Straffet för att glömma sina hörlurar – som jag gjorde idag – är för högt.
Det finns vissa individer i kollektivtrafiken – loud talkers, som de heter på Seinfeldska – vars röster man inte kan ignorera; röster som skär genom metall och säteskuddvar som vore det rumstempererat smör.
Jag var tvungen att lägga ner min bok. Min läsarröst – från insidan av skallbenet, mind you – kunde inte överrösta rösten från tre-fyra sätpar bort.
Det är förstås orimligt och orättvist.
På samma sätt som jag – en människa av enkel, folklig stör-mig-inte-natur – behöver komma ihåg mina hörlurar på morgonen borde dessa erkända högpratare behöva komma ihåg att ta med sig två plåtburkar med tillhörande snöre, för dessa skränande samtalare att samtala i.
Bli först att kommentera