Lennart och metanen

Idag vaknade Sveriges tv-tittare och tidningsläsare upp till den här nyheten:

Helt plötsligt – en blankmåndag, dagen innan lucia – presenterades en rapport som gör gällande att halten metan i atmosfären har ökat med 2000 procent. Två tusen!!!

Och det är förstås skrämmande; en tjugodubbling av den aggressiva metangasen skojar man – som det heter på Johan Rockströmska – inte bort.

Men det är också roligt att föreställa sig att denna rapport, som hastigt och mindre lustigt plötsligt kablar ut en tvåtusenprocentig ökning, kan ha föranletts av att någon inte riktigt… gjort sitt jobb ordentligt, i sexton års tid.

Tänk er hur en – och nu snurrar jag min fördomstombola här, vad gäller forskarnamn – Lennart får sig en anställning på ett forskarinstitut. Lennart ska vara ny metan-ansvarig på institutet. Det är en titel som kanske låter flådig, men som i stort består av att han ska hålla koll på den metanmätare som forskarinstitutet låtit installera på kontrollpanelen; ett arbete som man på modern centerpartistiska skulle kalla för ett »enkelt jobb«.

Första arbetsdagen, en höstdag år 2000, så instruerar chefen Lennart kort och koncist kring vad arbetet går ut på. »Du ska hålla koll på den här mätaren«, säger han och pekar. »Metanen. Vi har fått för oss att det kan hända nåt på den fronten, men vi vet inte riktigt säkert. Växthuseffekten kan ha gett sig på metanen«, säger chefen. Lennart nickar.

»Så håll koll på metanen. Om det händer något så hojtar du.«

Och om vi roar oss med att ponera att denne Lennart – som kanske aldrig förut haft ett eget kontor – har minsta möjliga problem med arbetsdisciplinen så skulle ju de här scenerna kunnat utspela sig, ganska direkt efter att chefen slagit igen dörren:

Första förmiddagen kanske han satt och kollade med något sorts intresse på kontrollpanelen, men med största sannolikhet rörde ju inte metanmätaren på sig ett enda dyft. Och då tröttnar man ju. Och ta det från en individ som faktiskt suttit på en arbetsplats i månader utan konkreta arbetsuppgifter, utan någonting brådskande på agendan; man hittar annat att göra.

Man hinner läsa alla långa texter man egentligen inte skulle haft tid med, man hinner skrivbordstrumma sig trött i underarmarna, man hinner gå runt bland medarbetarna och tjibbetjabba orimligt mycket om folks medhavda matlådor – och är man riktigt driftig i sitt icke-arbete förvandlar man nog sin skrivbordsvrå till en tupplursbädd.

Man får helt enkelt tiden att gå. Och ja, plötsligt kan nog sexton år av ens arbetsliv ha gått.

Och då får man plötsligt syn på den, av en slump när man flyttar på någon halvurdrucken läskburk och lyfter på en gammal Buster-tidning:

Mätaren.

»Justfan’mätarn!!!«, får man ur sig och man ser direkt att någonting har ändrats, att räkneverket har snurrat. »Så där hög var nog inte stapeln när jag kollade för alla de där åren sedan«, tänker man oroligt och börjar med rappa, ångestladdade fingrar bläddra i den där gamla instruktionspamfletten från tidigt 2000-tal, stämmer av den gamla metansiffran från då med den som går att utläsa på dagens slumpmässigt framletade mätare.

Och då inser man den.

Tjugodubblingen!!!

Jag säger inte att det har gått till så i det här fallet, jag lyfter bara möjligheten att det kan ha gått till så.

Och det scenariot är roligare att föreställa sig än att det helt enkelt handlar om medielogik, att dag-för-dag-försämringarna av klimatet (som denne hypotetiske Lennart inte hade ork att följa!!!) är på tok för osexiga att göra nyheter på och att man därför måste gasta om tvåtusenprocentiga ökningar för att kunna klämma sig in längst bak i TV4-nyhetssändningarna, precis innan nattens NHL-hockey-svep.