WOW-portion 2

Nedan följer en högst subjektiv lista med de bästa konsertupplevelserna under Way Out West 2014.

Håll till godo eller scrolla helt sonika förbi.

Topp 6 Way Out West-spelningar:

1. Mattias Alkberg

Processed with VSCOcam with m3 presetJag har redan sett honom en massa gånger.

Han hade minst publik av alla akter jag såg.

Det spelades i princip bara låtar från den nya, till stora delar osläppta Södra Sverige-skivan. Jag kände knappt igen en textrad.

Ändå var det bäst. Mäktigast. Coolast. Galnast.

Han bjuder på korta, intensiva punkstötar, Alkberg. Fyrtio sekunder, vissa. En och en halv minut, andra. De geniala textraderna – ”Går i motvind oavbrutet, ständigt knäckt men inte bruten, Mycket jobb för liten inkomst, men på fredag blir det tacos” – är omöjliga att sjunga med i, men injiceras direkt in i venerna.

Till slut släpper han ut ”Nöff Nöff” ur stian – som en skenande grisekno genom publikhavet – och allt spårar ur.

Nasseskin Reinfeldt, Beatrice Patrask
Skottpengar på er sänkta skatt

Hahaha, så jävla ful
Moderat = Skadedjur
Hahaha, så jävla ful
Moderat = Skadedjur

Det är kanske den mest infantila och textmässigt enkla låt han någonsin skrivit? Och kanske – i dessa Gunnar Axén-teve-utkastande granskningsnämndstider – den allra viktigaste.

Att Hurula, som ska spela efter honom, sedan formligen flyger ut på scenen och river av ”Staten och Kapitalet” samtidigt som halva publiken passar på att springa upp och stage-divea ner säger väl sig självt.

Jag gillar Mattias Alkberg allra mest i en lugnare tappning, när hans texter får komma fram – jag håller ”Matti Apornas Son” som en av tidernas allra bästa svenska låtar – och jag kommer säkert inte ens sitta hemma och lyssna på punksläppet Södra Sverige särskilt mycket när den väl kommer ut*. Men jag kommer alltid att minnas den här konserten. Och jag kommer alltid – i den mån det är fysiskt möjligt – att fortsätta ta mig till spelningar där en fryntlig norrländsk man i svart t-shirt med självklarhet hatar Folkpartiet.

Är det någonting jag någonsin hoppas bottna i så är det det norrländskt röda.

*= Jag kommer dock köpa såväl lp-skivan som tygpåsen. Ett omslag som förställer Sverige där Stockholm är format som ett stort slukhål ner i avgrunden? Ja, tack.

2. Silvana Imam

silvanaimamspelning
Visst: The National var bra. Det var onekligen väldigt fint att få stå och hålla om Tilde till ”Slow Show”.

Men vad betyder Matt Berningers texter för mig, 2014? Egentligen?

”I need my girl”, sjunger han. Visst, Matt: jag har Tilde. Behöver henne. Vackert så.

Men fan: hela Sverige behöver Silvana Imam.

Hon är nog coolast i det här landet just nu. Kliver ut på scenen med den fullkomliga självklarhet som skulle få en sexuellt uppvaknad mikrofon att gå ner på henne.

Även om blixten skulle slå ner och släcka ner såväl scen som ljudanläggning så skulle Silvana Imam – på enkom pondus och utstrålning – kunna bjuda på en femplusspelning: det är känslan.

Det är en känsla man inte har på särskilt många spelningar.

Processed with VSCOcam with t1 preset
Hon var sedan lika mäktig till en croissant och -kaffe, morgonen därpå.

Det är det inte heller alla som är.

 

3. Annika Norlin

Foto 2014-08-09 21 14 31
Jag blev starstruck en enda gång under min tid i Umeå. När jag – sittandes på bussen på väg mot… träning?, ja, något annat kan det inte ha varit, något annat hände sällan – fick en flyktig skymt av Annika Norlin genom ett caféfönster.

Detta sagt om en tid då jag i tid och otid fick min lunchpasta uppslevad av Steve Galloway.

Det säger en del.*

Det är ingen slump att hon har låttexterna på storbildsskärmen bakom sig; både Hello Saferide och Säkert! är sina texter. Och hon är bäst i Sverige på att skriva dem.

*= Det ska dock sägas att jag under hela min tid i Västerbotten aldrig fick syn på Staffan Ling, av flera av varandra oberoende Umeåbor utsedd till ”Umeås Kjell Lönnå-figur”.

4. Linda Pira – Ladies First

Jag missade dem på Dramaten. Det var slutsålt och jag jobbade.

Simon Bank, som jobbat sig till en marginellt friare roll på redaktionen, gick och utdelade saliga +++++ vid hemkomst.

Simon Bank har ganska ofta rätt.

5. Mø

mö
Karen Marie Ørsted kom ut i ett par boxningsshorts och delade – förlåt – ut smocka efter smocka efter smocka.

Förlåt.

Verkligen.

Men ojvoj: vilket energiknippe.

6. Hurula

Samma spelning som i Stockholm i våras – men utan alla, för att låna ett Per Bohman-uttryck, ”Debaser-sköna” människor som då på sin höjd stod och nickade taktfast.

I Göteborg hoppar man och skriker.

Hade inte Alkberg sugit musten ur en alldeles innan hade Hurula nog letat sig in på topp-tre.

En reaktion på “WOW-portion 2

  1. Du dissar Krunegårds texter, men blir samtidigt impad av Alkbergs ”Hahaha, så jävla ful
    Moderat = Skadedjur” och beskriver den som viktig…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *