan ledsna och lessna, vilket ar det som galler egentligen?

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 9 juni 2017

      Kul att höra!!! Ja, vafan: jag skrev ”ledsna” hela vägen först, vände 180 grader och försökte byta ut alla med det FULARE ”ledsna”. Någon får gärna reda ut för mig.

      • Jocke Jocke 9 juni 2017

        Gör mig bara ännu mer förvirrad! Byta ut samma ord mot samma ord?

  7. Elin Elin 9 juni 2017

    Som icke-giffare roas jag främst av ditt språkbruk och dina vardagsbetraktelser. Har absolut inte ledsnat!

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 9 juni 2017

      Vad glad jag blir!!! Tack! Jag ska inte heller ledsna!

  8. Ber Ber 13 juni 2017

    Du är bäst!

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 14 juni 2017

      Naw!!! Du vet vad en vill höra!!!

Lämna ett svar till Erik Löfgren Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.