AIK-GIF Sundsvall 4–1

De verkade verkligen inte vilja ha norrlänningar på nationalarenan. Inte sedan 1954, då fotbollslag hemmahörande norr om Gästrikland inte var tillåtna i allsvenskan, har en sådan ogästvänlighet uppvisats ett knippe norrlänningar på en allsvensk arena.

Ditresta Patroner, exil-medelpadingar och unga Jakobsbergsfostrade tjejer sugna på hederlig bortasupporterkultur (Tilde) hänvisades till en grådaskig bakväg under arenan; en vandring genom katakomber djupare än de Sagan om Ringet-gänget (som vi Tolkien-entusiaster kallar dem) tvingades igenom när de nöp den där kortväxtes genväg genom den där grottan. När min vän, som kom lite senare, frågade hur man tog sig till bortasektionen förklarade jag det som att »när du tror att du kommit fel åtta gånger så har du kommit rätt«.

lord1

Efter att värdarna lotsat oss längst ner genom nationalarenans slussystem visade de oss gäster till tiofaldiga stentrappor som de ville att vi skulle klättra uppför. Tio stycken. Hissen hade de barrikaderat med lås, bom och vakt.

Vid ett tillfälle under den ändlösa trappklättringen tror jag att jag såg Putte Patron i färd med att Gandalf-veva med änden av en GIF-flagga mot en av de låsta trapphusdörrarna, i hopp om att den skulle öppnas.

gande3

Men icke; hela vägen upp skulle man, trappa efter trappa.

Efter att ha klättrat hela vägen upp fanns nya, magiska skyltar för medelpadingarna att försöka tolka:

låst

Väl uppe på läktaren, allra högst upp!, i ena hörnet!, var det ett under att det fortfarande fanns visst syre kvar i de blåklädda lungorna för några ramsor.

Men nog fanns det syre, hopp och framåtanda – i knappa tjugo minuter.

Pa Dibba tilläts springa dit 1−0 innan popcornen i Tildes 45-kronors-skål ens hunnit svalna (nej, förlåt, det var en svag liknelse; popcornen var redan kalla och gamla vid köpet, kanske så till den milda grad att det framkallade hennes följande magtrassel) efter ett försvarshaveri av sådana mått att AIK-tränaren Andreas Alm borde kallat in individerna i sin nykomponerade backlinje på alkoblåsning.

Men säg den lycka som varar för evigt med ett osynkat allsvenskt mittbackspar mot Henok Goitom och med ett mittfält som lämnar ytan framför backlinjen vind för våg?

Precis.

Niclas Eliasson har, efter sin succésäsong med Falkenberg i Superettan i konfirmandsålder, inte haft det så roligt i allsvenskan. Där är folk elaka, smäller på och ger inte frejdiga yttrar särskilt mycket utrymme. Det har inte passat Niclas.

Niclas har mött GIF Sundsvall för lite, det är vad han har gjort.

Det var egentligen bara en tidsfråga, när han och Sam Lundholm tilläts ströva fritt, när Ebenezer Ofori tilläts styra och ställa centralt och när både Henok Gotiom och Mohamed Bangura från första minut hade ett hundraprocentigt övertag på respektive vitklädd mittback.

Fan: till och med Dickson Etuhu, denne allsvenske Bob Sapp-figur, fick stå och se bra ut. Det var lätt att göra det som stillastående bollvinnarmonster när GIF-spelare i tid och otid chippade in omöjliga, planlösa bollar på det svartgult dominerade innermittfältet.

När den majestätiske Henok Goitom lättade från marken i den nittonde minuten verkade Stefan Ålander stå kvar och undra om det var en gammal beprövad NEC Nijmegen-känning som fått Jocke Nilsson att kasta in handduken och tvingat den uppenbart formsvage »Ålen« – som man tyckte genuint synd om som högerback mot Lasse Vibe senast – till ännu en insats.

Det borde ha gått att oförtjänt klamra sig fast vid likaläget in i pausvilan, men Fjoluson och Ålander slog sina osamspelta huvuden ihop och lät, med en för ändamålet perfekt utförd djuptagar-vägran, en simpel lyftning från mittplan friställa Goitom inuti offensivt straffområde.

Sedan hade man, med facit i hand, kunnat gå hem. Popcornskålen var slut, GIF-tränarnas idéer likaså.

Naurin bjöd på 3–1 då han var ute och flaxade (för andra gången; i första halvlek räddades han bara av en Sigurjonsson-fot på mållinjen), sedan lät Ålander och hans genom hela matchen osynkade kompanjoner till och med Fredrik Brustad näta.

Det hade kunnat bli 5–, kanske 6–1; det var en rakt igenom bottenlöst usel och slapp GIF-insats mot ett AIK-lag som på förhand såg ut som en uppgift som låg helt rätt i tiden.

Hasan Cetinkaya hade just firat ner en repstege till Nabil Bahoui från sin ständigt Stockholm–Genclerbirligi-pendlande helikopter och skjutsat honom till Saudiarabien, där den 24-årige landslagsyttern kan skyddas från elaka Premier League-klubbar som girigt lockar med världsliga ting som »sportsliga utmaningar«. Patrik Carlgren var skadad )antagligen hade han väl tappat en rosa hårspraysflaska på foten i U21-EM-firandet), likaså Sonko Sundberg; vilket betydde en 18-årig strutväktare och en ytterbacksduo bestående av Kenny Pavey och Alex Pereira.

Det såg lämpligt ut på förhand, det såg riktigt lovande ut efter fem minuter med 1–0-ledning på en glesbefolkad, semestertrött nationalarena – men efter en timmes spel kunde jag summera en av årets svagaste GIF-insatser samtidigt som mitt sällskap indoktrinerats i supporterskapets absoluta baksida (solklar förlust, inkasserad sittandes i periferin, långt borta från livet och rörelsen, med en 30-kronors ljummen Ramlösa i en pappmugg under snoken).

Det var bara drygt 20 minuter kvar när första bytet kom.

Bara det.

Tränarduon väntade i sjuttiosju minuter för att se ifall inte Sebastian Rajalakso (som förvisso lyckades lyfta in bollen på den obemannade åker Pa Dibba fick för sig själv vid 1–0-målet) skulle blixtra till. För egen del hade jag väldigt svårt att se det hända; den form- och självförtroendefattige 26-åringen ser ut som ett gammalt entaktat kallblod som någon råkat anmäla till en galopptävling.

När Johan Eklund väl kastades in, vid tvåmålsunderläge med kvarten kvar, så var det istället för en anfallare, ty alla vet ju att en kedja med tre anfallare trumfas av en kedja med två anfallare och en mittback.

Det är det vapnet som finns vid underläge, att desperatflytta upp en mittback när de sista sandkornen håller på att runna ur timglaset; dessförinnan är det väldigt lite som tyder på att årets GIF-lag ligger under med en eller ett par bollar.

tracy

Var är Marcus Danielsson? Alltså var är han? Vad gör han? Hur mår han? Har han slutat med fotboll? Fått sig en trassligt stekt kycklingbit i sin O’Learys-pasta? Varför kommer det inte ens månatliga uppdateringar om den skada som initialt skulle honom borta från en allsvensk månad? Det har nu gått snart fyra och Jocke Nilsson står med en fot på Hasan Cetinkaya-helikoptern och Stefan Ålander är seriens kanske formsvagaste försvarare.

Jag tar tillbaka allt elakt jag någonsin skrivit om Mittmedia efter denna uppvisning i NEC Nijmegen-kontakter. En riktigt bra Nijmegen-kontakt går inte att värdera i nedskärningar i personal och tidningssidor.

Betygen (med reservation för att jag såg matchen högt upp från kortsida): 

Tommy Naurin +

Robert Lundström +

Jon Gudni Fjoluson +

Stefan Ålander +

Dennis Olsson +

Robbin Sellin +

Runar Mar Sigurjonsson +

Lars Krogh Gerson +

Sebastian Rajalakso +

Leo Englund +

Pa Dibba ++

Kommentar: Jag tyckte uppriktigt att det var en rakt igenom underkänd insats på i stort sett samtliga fötter. Pa Dibba den ende som kändes någorlunda pigg och som åtminstone försökte göra maximalt av det lilla av värde som letade sig fram.

Tildes betyg på bortasupporterupplevelsen: »Ett och ett halvt plus.«

En reaktion på “AIK-GIF Sundsvall 4–1

  1. Vad är det med det här gänget?? En usel första halvlek mot Gbg följs av en riktigt bra andra, sen åker man till Solna och spelar dubbla usla halvlekar. Göteborg var i alla fall ett bra lag, men AIK, mediokert fick ändå göra vad de ville, oatackerade. Giffarna viljelösa, mil ifrån motståndarna, loja, noll maxlöpningar. BUUUU

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *