Vinnarhålet

De hade kunnat spurta förbi Hammarby, blivit bästa nykomling och nått det uppsatta målet.

Men Giffarna valde att passivt lägga sig som tolva utvändigt.

Vinnarhålet.

OBS: Bilden är ett montage.

 

Det går inte att tolka det på många andra sätt. Janne Anderssons IFK Norrköping klarade en tolfteplats förra hösten och i eftermiddags fick han, efter en 2–0-seger borta mot Champions League-laget Malmö, greppa SM-pokalen.

Och via en håglös och stundtals bisarrt passiv säsongsavslutning mot Djurgården lägger sig nu GIF Sundsvall och smyger med i sjättepar utvändigt inför det potentiella guldåret 2016.

De ville åt vinnarhålet. På annat sätt går det inte att tolka lördagseftermiddagen.

För om Giffarna verkligen hade velat avsluta med en seger och chans på den tiondeplats som föreningen satt upp som mål inför säsongen så hade väl inte Jesper Karlström redan efter åtta minuter fått stå och måtta, måtta och måtta inlägget som sedermera skulle nå en ouppvaktad Sebastian Anderssons panna i straffområdet?

Inte hade väl då samme Andersson fått ta ner ett högerinlägg och helt sonika vandra förbi en håglöst semi-stötande Jon Gudni Fjoluson vid målområdeslinjen?

Nej, inte hade väl då samme Andersson – samme rågblonde, vår-petade Kalmar-flopp som gjort inför matchen stod på fyra allsvenska mål – tillåtits knoppa dit trean bara ett par minuter efter tvåan, efter ännu ett inlägg från höger?

Han fick inte göra annat i den första halvleken, stackars Tommy Naurin, än att vittja sitt nät och skälla på sina håglöst passiva försvarsspelare.

Något han fått göra ett antal gånger, den här säsongen. En skulle närmast kunna tala om en epidemi av passiva försvarsingripanden som lett till mål.

När Sam Johnson satte 4–1-målet fick han mer tid och lugn att sikta in sig på än en genomsnittlig lerduveskytt (statistiskt sett hann det typ släppas två nya Beck-filmer från det att han tog emot bollen tills dess att han avlossade skottet).

 

Den här portalen har ju fäktats mot denna väderkvarn ett tag; den slående passiviteten i försvaret kring och i det egna straffområdet. Hade Pirkt.se-redaktionen bara haft resurserna hade den låtit hänga en banner med budskapet »ni måste träna bort försvarspassiviteten!!!« efter ett flygplan och låtit det cirkulera på låg höjd över Norrporten Arena under förmiddagsträningarna.

Men resurserna finns inte. Budskapet går inte fram. Det finns inget generellt problem, bara ständiga olycksfall i arbetet; som vore GIF Sundsvall ett helt vanligt privatägt vårdbolag med vinstsug.

– Vi hade det jobbigt med inläggsspelet och inspelen. Vi hade jobbigt dels att skydda oss från inspel från högerkanten och sedan hade vi jobbigt inne i boxen idag, sa Joel Cedergren till mig efter den avslutande Dif-torsken.

Han fortsatte:

– Vi har egentligen utvecklat vårt försvar på inlägg på ett bra sätt. Vi hade det jobbigt i våras.

(Ja, jo, visst: jag minns ju att Nyasha Mushekwi var om möjligt ännu friare än Sebastian Andersson när han tilläts knoppa dit 2–0-målet i hemmamötet i våras.)

– Men i den här matchen var det inte bra, tillade Cedergren.

Känns det som att det går att skönja en trend där det ofta är passivt defensivt?, trevade jag, och exemplifierade med Sam Johnsons 4–1-mål.

– Det var passivt, det håller jag med om. Men jag tycker generellt inte att vi är passiva. Vi har haft lite positionsproblem som vi har rättat till.

 

Tillåt mig att återkomma på det temat.

 

Det var en märklig fotbollsmatch. Långa stunder såg det, bortsett från några fina och rappa Rúnar Sigurjonsson-intentioner (han såg verkligen ut att vilja spela till sig en tvåa innanför tullarna), ut som ett parti fotbollsgolf. Det fanns alltid tid att sleva iväg en lyftning mot en medspelare som dessutom alltid kunde unna sig att ta ner bollen relativt opressad. Det var en konstgräsfotboll som sniffat konstgräskulor; det gick så sakta och det var så fullkomligt friktionsfritt.

Få kastar sig in i femtio-femtio-dueller på plastmatta överlag, ingen gör det med risk att behöva halta runt på kryckor på Dominikanska Republiken i december.

Vi var nog ett par stycken som hellre varit hemma och följt trekampen om det allsvenska guldet i den andra halvleken, men vi fick åtminstone med oss ett drömmål från den avslagna andrahalvan på Tele2 Arena.

Adam Chennoufi må vara på glid till division 1-nykomlingen Team Thoréngruppen, men hans högerträff till 4–2-reduceringen var av det slag som brukar kunna ta tekniska men ineffektiva yttrar (läs: Andres Vasquez) till schweiziska högstaligan.

 

Det mest häpnadsväckande från Tele2 Arena-besöket i eftermiddags var att den ”mixade zonen” (det kala utrymme intill utgången där spelarna passerar efter att de duschat, bytt om och i vissa fall också ätit) gästades av en udda fågel.

En fågel som gick runt och frågade frågor om Lars Krogh-Gerson på engelska, till alla och envar. Han kom, berättade han, från en »luxemburgisk finanstidning« som skulle göra ett reportage om den store landslagsstjärnan.

Jag vet inte hur många förbisläntrande GIF-spelare han stannade för att ställa frågan ifall »Lars is a funny guy«.

Jag själv tonade inte bara ner stjärnstatusen på Gerson inför den storögde finansreportern; jag glömde också göra klart att han kallas »Wok-Lars« vilket lär kunna medföra att han återvänder till furstendömet vinkel-lös.

Men om ni prenumererar på några luxemburgiska finansmagasin så kan ni hålla utkik efter visst GIF-lysmäte framgent.

 

Nåväl. Giffarna förlorade klart och slutade tolva.

Men inget säsongsresultat står sig enskilt i dagens fotboll. Allt är »ett flerårsprojekt«. Har du inget färdigritat flerårsprojekt med dig till den allsvenska upptaktsträffen i mars så blir du runtknuffad i en ring av en mobb ledd av Nanne Bergstrand.

Hammarby-tränaren som själv till och med övervägde att sluta då hans lag, förlåt: projekt, avslutat säsongen svagt och då Stefan Batan ännu inte förvandlats till David Alaba, trots Claes Hellgrens idoga slit med medicinbollarna.

Jag kan förstå honom: hans lag är ju hängande i ett omöjligt elftespår inför 2016.

GIF Sundsvall låg däremot passiva och smög sig klokt till en tolfteplats, med allt vad det innebär.

Uppskruvade förväntningar, ökade krav, favoritskap, guldvittring.

Giffarna har styrts till vinnarhålet.

Lite defensiv aggressivitet på det här, så.