Nog känner vi igen sådana här rubriker från kändispressen?
Det är spännande att veta vad de stora stjärnorna har på sin rajder: det vill säga den lista de lämnar till arrangören på saker som bör, nja, snarare ska finnas i logen. Den kan innehålla ett par Ramlösa Citron om man spelar på Tonhallen i Sundsvall och den kanske kan innehålla såväl myrra som rökelse om man spelar i Las Vegas. Jag vet inte. Jag vet bara att det då och då läcker ut listor till skvallerpressen.
Och jag vet heller inte mycket om religion, visade det sig snabbt då jag i veckan suttit med under flera religionslektioner i årskurs sju. Mitt närmaste möte med Gud måste nog ha varit då jag en gång försökte dammsuga på självaste Långfredagen, varpå min mor – som varit sekreterare i kyrkofullmäktige i Sundsvall – genast slängde sig, med den sortens smidighet som bara den kristna etiken skänker den medelålders kvinnan, mot balkongdörren för att inte grannarna skulle få veta att hon närt en dammsugande hedning vid sin barm.
Nåväl. Det hör inte hit.
Vid ett tillfälle under veckans lektioner var det dags för filmvisning om Jesus och hans många gärningar – och där slog det mig att Jesus lanserade den yviga rajdern redan för omkring 2000 år sedan.
Jag har varken tiden eller den tekniska skickligheten för att levandegöra det här bättre än så här, men om ni klickar på klippet nedan så ska det börja när Jesus levererar sin närmast orimliga kravlista till den stackars värden som frikostigt bjudit honom till bords:
(Om det mot förmodan inte gör det får ni spola fram till 31.10.)
Ni kan med fördel pausa efter att han – med ingenting annat än femstjärnig arrogans – levererat citatet »You provided no olive oil for my hair«.
Den är så perfekt oväntat divig, den sägningen; inte bara på grund av att han kräver en liten sprejflaska med olivolja för sin majestätiska, utan ännu mer på grund av hur han säger det, med en lätt knyck på huvudet så att hans torra (olivolje-förnekade!) hår svänger till en aning.
Nu vet jag inte exakt hur mycket ni kan se – men olivoljan är ju heller inte det enda kravet. Jesus är också besviken för att han inte tilldelats någon balja för att tvätta sina fötter och dessutom har han middagen igenom suttit och irriterat sig över att han inte fått någon kyss vid ankomsten.
(Tips från kristendomen: Känner du att kemin inte är helt rätt under en middagsbjudning? Släng in en gråterska vid den mest surmulne gästens fötter så får du höra sanningen om vad som stör honom. Antagligen har hans hårtoppar klyvits på grund av att du inte ställt fram olivolja, men helt säker kan man inte vara förrän en syndfull gråterska kliver in.)
Nåväl. Tänk vilken miss de gjort här, den moderna kristendomen. De hade ju kunnat rubricera sin religion som Nyheter24 på ett klickoptimerat sätt redovisar för sjuka rajder-listor som läckt från amerikanska rappare.
Jesus galna kravlista vid middagen
√ Olivolja √ Fotbad √ Kyss
Släpp aldrig in dom här
Många har gjort sig lustiga över hur ofattbart det är att just handbollslandslaget har tillåtit tv-bolagen att sänka ner en mikrofon i ringen under pågående taktiksnack. Det är ju ett evigt brölande, som om man sänkt ner mikrofonen under ett parti älskog mellan två älgar, och all den »Gurkburk«-respekt man ändå haft för handbollen som taktisk sport försvinner ju på fem sekunders brölande om att nån (den som är bäst på att kasta) ska försöka »kasta in den i mål«.
Nu har denna intimitets-sjuka spridit sig till övriga grenar på det svenska idrottsträdet. Exempelvis har de allsvenska fotbollsklubbarna börjat öppnat upp. Jag har bland annat sett ett Rikard Norling-hologram* stå och förklara sin taktik i en CMore-studio och jag har sett att Sportbladets Marcus Leifby skryta om att han kommit innanför kalsongerna på Hammarbys Stefan Batan.
*= Norling-hologrammet var futuristiskt; förklaringen kring hur Nils-Eric Johansson, 37, ska spela wingback var det inte.
Hockeyn har säkert också öppnat upp sedan gammalt, men för att få en enda levande människa att känna till att det ska spelas ett hockey-VM i maj så har den svenska VM-truppen nu tvingats öppna upp de mediala spjällen vidare än någonsin tidigare.
Hockeylandslaget har givit Aftonbladet fullskaligt tillträde och det har bland annat mynnat ut i det här klippet, när förbundskaptenen Rikard Grönborg frågar Joel Lundqvist ifall han vill vara lagkapten i den kommande VM-turneringen:
Jag är verkligen ingen hockeyentusiast (mitt hockeyintresse dog ungefär när Timrå IK:s hemmaarena slutade vara en pre-gymnasial smältdegel där man kunde småsnegla på folk från andra skolor över en pappförpackning ++-popcorn i pauserna), men om jag brytt mig det minsta om hockeyns anseende så hade jag genast försökt strypa den här tappkranen av tillgänglighet.
Det här är ju som att få se Any Given Sunday med David Brent i huvudrollen.
Grönborg glider på ett enda jättelångt icke-skär – på det där sättet som bara en Roger Melin-mässigt rutinerad hockeytränare kan göra – och ställer alltså tre frågor.
»Läget?«
»Kapten?«
»Tar du den bollen?«
Det låter som ett recept för världens sämsta platsannons.
Mycket riktigt.
Dan Glimne: Speluppfinnare
För att vara en licensierad contentskapare så har jag väldigt dålig koll på algoritmer. Därför är det mig ett mysterium att mitt Twitterflöde på sistone har affischerats med material kopplat till Lars Beckman: den moderata riksdagsprofilen samt bubbelbadsentreprenören (jag är lite osäker på ordningsföljden på dessa två titlar). Allt Lars Beckman skriver, återvevar (svenska för retweetar) eller ens gillar dyker upp i mitt flöde – och om jag inte är inloggad då det händer i realtid så sparar plattformen händelserna till dess att jag loggat in. DU KAN HA MISSAT DET HÄR, skriker Twitter, och hänvisar till att Lars Beckman gillat en status om att 200 kronors skattehöjning för höginkomsttagare är kommunism.
Nåväl. Det är faktiskt inte det allra sämsta. Det finns mycket Fredagsveven™-kompatibelt material i denna Timbro-sponsrade alternativvärld – och exempelvis fick den här förhållandevis rimliga Lars Beckman-tweeten mig att få upp ögonen för en gammal profil:
För vem har kommenterat uppskattande om inte den gamle pokerprofessorn Dan Glimne: det något skröpliga ansiktet utåt för den svenska »pokerboomen« i mitten av 00-talet.
(Alltså inte anmärkningsvärt skröpliga, förstås, men nog hade pokern – denna nya, sexiga och lite farliga företeelse – kunnat använt sig av en icke-flugbärande icke-gubbe i sin lansering?)
Och ett klick in på Glimnes profil gav mig den här älskvärda informationen:
Spelspecialist, mhm, författare, säkert, men nog stannar man till vid »speluppfinnare«. Nog är det svårt, för att inte säga omöjligt, att undgå att tänka sig hur denne uppburne nestor (som en hel svensk pokervärld lärt sig att lyssna okritiskt till i sena TV4Plus-sändningar) hittar på nya spel – mitt under brinnande parti. Att han, with the power vested in Dan Glimne, ändrar reglerna till sin fördel.
Jag tänker mig att någon visar fram en kåk och sträcker sig över bordet för att håva in polletthögen, varpå Glimne snabbt sträcker sig ner under bordet, plockar upp ett kort ur skon och trycker fast en lätt fuktad klöverknekt i pannan, gastar »KNEKTPANNA!« och börjar håva in markerna åt sitt håll istället, utan att behöva förklara sig särskilt mycket utförligare.
Jag säger inte att det är så (Glimne utvecklar tydligen brädspel, enligt en googling), men jag säger att det är omöjligt att inte skena iväg och tänka sig.
Tidig spaning: ankeltrassel att vänta
Vad roligt det var att slå sig ner och smattra igen.
Det här har varit en fin dag, den första riktigt fina dagen på länge – trots att vårt fotbollslag GRUESOME 442-SOME föll med klara 3–6 i sjumannapremiären mot Kroatien Team sent på torsdagskvällen. Den skumma belysningen och de synnerligen diffust målade sidlinjerna på Råstasjöns IP är enkla bortförklaringar att ta till, för den veksinnade, men faktum är att det var »kroater, kroater, överallt kroater« som helt enkelt stod i vägen för segern.
Men trots den blytunga premiärförlusten så har jag lättat fram under fredagen. Och visst har det underlättat att helgen är annalkande, visst har fredagens friluftsdag gjort sitt, men den största anledningen är nog ändå att vädret äntligen tillåter ett ansvarstagande och vuxet bruk av låga sneakers.
Och det här är ingen tom berättelse om att dagen bjöd på ankelsocksväder (det är inte Fredagsveven™-material) utan en otroligt tidig spaning; kanske den tidigaste jag någonsin gjort.
Min spaning är nämligen den att Stockholms Läns landsting kommer att tvingas bokföra en liten rekordnotering när det gäller ledgångstrassel i anklarna om tio, tjugo, trettio eller hur många år det nu tar att utveckla ledgångstrassel på grund av att man tidigt börjat exponera sina anklar för extrem kyla.
En liten topp kommer det att bli, sanna mina ord, efter en vinter där jag gång på gång noterat hur ungdomar burit låga sneakers och ankelsockar i minusgrader och därmed tejpat ett litet metaforiskt paket med iskuber runt sina stackars fotleder.
Och jag syftar inte ens på sådana riktigt unga och oövervinnerliga ungdomar som ännu inte kan stava till krämpor – utan ungdomar i min synnerligen sår- och frysbara ålder.
Men nu, fyra månader efter att jag stod och gubbmuttrade åt sneakersbärarna på Kåken!, kan man äntligen studsa fram på lätta sulor.
Bli först att kommentera