Två reservstrumpor från Paradise

Ett helt lag så nedtryckta i skoskaften att till och med avbytarnas strumpläster verkade ha skavts bort.

Men fotbollen är inte logisk: så länge man har ett par hela reservstrumpor har även Leo Englund en chans och man måste utnyttja alla luckor man hittar i en till synes ogenomtränglig fasad.

Häckens VM-back Diego Lugano har nästan varit överallt – men inte på Bjurö Havsbad.

leo2
Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com.

Efter en halvleks blått bolltrillande stod Samuel Gustafsson sloknäbbad inför CMore-kameran.

Nykomlingen GIF Sundsvall hade gått ut för att tävla i passningsspel med ett av Sveriges allra passningsskickligaste kollektiv – och fått med sig en klar spelmässig ledning på poäng.

»De har bollen och vi försvarar oss«, summerade Häckens 20-åring med en suck. »Vi har inte haft ett anfall som varit vettigt«.

Njäe, nja, jo: nog skapade bortalaget en del chanser. Redan efter ett par minuter skulle Dardan Rexhepi ha haft sig en straff, när Eric Larsson snubblade och lade sig som en vägspärr vid friläget (han verkar behöva bli skjuten med en armborstpil i brösthöjd för att få straff i år, Rexhepi). Och nog fick Nasiru Mohammed trycka iväg ett par farliga försök efter omställningar och nog var Simon Gustafsson bara halvannan decimeter ifrån att trycka dit ettan efter GIF-slarv på mittplan.

Men känslan, känslan!!!, som Samuel Gustafsson gick och bar på inför pausdrickat på var ju korrekt: det var Giffarna som hade bollen, som styrde spelet och dikterade tempot. De vanligtvis så bolltrygga Häckenspelarna fick mest jaga.

Likt rusiga studenter verkade GIF-spelarna ha märkt att man fyllde ut den allsvenska kostymen på Kopparvallen – nu skulle här prövas ut manschettknappar och hela faderullan. Det ställde till det ibland (Chennoufi bjöd på någon indianare på mittplan, Jon Gudni blev lite väl kall vid något snirkligt uppspel) men var framför allt glädjande.

Det var kanske inte Åtvidaberg som var bedrövliga – det kanske är GIF som är bra, tänkte jag rättmätigt i paus.

Sedan vaknade vi upp till den andra halvleken och kände igen allt det där naiva, ostrukturerade och, ja, rent usla som vi kände igen från MFF-kölhalningen. Nej, man kan inte backa sig ur en uppförsbacke – men man behöver väl fan inte försöka spela sig ur den i varenda jävla situation?

Häcken snäppade upp både kvaliteten och intensiteten, Giffarna var inte alls beredda och hade ingen tillstymmelse till b-plan när gästernas press satt som den skulle.

»Jaha, tappade ni bollen?«, frågade GIF-spelarna.»Här: försök igen«. En spelare som Simon Gustafsson är minst sagt nog bra om han tar hand om ytan mellan mittfält och backlinje med boll; orimligt stark om han dessutom gång efter annan ges den.

Tendensen var tydlig även innan Jocke Nilsson bröt både boll och några muskelfibrer i baklåret i den 50:e minuten – men eskalerade ju fullständigt under Stefan Ålanders säsongspremiär där alla defensiva och organisatoriska linjer suddades ut. Det var som att trycka näbben i pälsen på en strävsammare norsk skogskatt; så mycket osade det kring GIF-struten.

Tommy Naurin sköt upp det oundvikliga ett tag, men till slut rämnade även den sista sandvallen och René Makondele kunde – helt omarkerad av ett närmast paralyserat GIF-försvar – raka in det som borde ha blivit segermålet.

Hemmalaget fick knappt låna bollen och var så nedtryckta i skoskaften att till och med GIF-avbytarnas strumpläster verkade påverkas. När det äntligen skulle göras en förändring av någon sort nekades Leo Englund inhopp av fjärdedomaren – på grund av att han saknade nederdelen av sin strumpa.

GIF-anfallaren hade i en modemässig (?) nyck felaktigt klippt av sin strumpläst och nekades alltså för en stund – i egenskap av IFK Bjurfors-fostrad 23-åring utan som inte gjort ett enda mål i svensk elitfotboll – att hoppa in i ett totalt utspelat, håglöst lag för att tampas med VM-backen Diego Lugano. Mina förväntningar inför sista tio minuterna var, ehm, begränsade.

(Att Adam Chennoufi gavs 80 minuter var också något av en tyst markör om hur inhoppande Simon Helgs form ser ut.)

Men Diego Lugano må ha spelat VM-bronsmatcher, vunnit turkiska ligatitlar och mött stora tunga svenska anfallare förr (typ Zlatan, på träningarna i PSG) – men han har då aldrig varit på Byske Havsbad och sett Leo Englund spänna sina 86 kilo muskler.

LEO

En till synes planlös Lars Krogh Gerson-boll letade sig för hög för Johan Eklunds anonymiserade panna – men perfekt för Leo Englunds plötsligt La Liga-kapabla (och till slut strumpförsedda!) högerfot. Medtag i steget, frånhåll, bom ut och rull i bortre, allt inom ett västerbottniskt blixtnedslag: Skellefteå–Uruguay 100–0 och GIF Sundsvall–Häcken 1–1.

»Kul. Kul. Absolut«, sa Englund till CMore efter matchen med de västerbottniska superlativ det tillstår ett drömmål mot en gammal världsback.

Roger Franzén firade som om han vunnit på lotto och det hade han ju. Hans lag skulle, sett till boll- och chansinnehavet, ha förlorat den andra halvleken med två-tre bollar och det finns en hel del att oroa sig för kring det faktumet: inte särskilt mycket krismedvetenhet verkade nämligen ha inpräntats sedan MFF:s demolering och när det går emot så tillåts det det verkligen gå emot.

Är det mer imponerande att ta poäng när spelet fallerar eller är det mer oroande att absolut ingenting alls egentligen stämmer i ännu en halvlek mot ett bollskickligt lag på hemmaplan? Jag skulle kunna sitta och dividera slut på bläcket i Pirkt.se-skrivaren med ”å ena sidan–å andra sidan”-avvägningar efter den här matchen.

Men fyra poäng – tre välförtjänta och en synnerligen turlig – efter tre omgångar är hur man än vrider och vänder på det klart godkänt (Malmö-matchen hade nog, om vi ska vara ärliga, förlorats alldeles oavsett hur icke-naivt man ställt upp), stora delar av den tunna GIF-truppen står på benen efter det täta matchandet, andra lag har öppnat klart sämre (Halmstad! Åtvid!) och nu har Leo Englund bytt strumpor och då kan allt uppenbarligen vad som jävla helst hända.

Spelarbetyg från teven:

Tommy Naurin +++

Höll GIF kvar i matchen, men stundtals svajig med returerna.

Robert Lundström +++

Väldigt fin förstahalvlek. Är det kanske Robbans år i år?

Joakim Nilsson +++

Den defensiva organisationen rämnade när Nilssons baklår brast.

Jon Gudni Fjoluson ++

Väldigt trygg uppspelsfot i första. Tappade strukturen i andra.

Eric Larsson ++

Plockade bort Nasiru i flera situationer i första, tyngre i andra.

Adam Chennoufi +

En fin tvåfotare i första. Det var väl det hela. Borde förstås inte fått 80 minuter vid underläge; en av de som kunde/borde offrats när laget behövde en injektion i virrvarret innan målet.

Runar Mar Sigurjonsson ++

En hel del positivt: men bildar ett för obalanserat (stundtals obefintligt) innermittfältsblock i defensiven.

Lars Krogh Gerson ++

Se ovan. Vem ska återställa organisationen när Häcken plötsligt tillåts rulla fritt efter eget behag i andra?

Robbin Sellin +

Jag tycker att många kan luras av det syns så väl att han springer mycket. Det krävs mer än så i en fotbollsmatch.

Pa Dibba +

Väldigt svag insats och även om jag generellt inte alls är någon Leo Englund-förespråkare hade jag inte motsatt mig ett tidigare byte.

Johan Eklund +

Två mål och den nya poppiga Cristiano Ronaldo-frillan till trots; i sina paradgrenar har Johan Eklund blivit väldigt neutraliserad av de allsvenska backarna hittills. I ++-form hade han kvitterat till 1–1 när bollen dök upp framför ett öppet mål – men Eklund hade kvar vikten på fel ben som en lytt farbror.

Inhoppare:

Stefan Ålander +

Simon Helg + (byttes in för sent för att antas vara i mer än +-form)

Leo Englund +++++

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *