Kalasläggslistan och Kasslerlistan, vecka 46:

1. Janne Andersson (NY)

Det finns något så otroligt upplyftande och hoppingivande i att 53-årige Janne Andersson plötsligt, hux jävla flux, är en tokhyllad SM-guldtränare.

För ett år sedan höll han ju verkligen på att kraschlanda storklubben IFK Norrköping i superettan. Jag minns att jag satt på Sportbladets redaktion och gjorde en massa uträkningar i början av förra hösten och jo: Norrköping, som då låg på kvalplats, skulle av allt att döma ryka. Formen var helt i plåt, de gjorde inga mål, vann inga matcher – och Janne Andersson verkade helt ha kört fast med sitt lag.

Han kom till Norrköping inför säsongen 2011, tog dem till en finfin femteplats 2012 varpå han förlängde sitt kontrakt med tre nya år i början av 2013.

Och det var… nog det som räddade honom förra hösten. Jag känner mig tämligen säker på att om hans kontrakt gått ut efter 2014 så hade Andersson, som efter femteplatsen 2012 lett laget till en nionde och en skakig tolfteplats, nog inte fått nytt förtroende.

Då hade IFK Norrköping tagit in något nytt namn. Testat nåt nytt. Prövat sina vingar. Vinkat adjö till den stillastående 53-åringen som säkert inte ens hade en konkret projektplan (innehållandes ord som »tempofotboll« och »Bayern München«) uppritad.

Och ett år senare är han bäst i Sverige, älskad av alla, pappnäbb i de lokala rondellerna.

Precis samma Janne, han den skicklige, solide men lite uttjatade tränaren som stod och stampade, fick plötsligt flyt i grejerna och rull på den snöboll som till slut rumlade hem Lennart Johanssons pokal.

Kunde det helt plötsligt hända för en gladlynt 53-årig hallänning under 2015 så borde det kunna hända för vilken 2015-stillastående kringtrampare som helst under 2016. Typ mig eller dig.

Det var ju inte som att Janne bodde hos »Coach Nebez« hela vintern och kom ut som en helt ny tränare i våras.

(Nej! Bilden är ett montage!!!)

Det gick helt sonika bara helt plötsligt mycket bättre för honom.

Det kan börja gå bättre. För mig, för dig, för samhället, för världen.

 

2. Niklas Orrenius (ÅT)

Det är sällan, allt för sällan, som den här portalen kommer med konkreta lästips. Men den här krönikan av den alltid lika eminente DN-journalisten Niklas Orrenius var läsvärd och bra.

Han har sådan journalistisk tyngd, Orrenius, att man litar på att vartenda ord i berättelsen är sant; att det gick till precis så som han beskriver det. Att han inte spetsat till historien ett uns.

Och jag tycker att det är skickligt att använda ett verkligt scenario i sitt tyckande. Och det är bra att… någon som inte heter Joakim Lamotte gör det.

Men med det sagt så måste jag påpeka att det är farligt att öppna upp scenario-dörren, i detta Joakim Lamotte-belupna medieklimat. Att bjuda honom på ett scenario från verkligheten; bara kasta ut det, fritt för honom att använda och tolka.

Och jag spår att Joakim Lamotte, kolumnvevare i alla sammanhang han kan nästla sig in i, lär slamsuga hela den vida webben efter nya scenarion att använda till sina framtida krönikor. Hans egna, tillspetsade historier lär vara slut och till och med de rent påhittade fablerna lär börja sina.

Så förvånas icke om ni inom kort nås av en krönika – antingen ett FaceTime-tyck från framsätet i hans bil eller en textkolumn på typ Land.se – där Lamotte varit med om exakt samma sak som Orrenius (ett så kallat scenarioknyck), fast där den sexuellt trakasserade mannen sprungit omkring med penisen i vädret och jagat städerskan hela vägen ner och förbi receptionen samtidigt som ingen gjorde någonting alls.

 

3. Jan »Kniv-Jocke« Olsson (NY)

Jag har älskat Jan »Kniv-Jocke« förbehållslöst sedan han spökskrev den här hyllningskolumnen åt sig själv på Sundsvalls Tidnings familjesidor. En text som var värt ett helt eget inlägg då det begav sig.

Nu är han i farten igen, i 2015 års kanske bästa klipp på diskbänksrealistisk glädjeyra.

 

4. Pirkt.se (ÅT)

I väldigt få andra forum än just detta skulle man få se det här utfallet av denna omröstning:

I en tid då allt handlar om klick, delningar och viral spridning kan det ibland vara viktigt att påpeka att det finns fördelar med att bedriva en portal där sju av ens tio läsare består av ens föräldrar och syskon (inloggade från olika enheter).

I denna läsarkrets ögon duckar jag tydligen alla motgångar:

Och initiativet att återinföra en förvisso omdöpt men fortsatt veckovis lista kan visa sig vara ett av portalens bästa publicistiska beslut på länge.

 

5. Andrev Walden (ÅT)

Jag vet inte varför han har sin blogg på Café – antagligen för att de formligen häller pengar över hans frilanskassa – men det är inte ett nog stort irritationsmoment för att undvika att länka dit varje vecka, när han kommer med sin orimlighetsrapport. Hans veckovisa bloggvevningar var nog katalysatorn som fick mig att åter vilja ha ett listforum att verka i.

Han är kort sagt ett föredöme, denne Aftonbladet-avhoppande Walden, dels i stilistisk rolighetsväg men också som skapare av små gif-animationer. En klok och skicklig yrkesman i denna klickonomins tidevarv, likt en internet-viralitetens Andreas Johansson.

 

 

1. Östersunds-Posten (NY)

Debattklimatet må vara generellt uppskruvat i vårt samhälle idag, men förbise alla Ivar Arpi- eller Per Gudmundson-vevningar från högerkanten; de riktiga övergreppen och den riktigt låga nivån hittar man i Jämtland hos den centerpartistiskt bundna Östersunds-Posten.

I en krönika av tidningens skribent Martin Nilsson hittar jag följande stycke:

Det går inte att tolka på så många olika sätt; ÖP:s sportredaktion liknar mig, eller åtminstone min 2010-uppenbarelse, vid en lågtflygande olyckskorp!

En olyckskorp! NIVÅN??? Snälla nån, vilket publicistiskt haveri. Jag vill att någon tar avstånd från den här tok-uppskruvningen av det jamtska debattklimatet. ÖFK är inte ens i allsvenskan än och jag kan knappt tänka mig vilka övertramp tidningens skribenter kan tänkas begå för att egga upp stämningen inför ett Norrlands-derby 2016.

 

2. Hammarby (NY)

Jag snubblade över en Fotbollskanalen-artikel härom veckan och förlåt, men det blir inte mer Hammarby än så här:

»Ljusvattnets Henry«, utlandsproffs-Sveriges mest skadedrabbade individ på den här sidan Micke Svensson, vill enligt rykten flytta hem till Hammarby för att där operera knät, något som varken bekräftas eller dementeras – av Björn Runström.

(Nu i efterhand noterar jag ett »förhoppningsvis« också, som måste vara dittryckt av en journalist i grönvit halsduk.)

 

3. SVT (ÅT)

De måste ha suttit som på nålar i veckorna, cheferna på SVT.

Förra fredagen valde de nämligen att sända ut ett Skavlan med »Rod Stewart« som gäst.

Detta trots vetskapen att den här figuren lurar i vassen:

Jag tycker att det är direkt svagt av ett produktionsbolag med public service-ansvar att med skattefinansiella medel hugga efter vad man tror är Rod Stewart, när vi såg hans dubbelgångare Rud Stewart i farten i Medelpad så sent som sommaren 2014.

 

4. Tvillingparet Ahlström (NY)

De kom till Sundsvall Hockey för ganska precis en månad sedan, tvillingarna Oscar och Victor Ahlström. De två snart 29-åriga forwardsbröderna har förvisso spelat i högstaserien med AIK i ett antal år, men förra säsongen spelade de i hockeyallsvenskan med Södertälje SK och gjorde 14 poäng i grundserien – tillsammans.

SSK rasade ner i ettan och de var följaktligen kontraktslösa fram till mitten av oktober i år när en hockeyallsvensk jumbo i akut forwardskris – Sundsvall Hockey – förbarmade sig över dem.

Efter en månad i klubben vill då Sundsvall Hockey förlänga kontraktet med bröderna som gjort det rätt bra och bidragit med fyra poäng vardera på de nio spelade matcherna.

Men det vet inte detta menlösa Sedin-par ifall de vill.

De vill nu – trumvirvel! – utomlands!!!

– Det vore kul att testa nåt nytt, säger en av Ahlström-brorsorna till ST.nu.

Efter en enda månad i klubben. Efter en månad av hockeysäsong.

Menlösa hockeyspelare i Sverige har det för bra!!!

Titta på fotbollen, titta på typ Mjällby AIF: nästa år kommer en habil allsvensk spelare som Mathias Håkansson antagligen få harva i division 1 södra – trots att han gjorde 21 starter och fyra mål i allsvenskan så sent som för två år sedan.

Denne förstadivisionsmålskytt kanske får börja jobba på förskola vid sidan om, kanske intensifiera sina studier; inte finns det i hans tankar att någonsin bli utlandsproffs.

Men i hockeyn är det fortfarande en spelarnas marknad, trots att popcornnafsandet närmast upphört i SHL-pauserna och att inte en en enda klubb kan gå bra ekonomiskt.

Som hockeyspelare kan du fortfarande vänta halvvägs in i hösten på att fullständig kris utbryter någonstans och då åka dit och krita på ett korttidskontrakt. Och om du sedan inte trivs optimalt (om Måndagsjazzens novemberbokningar inte duger!) så kan du alltid söka dig till nya äventyr och stå bakom kassen och spela välbetald skridsko-innebandy i danska Herlev Eagles.

 

5. Ivar Arpi (NY)

Propagera gärna för att sätta in militären för att skydda landets gränser mot elaka flyktingar som vill komma hit och försöka att efter bästa förmåga fortsätta sina sönderbombade liv, tyck för all del att tillfälliga uppehållstillstånd – detta migrationsfrågans balansband (»ja, all forskning är emot det och ingenting stöder det men det kan funka och jag älskar det!!!«) – är en perfekt skrämseltaktik och vifta obehindrat med din SD-svans efter folk i de sociala medierna.

Men du kan väl åtminstone försöka dölja all inhumanitet och alla onda, bruna idéer bakom en trevlig, polerad yta.

Ivar Arpi försöker inte ens med fasadtvätten.

Så fort du ser honom i bild – dels still-, men framför allt rörlig – så syns det att det där är en man som vill sätta in militär mot flyktingar för att rädda julhandelsrekordet.

Jag tror att det är någonting i kombinationen mellan hans höga hårfäste (det vilar något obehagligt över den semi-flintifierade sidbenan) i kombination med de där karga, elaka Skrot-Nisse-ögonen.

Hm. Låt oss se, genom att Arpi-fiera mig, i den mest fromma bild som tagits på mig under 2015: stillsamt liggande på en semesterbrygga.

Är det den märkliga frisyren?

Nej. Här blev jag om möjligt än mer from och tillfreds med tillvaron. Mitt väna näbbparti i kombination med Arpis mjuka, till synes välbalsamerade hårväxt ser inte ut att kunna TUT-skrämma en kotte. Jag ser ut som en tecknad brunbjörn som vill alla väl.

Är det ögonen, då?

Mja. Marginellt mer skräckinjagande – det finns ett mörker där i den skuggbelagda ögongipan – men ändå inte så att det kryper kårar genom skinnet av blotta uppsynen, som det gör vid ett genomsnittligt Arpi-besök i Agenda-studion.

Nej, det är förstås så att det är hans uppsyn, ögonrynka och märkliga frisyr som tillsammans med hans åsikter skrämmer en. Att hans retorik samspelar med den flintifierade sidbenan för att uppnå Skrot-Nisse-skrock-nivåer. Den där retoriken som ska få gemene man att tro att vi är mitt uppe i en systemkollaps och att man inte längre kan ta tunnelbanan till jobbet för att det på perrongen står ett tjog afghaner och skjuter med hagelgevär i taket. Och att om du väl hoppar på pendeltåget till Uppsala så kan helt plötsligt den syriske lokföraren ta sikte på Aleppo. Att det inte blir några juleklappar för de svenska barnen och PR-papporna (när det egentligen slås rekord!).

Ett föredöme inom det här fältet (mjuka bruna åsikter bakom en polerad yta) är Per »Nationens Undergång« Gudmundson som jag tror lyckas nå ut bredare med sin alarmism med sin kindplufsiga, tweeddraperade nallebjörnsutstrålning: